Mazeppa/moderniserad
|
| Engelska originalet av Byron 1819, översättningen från 1853, texten hämtad ur C. V. A. Strandbergs Samlade Vitterhetsarbeten, del 3 (1878), sid. 301–335 |
ÅT WILHELM von BRAUN ÄGNAS DENNA ÖVERSÄTTNING, SOM EN GÄRD AV HÖGAKTNING FÖR HANS SNILLE OCH PERSONLIGHET SAMT TACKSAMHET FÖR HANS VÄNSKAP
AV TALIS QUALIS.
MAZEPPA.
AV LORD BYRON.
ÖVERSÄTTNING AV C. V. A. STRANDBERG.
»Då Carl såg, att slaget var förlorat och att enda räddningen bestod i att ge sig på flykten i största hast, så kastade han sig på sin häst och flydde med återstoden av sin här till nejden vid Perewolochna, i ett hörn som bildas av Vorskla och Borystenes. Hit anlände Carl, ledsagad av Mazeppa jämte ett par hundra personer, sam över den sista stora floden och kom — efter att ha färdats genom en ödemark, där han var i fara att svälta ihjäl — slutligen fram till Bog, där han blev vänligt emottagen av turkiske paschan. Ryska sändebudet vid den höga Porten fordrade, att Mazeppa skulle utlemnas till Peter; men den gamle kosackhetmannen undgick sitt öde genom en sjukdom, som föranledde hans död.»
- Barrow’s »Peter den Store».
1.
Vid Poltava var leken slut,
Där lyckan vek från Sveakungen,
Vars sönderskjutna här på ljungen
Från sår och krig fick sova ut.
Och lätt på foten segeräran
På andra sidan övergick.
Och tsaren triumfera fick
Och Moskau glömde sin förfäran;
Det slapp ifrån ett blodigt skinn,
Till dess ett annat år var inne,
Som åt fördärv och nesligt minne
En större härsmakt vigde in,
Ett namn, som månde lägre falla;
En stöt för en — ett ljungeldsslag för alla.
2.
Och spelet lyktades, i ty
Kung Carl fick lära sig att fly,
Se’n han fått tappa blodet åter
På sig och sina undersåter;
Ty för att lätta kungens flykt
I tusental hans bussar föllo
Och ingen straffpredikan höllo.
Fast nu de kunde tala tryggt.
Hans häst var skjuten, men en annan
Gav honom Gierta, blek om pannan,
Och tappert höll den hästen ut,
Men föll dock flåsande till slut;
Och mörka skogen, dit de hunno,
— På avstånd ryska eldar brunno,
Vårdkasar mellan gräs och ljung —
Fick bädda åt en flyktig kung,
Så ser den vila ut, och lager,
För vilken folkets märg man tager!
Man lade honom vid ett träd,
Ty han var trött och andfådd med,
Hans sår var styvt, hans lemmar stela,
Och luften bister på det hela.
För febern, som i blodet var,
Kom ingen blund uti hans öga,
Men detta rörde honom föga,
Ty kungligt han sin ofärd bar;
Och sina plågor och passioner
Han viljan satte upp emot
Och det blev tyst — som bland nationer
En gång på knä kring hjältens fot.
3.
En handfull hövdingar i skogen!
Den skaran glesnat på en dag,
Men ridderlig den var och trogen.
Där satt det nu, det ädla lag,
På marken, smått förstämt för resten,
Med kungen jämte sig och hästen;
Ty faran närmar människan
Och djuret trofast till varann.
Mazeppa bäddade på backen
Invid en gammal ek, en grå,
Så sträv, som den, och nära på
Så gammal själv, Ukrainkosacken;
Men först och främst han vänligt strök
Sin klippare, som svettig rök,
Och under honom löv han lade;
Han hovskägg torkade och man,
Tog betslet av, som han var van,
Och såg med fröjd att springarn hade
Sin gamla matlust kvar, änskönt
Att lätt nog, som vår hetman sade,
Han kunnat rata daggigt grönt;
Men han var härdad, som hans herre,
Och tog ej heller vid sig värre;
Det var ett kvickt och villigt djur,
En ren tartar till sin natur,
Långhårig, snabb, med starka lemmar,
Och lydde sporrar, lydde remmar,
Kom genast på sin herres rop,
Såg honom strax bland allihop;
Låt vara skyar fästet höljde
Och mörker gjorde natten blind,
Han mellan kväll och morgon följde
Sin herre, som en lydig hind.
4.
Mazeppa ut sin kappa bredde
Och lansen rum bredvid beredde
Och granskade karbinen, som
Haft fullt att göra dagen om,
Såg till att pannan riktigt täppte.
