Min hembygd (Sehlstedt 1861)
| ← Vid Minas likbår |
|
Den gamla ungkarlen eller Ånger och försoning → |
Min hembygd.
Ett litet lustigt skepp, med hvita segel,
Jag har vid strand, der mina timmar fly.
Det gungar lätt utöfver böljans spegel,
Det seglar kapp med molnen öfver sky.
Dess namn ar Fantasi: en liten broder,
Som kallas Minne, sitter vid dess roder.
På det jag gungar till min hembygd ofta,
Der vakan hörs i sommarnatten slå,
Der bergen lyfta sig och dalar dofta,
Och norrskens-kronan flammar i det blå.
Ack! när jag tänker, hur Guds stjernor vaka
Kring dina fjell — då längtar jag tillbaka.
Jag älskar dig, och skönt står ock ditt minne,
En stjerna likt vid horisontens rand.
Hvad klart och sol-ljust finnes i mitt sinne,
Det är min kärlek till mitt barndoms-land.
Hon är en blomma, som är född om våren,
Som trotsar hösten, växer till med åren.
En gång jag lekte glad på dina stränder
Och lärde älska dina anletsdrag.
Min barndom bar du ömt på dina händer,
Och lifvet var en vänlig solskensdag;
Och forsens sång och sångerna i skogen —
Allt var mig kärt — och kärleken blef trogen.
Du sköna nordanbygd, du blomsterrika,
Med midnatts-solen och din blåa elf,
Tag mot min helsning, tag min sång tillika,
Fast den är enkel, konstlös som du sjelf.
I dina skogar sjöng jag många gånger;
Af dig jag lärde mina första sånger.
