Mazeppa
|
| Engelska originalet av Byron 1819, översättningen från 1853, texten hämtad ur C. V. A. Strandbergs Samlade Vitterhetsarbeten, del 3 (1878), sid. 301–335. Även inlagd med moderniserad stavning. |
ÅT WILHELM von BRAUN EGNAS DENNA ÖFVERSÄTTNING, SOM EN GÄRD AF HÖGAKTNING FÖR HANS SNILLE OCH PERSONLIGHET SAMT TACKSAMHET FÖR HANS VÄNSKAP
AF TALIS QUALIS.
MAZEPPA.
AF LORD BYRON.
ÖFVERSÄTTNING AF C. V. A. STRANDBERG.
»Då Carl såg, att slaget var förloradt och att enda räddningen bestod i att ge sig på flykten i största hast, så kastade han sig på sin häst och flydde med återstoden af sin här till nejden vid Perewolochna, i ett hörn som bildas af Vorskla och Borystenes. Hit anlände Carl, ledsagad af Mazeppa jemte ett par hundra personer, sam öfver den sista stora floden och kom — efter att ha färdats genom en ödemark, der han var i fara att svälta i hjel — slutligen fram till Bog, der han blef vänligt emottagen af turkiske paschan. Ryska sändebudet vid den höga Porten fordrade, att Mazeppa skulle utlemnas till Peter; men den gamle kosackhetmannen undgick sitt öde genom en sjukdom, som föranledde hans död.»
- Barrow’s »Peter den Store».
1.
Vid Pultava var leken slut,
Der lyckan vek från Sveakungen,
Hvars sönderskjutna här på ljungen
Från sår och krig fick sofva ut.
Och lätt på foten segeräran
På andra sidan öfvergick.
Och zaren triumfera fick
Och Moskau glömde sin förfäran;
Det slapp ifrån ett blodigt skinn,
Till dess ett annat år var inne,
Som åt förderf och nesligt minne
En större härsmagt vigde in,
Ett namn, som månde lägre falla;
En stöt för en — ett ljungeldsslag för alla.
2.
Och spelet lyktades, i ty
Kung Carl fick lära sig att fly,
Se’n han fått tappa blodet åter
På sig och sina undersåter;
Ty för att lätta kungens flykt
I tusental hans bussar föllo
Och ingen straffpredikan höllo.
Fast nu de kunde tala tryggt.
Hans häst var skjuten, men en annan
Gaf honom Gierta, blek om pannan,
Och tappert höll den hästen ut,
Men föll dock flåsande till slut;
Och mörka skogen, dit de hunno,
— På afstånd ryska eldar brunno,
Vårdkasar mellan gräs och ljung —
Fick bädda åt en flyktig kung,
Så ser den hvila ut, och lager,
För hvilken folkets merg man tager!
Man lade honom vid ett träd,
Ty han var trött och andfådd med,
Hans sår var styft, hans lemmar stela,
Och luften bister på det hela.
För febern, som i blodet var,
Kom ingen blund uti hans öga,
Men detta rörde honom föga,
Ty kungligt han sin ofärd bar;
Och sina plågor och passioner
Han viljan satte upp emot
Och det blef tyst — som bland nationer
En gång på knä kring hjeltens fot.
3.
En hand full höfdingar i skogen!
Den skaran glesnat på en dag,
Men ridderlig den var och trogen.
Der satt det nu, det ädla lag,
På marken, smått förstämdt för resten,
Med kungen jemte sig och hästen;
Ty faran närmar menniskan
Och djuret trofast till hvar ann.
Mazeppa bäddade på backen
Invid en gammal ek, en grå,
Så sträf, som den, och nära på
Så gammal sjelf, Ukrainkosacken;
Men först och främst han vänligt strök
Sin klippare, som svettig rök,
Och under honom löf han lade;
Han hofskägg torkade och man,
Tog betslet af, som han var van,
Och såg med fröjd att springarn hade
Sin gamla matlust qvar, änskönt
Att lätt nog, som vår hetman sade,
Han kunnat rata daggigt grönt;
Men han var härdad, som hans herre,
Och tog ej heller vid sig värre;
Det var ett qvickt och villigt djur,
En ren tartar till sin natur,
Långhårig, snabb, med starka lemmar,
Och lydde sporrar, lydde remmar,
Kom genast på sin herres rop,
Såg honom strax bland allihop;
Låt vara skyar fästet höljde
Och mörker gjorde natten blind,
Han mellan qväll och morgon följde
Sin herre, som en lydig hind.
4.
Mazeppa ut sin kappa bredde
Och lansen rum bredvid beredde
Och granskade karbinen, som
Haft fullt att göra dagen om,
Såg till att pannan rigtigt täppte.
