Markens gröda/Kap 15

←  Kapitel 14

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 15

Kapitel 16  →

XV.

Det blev på det hela taget en märklig kväll, en vändpunkt. Inger, som länge lupit vid sidan av spåret, hade genom att helt enkelt bli lyft upp från golvet kommit på sin plats igen. Ingen av dem talade om händelsen. Isak hade sedan blygts över sig själv, över denna daler, som inte var några stora pengar och som han ändå hade måst ut med, för att han unnade Eleseus den. Och dessutom: var inte dalern lika mycket Ingers som hans? Det kom en tid, då det blev Isak, som var den ödmjuke.

Det kom många sorters tider. Inger hade alltså återigen bytt om livssyn, hon ändrade sig åter, hon övergav den ena efter den andra av sina fina fasoner och blev än en gång en allvarlig och huslig hustru på ett nybygge. Att en mans nävar kunde uträtta så stora ting! Men så var det i alla fall. Det var en stark och duktig kvinna, som fördärvats av långt uppehåll i konstig luft — hon stötte mot en man, som stod alltför stadigt på sina ben. Han hade inte ett ögonblick lämnat sin naturliga plats på jorden, sin gård och grund. Han kunde inte rubbas.

Det kom många sorters tider. Nästa år kom torkan igen, och den förstörde småningom grödan och tärde på människornas mod. Säden stod och förbrändes, potatisen — den märkvärdiga potatisen — förbrändes inte, utan blommade, bara blommade. Ängarna började bli grå, men potatisen blommade. En högre makt styrde allt, men ängarna började bli grå.

Så kom Geissler en dag, förre länsman Geissler, äntligen kom han igen. Det var riktigt märkvärdigt, att han inte var död, utan dök upp igen. Vad kom han för?

Geissler hade inte stora affärer och fjällhandel och köpebrev att fara fram med denna gång, utan var tvärtom ganska tarvligt klädd, hår och skägg hade grånat och ögonen voro rödkantade. Han hade ingen att bära åt sig längre, han hade sina papper i fickan och ägde inte ens en väska.

God dag, sade Geissler.

God dag, svarade Isak och svarade Inger. Är sådant främmande ute och går?

Geissler nickade.

Och tack för sist i Trondhjem, sade Inger särskilt.

Och härtill nickade även Isak och sade: Ja, tack för sist från oss bägge!

Men Geissler hade den vanan, att han inte blev bara hjärta och sentimentalitet. Han sade: Jag skall på en tur över fjället till Sverige.

Ehuru gårdens folk voro bedrövade över torkan, blevo de upplivade av Geisslers besök och trakterade honom rikligt. Det var en stor glädje för dem att få ta emot honom hjärtligt, han hade gjort dem så mycket gott.

Geissler själv var inte nedstämd. Han började strax prata, se ut över ägorna och nicka. Han var alltjämt rakryggad och såg ut som om han hade flera hundra daler på sig. Och det blev alltid sådan luft i luckan, när han kom. Inte så att han hojtade och skrek, men hans samtal var livligt.

Ett härligt ställe detta Sellanrå! sade han. Och nu dra sig allt fler och fler uppåt obygden efter dig, Isak, jag räknade till fem nybyggen. Är det fler?

Sju allt som allt, två syns inte från vägen.

Sju gårdar. Låt oss säga femtio människor. Här blir till slut en tät bygd. Ha ni inte redan skoldistrikt och skolhus?

Joo.

Jag har hört sägas det. Skolhus på Bredes gård, för att den ligger mer i mitten. Tänk att Brede har blivit nybyggare! sade han och gjorde en grimas. Jag har hört talas om dig, Isak, du är pampen här uppe. Det gläder mig. Du har fått sågverk också?

Ja, sådant det nu är. Men jag reder mig gott med det. Och jag har också sågat en och annan stock åt dem som bo nedanför mig.

Så skall det vara!

Det skall bli roligt att höra, vad I tycker, om I vill följa med bort och titta på sågen.