Att flintan icke låset släppte;
Ett tag han över svärdet tog,
På bältet såg och sabeltaskan,
Varefter hedersmannen log;
Tornistern jämte kopparflaskan
Han lyfte se’n från hästens bog
Och kungen och hans hjältesläkte
Utav sin magra fältkost räckte
Helt obesvärat, rätt och slätt,
Och ej på kammarjunkarsätt.
Kung Carl skar några skivor breda
Och åt så med en kort minut
Och sökte att se hurtig ut,
Som funnes icke sår och sveda.
Se’n sade han: »I denna krets
Finns ingen, som är så tillreds
Att jämt marschera, furagera,
Som du, Mazeppa! Aldrig var
På jordens rund ett sådant par
Att se, så raska bäggedera,
Från Alexanders dar tills nu,
Som din Bucephalus och du;
Så fort ej Scytiens stolthet skenar
Som du och han kring stock och stenar.»
Mazeppa svarte: »Där jag lärt
Att rida, var det lagom kärt.» —
»Hur så då, gamle hetman, svara?
Du har ju lärt dig konsten bra?» —
»Det är en lång historia»
— Mazeppa mälte — »att förklara;
Men vi ha många mil att gå
Och mången dust få vi bestå,
Som äro en mot tio bara,
Och sporrar få vi ha, till dess
Vi rasta vid Borystenes.
Nej vila, konung, dina leder!
Jag skall nog gå som skildvakt, jag,
För dina bussar.» — »Men jag beder
— Sad’ kungen — gör mig nu i lag
Och oss ditt äventyr berätta;
Kan hända det kan underlätta
Den slummer jag ej hittills fått,
Men som nog skulle göra gott.»
»Nå, efter som det er behagar,
Jag återgår till forna dagar:
Så där en tjugu vårar ung
Jag var — och Casimir var kung —
Just Johan Casimir — ni känner —
Sex somrar stod jag bland hans svenner.
Det var en spränglärd herre, det,
Och alls ej lik ers majestät;
Han slogs ej för att vinna länder
Och släppa dem ur sina händer;
Och utom Warschaus riksdagsgräl
Han hade fredligt otillbörligt,
Men låg med könet oupphörligt
I fejd, och muserna jämväl.
Han nog en slaktning önskat hellre,
När det med dem gick rätt på tok,
Men tog, när harmen blivit äldre,
En annan mö, en annan bok.
Så gav han makalösa fester
Och Warschau trängdes, stort och smått,
Att se på ståten i hans slott,
Stolts fröknar och högborna gäster.
Han var den polske Salomo,
Så sjöngo skalderne, må tro,
Förutom en, som ej från tronen
Fått den beräknade pensionen
Och tog det som sin samvetsplikt
Att skriva ned en smädedikt.
Till hovs man lansar bröt och kvidde
Och rim var kammarherre smidde,
Jag klottrade ju själv, mitt får,
Och kallade mig »Lucidor».
Vid hovet sina krokar lade
En palatin av börd och makt,
Rik, som ett salt- och silverschakt,
Och andryg, som om himlen hade
Själv vid hans nåde händer lagt.
Han hade ej i Polens rike
I fyrkar och i blod sin like,
Såg jämt sitt guld och stamträd an
Från höger sida och från vänster,
Tills i begreppsförvirring han
— Vad brist på huvud synas kan —
Tog det för sin persons förtjänster.
Så tyckte icke hans gemål;
Som hela tretti åren yngre
Hon kände härligheten tyngre
Och ville gärna byta roll;
Och efter trånad, hopp och ånger,
En ängslig dröm ett par tre gånger,
Med dygden litet pjunk och bråk,
Med pojkarne smått ögonspråk
Samt två tre dansar, två tre sånger,
En lägenhet hon sökte få
— En av de små tillfälligheter,
Som göra kvinnorna till eter,
Hur kalla än de vara må —
Att titlar sin herr man förläna,
De där som pass till himlen tjäna,
Fast ej förtjänsten ens, betänk,
Blir inbilsk av en dylik skänk.
5.
»Vid sjutti år jag tryggt bekänner:
En pilt av äkta skrot jag var,
Och ingen av de unge männer
Bland adelsmän och andre svenner
Det fanns i mina fänriksdar
För äventyr så jämt benägen,
Ty jag var stark och oförvägen
Och såg ej skrynklig ut, som nu,
Men slät i synen som en fru.
Jag klätt för länge blodig tröja
Och sorg och ofärd lyckats plöja
Från ytan mitt temperament,
Så knappt en frände skulle röja
I mig den man han fordom känt.