Att flintan icke låset släppte;
Ett tag han öfver svärdet tog,
På bältet såg och sabeltaskan,
Hvarefter hedersmannen log;
Tornistern jemte kopparflaskan
Han lyfte se’n från hästens bog
Och kungen och hans hjelteslägte
Utaf sin magra fältkost räckte
Helt obesväradt, rätt och slätt,
Och ej på kammarjunkarsätt.
Kung Carl skar några skifvor breda
Och åt så med en kort minut
Och sökte att se hurtig ut,
Som funnes icke sår och sveda.
Se’n sade han: »I denna krets
Fins ingen, som är så tillreds
Att jemt marschera, furagera,
Som du, Mazeppa! Aldrig var
På jordens rund ett sådant par
Att se, så raska beggedera,
Från Alexanders dar tills nu,
Som din Bucephalus och du;
Så fort ej Scytiens stolthet skenar
Som du och han kring stock och stenar.»
Mazeppa svarte: »Der jag lärt
Att rida, var det lagom kärt.» —
»Hur så då, gamle hetman, svara?
Du har ju lärt dig konsten bra?» —
»Det är en lång historia»
— Mazeppa mälte — »att förklara;
Men vi ha många mil att gå
Och mången dust få vi bestå,
Som äro en mot tio bara,
Och sporrar få vi ha, till dess
Vi rasta vid Borystenes.
Nej hvila, konung, dina leder!
Jag skall nog gå som skildtvakt, jag,
För dina bussar.» — »Men jag beder
— Sad’ kungen — gör mig nu i lag
Och oss ditt äfventyr berätta;
Kan hända det kan underlätta
Den slummer jag ej hittills fått,
Men som nog skulle göra godt.»
»Nå, efter som det er behagar,
Jag återgår till forna dagar:
Så der en tjugu vårar ung
Jag var — och Casimir var kung —
Just Johan Casimir — ni känner —
Sex somrar stod jag bland hans svenner.
Det var en spränglärd herre, det,
Och alls ej lik ers majestät;
Han slogs ej för att vinna länder
Och släppa dem ur sina händer;
Och utom Warschaus riksdagsgräl
Han hade fredligt otillbörligt,
Men låg med könet oupphörligt
I fejd, och muserna jemväl.
Han nog en slagtning önskat heldre,
När det med dem gick rätt på tok,
Men tog, när harmen blifvit äldre,
En annan mö, en annan bok.
Så gaf han makalösa fester
Och Warschau trängdes, stort och smått,
Att se på ståten i hans slott,
Stolts fröknar och högborna gäster.
Han var den polske Salomo,
Så sjöngo skalderne, må tro,
Förutom en, som ej från tronen
Fått den beräknade pensionen
Och tog det som sin samvetspligt
Att skrifva ned en smädedikt.
Till hofs man lansar bröt och qvidde
Och rim hvar kammarherre smidde,
Jag klottrade ju sjelf, mitt får,
Och kallade mig »Lucidor».
Vid hofvet sina krokar lade
En palatin af börd och magt,
Rik, som ett salt- och silfverschakt,
Och andryg, som om himlen hade
Sjelf vid hans nåde händer lagt.
Han hade ej i Polens rike
I fyrkar och i blod sin like,
Såg jemt sitt guld och stamträd an
Från höger sida och från venster,
Tills i begreppsförvirring han
— Hvad brist på hufvud synas kan —
Tog det för sin persons förtjenster.
Så tyckte icke hans gemål;
Som hela tretti åren yngre
Hon kände härligheten tyngre
Och ville gerna byta rol;
Och efter trånad, hopp och ånger,
En ängslig dröm ett par tre gånger,
Med dygden litet pjunk och bråk,
Med pojkarne smått ögonspråk
Samt två tre dansar, två tre sånger,
En lägenhet hon sökte få
— En af de små tillfälligheter,
Som göra qvinnorna till eter,
Hur kalla än de vara må —
Att titlar sin herr man förläna,
De der som pass till himlen tjena,
Fast ej förtjensten ens, betänk,
Blir inbilsk af en dylik skänk.
5.
»Vid sjutti år jag tryggt bekänner:
En pilt af äkta skrot jag var,
Och ingen af de unge männer
Bland adelsmän och andre svenner
Det fans i mina fänriksdar
För äfventyr så jemt benägen,
Ty jag var stark och oförvägen
Och såg ej skrynklig ut, som nu,
Men slät i synen som en fru.
Jag klädt för länge blodig tröja
Och sorg och ofärd lyckats plöja
Från ytan mitt temperament,
Så knappt en frände skulle röja
I mig den man han fordom känt.
