Menestrelen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Menestrelen
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Menestrelen.

Visby.


September står som menestrel
Vid Karins kyrkruin
Han spelar sommarens farväl
På minnets violin,
Och vid den lena rosendoft,
Som höjs mot genomskinligt loft,
I menestrelens melodi
Det blåa hafvet stämmer i.

Hvad dallring skön och underbar
Från sångarns instrument!
Hvad sus från långt försvunna dar
Kring brustna monument!
»Jag fordom skådat Visby fall.
En skatt, som vaktas ej, blir all.
O gäst, fördröjd vid Östersjö,
Skall Svearikes sommar dö?»

Med ens mer klar musiken ljöd
Mot rosig vestersky:
»Vid alla yttre somrars död
Kan inre sommar gry.
Kring Österhafvets pärla må
En rustad ungdomsskara gå,
Att aldrig denna riksklenod
Bryts ut på grund af vankelmod!»

Som stålklang ljöd kring gulnad äng,
Kring ädel ringmurs prakt
En ton från menestrelens sträng,
Som manade: god vakt!
»Låt pärlan ej, som än är din,
I tsarers krona fattas in!
Låt kraft ej fly, som sommarn gjort!
Håll noga vård om Österport!»