Midlothians hjärta/Kapitel 06

←  Femte kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Sjätte kapitlet

Sjunde kapitlet  →

SJÄTTE KAPITLET.

Den elakhet, ni lärt mig, vill jag
utöva, och det skulle vara illa bevänt, om
jag icke skulle överträffa mina lärare.
Shakespeare.

Det olyckliga föremålet för denna märkvärdiga uppresning hade samma dag blivit befriat från fruktan för en offentlig avrättning, och hans glädje var så mycket större, som han haft skäl att betvivla, huruvida regeringen skulle vilja vedervåga sin folkgunst genom att till hans förmån uppträda i denna sak, sedan han genom juryns utslag lagligen förklarats saker till ett så förhatligt brott. Befriad ur detta ovisshetstillstånd, var hans hjärta glatt inom honom, och han tänkte, med Skriftens kraftfulla ord vid ett dylikt tillfälle, att dödens bitterhet sannerligen var förbi. Men några av hans vänner, som givit akt på hopens beteende, då den erfor uppskovet, voro av en annan åsikt. Av den ovanliga dysterhet och tystnad, varmed pöbeln såg sig besviken i sin förväntan, anade de, att den ruvade på någon plötslig och förtvivlad hämndplan, och rådde Porteous att utan dröjsmål hos vederbörande myndigheter anhålla att under tillräcklig betäckning bliva förflyttad till slottet, för att där vara i säkerhet, tills hans slutliga öde blivit avgjort. Till följd av sin befattning van att injaga skräck hos stadens pöbel, kunde Porteous ej anse den i stånd till ett så djärvt tilltag som att försöka storma ett starkt, nästan ointagligt fängelse, och försmående ett råd, varigenom han kunnat räddas, tillbragte han denna händelserika dags eftermiddag i ett muntert lag med några vänner, som besökte honom i fängelset, och vilka fängelseföreståndaren, som Porteous till följd av deras ömsesidiga tjänsteförhållanden av gammalt stod på förtrolig fot med, tvärtemot ordningsstadgarna givit tillåtelse att kvarstanna till aftonen.

Det var därför i en stund av oblandad fröjd, då denne stackars usling, ”mätt av njutningar” och upphetsad av vin, högmodades i förtidig och ogrundad tillit — just i den stund, då, tyvärr, så att säga, hans synder stodo i full blom — som de upproriskas första avlägsna rop blandades med de glada dryckesvisorna. Fångvaktarens brådskande tillsägelse till gästerna att genast avlägsna sig och hans ännu hastigare underrättelse, att en fruktansvärd och beslutsam pöbelhop bemäktigat sig stadsportarna och kasernen, voro den första förklaringen på dessa förskräckliga rop.

Porteous torde likväl kunnat rädda sig undan detta raseri, mot vilket stadens myndigheter ej ägde makt att skydda honom, om han tänkt på att påtaga sig någon förklädning och lämna fängelset på samma gång som hans gäster. Det är sannolikt, att fångvaktaren hade blundat för hans flykt, eller till och med att denne under förvirringen vid denna hotande fara ej skulle varseblivit den, men både Porteous och hans vänner saknade behövlig rådighet för att uttänka eller verkställa en sådan rymningsplan. De senare flydde skyndsamt från ett ställe, där deras egen säkerhet tycktes blottställd, och den förre avbidade i sitt rum, i ett slags försoffningstillstånd, utgången på de sammansvurnas företag. Upphörandet av det buller, som förorsakades av de verktyg, varmed pöbeln först försökte spränga porten, lättade för ett ögonblick hans hjärta. Den smickrande förhoppningen att milisen inryckt i staden, antingen från slottet eller från förstäderna, och att de upproriska blivit skrämda och skingrade, tillintetgjordes snart av det flammande eldskenet, som, infallande genom gallerfönstret, upplyste varje vrå av hans rum och tydligt utvisade, att pöbeln ej avstått från sin mordiska föresats, utan blott valt ett lika ursinnigt som osvikligt medel att skaffa sig inträde.