Men detta färdigt var till stommen
Förr’n åren klottrat fullt mitt skinn,
Och ni vet bäst att ålderdomen
Ej böjt min styrka och mitt sinn’;
Jag eljest här ej skulle välja
Min plats att äfventyr förtälja
Och det så här dags, oafklädd,
Med stjernlöst sängtak på min bädd.
Men nu till min Teresas minne!
Det tyckes mig som om hon skred
Der vid kastanjen upp och ned,
Så lifligt står hon för mitt sinne,
Och dock jag saknar ord i dag
Att skildra tjuserskans behag.
Det var ett asiatiskt öga,
Som när vårt polska blod har fått
Af turk en liten tillsats blott;
Fast mörkt, som fästet nu, det höga,
Det glänste smäktande och matt
— En månuppgång midt i en natt —
Stort, svart och simmande i skålen,
Som tycktes smälta under strålen;
Det ända genom var begär,
Halft eld, halft trånad, liksom när
Ett helgon, på sitt bål marteradt,
Mot himlen skådar inspireradt
Och håller sjelfva plågan kär.
En sommarsjö var hennes panna,
Der solen får i djupet stanna
Och himlen speglar sina drag
I ytans glas med välbehag.
Och kind och mun — men tyst med detta!
Det kan mig än i lågor sätta;
Ty män, som jag, de älska blott
Till raseri — i ondt och godt;
De kunna ej sitt fordom släppa,
Men hålla än på gamla dar
Den väsenlösa skuggan qvar,
Så har det också gått Mazeppa.
6.
»Man träffades — man såg hvar ann —
Jag suckade, jag, stackars man,
Hon teg, men dock förstod jag henne;
Det fins ett ljud- och teckenspråk,
Som trotsar allt förklaringsbråk,
Men vi med syn och hörsel känne,
De gnistor ofrivilligt då
Ur det beklämda hjertat gå
Och bilda som ett slags förvandtskap,
En underbar och snabb bekantskap
Emellan unga sinnen två
Samt utan deras vetskap linda
De band, som så försåtligt binda,
Och elden i en varm natur
Elektriskt leda, Gud vet hur.
Jag suckade, som alla kära,
Jag gret, der för mig sjelf jag gick,
Och tordes icke komma nära
Tills jag bekantskap göra fick
Och kunde opåtaldt begära
Ett ord ibland — men ej ens då
Bekännelsen jag kunde få,
Den rädda, stammande och blyga,
Att öfver mina läppar smyga
Förr än en dag...
Ett spel det fins;
Ett af de der gemena slagen
Med hvilka man förnöter dagen,
Det heter — ja, min sann jag mins,
Och vet ej heller hur det kom sig,
Att hon fick mig på sidan om sig.
Jag frågade ej efter vinst,
Jag gladdes åt att vara nära
Och höra, ack, och icke minst
Att se den dyrkade, den kära.
Jag vaksam som en utpost satt
— Må våra göra så i natt! —
Då såg jag, och jag tog ej miste,
Att hon var tankfull, att hon såg
På spelets gång med liknöjd håg
Och knappast om dess utgång viste,
Men satt likväl som fastlåst qvar
Vid bordet, till den allra siste,
Hur gifven än förlusten var.
En blixtsnabb tanke till mig sade,
En följd af hennes rörelse,
Att något i sitt skick hon hade
Som lofvade bönhörelse —
Och mina ord begynte strömma,
Fast utan allsköns sammanhang;
Låt vara det var bjellerklang,
Allt nog, hon hörde på, den ömma,
Och den der en gång lyssna vill,
Den lyssnar gerna en gång till;
Hon är ej iskall, om det gäller,
Och ett nej skrämmer ingen heller.
7.
»Jag brann och hon sig öfverlät.
Man påstår, att ers majestät
Har aldrig känt en dylik koller;
I så fall gör jag vägen rät
Och ni skall slippa höra pjoller.
Det är ej allom gifvet, det,
Att tygla lifliga passioner,
Än mindre, som ers majestät,
Sig sjelf regera och nationer.
Jag är en furste — eller var —
Som kunde tusental bevinga,
Om det så rakt mot döden bar,
Men aldrig rätt mig sjelf betvinga.
Nå, lika godt, ers majestät!
Jag brann och hon sig öfverlät;
Lycksaligt är det, på min ära!
Men kan så lätt åt fanders bära.
Vi träffades i smyg, förstås,
Och just det ögonblicket, innan
Jag sprang i löfsaln till grefvinnan.
