Mina Uppsalaminnen/Kapitel 1

←  Förord

Mina Uppsalaminnen av Carl Forsstrand Den första bekantskapen med lärdomsstaden

Akademiska fäder och andra original  →

I.
DEN FÖRSTA BEKANTSKAPEN MED LÄRDOMSSTADEN.

När jag i slutet av maj år 1873 efter vid Stockholms Lyceum avlagd studentexamen stod inför valet av levnadsbana, yrkade min fader på att jag skulle bli jurist samt avlägga hovrättsexamen. Denna erbjöd nämligen enligt hans åsikt den snabbaste och säkraste utvägen att vinna utkomst och oberoende. Under de sista skolårens ferier hade jag emellertid ofta sysslat med renskrivning av hovrättsprotokoll samt biträdt min far med att föra de rotlar, vilka tillhörde hans tjänst som aktuarie i Svea hovrätt, och jag hade funnit mig så föga intresserad och tilltalad av innehållet i dessa handlingar, att jag fått en riktig motvilja för juridiken. Min håg låg åt zoologi och botanik, åt geografi och forskningsresor, och om jag i min ungdomliga entusiasm hade själv fått råda, skulle jag under inflytandet av skildringarna om Charles Andersons och Johan August Wahlbergs, Du Chaillu's och Livingstone's m. fl:s färder och äventyr omedelbart ha begivit mig till Afrika för att göra upptäckter, skjuta storvildt och samla växter och insekter.

Dessa överspända planer, vilkas förverkligande voro helt beroende på min fars benägenhet att bestrida kostnaderna, strandade mot hans bestämda motstånd; men fastän det säkerligen mycket kostade på honom att avstå från förhoppningarna om att få se mig som välbeställd tjänsteman i något av rikets verk, gav han, god och uppoffrande som alltid, dock i så måtto med sig för mina önskningar, att han sade: »Tag graden först, så få vi väl se». I anslutning härtill begav jag mig i början av september till Uppsala för att idka studier för filosofie doktorsgraden. Det skedde med många goda föresatser och ljusa förhoppningar om att göra tillvaron eller vistelsen i lärdomsstaden så kort som möjligt; men ödet ville annorlunda.

I stället för att tillbringa beräknade fem, högst sex år vid universitetet, stannade jag där en rundlig tid eller nära tretton år, och jag kunde följaktligen, fastän jag omsider avlade examina och besteg parnassen, räknas till de s. k. överliggarna. Att så blev förhållandet, berodde naturligtvis i första hand på karaktärssvaghet och alltför ringa motståndskraft mot förströelser och njutningslystnad, men även på bristande företagsamhet och ej minst därpå att de första åren av min Uppsalavistelse sammanföllo med synnerligen ogynnsamma och försvårade villkor för förvärvet av doktorsgraden. Ett eller annat år före min ankomst till Uppsala hade nämligen under F. F. Carlsons statsrådstid utfärdats en ny examensstadga, varigenom den s. k. gamla graden avskaffades och i stället infördes först kandidat- och sedan licentiatexamen samt slutligen disputationsprov för lagerkransens vinnande. Stadgan blev från första början i högsta grad impopulär, särskildt bland de studenter, som ägnade sig åt naturvetenskapliga studier. Kandidatexamen skulle nämligen föregås av ett latinskt översättningsprov och sedan avläggas i minst fem ämnen och med åtta betygsenheter, och av dessa ämnen voro fyra obligatoriska, nämligen latin, filosofi, historia och nordiska språk. Det femte ämnet var matematik eller någon av naturvetenskaperna. Härtill kom att den muntliga examen skulle föregås av skriftliga prov i minst fyra ämnen på en dag och under sammanlagdt tio timmar. Licentiatexamen skulle omfatta tre valfria ämnen med fem betyg och var i själva verket en idealexamen för dem, som ville ägna sig åt specialstudier, och om man hade direkt fått gripa sig an med verket. Fordringarna i kandidatexamen voro något mindre än för gamla graden, men i alla fall dryga nog. Särskildt var bestämmelsen om ſyra krior på en dag gemen, och kuggningarna blevo därför talrika, liksom även i muntliga examen, där särskildt professor Sigurd Ribbing blev vida omtalad och högeligen fruktad för den manspillan, han anställde vid förhören i teoretisk filosofi. Till det ofta ogynnsamma examensresultatet bidrog väsentligt, att inga bestämda kurser, inga seminarier och övningar såsom i våra dagar underlättade studierna. 1870-talets student var i ordets hela bemärkelse en »liber studiosus». Han var helt och hållet lämnad åt sig själv att anlägga, ordna och bedriva sina studier, och då dessa ofta och i betydande utsträckning föllo inom ämnen, som ej alls intresserade utan tvärtom ofta voro honom mer eller mindre motbjudande, kan man ej undra över, att många uppgåvo försöken och beslöto sig för att avvakta de lättnader och förändringar, som man insåg att de måste komma och som också kommo, fastän det dröjde åtskilliga år.

För egen del slöt jag mig efter några terminers fruktlösa försök att komma till rätta med Ribbings grundlinjer och förberedelserna i de andra tvångsämnena till denna väntande skara. Det var mycket opraktiskt, och det straffade sig också genom en betydligt försenad kandidatexamen, men under väntetiden förvärvade jag kunskaper i zoologi och botanik, som kommo mig till nytta för licentiaten, och levde för övrigt den unge studentens glada och sorglösa liv. Också ser jag nu i den annalkande sjuttioårsåldern tillbaka på denna min tidigare Uppsalaperiod såsom det lyckligaste skedet i min skiftesrika levnad. Minnena av motgångar och missräkningar ha förbleknat inför hågkomsterna av många framstående och märkliga män, som omfattade mig med intresse och välvilja, och av kamratkretsen, inom vilken jag knöt talrika vänskapsband. Därjämte är det i vår tid med dess många yttringar av tvedräkt och humbug och dess nedbrytande av de hävdvunna formerna för ett sundt samhällsskick en upplyftande känsla att ha tillhört den »ljusets riddarvakt», som med sådana män i spetsen som Harald Hjärne, Tycho Tullberg, Pontus Wikner, Oscar Alin och Julius Centervall m. fl. förde de ideella intressenas talan och som levde och verkade under efterklangen från juvenalernas dagar.