Det inströmmande eldskenet anvisade det bestörta och häpna föremålet för det allmänna hatet en möjlighet att fly eller gömma sig. Att rusa till spiseln och, med fara av att kvävas, klättra upp i skorstenen var den enda utväg, som tycktes hava erbjudit sig för honom, men hans framträngande hindrades snart genom ett av dessa järngaller, vilka till förekommande av rymning vanligen finnas anbragta framför alla öppningar i sådana byggnader, som äro ämnade till fängelser. Men järnstängerna, som hindrade hans flykt, hjälpte honom att bibehålla sig i den ställning, han vunnit, och han grep om dem med den hållfasta kraften hos en människa, som anser sig fatta i sitt sista hopp om räddning. Det rödaktiga sken, som uppfyllt rummet, avtog efter hand, tills det slutligen alldeles slocknade; rop hördes inom murarna och i den trånga vindeltrappa, som var anbragt i ett av tornet och ledde till de övre fängelserna. De upproriskas hurrarop besvarades av ett lika vilt och ursinnigt tjut från de fängslade missdådarna, vilka, i förväntan att bliva befriade under den allmänna förvirringen hälsade pöbeln som sina räddare. Några av dessa utvisade Porteous' rum för hans fiender. Det hinder, som förorsakades av reglar och lås, var snart undanröjt, och den olycklige mannen hörde från sitt gömställe sina fiender genomleta varje vrå av rummet under eder och förbannelser, för vilkas upprepande vi vilja förskona våra läsare, men som, ifall detta ännu kunnat vara något tvivel underkastat, bevisade, med vilken orubblig hårdnackenhet de sökte hans fördärv.

Ett gömställe, som var så blottställt för misstanke och undersökning, som det Porteous valt, kunde ej länge skydda honom för upptäckt. Han nedrycktes från sitt kryphål med en våldsamhet, som tycktes antyda en avsikt att döda honom på stället. Mer än ett vapen riktades mot honom, då en av de upproriska, densamme, vars kvinnliga dräkt ådragit sig Butlers uppmärksamhet, trädde emellan med en befallande ton. — Äro ni galna? sade han, eller vill ni verkställa en handling av rättvisa, liksom det vore ett brott och en grymhet? Detta offer skall förlora hälften av sitt behag, om vi ej hembära det vid själva altarets rand. Vi skola döda honom, där en mördare bör dö, i den vanliga galgen — vi skola döda honom, där han utgjutit så många oskyldigas blod!

Ett högt bifallsrop följde på detta förslag, och skriket: ”till galgen med mördaren! — Till Grassmarket med honom!” upprepades från alla håll.

— Ingen får göra honom något ont, fortfor talaren, må han göra sin fred med Gud, om han kan; vi vilja inte döda kropp och själ på samma gång.

— Huru lång tid att bereda sig på sin sista räkenskap gav han dem, som voro bättre än han? svarade flera röster. Låt oss mäta honom med samma mått, som han mätit andra.

Men den förste talarens åsikt överensstämde bättre med sinnelaget hos dem, vilka han tilltalade, ty de voro snarare hårdnackade än ursinniga, och önskade giva sin grymma och hämndlystna handling ett sken av hovsamhet och rättvisa.

Denne man lämnade nu fången för ett ögonblick under bevakning av en utvald trupp, som erhöll uppdrag att meddela honom, att det stode honom fritt att giva sina penningar och tillhörigheter åt vem han behagade. En för skuld häktad person emottog denna sista skärv ur slaktoffrets darrande hand, och med detsamma tilläts det den olycklige att vidtaga några andra korta anordningar för att gå sitt stundande öde till mötes. Förbrytare och alla andra, som önskade lämna fängelset, ägde nu full frihet att göra det, ej därför att deras befrielse ingått i de upproriskas plan, men den blev en nästan nödvändig följd av fängelseportarnas uppbrytande. Under vilda jubelskrik förenade de sig med pöbeln eller försvunno i de trånga gränderna för att uppsöka lastens och brottets dolda tillhåll, där de voro vana att dölja sig undan rättvisan.