På himlens saligheter brås;
Ja, mina dar och nätter voro
Ett noll mot denna stund af oro,
Ännu, så gammal som jag är,
Jag aldrig haft så kärt besvär,
Och finge jag det åter bara,
Ukrain jag läte gerna fara
Och blefve pagen — med en verld
Uti ett hjerta och ett svärd
Och alla sina rikedomar
Uppå en kind, der helsan blommar.
I smyg vi möttes och i hast;
Det står väl ej i rop som renast,
Men prisas såsom lyckligast.
Jag vågat lifvet på ett kast,
Om jag för jord och himmel genast
Fått kalla henne min allenast,
Och tyckte aldrig rigtigt om,
Att jag så der förstulet kom.
8.
»På kära halfva verlden ser,
Och det gick oss som många fler;
Men bättre af den onde vore,
Om han som artig karl förfore —
Den onde? Nog har han förnuft,
Men här var visst ett helgon bara,
Som tyckte det förargligt vara
Och gaf sin fromma galla luft.
En vacker natt så kom man på oss
Och lyckades i knipan få oss.
Herr grefven mer än uppbragt var —
Jag vapenlös; men om i stället
Jag burit stål till mitt försvar
Från hufvudet till fotabjellet,
Det tjenat mig till ingenting.
Invid herr grefvens slott vi voro
Och det var folktomt rundt omkring;
Och nattens skuggor bortåt foro,
Och dagen grydde, som med oro
Jag ansåg för min sista då.
Det stod ej till att mig befria,
Och med en bönsuck till Maria
Och till ett helgon, eller två,
Jag fann mig i mitt öde redan
Och fördes ned till porten sedan;
Jag vet ej hur det gick min vän,
Vi återsågos aldrig se’n. —
Men tro mig, han var bittert retad,
Vår palatin, och goda skäl
Han hade ock att bli förtretad;
Det harmligaste var likväl,
Att slumpen kunde genom detta
En ympqvist på hans stamträd sätta;
Och nog var det bra oförtänkt
Att få sin vapensköld bestänkt,
Just medan han var ättens främste!
Som fullt och fast han trodde på
Att han var skapelsens förnämste,
Så borde alla tänka så,
Och jag än mera, som den sämste.
För hin! En page — kan ske en kung
Ej gjort hans upptäckt fullt så tung;
Men sådan pojkvalp — o, jag kände,
Men kan ej skildra hans elände.
9.
»För hästen fram!» — Han leddes fram;
Och att det var Ukrainerstam
Och ren tartar, man kunde svurit.
O, han såg ut som om han burit
På tankens fart i hvarje lem;
Och vild han var som hjort i hagen,
Han sporrar aldrig känt och rem,
Ty för en dag se’n var han tagen.
Och fnysande, med upprest man,
Och stegrande på gårdens plan,
Ursinnig, skrämd, med skum kring läppen,
Han kom, infödingen af steppen.
Man vrok mig på hans rygg i hast,
Och drängar bundo der mig fast
Och rappade så till med käppen —
Och det bar af — bar af i sträck
Med farten af en uppsväld bäck.
10.
»Framåt! — Framåt! — Jag miste anden,
Såg ej hvad springarn tog för stråt;
Det grydde knappt vid himlaranden
Och bort han flög — framåt — framåt! —
Det sista ljud jag kunde höra
Med vinden svepte kring mitt öra
Och var ett hånskratt, hvilket kom
Från mina fiender bakom.
Jag kände hur det sved i barmen,
Och hufvudet jag vred i harmen,
Och bet i snöret, hvilket knöt
Min hals vid manen ganska rigtigt,
Och böjde på min kropp försigtigt
Och bakåt några skymford tjöt,
Men som en pil framåt jag sköt,
Och hofvarne i marken slogo
Och ljudet af min röst förtogo;
Det gör mig ondt — nog ville jag
Betalt med mynt af samma slag.
Men jag har sedan ärligt hämnats:
Det fins ej port och brygga qvar,
Och hvad som bom och galler var
Och pålverk — allt med jorden jemnats.
På muren grönska löf och strå,
Just der han stått, familjehärden,
Men svedda äro fält och gärden;
Du kunde der i timtal gå
Och knappast drömma om ändå,
Att der har stått en borg i verlden.
Dess tinnar remnade med brak,
Och tornen såg jag lustigt brinna
Och blyet som ett slagregn rinna
I forsar från förkolnadt tak,
Der hämnden högg sig hål i mak.
Men litet tänkte man kan hända
När, för att låta gå på tok,
Man mig som på en ljungeld vrok,
Att pojken skulle återvända
I tio tusen hästars midt
Och tacka grefven för sin ridt.