Geissler nickade, som om han varit fackman: det skulle han göra, han skulle se på sågen, titta noga på allting. Han frågade: Du hade två pojkar, var är den andra? I staden? På kontor? Hm! sade Geissler. Men det var mig en stadig och kraftig en, den där. Vad var det du hette?

Sivert.

Och den andre?

Eleseus.

På ett ingenjörskontor? Vad får han lära sig där? Det blir ingenting att leva på. Han kunde ha kommit till mig, sade Geissler.

Ja, sade Isak endast. Han ville vara hövlig. Han tyckte synd om honom. Å, den gode Geissler såg inte ut till att kunna hålla främmande hjälp nu, han hade det kanske stretigt nog ensam. Rocken hans var ju riktigt trasig nere vid händerna.

Kanske han vill ha torra strumpor? frågade Inger och kom med ett par av sina egna. De voro från hennes finaste tid och voro randiga och tunna.

Nej tack, sade Geissler kort, fast han säkert var dyblöt. — Han kunde mycket hellre ha kommit till mig, sade han om Eleseus, jag behöver honom mycket väl, sade han och tog upp ur fickan en liten snusdosa av silver och lekte med den. Den var kanske det enda han hade kvar av sitt forna välstånd.

Men han hade inte ro länge åt gången med något. Han stoppade ned silverdosan i fickan igen och började på med något annat: Men — är ängen grå därnere? Jag trodde det var skuggan. Varför ligger jorden och bränns upp? Kom med mig, Sivert.

I ett nu var han uppe från bordet och trakteringen. Han vände sig om i dörren och tackade Inger för maten och försvann. Sivert följde med.

De gingo bort till bäcken. Geissler tittade sig omkring med vakna ögon hela tiden. Här! sade han och stannade. Och nu förklarade han vad han menade: Det går inte an att jorden ligger och förtorkas för er, som ha en stor bäck att ta vatten ur! Ängen skall vara grön till i morgon!

Den häpne Sivert sade: Ja.

Du gräver ett lagom djupt dike snett härifrån, marken är jämn, närmast bäcken behöver vi en träranna. Ni, som har såg, har väl några långa bräder? Gott! Gå efter hacka och spade och börja här, jag skall komma tillbaka och staka ut riktningen ordentligt.

Sedan sprang han bort till gården igen, och det sade skvatt i hans stövlar, så våt var han. Han satte Isak att arbeta med rännorna, med många rännor, de skulle läggas här och var, där det inte gick an att ha dike. Isak försökte invända, att vattnet kanske inte skulle nå fram, det var för lång väg, den torra jorden skulle dricka upp det, innan det kom till de avbrända ställena. Geissler förklarade, att det skulle ta litet tid, jorden skulle dricka en stund, men så småningom skulle vätan gå vidare — åker och äng ska vara gröna till i morgon vid det här laget! — Jaså, sade Isak och började spika hop rännor av alla krafter.

Geissler vände tillbaka till Sivert: Det är bra, sade han. Gå på så där! Det var det jag förstod, att du var en duktig en! Diket skall gå efter de här stakarna. Träffar du på stora stenar eller berg, så vik åt sidan men i samma plan, i samma höjd. Förstår du?

Så tillbaka till Isak igen: Nu har du en färdig, vi behöver kanske sex. Raska på, Isak, det skall vara grönt till i morgon. Grödan din är räddad! — Geissler satte sig på marken, slog bägge händerna mot knäna och var hänryckt, pratade, tänkte blixtsnabbt: Har du beck, har du drev? Det är utmärkt, allting har du. För i början kommer ju rännorna att läcka, sedan sväller de och bli täta som flaskor. Du har både drev och beck, sedan du byggde båt, säger du. Var är den båten! Uppe i fjällsjön? Jag skall titta på den också!