Med undantag av några bysättningsfångar, som sannolikt ej sågo någon fördel i att söka undkomma, återstodo endast två personer inom de olycksbådande murarna, en man av omkring femtio och en flicka om aderton år. Dessa båda personer kvarblevo i den stora fångsalen, som nu blivit övergiven av alla andra. En av deras förra olyckskamrater uppmanade, i tonen av en gammal bekant, karlen att fly. — Spring er väg, Ratcliffe — kusten är klar!

— Ja, det må vara, Will, svarade Ratcliffe lugnt, men jag har föresatt mig att sluta upp med hantverket och börja bli hederlig karl.

— Nå, så stanna då och bli hängd, din gamla dumma fan! sade den andre och sprang utför trappan.

Den till kvinna förklädda karl, vilken vi redan omnämnt såsom en av de verksammaste ledarna av uppresningen, var samtidigt vid den unga flickans sida. — Fly, Effie, fly! var allt, han hade tid att viska. Hon kastade på honom en blick full av fruktan, ömhet och förebråelse, blandad med en slags häpen förvåning. Han upprepade åter: — Fly, Effie, fly, vid allt som är er kärt och heligt! Hon blickade åter på honom, men var ur stånd att svara. Ett högljutt larm hördes nu, och Greta Löpelds namn ropades gång på gång nedanför trappan.

— Jag kommer, jag kommer, sade den, som vidkändes detta namn, och sedan han ännu en gång brådskande upprepat: för Guds skull — för er egen skull — för min skull, fly, eljest ta de livet av er! lämnade han fångrummet.

Flickan följde honom med blickarna en minut och sade sedan sakta för sig själv: ”sen man mist sitt goda rykte, kan man också gärna mista livet”, varefter hon lät huvudet sjunka ned mot handen och förblev orörlig som en bildstod, synbart omedveten av det buller och larm, som rådde omkring henne.

Detta oväsen förflyttade sig nu till platsen utanför fängelset. Pöbeln hade utlett sitt utsedda offer för att föra det till den vanliga avrättsplatsen, där den beslutat verkställa sitt mordiska uppsåt, och de sammansvurna hade flera gånger med otålighet uppmanat sin anförare, som de utmärkte med tillnamnet Greta Löpeld, att dela i tåget.

— Jag lovar er femhundra pund, sade den olycklige mannen, i det han fattade Löpelds hand, femhundra pund för att rädda mitt liv.

Den andre svarade i samma halvhöga ton och med samma krampaktiga handtryckning: — femhundra pund myntat guld skulle ej rädda er. — Kom ihåg Wilson!

En minuts djup tystnad följde, varefter Löpeld i en lugnare ton tillade: — Gör er fred med himmeln! — Var är prästen?

Butler, som kvarhållits några alnar från Tolbooths-porten och måst stå där, uppfylld av fruktan och ångest, medan man avvaktade utgången av letandet efter Porteous, framfördes nu, med befallning att gå bredvid fångens sida och bereda honom till en snart förestående död. Hans svar var en bönfallan till de upproriska att besinna, vad de gjorde. — Ni äro varken domare eller jury, sade han, och kunna varken efter gudomlig eller mänsklig lag äga makt att taga en mänsklig varelses liv, om denna aldrig så många gånger förtjänt döden. Om det tillräknas till och med en lagligen vald överhetsperson som mord att avrätta en förbrytare annorlunda än på den tid samt det rum och sätt, domarens utslag föreskriver, för vad skall då det anses, som ni nu stå i begrepp att göra, ni, som ej ha någon annan rättighet till er inblandning än ert eget godtycke. I Dens namn, som är all barmhärtighets källa, visen barmhärtighet mot denne olycklige mån, sölen ej era händer i hans blod och störten er ej i just samma brott, för vilket ni äro så begärliga att hämnas på honom!

— Låt det bli slut på er predikan, ni är inte på predikstolen nu! ropade en röst ur hopen.