Ett spratt rätt elakt de mig spelte,
När de mig snörde fast på rygg
På hästen, som var vild och skygg,
Men jag qvittens åt alla delte;
Ty tiden jemnar allt ändå,
Och om man bara passar på
Man ingen mensklig magt skall finna,
Den hämden ej till slut kan hinna,
I fall man ej förlåtit då,
Men passar hugg och vet att vänta
Samt har en orätt att förränta.
11.
»Vi foro af, min häst och jag,
På vindens vingar oförtrutet
Och fingo bruten bygd på slutet
Bakom oss innan ljusan dag;
Vi jagade å stad förfärligt,
Som meteorer nära på
En vinternatt på himmel blå,
Der breda norrsken gnistra härligt.
Der var en slätt, en naken engd,
Långt bort af svarta moar stängd,
Men stad och by var ej att spåra;
Ibland på någon kulles topp
Såg man ett torn, ett tusenåra,
Som mot tartarer bygdes opp
Vid ofred fordomdags och plötsligt —
Men eljest var der tomt och ödsligt.
Ett år förut en turkisk här
På sina ströftåg varit der,
Och der då Spahis hofvar trampat
De grönskan från hvar torfva stampat.
Så tung var himmelen och grå
Och vinden klagande också,
Och med en suck jag velat svara,
Men kunde för den farten bara
Ej sucka eller bedja då;
Och kylig svetten från mig stänkte
Som regn på hästens resta man,
Men han blott på sin ångest tänkte
Och skenade sin vida ban.
Jag förestälde mig han torde
Väl tröttna upp en gång ändå,
Men att jag låg der ofvan på
Rätt ingenting det honom gjorde,
Det snarare en sporre blef;
Och böjde jag mig bara neder,
Att jemka mina svullna leder,
Hans koller det på spetsen dref.
Jag skrek — det hördes icke vida
Och dock han vräkte sig på sida.
Spratt till vid första ljud och sprang
Som för en plötslig valdthornsklang.
Det kändes huru blodet flutit
På snörena, hvarmed man knutit,
Och törsten på min tunga brann
Så het, som knappast elden kan.
12.
»Vi nådde skogen nu, den vida,
Jag såg ej gräns på någon sida,
Men gamla träd af jetteform,
Som kunde trotsa hvarje storm,
Som från Siberiens öknar tjuter
Och skogarne framför sig skjuter.
De voro få, men hade snår
Emellan sig och låga buskar
I grönt, som knoppas hvarje vår,
Men faller af, när hösten ruskar.
Och der det sedan ligger strödt
Är färgadt af ett liflöst rödt —
Som lefradt blod i tunga droppar
På slagna, efter stridens slut,
När vinternatten skyfflat ut
Sin frost på obegrafna kroppar
Och korpen fåfängt hackar på
De frusna kinderna, de blå. —
Det var en småskog, vild och däfven,
Och här och der kastanjer äfven
Och stammig ek och dristig tall,
Men mycket glest i alla fall;
Och väl var det, ty eljest torde
Det gått mig värre än det gjorde.
I vägen stod nu ej en gren
Och derför slapp jag sargas sedan;
Jag bunden låg till arm och ben
Och såren ökades och svedan,
De skorpnat till af kylan redan.
Vi genom löfven rasslade
Som vinden, och förbi vi foro
En flock af vargar, hvilka voro
Oss hack i häl och prasslade,
Med skutt, som till förtviflan drifver
Så stöfvarns hat som jägarns ifver.
De följde med oss hvart det bar,
Ännu när solen uppgick klar
Jag såg dem snoka mellan snåren
En famn bakom oss och bredvid,
Liksom jag hört dem nattetid
Beständigt tassa oss i spåren.
Jag önskade bland denna svärm
Ha haft ett svärd till mitt beskärm
Och så, förr än jag nödgats falla,
Fått näpsa några bland dem alla.
När hästen satte sig i språng,
Jag ville varit framme genast,
Men nu jag fruktade allenast
Han kunde göra halt af tvång.
Onödigt! Han var icke senast,
Men som en råbock i sin gång.
Så fort den hvita snön ej singlar
På dagakarlen ned i ringlar
— Som aldrig skall sin stuga nå
För vädret, hvilket piskar på —
Som hästen genom skogen rände;
Nu mera ingen sans han kände,
Han som en bortskämd pojke var,
Som hindras att sin önskan vinna,
Nej värre: som en retad qvinna,
Den der sin egen vilja har.
13.
»När vi ur skogen kommo sedan,
Så var det eftermiddag redan
Och Juniluften kylig stod;
Kan ske låg kylan i mitt blod,
Ty trotset svalnar lätt i nöden.
Då hade jag ej tålamod,
Jag brusade som vinterflöden,
Fast mina intryck togo slut,
Förren jag dem hunnit reda ut.