Han lovade så mycket, den Geissler. Han var en ostadig herre och hade blivit ännu mer flyktig än förr, han måste arbeta ryckvis med allting. Men då gick det i flygande fläng. Det var inte utan, att han var en överlägsen karl. Naturligtvis hade han benägenhet till att överdriva. Åker och äng kunde omöjligt bli gröna till dagen efter, men Geissler var rask att se och besluta, det blev verkligen denne besynnerlige mans förtjänst, att grödan på Sellanrå räddades.

Hur många rännor har du nu? Det är för litet. Ju fler trärännor du har, dess lättare rinner vattnet. Om du gör tio eller tolv tioalnsrännor, så reder du dig. Har du tolvalnarsbräder, säger du? Tag dem, det betalar sig till hösten!

Nu hade Geissler inte ro längre, utan steg upp och sprang åter bort till Sivert: Präktigt, min gosse, nu blir det bra, skall du se. Din far spikar och tätar rännor, vi få fler än jag först trodde. Gå nu dit bort efter dem, så ska vi börja!

Hela eftermiddagen var det ett jäktande. Det var det styvaste arbete Sivert hade varit med om, ett alldeles främmande tempo för honom, de unnade sig knappt någon aftonvard. Men nu rann vattnet! Här och var måste de göra dikena djupare, här och var måste en ränna sänkas eller höjas, men vattnet rann. Till sent på kvällen gingo de tre männen och bättrade på och knåpade med sitt arbete och voro ivrigt upptagna, men när vattnet började sprida sig över de mest uttorkade ställena av jorden, blev det glädje i Sellanråfolkets hjärtan. — Jag har glömt min klocka, vad lider tiden? sade Geissler. Det skall vara grönt till i morgon vid det här laget, sade han.

Mitt i natten steg Sivert upp och såg till vattenledningen. Han träffade sin far, som var ute i samma ärende. Ack, det var en spänning och en upplevelse, detta, däruppe i ödemarken!

Men dagen efter låg Geissler länge i sängen och var trött. Verksamhetslusten var försvunnen. Han orkade inte titta på båten i fjällsjön, och det var väl bara för skams skull han var borta och tittade på sågen. Inte ens för vattenledningen hade han samma varma intresse. När han såg, att varken åker eller äng blivit gröna under natten, förlorade han modet. Han tänkte inte på att vattnet rann och rann och spred sig vidare och vidare nedåt markerna. Han höll sin värdighet någorlunda uppe genom att säga: Det kan väl hända, att du inte ser någon skillnad förrän i morgon. Men tappa inte modet!

Fram på dagen kom Brede Olsen spankulerande. Han hade stenprov, som han ville visa Geissler: Det är rent av märkvärdigt, det här, efter vad jag kan förstå! sade Brede. — Geissler ville inte se hans stenar: Är det på det viset du idkar jordbruk i ödemarken, att du ränner omkring efter rikedomar? frågade han hånfullt. — Brede brydde sig väl inte längre om att ta emot tillrättavisningar av sin förre länsman. Han gav honom svar på tal, började dua honom och sade: Jag frågar inte efter vad du säger. — Du bara far och fjantar med lapprisaker, sade Geissler. — Nå, än du då, svarade Brede, vad annat har du farit med i all din tid? Du har ju ett fjäll här uppe som inte är någon nytta till, det bara ligger här. Hä, hä! Jo, du är just den rätte! — Gå din väg, sade Geissler. — Och Brede stannade heller inte länge, utan tog sin lilla påse på axeln och gick, utan farväl, tillbaka hem till sitt.

Geissler satte sig att bläddra i några papper och fundera på dem. Det var som om han hade fått blodad tand och ville se, hur det förhöll sig med kopparberget, med kontraktet, analysen: det var ju nästan ren koppar, kopparlasur, han borde göra något och inte åter sjunka ihop.

Jag har egentligen kommit för att ordna med det hela, sade han till Isak. Jag funderar på att rätt snart sätta i gång här uppe i fjället med mycket folk och stor drift. Vad säger du om det? Isak tyckte åter synd om honom och motsade honom inte.