Men detta färdigt var till stommen
Förr’n åren klottrat fullt mitt skinn,
Och ni vet bäst att ålderdomen
Ej böjt min styrka och mitt sinn’;
Jag eljest här ej skulle välja
Min plats att äventyr förtälja
Och det så här dags, oavklädd,
Med stjärnlöst sängtak på min bädd.
Men nu till min Teresas minne!
Det tyckes mig som om hon skred
Där vid kastanjen upp och ned,
Så livligt står hon för mitt sinne,
Och dock jag saknar ord i dag
Att skildra tjuserskans behag.
Det var ett asiatiskt öga,
Som när vårt polska blod har fått
Av turk en liten tillsats blott;
Fast mörkt, som fästet nu, det höga,
Det glänste smäktande och matt
— En månuppgång mitt i en natt —
Stort, svart och simmande i skålen,
Som tycktes smälta under strålen;
Det ända genom var begär,
Halvt eld, halvt trånad, liksom när
Ett helgon, på sitt bål marterat,
Mot himlen skådar inspirerat
Och håller själva plågan kär.
En sommarsjö var hennes panna,
Där solen får i djupet stanna
Och himlen speglar sina drag
I ytans glas med välbehag.
Och kind och mun — men tyst med detta!
Det kan mig än i lågor sätta;
Ty män, som jag, de älska blott
Till raseri — i ont och gott;
De kunna ej sitt fordom släppa,
Men hålla än på gamla dar
Den väsenlösa skuggan kvar,
Så har det också gått Mazeppa.
6.
»Man träffades — man såg varann —
Jag suckade, jag, stackars man,
Hon teg, men dock förstod jag henne;
Det finns ett ljud- och teckenspråk,
Som trotsar allt förklaringsbråk,
Men vi med syn och hörsel känne,
De gnistor ofrivilligt då
Ur det beklämda hjärtat gå
Och bilda som ett slags förvantskap,
En underbar och snabb bekantskap
Emellan unga sinnen två
Samt utan deras vetskap linda
De band, som så försåtligt binda,
Och elden i en varm natur
Elektriskt leda, Gud vet hur.
Jag suckade, som alla kära,
Jag grät, där för mig själv jag gick,
Och tordes icke komma nära
Tills jag bekantskap göra fick
Och kunde opåtalt begära
Ett ord ibland — men ej ens då
Bekännelsen jag kunde få,
Den rädda, stammande och blyga,
Att över mina läppar smyga
Förr än en dag...
Ett spel det finns;
Ett av de där gemena slagen
Med vilka man förnöter dagen,
Det heter — ja, min sann jag minns,
Och vet ej heller hur det kom sig,
Att hon fick mig på sidan om sig.
Jag frågade ej efter vinst,
Jag gladdes åt att vara nära
Och höra, ack, och icke minst
Att se den dyrkade, den kära.
Jag vaksam som en utpost satt
— Må våra göra så i natt! —
Då såg jag, och jag tog ej miste,
Att hon var tankfull, att hon såg
På spelets gång med liknöjd håg
Och knappast om dess utgång viste,
Men satt likväl som fastlåst kvar
Vid bordet, till den allra siste,
Hur given än förlusten var.
En blixtsnabb tanke till mig sade,
En följd av hennes rörelse,
Att något i sitt skick hon hade
Som lovade bönhörelse —
Och mina ord begynte strömma,
Fast utan allsköns sammanhang;
Låt vara det var bjällerklang,
Allt nog, hon hörde på, den ömma,
Och den där en gång lyssna vill,
Den lyssnar gärna en gång till;
Hon är ej iskall, om det gäller,
Och ett nej skrämmer ingen heller.
7.
»Jag brann och hon sig överlät.
Man påstår, att ers majestät
Har aldrig känt en dylik koller;
I så fall gör jag vägen rät
Och ni skall slippa höra pjoller.
Det är ej allom givet, det,
Att tygla livliga passioner,
Än mindre, som ers majestät,
Sig själv regera och nationer.
Jag är en furste — eller var —
Som kunde tusental bevinga,
Om det så rakt mot döden bar,
Men aldrig rätt mig själv betvinga.
Nå, lika gott, ers majestät!
Jag brann och hon sig överlät;
Lycksaligt är det, på min ära!
Men kan så lätt åt fanders bära.
Vi träffades i smyg, förstås,
Och just det ögonblicket, innan
Jag sprang i lövsaln till grevinnan.