Förskrämd, förbittrad öfver färden,
Mot mina marter utan skygd,
Mot köld och hunger, sorg och blygd,
Och naken, som jag kom till verlden,
Se’n af en stam, hvars blod också
Lätt jäser upp och, trampadt på,
Är som en skallerorm, som ringer
Och så i ögonblicket stinger —
Hvad under, om så löslig grund
Sjönk för bedröfvelsen en stund?
Det var som fästet vred sig ständigt,
Som jorden undanvek behändigt,
Som om jag sjelf till marken föll,
Men jag tog miste: tåget höll.
Jag kände mina fibrer brunno —
Jag himlen såg af skyar full,
Som likt ett väldigt spinnhjul spunno,
Och träden raglade omkull;
Sist sprang en blixt förbi mitt öga,
Så blef det mörkt. Jag påstår fritt
Att det från döden skilde föga.
Bedöfvad af min vilda ridt
Jag kände mörkret kring mig famla
Och sökte hålla mig vid sans
Och åter mina sinnen samla,
Fast ingen möjlighet det fans.
Det var som vräktes du på hafven
Uppå en planka — än begrafven
Och öfversköljd, så lyft ibland
Och slungad mot en öde strand.
Det flämtade, mitt lif, som lågor
De der bak ögonlockens ring
I nattens dunkel fladdra kring,
När hjernan lider feberplågor;
Det gick dock öfver, lindrigt nog,
Men det en yrsel med sig drog,
Som skulle göra mig bekymmer,
När det en gång på allvar skymmer.
Ack, vi få tåla mera än
Förr än vi varda mull igen,
Men lika godt! Jag döden redan
Sett stint i synen — då — och sedan.
14.
»Jag kom till sans; hvar var jag då?
Jag skalf af köld, jag yrsel kände,
Och lifvet långsamt återvände
Och pulsen började att slå:
Det var som om en tyngd mig tryckte.
Som kramp i mina leder ryckte,
Men blodet var i omlopp än,
Och örat ringde, som jag tyckte,
Och hjertat pickade igen;
Jag såg, fastän som genom dimma,
Som genom glas betäckt med imma.
Ett vatten hördes sqvalpa se’n,
Af himlen skymtade en strimma
Med stjernor — det var mer än dröm;
Min skenkamp var i färd att simma
Uti en ännu värre ström.
Och vattendraget mägtigt svalde
Och vägen fram i krokar stälde;
Vi voro halfvägs, vi, från land
Och sträfvade till okänd strand.
I vattnet lättades min dvala
Och dopet stärkte mig, det svala,
Der jag låg stel och kall och döf;
Och med sin breda bringa klöf
Min springare de höga vatten,
Och det gick flinkt framåt i natten!
Till slut vi fingo stranden fatt,
Men hamnen kunde jag ej rosa,
Ty bakom låg en bister kosa
Och framför idel ångst och natt.
Natt eller dag — hur länge bara
Jag så i qval och värk fick vara
Jag lemnar osagdt; vet ej om
En mensklig lifspust ur mig kom.
15.
»Hans man den dröp och huden blänkte,
När hingsten nådde halkig strand,
Han snubblade, han skalf, han stänkte,
Men spjernade sig upp på land.
Vi kommo upp. En ändlös yta
Med mörkret tycktes sammanflyta;
Allt längre, längre, längre ut
Den sträckte sig och tog ej slut —
Som der i bråddjup man får snegla,
Dem våra drömmar förespegla.
Väl syntes hvita remsor land
Och en och annan svartgrön strimma
I månens starka dagrar simma,
När han gick upp på höger hand;
Men icke skönjdes i det töcken,
Som låg kring hela denna öken,
Af någon stugudörr en rand,
Ej ens ett ljus i fjerran blinka
Och lik en vänlig stjerna vinka.
Om blott en lyktman följt min stig
Och gjort sig lustig öfver mig,
O, hur det skulle gladt mig stilla,
Fastän jag vetat det var villa!
Det hade påmint mig ändå
Om någon mensklig vrå.
16.
»Det bar å stad — fast ej så våldsamt.
Men trögare och återhållsamt,
Ty hästen löddrade af fart
Och var försprungen snart.
En sjuklig pojke kunde selat
Och ledt min vilde hvart han velat —
Men jag var bunden, jag;
Nu var han spak, nu var han sedig,
Men om jag också varit ledig,
Så var jag dock för svag.
Jag slet och ryckte jemt i strecken,
Men icke löstes de ett tecken,
De voro knutna hårdt
Och skuro in i kroppen bara,
Så jag lät snart försöket fara,
Ty det blef mig för svårt.
Det led dock med min ridt, den bråda,
Fast intet mål var än att skåda.