Det är inte likgiltigt för dig. Det kan ju inte undgås, att här blir mycket folk och förfärligt mycket oväsen och sprängningar, jag vet inte hur du kommer att tycka om det. Å andra sidan blir det liv och rörelse i trakten, och du får lätt avsättning för dina lantmannaprodukter. Du kan begära vad du vill för dem.

Ja, sade Isak.

För att inte tala om att du får en hög procent på det som kan fås ur fjället. Det blir stora pengar, Isak.

Isak svarade: Jag har redan fått för mycket av kommissarien…

Morgonen därefter lämnade Geissler gården och begav sig österut, i riktning mot Sverige. Till Isak, som ville följa honom på väg, sade han ett kort: Nej, tack. Det gjorde en nästan ont att se honom draga bort så fattig och ensam. Inger hade givit honom en utomordentlig matsäck och bland annat gräddat våfflor åt honom, men det var långt ifrån gott nog; han skulle också haft grädde i en flaska och en mängd ägg, men det nekade han att bära. Så att Inger kände sig riktigt besviken.

Geissler kände det visst svårt att lämna Sellanrå utan att betala, som han brukade. Han låtsade då, som om han hade betalat, som om han verkligen lagt upp en större sedel, och sade till lilla Leopoldine: Och nu skall du också få något, kom hit! Därmed gav han henne snusdosan, silverdosan. — Du kan tvätta den och ha nålar i den, sade han. Förresten är den inte så passande till present; hade jag bara hunnit hem, skulle du ha fått något annat; jag har ju en del saker…

Men vattenledningen var kvar efter Geisslers besök, låg kvar och verkade natt och dag, vecka efter vecka, gjorde markerna gröna, fick potatisen att sluta med sin blomning, fick säden att växa.

Nybyggarna nedanför kommo den ene efter den andre upp och tittade på underverket. Axel Ström kom, grannen på Måneland, han som var ogift och inte hade egna kvinnfolk men ändå redde sig själv, han kom också. Han var glad i hågen i dag och berättade, att han hade fått löfte om en flicka till sommarhjälp, så var det slut med det bekymret! Han nämnde inte flickans namn, och Isak frågade inte om det, men det var Barbro på Breidablick han hade fått löfte om, det skulle bara kosta ett telegram till Bergen. Nåja, Axel lade ju ut pengarna till detta telegram, fast han visst var en mycket sparsam man och rent av litet girig.

Det var bevattningsanläggningen, som hade lockat Axel dit upp i dag. Han såg på den mycket noga och var livligt intresserad. Han hade inte en så stor bäck på sina ägor, men han hade ett litet vattendrag. Inte heller hade han bräder till rännor, men han skulle gräva dike hela vägen, det skulle nog gå. Det såg förresten inte så illa ut på hans sidlänta mark, men skulle torkan hålla i sig, måste han börja vattna, han också. — När han sett vad han ville, sade han farväl. Han blev ombedd att gå in, men hade inte tid, han skulle börja gräva diken redan i kväll. Så gick han.

Det var något annat än Brede.

Nu hade Brede spritt ut det ryktet nedåt myrarna, att det hade blivit vattenledning och underverk på Sellanrå! Det är inte bra att ligga i för mycket med jorden, hade han sagt; han Isak har nu dikat så länge, att han måste börja vattna!

Isak var tålmodig, men han önskade ofta, att han kunde bli kvitt denne man, denne pratmakare, på Sellanrå. Brede skyllde på telegrafen; så länge han hade sin befattning som uppsyningsman, måste han ju hålla linjen i ordning. Men telegrafen hade ju redan flera gånger måst varna honom för hans försumlighet och hade återigen erbjudit Isak befattningen. Nej, det var inte telegrafen Brede var upptagen av, det var malmen uppe i fjället, det hade blivit en sjukdom, en fix idé hos honom.