På himlens saligheter brås;
Ja, mina dar och nätter voro
Ett noll mot denna stund av oro,
Ännu, så gammal som jag är,
Jag aldrig haft så kärt besvär,
Och finge jag det åter bara,
Ukrain jag läte gärna fara
Och bleve pagen — med en värld
Uti ett hjärta och ett svärd
Och alla sina rikedomar
Uppå en kind, där hälsan blommar.
I smyg vi möttes och i hast;
Det står väl ej i rop som renast,
Men prisas såsom lyckligast.
Jag vågat livet på ett kast,
Om jag för jord och himmel genast
Fått kalla henne min allenast,
Och tyckte aldrig riktigt om,
Att jag så där förstulet kom.
8.
»På kära halva världen ser,
Och det gick oss som många fler;
Men bättre av den onde vore,
Om han som artig karl förfore —
Den onde? Nog har han förnuft,
Men här var visst ett helgon bara,
Som tyckte det förargligt vara
Och gav sin fromma galla luft.
En vacker natt så kom man på oss
Och lyckades i knipan få oss.
Herr greven mer än uppbragt var —
Jag vapenlös; men om i stället
Jag burit stål till mitt försvar
Från huvudet till fotabjället,
Det tjänat mig till ingenting.
Invid herr grevens slott vi voro
Och det var folktomt runt omkring;
Och nattens skuggor bortåt foro,
Och dagen grydde, som med oro
Jag ansåg för min sista då.
Det stod ej till att mig befria,
Och med en bönsuck till Maria
Och till ett helgon, eller två,
Jag fann mig i mitt öde redan
Och fördes ned till porten sedan;
Jag vet ej hur det gick min vän,
Vi återsågos aldrig se’n. —
Men tro mig, han var bittert retad,
Vår palatin, och goda skäl
Han hade ock att bli förtretad;
Det harmligaste var likväl,
Att slumpen kunde genom detta
En ympkvist på hans stamträd sätta;
Och nog var det bra oförtänkt
Att få sin vapensköld bestänkt,
Just medan han var ättens främste!
Som fullt och fast han trodde på
Att han var skapelsens förnämste,
Så borde alla tänka så,
Och jag än mera, som den sämste.
För hin! En page — kanske en kung
Ej gjort hans upptäckt fullt så tung;
Men sådan pojkvalp — o, jag kände,
Men kan ej skildra hans elände.
9.
»För hästen fram!» — Han leddes fram;
Och att det var Ukrainerstam
Och ren tartar, man kunde svurit.
O, han såg ut som om han burit
På tankens fart i varje lem;
Och vild han var som hjort i hagen,
Han sporrar aldrig känt och rem,
Ty för en dag se’n var han tagen.
Och fnysande, med upprest man,
Och stegrande på gårdens plan,
Ursinnig, skrämd, med skum kring läppen,
Han kom, infödingen av stäppen.
Man vrok mig på hans rygg i hast,
Och drängar bundo där mig fast
Och rappade så till med käppen —
Och det bar av — bar av i sträck
Med farten av en uppsväld bäck.
10.
»Framåt! — Framåt! — Jag miste anden,
Såg ej vad springarn tog för stråt;
Det grydde knappt vid himlaranden
Och bort han flög — framåt — framåt! —
Det sista ljud jag kunde höra
Med vinden svepte kring mitt öra
Och var ett hånskratt, vilket kom
Från mina fiender bakom.
Jag kände hur det sved i barmen,
Och huvudet jag vred i harmen,
Och bet i snöret, vilket knöt
Min hals vid manen ganska riktigt,
Och böjde på min kropp försiktigt
Och bakåt några skymford tjöt,
Men som en pil framåt jag sköt,
Och hovarne i marken slogo
Och ljudet av min röst förtogo;
Det gör mig ont — nog ville jag
Betalt med mynt av samma slag.
Men jag har sedan ärligt hämnats:
Det finns ej port och brygga kvar,
Och vad som bom och galler var
Och pålverk — allt med jorden jämnats.
På muren grönska löv och strå,
Just där han stått, familjehärden,
Men svedda äro fält och gärden;
Du kunde där i timtal gå
Och knappast drömma om ändå,
Att där har stått en borg i världen.
Dess tinnar rämnade med brak,
Och tornen såg jag lustigt brinna
Och blyet som ett slagregn rinna
I forsar från förkolnat tak,
Där hämnden högg sig hål i mak.
Men litet tänkte man kan hända
När, för att låta gå på tok,
Man mig som på en ljungeld vrok,
Att pojken skulle återvända
I tio tusen hästars mitt
Och tacka greven för sin ritt.