En strålring tycktes solen båda —
Men ack, hur trögt hon skred!
Det var som om den gråa dimma
Ej velat släppa fram en strimma,
Och tungt den rullade sin imma,
Till dess i österled
Hon karmosinröd uppsteg, solen,
Och vräkte stjernorna från stolen
Och fylde jorden upp till polen
Med ljus, som sjelf hon spred.
17.
»Och solen steg: och från den öken,
Som låg omkring oss, svepte lätt
I ringlar bort det gråa töcken.
Der red jag nu på alla sätt,
Igenom ström och skog och slätt,
Men såg af hofvar ej och fötter
Ett spår bland mossa, gräs och rötter,
Der fans ej märke efter steg,
Ja, sjelfva luften teg,
Och knappt en syrsas spröten rördes
Och ej ett fogelqvitter hördes.
Hur hästen werst på werst likväl
Sprang flåsstinn och med löddrig bringa,
Som ville hjertat sönderspringa,
Så syntes icke till en själ.
Det var så tomt, det var så ödsligt,
Då hörde jag en gnäggning plötsligt
Ifrån en dunge full med fur —
Var det en vindstöt, eller hur?
O nej; en trupp ur skogen sprängde
Och stampande emot oss svängde,
En enda, oerhörd sqvadron;
Jag ville skrika, der jag hängde,
Men fick ej fram en enda ton.
I deras rörelser var adel —
Men hvar fans ryttare och sadel?
Väl tusen hästar — och ändå
Fans icke en med karl uppå!
Med vågig svans och man på ända,
Näsborrar vidgade och spända,
Med mular, dem ej betsel bränt,
Och ljumskar, som ej sporre känt,
Och hofvar aldrig skodda hvassa —
Väl tusen hästar ryckte an
Och kommo dånande i massa,
Som vågor ofvanpå hvar ann.
Det tycktes som de mot oss sköte,
Och min han vrenskade till möte
Och för en stund han trafven höll,
Men snart han tumlade och föll.
Hans ögon höllo på att brista
Och benen rätade han ut
Och flåsade, — den ridt var slut,
Som var hans första och hans sista.
Men truppen mot oss trafvade;
De sågo hur han snafvade,
Hur jag låg bunden ofvanföre
Med månget blodigt lädersnöre —
De gjorde halt — och prustade —
Och stegrade — och frustade —
De kommo — ryggade — och rände
Och med ett kast till baka vände.
Främst gick en kolsvart hingst, en stark,
Som hela skockens patriark,
Af hvitt han hade ej, den hästen,
Så mycket som ett hår för resten.
De fnyste, vrenskade igen,
Och gjorde tvärkast, himmelshöga,
Och sprungo inåt skogen se’n,
Instinktlikt, för ett menskligt öga.
Der låg jag nu i raseri
Och hästens döda kropp betäckte,
Som sina läggar från sig sträckte;
Nu var han från sin börda fri,
Men jag kom ej, trots all min möda
Från honom lös — der lågo vi
Den döende uppå den döda!
Då fruktade jag litet, jag,
Att vakna husvill än en dag.
Och jag låg qvar med bundna leder
Från morgonen till qvällen än
Och jemt så mycket lif igen
Att se min sista sol gå neder.
Allt hopp var ute — det som gör
Att vi oss foga undergifvet
I hvad som eljest under lifvet
Vi som det värsta skygga för,
Men som nu blir ett oundvikligt,
Ett lyckligt godt, och ett osvikligt.
Likväl går man det helst förbi,
Liksom det vore blott en snara,
Som ej den kloke fastnar i.
Ack, det kan efterlängtadt vara
Och sökt ibland på eget svärd;
Dock hur man har det än eländigt,
Så blir den ovälkommen ständigt,
Så hisnande är denna färd.
Men de, som jemt åt nöjet skelat,
Som njutit gränslöst hvad de velat,
Som älskat, frossat, svirat, spelat,
De möta ofta nog sin död
Mer lugnt, än stafkarln i sin nöd.
Ty den, som allting öfverfarit
Hvad nytt och retande har varit,
Har ingenting, som frestar, qvar;
Och, utom när det domen gäller,
— En sak, som vanligen man tar
Ej såsom man i gerning var,
Men efter som man nerver har —
Han känner ingen oro heller;
Men hoppet ler åt fattig karl,
Han lifvet värdt att lefva tycker,
Då döden blott, olyckligtvis,
Den arme satan utelycker
Från trädet i hans paradis.
