Martin Bircks ungdom/Den gamla gatan/10
| ← IX. |
|
XI. → |
X.
Årets hjul det rullade runt, och det blev åter höst.
I staden var det så mycket nytt. ”Långa raden” var borta med sina trädgårdar och skjul; i stället reste sig där ett stort tegelhus i höjden, högre för varje dag, och skymde bort både Humlegårdens lindar och Observatoriet på sin kulle. Överallt rev man ned och byggde upp, och i Ladugårdslandets berg och backar knallade dynamiten varje dag; men Ladugårdslandet skulle nu heta Östermalm. Och madam Häggbom hade blivit fru. Om någon kallade henne madam, svarade hon hövligt men bestämt: Det dammar inte!
Martin gick i skolan; men det var en liten beskedlig skola och inte alls så farligt som han hade trott. Det var bara att lära sig sina läxor, så gick det ju bra. Och Martin kände med stolthet sin kunskap om världen vidgas med varje dag. Rummet och tiden flyttade dagligen sina gränsmärken allt längre ut under hans ögon: världen var mycket större än han hade drömt och så gammal att tanken hisnade inför årens mängd. Såg man framåt, då hade tiden inga gränser, då löpte den bara ut i en svindlande blå oändlighet; men följde man den tillbaka, då fanns det åtminstone där långt, borta i mörkret en begynnelse, en punkt där man måste stanna: fyra tusen år före vår frälsares födelse hade Gud skapat världen. Det stod tydligt och klart i Martins bibliska historia, på första sidan.
Och på sex dagar hade han skapat den. Men läraren sade, att dagarna voro längre på den tiden.
Men om också skapelsedagarna kanske voro litet längre än andra veckodagar, så var det i stället alldeles tvärtom med Methusalems niohundrasextionio år. Se, på den tiden räknade man inte så långa år som nu, sade läraren.
Det var så mycket nytt att lära och förstå, och
skolan hade i verkligheten inga av de fasor, med
vilka Martin hade styrt ut den i sin fantasi.
Men till gengäld var vägen dit och därifrån uppfylld av alla slags faror och äventyrligheter. De illasinnade varelser, som kallades busar, och som kallade Martin och hans kamrater snobbar, kunde stå på lur bakom varje gathörn. De värsta bland dessa busar voro de grymma och farliga träskbusarna, som då och då brukade lämna sina dystra hemvist i trakten mellan Humlegården och Roslagstorg — ”Träsket” — för att ge sig ut på krigståg, och om vilka man sade, att de begagnade daggar med blykulor. Men mer än dessa träskbusar, som Martin aldrig hade sett och på vilkas tillvaro han icke ens var fullt säker, fruktade han den förskräckliga busen Frans, som hade bott i ”Långa raden” och som ännu bodde kvar på samma gata. Ty denna buse riktade alla sina krafter och all sin håg på att förbittra Martins liv om dagen och förföljde honom ända in i nattens drömmar.
Men en dag, då Martin var på väg hem i frukostlovet, fann han två av sina kamrater i slagsmål med Frans i ett gathörn; och de hade redan övervunnit honom och kastat omkull honom och bultade på honom med knytnävarna. Martin hade vid denna tid börjat läsa indianböcker, och han såg strax i Frans ett ämne till ett ädelt rödskinn och ville icke försumma ett så gynnsamt tillfälle att göra honom till sin vän och bundsförvant mot andra busar. Därför gick han fram och förehöll sina kamrater, hur fegt det var att vara två mot en, att Frans bodde på hans gata och var en ganska hygglig buse, och att de skulle låta honom vara i fred. Och medan han på detta sätt drog kamraternas uppmärksamhet till sig, lyckades Frans komma på benen och sprang sin väg.
I stället fick Martin allt det puckel, som var ämnat åt Frans. Därtill måste han länge lida smälek av sina kamrater för att han var god vän med en buse. Och då han nästa gång mötte Frans på gatan, utanför färgarens port, satte denne genast krokben för Martin, så att han föll i rännstenen, slog hans näsa i blod och rev sönder hans böcker, svor förskräckligt och sprang sin väg.
Ty han hade icke förstått, att han skulle vara ett ädelt rödskinn. Men denne Frans var icke heller en liten buse som många andra; utan han var en alldeles förskräcklig buse.