Det hände nu också ofta, att han kom inom på Sellanrå och menade, att han funnit skatten. Han nickade och sade: Jag säger inte mera, men jag har funnit något märkvärdigt, det nekar jag inte till! Han kastade bort tid och krafter till ingen nytta. När han sedan kom trött hem till sin stuga, slängde han en liten påse med stenprov i golvet och blåste och pustade efter sitt dagsverke och menade, att ingen slet hårdare för födan. Han odlade litet potatis på en våt myr och slog de gräsfläckar, som växte av sig själva kring hans stuga, det var jordbruket. Han hade kommit på fel hylla, det måste gå galet. Nu var redan hans torvtak trasigt och trappan till köket murken av dropp; en liten slipsten låg på marken, kärran stod alltid under bar himmel.

Brede hade det bra så tillvida som dylika småsaker alls inte grämde honom. När barnen rullade med slipstenen på lek, var fadern vänlig och snäll och hjälpte dem ibland att rulla. En lätt och lat natur utan allvar, men också utan tungsinthet, svag till karaktären, litet ovederhäftig, men han skaffade ändå mat, sådan den nu var, han drog sig fram med de sina från dag till dag, de levde allesamman. Men naturligtvis kunde inte handelsmannen i all evighet föda Brede och hans familj, han hade sagt det ofta, nu hade han sagt det strängt. Brede insåg det själv och lovade, att nu skulle han göra någon utväg: han skulle sälja sitt ställe och kanske förtjäna riktigt bra på det och betala handelsmannen! Och till och med om han förlorade på det, ville han sälja, vad skulle han med jord! Han längtade ned till bygden igen, till sorglösheten och skvallret och kramboden — dit längtade han i stället för att slå sig till ro här och arbeta och glömma stora världen. Kunde han glömma julgransfesterna eller den sjuttonde maj eller basarerna på kommunalhuset. Han älskade att tala med någon, att höra nytt, men vem skulle han tala med här på myrarna? Inger på Sellanrå hade en tid visat sig litet trevlig, nu hade hon blivit så annorlunda, så fåordig igen. Och förresten så hade hon varit på tukthus, och han var en statens ämbetsman, det passade sig inte.

Nej, han hade gjort sig själv orätt, då han lämnade bygden. Nu såg han med avund, att länsmannen hade fått en annan fjärdingsman och doktorn en annan skjutsbonde. Han hade sprungit bort från människorna, som behövde honom. Nu då han inte längre var till hands, redde man sig utan honom. Men en sådan fjärdingsmän och en sådan skjuts! Egentligen borde han — Brede — hämtas tillbaka till bygden med häst och vagn!

Men så var det nu Barbro. Och varför hade han intresserat sig för att få henne till Sellanrå! Jo, det var efter överläggning med sin hustru. Om allt gick rätt till, skulle det ha varit framtid för flickan, kanske litet framtid för hela familjen Brede. Att sköta hushållet åt två kontorister i Bergen var nog bra, men Gud vet vad hon hade för det i längden. Barbro var ju vacker och märkvärdigt ”för sig”, hon hade kanske mer utsikt att ta sig fram här hemma. Det var två pojkar på Sellanrå.

Men när Brede märkte, att denna plan skulle komma att stranda, tänkte han ut en annan. I själva verket var det inte något att stå efter att bli släkt med Inger, en person som varit straffad, det fanns andra pojkar än Sellanråpojkarna, man hade ju t. ex. Axel Ström. Han ägde gård och grund, det var en man som gned och sparade och småningom skaffade sig kreatur och andra ägodelar, men inte hade hustru och inte någon kvinnfolkshjälp. Det vill jag säga dig, att får du Barbro, så har du all den hjälp du behöver! sade Brede till Axel. Och här ser du fotografiet hennes! sade han.