— Om vi få höra mer av ert skrävel, sade en annan, kunde det hända, att vi hänga upp er bredvid honom.

— Se så, tyst där! sade Löpeld. Tillfoga ej den fromme mannen något ont! Han talar som hans samvete bjuder honom, och jag tycker ej sämre om honom för det.

Han vände sig därefter till Butler. — Nu, sir, ha vi tåligt åhört er, och vi vilja nu blott låta er veta, att ni lika gärna kan tala till fängelsets kvaderstenar och järnkrampor, som försöka ändra vår föresats. — Blod kräver blod. Vi ha, med de dyraste eder som ännu blivit svurna, lovat varandra att Porteous skall dö den död, han i så fullt mått förtjänar; tala därför ej vidare till oss, utan bered honom till döden, så gott tidens korthet tillåter.

De hade låtit den olycklige Porteous påkläda sig sin nattrock och sina tofflor, i stället för den rock och de skor, vilka han kastat av sig för att underlätta sin tillämnade flykt genom skorstenen. I denna dräkt buro honom nu två av de upproriska på sina händer, vilka hoplagts så, att de bildade vad man kallar en ”kungstol”. Butler hade sin plats tätt bredvid honom och uppmanades oupphörligt att fullgöra en plikt, som alltid är den smärtsammaste, som. kan åläggas en sann andans man, och nu var det ännu mer genom de sällsamma och rysliga omständigI heter, som voro förknippade med förevarande fall. Porteous yttrade först några böner om förbarmande, men då han insåg, att det ej fanns någon utsikt att någon skulle lyssna till dem, samverkade hans krigiska uppfostran och den naturliga hårdnackenheten i hans lynne att uppehålla hans mod.

— Är ni beredd på detta förfärliga slut? sade Butler med svävande röst. O, vänd er till Honom, inför vars ögon tid och rum ej finnas till, och för vilken en minut är såsom en livstid och en livstid såsom en minut!

— Jag tror mig förstå, vad ni menar, svarade Porteous dystert. Jag var uppfödd till soldat: om de vilja mörda mig utan beredelsetid, så må såväl mitt blod som mina synder komma över dem.

—— Vem var det, ljöd Löpelds stränga stämma, som på just detta ställe, då Wilson, till följd av de grymma marter, hans fjättrar förorsakade honom, ej kunde bedja, sade till honom, att hans smärta snart skulle vara förbi? — Håll nu till godo med era egna tröstegrunder, och om ni inte kan dra någon nytta av den fromme mannens lärdomar, så skyll ej på dem, vilka äro mycket barmhärtigare emot er, än ni varit emot andra.

Lyst av många flammande facklor och bloss, skred tåget framåt med långsamma och fasta steg, ty upphovsmännen till detta djärva dåd voro så långtifrån att vilja göra någon hemlighet av sitt förehavande, att de till och med tycktes fika efter att ådraga sig uppmärksamhet. Deras förnämsta anförare höllo sig tätt bredvid fången, vars dödsbleka, men trotsiga drag tydligt syntes vid fackelskenet, därigenom att hans gestalt var upplyft till en betydlig höjd över den omgivande hopens huvuden. De, som buro svärd, musköter eller stridsyxor, gingo på vardera sidan, liksom bildande en ordentlig bevakning åt tåget. Allteftersom det skred framåt, fylldes fönstren med de närbelägna husens invånare, vilka blivit störda i sin sömn av det ovanliga oväsendet. Några av åskådarna gåvo med halvhöga rop sitt bifall till känna, men i allmänhet voro de så förfärade vid åsynen av detta sällsamma och djärva uppträde, att de blott betraktade det med stum häpnad, och ingen sökte, vare sig med ord eller handling, att avbryta det.

