Min sångmö
|
Telluriska fantasier → |
Min sångmö.
Jag tänkt och lofvat mången gång
Och nästan svurit på,
Att sluta opp med spel och sång
Och låta sångmön gå.
Men hvarför jag ej slutat än
Och lyran öfvergaf,
Är skälet det, min söta vän,
Att det ej blifvit af.
Men hvad jag kunnat har jag gjort
Och gör, nu liksom förr:
Jag bommat till min farstuport
Och stängt mitt hjertas dörr.
Men hur jag mig har svängt och vändt
Och lagt om frid mig vinn,
Stod alltid någon glugg på glänt,
Der sångmön kilat in.
Om min person jag knappast rår,
Hvar helst jag slår mig ned:
Jag sitter eller går och står,
Som skuggan är hon med.
Hon bryr sig icke om en gång
Mitt allvar och mitt hot:
Hon tvingar mig till dans och språng,
Fastän jag stretar mot.
I ny och nedan, torrt och vått
Hon unnar ingen ro.
För synden skull jag henne fått,
Jag börjar nästan tro.
Hon är hos mig hvar morgon ny,
Hvar qväll, då sol går ned.
Jag går till sängs, mitt herrskap! Fy!
Hon skäms ej att gå med.
Fast hon hvar dag allt mer och mer
Vid min person sig fäst,
Hon sig på flykt ibland beger,
Hvarthän, det vet hon bäst.
Hon far sin kos, men ett tu tre
Är hon hos mig igen
Och ropar: pip! att jag må se
Att liten lefver än.
Att jag är trött på lek och sång,
Jag henne sagt helt torrt.
Dit pepparn växer mången gång
Jag önskat henne bort.
Hon gjort mitt hår från svart till hvitt,
Och kanske om jag dog,
Men förr blir jag ej henne qvitt,
Om än jag käppen tog.