I morgon dag! På den berodde
Att gälda allting, som han trodde;
Och morgon dag den första var,
Då han ej mera skulle sörja
Och ropa ve, som andra dar,
Men med sin tideräkning börja
För långa år, för glindrande
Och genom tårar tindrande
Och saliga till öfverdrift;
I morgon dag han skulle gripa
I tömmarne och lagen skipa —
Ja — och så gryr den på hans grift!
18.
»Och solen sjönk — och jag låg ängslad
Och vid den döda kampen fängslad.
Som om vi skulle blanda stoft.
Ack, för min skumma blick var döden
Rätt innerligen nu af nöden;
Men än en gång mot högan loft
Jag blickade — och såg den svultna,
Den snåla korpen komma just,
Som om han knappast hade lust
Att vänta till vår sista pust,
Än mindre tills vi hunnit multna.
Än höll han still och kraxade,
Än han allt närmre flaxade;
Jag såg hans vinge mörkret skära,
Och en gång kom han mig så nära,
Att jag visst träffat med ett slag,
Om jag ej varit fullt så svag;
Men för en rörelse af handen,
Ett sakta skrapande i sanden,
En ansträngd rossling ur min hals,
Som knappast kunde höras alls,
Flög han sin kos, fast icke gerna.
Jag miste sansen småningom —
Hvad jag på slutet drömde om
Var någonting liksom en stjerna,
Som med sin gloria gick och kom;
Och så en känsla, kall och däfven,
Utaf ett skenlif, hvilket äfven
I ögonblicket blåste bort,
Och så en liten andehemtning,
Ett hväsande, en sakta flämtning,
Ett litet uppehåll, ett kort,
På hjernan likasom en tryckning,
En isning, hvilken lopp så kallt
Kring hjertat, så en pust, en ryckning,
En suck — och dermed allt.
19.
»Jag vaknade — hvar var jag? — Böjer
Ett menskligt anlete sig ner?
Och är det väl ett tak jag ser?
Är det ett rum, der nu jag dröjer?
En säng, der jag mitt läger har?
En dödligs detta ögonpar,
Som med bekymmer på mig stirrar?
Jag lycker mina ögonlock
Af fruktan att kan ske ändock
Min förra ångst min själ förvirrar.
En smärt men högväxt flicka fans
I stugan, för att febern lindra,
Och genast som jag kom till sans
Såg jag det svarta ögat tindra.
Hvad hon var frestande och skön!
Hon kastade på mig ur täcka
Fast vilda ögon och fast käcka
En blick af ömkan och af bön.
Jag stirrade till baka stilla,
Till dess jag såg det ej var villa,
Men att jag lefde lyckligtvis
Och sluppit blifva gamens spis.
Och när det steppens barn på slutet
Såg ögonens insegel brutet
Hon log — och jag försökte på
Att tala — men hon kom på tå
Och tecknade med mun och händer
Att tala litet blott i sänder,
I fall jag ville något, men
Först rigtigt hemta mig igen.
Och nu sin hand på min hon lade
Och strök så hufvudgärden slät
Och gick till dörrn med lätta fjät
Och öppnade och något sade
Halft hviskande — det lät som sång,
Ja, som musik var hennes gång!
Men hon sitt folk till städs ej hade
Och hon försvann; men när hon gick
Såg hon på mig ett ögonblick
Och tecknade, för att förklara
Jag hade intet att befara;
Sjelf komme hon nog in igen,
Så snart de andra hade vaknat —
Ack, knappt var hon sin kos, förr än
Det var som om jag allting saknat.
20.
»Med far och mor hon återkom.
Jag skulle tråka ut er, om
Jag ville tälja allt, som hände,
Se’n till kosackerne jag lände.
Jag låg på marken half död än,
När de mig lös från hästen snörde
Och så till närmsta stuga förde
Och bragte mig till lifs igen —
Mig — deras egen furste se’n.
Hur än den gamle narren kände
En skadefröjd vid mitt elände,
När det bar af med mig på bron,
Han sjelf sitt nakna offer sände
Igenom vildmark — till en tron!
Sin egen dom man aldrig fäller
Och då förtvifle ingen heller!
I morgon dag, ja innan dess,
Kan hända vid Borystenes
Vi beta våra stackars hästar
På turkisk strand. Det vet jag, att
En ström har aldrig så mig gladt,
Som den, när bara der jag gästar
Och fienden ej fått oss fatt.
Men nu, kamrater, en god natt!»
Vår hetman kastade sig neder
Inunder eken oafklädd,
Der han af löf gjort sig en bädd,
Hvad ej var ovant för hans leder;
Ty gubben var en björn till karl,
Som tog sin blund lik mycket hvar.
Och skulle någon undra sedan,
Att Carl ej ens gaf tack till svar,
För honom det begripligt var —
Ty kungen sof en timme redan.