De upproriska å sin sida fortforo att gå till väga med samma överlagda trygghet och tillförsikt, som dittills utmärkt alla deras åtgöranden. Då föremålet för deras hat tappade en av sina tofflor, stannade de, letade reda på den och satte den på hans fot utan någon brådska. Då de utför Bow-street gingo till den olycksbådande plats, där de tänkte fullborda sitt uppsåt, erinrade man sig, att man behövde ett rep. För detta ändamål uppbröts en sejlarebod, och en tross, som passade för ändamålet, utvaldes att användas till snara, och verkställarna av detta djärva dåd voro så angelägna att visa, att de ej tillärnade den ringaste överträdelse av lagen, utom för så vitt det rörde Porteous, att bodägaren påföljande morgon fann ett guldmynt på disken såsom betalning.

På detta bestämda och regelbundna sätt förde eller buro de föremålet för sin hämnd framåt, tills de slutligen anlände till den allmänna avrättsplatsen, som varit skådeplatsen för hans brott och nu skulle bliva det ställe, där han skulle lida sitt straff. Några av de upproriska, om de ej snarare kunde kallas sammansvurna, sökte borttaga den sten, som uppfyllde gropen, vari ändan av dödsträdet nedsattes, då det upprestes för sitt olycksbådande ändamål, medan andra sökte efter materialier att uppföra en provisorisk galge, emedan det vanliga dödsredskapets förvaringsrum ansågs för starkt för att kunna uppbrytas utan mycken tidsspillan. Butler sökte begagna det av dessa tillredelser föranledda uppskovet för att avvända folket från dess förtvivlade uppsåt. — För Guds skull, utropade han, kommen ihåg, att det är er Skapares avbild, som ni i denne olycklige mans person ärna förstöra! Vore han än aldrig så dålig och elak, så är han delaktig av alla Skriftens löften, och ni kunna ej förgöra honom i hans obotfärdighet utan att utplåna hans namn ur livsens bok.

— Förstören ej både kropp och själ! Gen honom tid att bereda sig!

— Hur mycken beredelsetid hade de, som han mördade på just denna plats? svarade en sträng röst. Både gudomlig och mänsklig lag fordra hans död.

— Men vad, mina vänner, fortfor Butler, med ädelmodigt förbiseende av sin egen säkerhet, vad berättigar er att vara hans domare?

— Vi äro ej hans domare, svarade samma röst, han har redan blivit dömd av lagens handhavare. Vi äro blott de redskap, som himmeln och vår rättmätiga vrede hava uppväckt att verkställa domen, då en fördärvad styrelse ville skydda en mördare.

— Jag är ej någon mördare, sade den olycklige Porteous; vad ni anklagar mig för, skedde till självförsvar och i den lagliga utövningen av min plikt.

— Bort med honom! Bort med honom! skallade det från alla sidor. Varför öder ni bort tiden med att göra en galge? Den där pålen med färgarskylten är god nog för mandråparen.

Den olycklige mannen släpades med skoningslös snabbhet sin undergång till mötes. Butler, som skildes från honom genom trängseln, undslapp att bevittna fasorna av hans dödskamp. Obemärkt av dem, vilka dittills kvarhållit honom som fånge, flydde han från denna dödens skådeplats, utan att synnerligen bekymra sig om, vart det bar. Ett högljutt rop förkunnade den vilda fröjd, varmed upphovsmännen till detta dåd betraktade dess fullbordan. Butler, som i detsamma höll på att vika av inåt Cowgate, kastade därvid en bävande blick bakom sig och urskilde vid facklornas röda, dystra sken en gestalt, som i konvulsiviska ryckningar svängde av och an över mängdens huvuden, under det de kringstående slogo den med sina Lochaberyxor och bardisaner. Denna anblick var sådan, att den fördubblade hans fasa och bevingade hans flykt.

Gatan, utför vilken flyktingen sprang, leder till en av stadens östra portar. Butler stannade ej, förrän han uppnått denna, men fann den ännu tillstängd. Han väntade nära en timme, varunder han gick fram och tillbaka på gatan i en obeskrivlig sinnesrörelse. Slutligen vågade han ropa och väcka de förskräckta portvaktarnas uppmärksamhet, som nu funno sig oförhindrade att återtaga sin befattning. Butler bad dem öppna porten, och då de tvekade, nämnde han sitt namn och stånd.