Ett spratt rätt elakt de mig spelte,
När de mig snörde fast på rygg
På hästen, som var vild och skygg,
Men jag kvittens åt alla delte;
Ty tiden jämnar allt ändå,
Och om man bara passar på
Man ingen mensklig makt skall finna,
Den hämden ej till slut kan hinna,
I fall man ej förlåtit då,
Men passar hugg och vet att vänta
Samt har en orätt att förränta.
11.
»Vi foro av, min häst och jag,
På vindens vingar oförtrutet
Och fingo bruten bygd på slutet
Bakom oss innan ljusan dag;
Vi jagade åstad förfärligt,
Som meteorer nära på
En vinternatt på himmel blå,
Där breda norrsken gnistra härligt.
Där var en slätt, en naken ängd,
Långt bort av svarta moar stängd,
Men stad och by var ej att spåra;
Ibland på någon kulles topp
Såg man ett torn, ett tusenåra,
Som mot tartarer bygdes opp
Vid ofred fordomdags och plötsligt —
Men eljest var där tomt och ödsligt.
Ett år förut en turkisk här
På sina strövtåg varit där,
Och där då Spahis hovar trampat
De grönskan från var torva stampat.
Så tung var himmelen och grå
Och vinden klagande också,
Och med en suck jag velat svara,
Men kunde för den farten bara
Ej sucka eller bedja då;
Och kylig svetten från mig stänkte
Som regn på hästens resta man,
Men han blott på sin ångest tänkte
Och skenade sin vida ban.
Jag förestälde mig han torde
Väl tröttna upp en gång ändå,
Men att jag låg där ovan på
Rätt ingenting det honom gjorde,
Det snarare en sporre blev;
Och böjde jag mig bara neder,
Att jämka mina svullna leder,
Hans koller det på spetsen drev.
Jag skrek — det hördes icke vida
Och dock han vräkte sig på sida.
Spratt till vid första ljud och sprang
Som för en plötslig valthornsklang.
Det kändes huru blodet flutit
På snörena, varmed man knutit,
Och törsten på min tunga brann
Så het, som knappast elden kan.
12.
»Vi nådde skogen nu, den vida,
Jag såg ej gräns på någon sida,
Men gamla träd av jätteform,
Som kunde trotsa varje storm,
Som från Siberiens öknar tjuter
Och skogarne framför sig skjuter.
De voro få, men hade snår
Emellan sig och låga buskar
I grönt, som knoppas varje vår,
Men faller av, när hösten ruskar.
Och där det sedan ligger strött
Är färgat av ett livlöst rött —
Som levrat blod i tunga droppar
På slagna, efter stridens slut,
När vinternatten skyfflat ut
Sin frost på obegravna kroppar
Och korpen fåfängt hackar på
De frusna kinderna, de blå. —
Det var en småskog, vild och däven,
Och här och där kastanjer även
Och stammig ek och dristig tall,
Men mycket glest i alla fall;
Och väl var det, ty eljest torde
Det gått mig värre än det gjorde.
I vägen stod nu ej en gren
Och därför slapp jag sargas sedan;
Jag bunden låg till arm och ben
Och såren ökades och svedan,
De skorpnat till av kylan redan.
Vi genom löven rasslade
Som vinden, och förbi vi foro
En flock av vargar, vilka voro
Oss hack i häl och prasslade,
Med skutt, som till förtvivlan driver
Så stövarns hat som jägarns iver.
De följde med oss vart det bar,
Ännu när solen uppgick klar
Jag såg dem snoka mellan snåren
En famn bakom oss och bredvid,
Liksom jag hört dem nattetid
Beständigt tassa oss i spåren.
Jag önskade bland denna svärm
Ha haft ett svärd till mitt beskärm
Och så, förr än jag nödgats falla,
Fått näpsa några bland dem alla.
När hästen satte sig i språng,
Jag ville varit framme genast,
Men nu jag fruktade allenast
Han kunde göra halt av tvång.
Onödigt! Han var icke senast,
Men som en råbock i sin gång.
Så fort den vita snön ej singlar
På dagakarlen ned i ringlar
— Som aldrig skall sin stuga nå
För vädret, vilket piskar på —
Som hästen genom skogen rände;
Nu mera ingen sans han kände,
Han som en bortskämd pojke var,
Som hindras att sin önskan vinna,
Nej värre: som en retad kvinna,
Den där sin egen vilja har.
13.
»När vi ur skogen kommo sedan,
Så var det eftermiddag redan
Och Juniluften kylig stod;
Kanske låg kylan i mitt blod,
Ty trotset svalnar lätt i nöden.
Då hade jag ej tålamod,
Jag brusade som vinterflöden,
Fast mina intryck togo slut,
Förrän jag dem hunnit reda ut.
