Min väg ligger ut genom Hagberga grind,
och där skall jag möta en kvinna. —
Från Torsmyren irrar en hård vind —
stjärnorna, stjärnorna brinna!
Min kvinna! Du är nog en snara!
Du är stark, du är mognad och fin,
och mitt heta blod det må vara
mitt eländes skummande vin.
Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?
Oss, törstiga, hungrande själar!
Under tumlande rus och små virriga skratt
kan vår kärlek oss göra till trälar.
Jag skall låta förnuftet fara,
jag skall säga dig kvinna: giv!
Men giv som en gåva, bara,
som en skänk åt mitt fattiga liv!
Jag önskar jag vore som vintern kall,
kunde andas med frost som natten,
men jag vet att om kärlek jag tigga skall,
som en sjukling tigger vatten.
Och ljuvt är att höra i vinden
viskas sitt eget namn,
att smeka den hetaste kinden
i den starkastes farliga famn!
Ty vet, att jag girigt tar vad jag får,
det må bära — bära eller brista.
En slav av mig själv, lik en träl jag går
att spika min frihets kista.
Ty du kunde bli mor, min kära,
för ett rus som kommer och går. —
Det är synd om kinder så skära
skulle bleknas redan i år.
Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark,
din drömväg i spökenas timma. —
Fullmånen vaktar över hårdfrusen mark —
stjärnorna, stjärnorna glimma!