— Han är en predikant, sade den ene, jag har hört honom predika i Haddos-hole.

— Och en vacker predikan måste han ha hållit i natt, sade en annan, men ju mindre man talar därom, dess bättre kanske.

De öppnade därefter gångporten och släppte ut Butler, och driven av fasa och förskräckelse, skyndade sig denne att komma utom Edinburghs murar. Hans första föresats var att genast bege sig hem, men andra farhågor och bekymmer, som stodo i sammanhang med de nyheter, han erfarit denna märkvärdiga dag, föranledde honom att till dagningen kvardröja i Edinburghs grannskap. Medan han avbidade de ännu återstående timmarna av natten, gingo flera folkgrupper förbi honom, vilkas dämpade röster och skyndsamma gång, i förening med den ovanliga tiden, gåvo honom anledning att förmoda, att de varit delaktiga i det sista olyckliga uppträdet.

Onekligt är, att de upproriskas plötsliga och fullkomliga förskingring efter verkställandet av deras hämndlystna uppsåt utgör det ej minst märkvärdiga draget i denna sällsamma tilldragelse, ty den bevekelsegrund, som först bringar en folkmassa att resa sig, må vara vilken som helst, så händer det vanligtvis, att ernåendet av dess syftemål blott ger anledning till nya oordningar. Men så var ej förhållandet i förevarande fall. Dessa människor tycktes fullkomligt belåtna med den hämnd, de fullföljt med en så välberäknad ståndaktighet. Då de voro fullt förvissade, att deras offer ej längre ägde någon gnista liv, skingrade de sig i alla riktningar och bortkastade de vapen, vilka de endast bemäktigat sig för att kunna utföra sitt förehavande. I dagningen syntes ej några andra spår av nattens tilldragelser än Porteous' lik, som ännu hängde kvar på samma ställe, där han undergått sitt öde, och de olika slags vapen, som de upproriska tagit från stadsvaktskasernen och vilka funnos strödda omkring gatorna, så som de kastat dem ifrån sig, sedan de verkställt sitt uppsåt.

Stadens vanliga myndigheter återtogo nu sin makt, ehuru ej utan bävan vid tanken på den erfarenhet, de nyligen haft av dess vansklighet. Truppers inkallande i staden och anställandet av en sträng rannsakning rörande föregående nattens uppträden voro de första tecken till återkommande kraft, som de ådagalade. Men allt detta hade verkställts efter en så hemlig och välberäknad plan, att föga eller intet erfors, som kunde giva någon upplysning om upphovsmännen eller de förnämsta ledarna vid detta djärva företag. En berättelse om händelsen skickades med en kurir till London, där den väckte stor förvåning och harm i statsrådet och i synnerhet hos drottning Carolina, som ansåg sin myndighet prisgiven åt förakt genom framgången av denna sällsamma sammansvärjning. Man talade en tid bortåt ej om något annat än de hämndåtgärder, som skulle vidtagas, ej blott mot de handlande personerna i detta sorgespel, så snart de skulle upptäckas, utan även mot de magistratspersoner, som låtit got dylikt äga rum, samt mot den stad, som varit skådeplatsen därför. Folksägnen förmäler ännu, att hennes majestät vid detta tillfälle i uppbrusningen av sin vrede skall hava förklarat för den ryktbare hertig John av Argyle, att hon, förrän hon fördroge en sådan skymf, skulle förvandla Skottland till en jaktmark. — I så fall, svarade denne högsinte ädling med en djup bugning, får jag ta farväl av ers majestät och resa upp till mitt eget land för att ha mina hundar i beredskap.

Svaret innebar något mer, än som låg i blotta orden, och som flertalet av den skotska adeln livades av samma fosterlandskänsla, hejdades den kungliga vreden på halva vägen, och mildare åtgärder tillstyrktes och antogos, av vilka vi framdeles torde få anledning att omnämna några.