Förskrämd, förbittrad över färden,
Mot mina marter utan skygd,
Mot köld och hunger, sorg och blygd,
Och naken, som jag kom till världen,
Se’n av en stam, vars blod också
Lätt jäser upp och, trampat på,
Är som en skallerorm, som ringer
Och så i ögonblicket stinger —
Vad under, om så löslig grund
Sjönk för bedrövelsen en stund?
Det var som fästet vred sig ständigt,
Som jorden undanvek behändigt,
Som om jag själv till marken föll,
Men jag tog miste: tåget höll.
Jag kände mina fibrer brunno —
Jag himlen såg av skyar full,
Som likt ett väldigt spinnhjul spunno,
Och träden raglade omkull;
Sist sprang en blixt förbi mitt öga,
Så blev det mörkt. Jag påstår fritt
Att det från döden skilde föga.
Bedövad av min vilda ritt
Jag kände mörkret kring mig famla
Och sökte hålla mig vid sans
Och åter mina sinnen samla,
Fast ingen möjlighet det fanns.
Det var som vräktes du på haven
Uppå en planka — än begraven
Och översköljd, så lyft ibland
Och slungad mot en öde strand.
Det flämtade, mitt liv, som lågor
De där bak ögonlockens ring
I nattens dunkel fladdra kring,
När hjärnan lider feberplågor;
Det gick dock över, lindrigt nog,
Men det en yrsel med sig drog,
Som skulle göra mig bekymmer,
När det en gång på allvar skymmer.
Ack, vi få tåla mera än
Förr än vi varda mull igen,
Men lika gott! Jag döden redan
Sett stint i synen — då — och sedan.
14.
»Jag kom till sans; var var jag då?
Jag skalv av köld, jag yrsel kände,
Och livet långsamt återvände
Och pulsen började att slå:
Det var som om en tyngd mig tryckte.
Som kramp i mina leder ryckte,
Men blodet var i omlopp än,
Och örat ringde, som jag tyckte,
Och hjärtat pickade igen;
Jag såg, fastän som genom dimma,
Som genom glas betäckt med imma.
Ett vatten hördes skvalpa se’n,
Av himlen skymtade en strimma
Med stjärnor — det var mer än dröm;
Min skenkamp var i färd att simma
Uti en ännu värre ström.
Och vattendraget mäktigt svalde
Och vägen fram i krokar ställde;
Vi voro halvvägs, vi, från land
Och strävade till okänd strand.
I vattnet lättades min dvala
Och dopet stärkte mig, det svala,
Där jag låg stel och kall och döv;
Och med sin breda bringa klöv
Min springare de höga vatten,
Och det gick flinkt framåt i natten!
Till slut vi fingo stranden fatt,
Men hamnen kunde jag ej rosa,
Ty bakom låg en bister kosa
Och framför idel ångst och natt.
Natt eller dag — hur länge bara
Jag så i kval och värk fick vara
Jag lämnar osagt; vet ej om
En mänsklig livspust ur mig kom.
15.
»Hans man den dröp och huden blänkte,
När hingsten nådde halkig strand,
Han snubblade, han skalv, han stänkte,
Men spjärnade sig upp på land.
Vi kommo upp. En ändlös yta
Med mörkret tycktes sammanflyta;
Allt längre, längre, längre ut
Den sträckte sig och tog ej slut —
Som där i bråddjup man får snegla,
Dem våra drömmar förespegla.
Väl syntes vita remsor land
Och en och annan svartgrön strimma
I månens starka dagrar simma,
När han gick upp på höger hand;
Men icke skönjdes i det töcken,
Som låg kring hela denna öken,
Av någon stugudörr en rand,
Ej ens ett ljus i fjärran blinka
Och lik en vänlig stjärna vinka.
Om blott en lyktman följt min stig
Och gjort sig lustig över mig,
O, hur det skulle glatt mig stilla,
Fastän jag vetat det var villa!
Det hade påmint mig ändå
Om någon mänsklig vrå.
16.
»Det bar åstad — fast ej så våldsamt.
Men trögare och återhållsamt,
Ty hästen löddrade av fart
Och var försprungen snart.
En sjuklig pojke kunde selat
Och lett min vilde vart han velat —
Men jag var bunden, jag;
Nu var han spak, nu var han sedig,
Men om jag också varit ledig,
Så var jag dock för svag.
Jag slet och ryckte jämt i strecken,
Men icke löstes de ett tecken,
De voro knutna hårt
Och skuro in i kroppen bara,
Så jag lät snart försöket fara,
Ty det blev mig för svårt.
Det led dock med min ritt, den bråda,
Fast intet mål var än att skåda.
