Min lilla vrå
| ← Den gamle tullvaktmästaren |
|
Nya dieten → |
Min lilla vrå.
Uti min lilla vrå, fördold för verldens öga,
Jag sjunger än ibland, fast jag ej mer är ung.
Jag älskar frid och lugn, och resten bryr mig föga:
”En grånad filosof är mensklighetens kung.”
Jag modet aldrig fällt, fast hoppet stundom ljugit,
En samvetslös krabat, en gudaslarf som få.
Fast stekta sparfvar ej uti min mund har flugit —
Jag lefver glad och nöjd uti min lilla vrå.
Jag verldens dårskap sett, dess fröjder har jag smakat,
Och tumlat om bland dem, som efter lyckan gno.
Att vinna hennes gunst jag ingenting försakat,
Att alltihop var strunt jag vill er anförtro.
Likt Saul fordomdags, som pappas åsnor sökte,
I stället fann i hast ett kungarike på,
Så har jag lyckan sökt, och hur min väg sig krökte,
Jag fann den bästa här uti min lilla vrå.
Jag skaptes ej för gråt, jag vill min oro spara,
Den stör aptiten blott. Den har jag som en häst.
Det hör till min diet att kropp och själ bevara,
Och konsten är att tro, att hvad som sker är bäst.
Jag grubblar ej en smul, hvad ödets makter mena,
Jag tar min dag med lugn, och sofver lugnt derpå.
Fast Skinnarvikens berg min utsigt är allena,
Jag är förtjust och nöjd uti min lilla vrå.
Med vänskapen ännu jag tömma kan pokalen,
Jag nöjet njuta kan, men aldrig bli dess slaf.
En annan längta må ur denna jemmerdalen,
Jag ingen brådska har att köpa mig en graf.
Jag är med lifvet sams, jag trifs. här på planeten,
Och den är bra, till dess en annan man kan få.
Jag trumpenheten skyr, jag famnar menskligheten:
Var god och helsa på uti min lilla vrå.