Ett par veckor gingo, och så kom Barbro. Ja, Axel höll nu på med slåttern och måste slå om natten och bärga in höet om dagen och var ensam om allt, men så kom Barbro! Hon kom som från himlen. Det visade sig också, att Barbro kunde arbeta, hon tvättade laggkärl och kläder och lagade mat, hon mjölkade kreaturen och var ute och vände höet, ja, hon var med och bar in det, det fallerade inte. Axel beslöt ge henne god lön och sade sig själv, att han ändå inte komme att förlora på det. Hon var inte bara ett fotografi av en fin dam här. Barbro var slank och smärt, hon talade litet hest, visade mogenhet och erfarenhet i mångt och mycket och var ingen liten oskuld. Han förstod inte varför hon var smal och tanig i ansiktet: Jag skulle väl känna igen ditt utseende, sade han, men du är inte lik dig på fotografiet. — Det är efter resan, svarade hon, och så av all stadsluften. — Det dröjde heller inte länge, förrän hon blev rund och vacker igen, och Barbro sade: Du må tro, att en sådan resa och sådan där stadsluft tar på krafterna! Hon häntydde också på frestelserna i Bergen: där fick man passa sig! Men medan de sutto och pratade, bad hon honom prenumerera på en tidning, så att hon kunde få se litet vad som hände i världen. Hon hade blivit van vid läsning och teater och musik, här var så ödsligt.

När Axel Ström hade haft sådan tur med sin sommarhjälp, prenumererade han på tidningen och fann sig också i att familjen Brede ganska ofta kom till hans nybygge och åt och drack. Han ville ge sin piga allt erkännande. Intet kunde vara trevligare än söndagskvällarna, när Barbro knäppte på gitarrens strängar och sjöng litet med sin hesa röst, det var så att han rördes av det, av de främmande, vackra visorna och av att verkligen någon satt och sjöng på hans nybygge.

Under sommarens lopp lärde han ju också känna henne från andra sidor, men han var i det stora hela tillfreds. Hon var inte utan nycker, och hon kunde svara litet häftigt ibland, vara litet för hastig av sig. Den lördagskväll Axel nödvändigt måste ned till lanthandeln i byn, skulle inte Barbro ha lämnat kreaturen och kojan och gått bort från det hela, hon också. Det kom sig av en liten tvist. Och vart gick hon? Bara till sitt hem, till Breidablik, men i alla fall. När Axel kom hem till sin torvkoja på natten, var Barbro borta. Han såg till kreaturen, sökte fram mat åt sig och lade sig. Fram på morgonsidan kom Barbro. — Jag ville bara känna hur det var att vara i hus med trägolv igen, sade hon ganska spydigt. — Härtill kunde Axel just ingenting svara, ty han hade bara en koja med jordgolv ännu, men så mycket sade han, att han inte var alldeles utan timmer, det blev väl stuga med trägolv en vacker dag! — Då var det, som om hon ångrade sig, värre var inte Barbro, och fast det var söndag gick hon ut i skogen efter nytt enris till jordgolvet och gjorde fint inne.

Men när hon var så snäll och hjärtans god, så måste ju Axel fram med den vackra schaletten, som han hade köpt åt henne i går afton, han hade eljest tänkt att gömma den och låta henne göra riktigt skäl för den först. Se, nu tyckte hon bra om den och provade den strax, ja, hon frågade honom, om den inte klädde henne. Jo, det gjorde den, och hon kunde gärna sätta skinnväskan hans på huvudet, så klädde den henne! Då skrattade hon och ville vara riktigt vänlig igen och sade: Jag vill mycket hellre gå med den här schaletten till kyrkan och till altaret än med hatt. I Bergen gick vi ju med hatt allesamman, ja, utom simpla jungfrur, som kom från landet.

Idel vänskap igen.

Och när Axel kom fram med tidningen, som han hämtat på posten, satte Barbro sig att läsa om vad som hänt i världen, om ett inbrott hos en guldsmed på Strandgatan, om ett tattareslagsmål, om ett barnlik, som drivit i land i hamnen. Det var insytt i en gammal skjorta, som var klippt tvärs av vid ärmarna. Vem kan ha kastat ut det barnet? sade Barbro. Hon läste också av gammal vana torgprisen.

Sommaren gick.