En strålring tycktes solen båda —
Men ack, hur trögt hon skred!
Det var som om den gråa dimma
Ej velat släppa fram en strimma,
Och tungt den rullade sin imma,
Till dess i österled
Hon karmosinröd uppsteg, solen,
Och vräkte stjärnorna från stolen
Och fyllde jorden upp till polen
Med ljus, som själv hon spred.
17.
»Och solen steg: och från den öken,
Som låg omkring oss, svepte lätt
I ringlar bort det gråa töcken.
Där red jag nu på alla sätt,
Igenom ström och skog och slätt,
Men såg av hovar ej och fötter
Ett spår bland mossa, gräs och rötter,
Där fanns ej märke efter steg,
Ja, själva luften teg,
Och knappt en syrsas spröten rördes
Och ej ett fågelkvitter hördes.
Hur hästen verst på verst likväl
Sprang flåsstinn och med löddrig bringa,
Som ville hjärtat sönderspringa,
Så syntes icke till en själ.
Det var så tomt, det var så ödsligt,
Då hörde jag en gnäggning plötsligt
Ifrån en dunge full med fur —
Var det en vindstöt, eller hur?
O nej; en trupp ur skogen sprängde
Och stampande emot oss svängde,
En enda, oerhörd skvadron;
Jag ville skrika, där jag hängde,
Men fick ej fram en enda ton.
I deras rörelser var adel —
Men var fanns ryttare och sadel?
Väl tusen hästar — och ändå
Fanns icke en med karl uppå!
Med vågig svans och man på ända,
Näsborrar vidgade och spända,
Med mular, dem ej betsel bränt,
Och ljumskar, som ej sporre känt,
Och hovar aldrig skodda vassa —
Väl tusen hästar ryckte an
Och kommo dånande i massa,
Som vågor ovanpå varann.
Det tycktes som de mot oss sköte,
Och min han vrenskade till möte
Och för en stund han traven höll,
Men snart han tumlade och föll.
Hans ögon höllo på att brista
Och benen rätade han ut
Och flåsade, — den ritt var slut,
Som var hans första och hans sista.
Men truppen mot oss travade;
De sågo hur han snavade,
Hur jag låg bunden ovanföre
Med månget blodigt lädersnöre —
De gjorde halt — och prustade —
Och stegrade — och frustade —
De kommo — ryggade — och rände
Och med ett kast tillbaka vände.
Främst gick en kolsvart hingst, en stark,
Som hela skockens patriark,
Av vitt han hade ej, den hästen,
Så mycket som ett hår för resten.
De fnyste, vrenskade igen,
Och gjorde tvärkast, himmelshöga,
Och sprungo inåt skogen se’n,
Instinktlikt, för ett mänskligt öga.
Där låg jag nu i raseri
Och hästens döda kropp betäckte,
Som sina läggar från sig sträckte;
Nu var han från sin börda fri,
Men jag kom ej, trots all min möda
Från honom lös — där lågo vi
Den döende uppå den döda!
Då fruktade jag litet, jag,
Att vakna husvill än en dag.
Och jag låg kvar med bundna leder
Från morgonen till kvällen än
Och jämt så mycket liv igen
Att se min sista sol gå neder.
Allt hopp var ute — det som gör
Att vi oss foga undergivet
I vad som eljest under livet
Vi som det värsta skygga för,
Men som nu blir ett oundvikligt,
Ett lyckligt gott, och ett osvikligt.
Likväl går man det helst förbi,
Liksom det vore blott en snara,
Som ej den kloke fastnar i.
Ack, det kan efterlängtat vara
Och sökt ibland på eget svärd;
Dock hur man har det än eländigt,
Så blir den ovälkommen ständigt,
Så hisnande är denna färd.
Men de, som jämt åt nöjet skelat,
Som njutit gränslöst vad de velat,
Som älskat, frossat, svirat, spelat,
De möta ofta nog sin död
Mer lugnt, än stavkarln i sin nöd.
Ty den, som allting överfarit
Vad nytt och retande har varit,
Har ingenting, som frestar, kvar;
Och, utom när det domen gäller,
— En sak, som vanligen man tar
Ej såsom man i gärning var,
Men efter som man nerver har —
Han känner ingen oro heller;
Men hoppet ler åt fattig karl,
Han livet värt att leva tycker,
Då döden blott, olyckligtvis,
Den arme satan utelycker
Från trädet i hans paradis.
I morgon dag! På den berodde
Att gälda allting, som han trodde;
Och morgon dag den första var,
Då han ej mera skulle sörja
Och ropa ve, som andra dar,
Men med sin tideräkning börja
För långa år, för glindrande
Och genom tårar tindrande
Och saliga till överdrift;
I morgon dag han skulle gripa
I tömmarne och lagen skipa —
Ja — och så gryr den på hans grift!
18.
»Och solen sjönk — och jag låg ängslad
Och vid den döda kampen fängslad.
Som om vi skulle blanda stoft.
Ack, för min skumma blick var döden
Rätt innerligen nu av nöden;
Men än en gång mot högan loft
Jag blickade — och såg den svultna,
Den snåla korpen komma just,
Som om han knappast hade lust
Att vänta till vår sista pust,
Än mindre tills vi hunnit multna.
Än höll han still och kraxade,
Än han allt närmre flaxade;
Jag såg hans vinge mörkret skära,
Och en gång kom han mig så nära,
Att jag visst träffat med ett slag,
Om jag ej varit fullt så svag;
Men för en rörelse av handen,
Ett sakta skrapande i sanden,
En ansträngd rossling ur min hals,
Som knappast kunde höras alls,
Flög han sin kos, fast icke gärna.
Jag miste sansen småningom —
Vad jag på slutet drömde om
Var någonting liksom en stjärna,
Som med sin gloria gick och kom;
Och så en känsla, kall och däven,
Utav ett skenliv, vilket även
I ögonblicket blåste bort,
Och så en liten andehemtning,
Ett väsande, en sakta flämtning,
Ett litet uppehåll, ett kort,
På hjärnan likasom en tryckning,
En isning, vilken lopp så kallt
Kring hjärtat, så en pust, en ryckning,
En suck — och därmed allt.
19.
»Jag vaknade — var var jag? — Böjer
Ett mänskligt anlete sig ner?
Och är det väl ett tak jag ser?
Är det ett rum, där nu jag dröjer?
En säng, där jag mitt läger har?
En dödligs detta ögonpar,
Som med bekymmer på mig stirrar?
Jag lycker mina ögonlock
Av fruktan att kanske ändock
Min förra ångst min själ förvirrar.
En smärt men högväxt flicka fanns
I stugan, för att febern lindra,
Och genast som jag kom till sans
Såg jag det svarta ögat tindra.
Vad hon var frestande och skön!
Hon kastade på mig ur täcka
Fast vilda ögon och fast käcka
En blick av ömkan och av bön.
Jag stirrade tillbaka stilla,
Till dess jag såg det ej var villa,
Men att jag levde lyckligtvis
Och sluppit bliva gamens spis.
Och när det stäppens barn på slutet
Såg ögonens insegel brutet
Hon log — och jag försökte på
Att tala — men hon kom på tå
Och tecknade med mun och händer
Att tala litet blott i sänder,
I fall jag ville något, men
Först riktigt hämta mig igen.
Och nu sin hand på min hon lade
Och strök så huvudgärden slät
Och gick till dörrn med lätta fjät
Och öppnade och något sade
Halvt viskande — det lät som sång,
Ja, som musik var hennes gång!
Men hon sitt folk tillstäds ej hade
Och hon försvann; men när hon gick
Såg hon på mig ett ögonblick
Och tecknade, för att förklara
Jag hade intet att befara;
Själv komme hon nog in igen,
Så snart de andra hade vaknat —
Ack, knappt var hon sin kos, förr än
Det var som om jag allting saknat.
20.
»Med far och mor hon återkom.
Jag skulle tråka ut er, om
Jag ville tälja allt, som hände,
Se’n till kosackerne jag lände.
Jag låg på marken halv död än,
När de mig lös från hästen snörde
Och så till närmsta stuga förde
Och bragte mig till livs igen —
Mig — deras egen furste se’n.
Hur än den gamle narren kände
En skadefröjd vid mitt elände,
När det bar av med mig på bron,
Han själv sitt nakna offer sände
Igenom vildmark — till en tron!
Sin egen dom man aldrig fäller
Och då förtvivle ingen heller!
I morgon dag, ja innan dess,
Kan hända vid Borystenes
Vi beta våra stackars hästar
På turkisk strand. Det vet jag, att
En ström har aldrig så mig glatt,
Som den, när bara där jag gästar
Och fienden ej fått oss fatt.
Men nu, kamrater, en god natt!»
Vår hetman kastade sig neder
Inunder eken oavklädd,
Där han av löv gjort sig en bädd,
Vad ej var ovant för hans leder;
Ty gubben var en björn till karl,
Som tog sin blund lik mycket var.
Och skulle någon undra sedan,
Att Carl ej ens gav tack till svar,
För honom det begripligt var —
Ty kungen sov en timme redan.