Mina första intryck av Uppsala voro emellertid ingalunda odeladt tilltalande. Visserligen kändes det härligt att vara sin egen herre och fri från skoltvånget, men jag kom från ett godt och välbärgadt hem med en vidsträckt umgängeskrets, och fastän jag bodde tillhopa med en kamrat, min gode vän från skolan Sven Windrufva, kände jag mig ofta ensam och övergiven i vår lilla lägenhet. Denna bestod av tre små rum i ett av de på den tiden vanliga trähusen vid Kungsängsgatan och stod i avseende på bekvämlighet och utstyrsel i livlig kontrast mot föräldrahemmet i Stockholm. Det möblemang, som vår värdinna, en gammal lagmanska Ekeroth, tillhandahöll, tillfredsställde ej alls några skönhetskrav, ja knappast de måttligaste anspråk på trevnad, och mina försök att få bättra på bohaget med några möbler och prydnadssaker hemifrån möttes med ett bleklagdt nej. Min far, som på 1830-talet hade tillbragt tre år i Uppsala för en kostnad av sammanlagdt niohundra riksdaler, insåg visserligen, att tiderna under de fyra sedan förflutna decennierna förändrats och att både anspråken på och kostnaderna för livet ökats; men han tyckte dock, att jag kunde leva ungefär på samma spartanska sätt, som han hade gjort. Han brukade berätta, hur han hade bott långt borta i Fjärdingen i ett litet rum, där det var så kallt, att vattnet i handfatet var fruset om morgnarna, hur han själv tillagat sina frukostar och aſtonmål huvudsakligen på matsäck från hemmet i Stockholm och hur han intagit sina middagar hemma ur en mathämtare, som han själv bar från och åter till ett matställe i närheten. Så stora fordringar ställde han ingalunda på mig, och yrkandet på mathämtaren släppte han genast, sedan han erfarit min motvilja ej blott för proceduren utan i all synnerhet för den om toalettporslin påminnande apparaten. Men han ville, att jag skulle leva sparsamt och enkelt och framför allt tänka på arbetet och studierna, och sålunda förföll förslaget om en hemtrevligare och elegantare bostad, för att dock efter några år förverkligas i enlighet med mina önskningar. Beträffande tillvaron i övrigt, ansåg han, att jag, sedan hyran för bostaden var betald med 45 kronor i termin, kunde reda mig med högst 50 kronor i månaden. Att med detta belopp bestrida kostnaderna för eldning och städning, föda och böcker m. m. hade emellertid fordrat större finansiell förmåga och framför allt mera stål i viljan, än jag var i besittning av, och följden blev också den, att min ekonomi redan från början av min Uppsalatid kom på sned och för min far medförde efterräkningar och extra tillskott, som kunnat undvikas, om jag hade erhållit ett något högre ordinarie anslag samt då förstått att rätta mun efter matsäcken.

I detta hänseende lämnade jag utan tvivel rätt mycket övrigt att önska, men jag tror dock ej, att jag gjorde mig skyldig till någon alltför stor extravagans, då jag efter några dagars vistelse i Uppsala ordnade middagsspisningen genom att ingå i ett matlag hos Säves Mari för ett belopp av 18 kronor i månaden. Säves Mari, som fått sitt namn därför att hon varit i tjänst hos professor Carl Säve, den berömde språkforskaren, hade mathållning eller s. k. mathål för studenter och höll tillika krog i hörnet av S:t Eriks torg och Sysslomansgatan. Hon var ett medelålders, ganska korpulent och mycket välvilligt fruntimmer och gifte sig några år längre fram i tiden med en trumpetare, som hette Svensson. Hennes mathållning ansågs vara en av de bättre i staden och var livligt anlitad av studenterna, som i större eller mindre kotterier eller matlag avlöste varandra mellan kl. 2 och 4 e. m. Mitt matlag utgjordes den första terminen jämte Sven Windrufva (sedan slutet av 1880-talet praktiserande läkare i Chicago med namnet Windrow) av Carl Klintberg (nu rådman i Stockholm) och Knut Anjou (v. häradshövding och f. d. kronofogde), med vilka jag gjort bekantskap strax efter ankomsten till Uppsala. Vi höllo ihop några terminer och förstärktes tid efter annan med nya medlemmar, om vilka vidare framdeles.

En av mina första åtgärder efter bostads- och matfrågans ordnande var inskrivningen i Stockholms nation, en procedur, som jag bevarar i livligt minne, därför att den förmedlade den första bekantskapen med Julius Centervall. I sin egenskap av nationens förste kurator emottog denne de nykomna studenterna, införde deras namn m. m. i matrikeln och hälsade dem välkomna. Han fullgjorde detta värv med stor vänlighet och gjorde sig med livligt intresse underrättad om deras studieplaner m. m. Centervall hade valts till förste kurator i maj 1873 och stannade på posten till och med vårtermin 1874. Att mitt första sammanträffande med honom ännu står så livligt för minnet, beror väl oavsedt hans personlighet därpå att uppvaktningen av den unge studenten betraktades som något slags förhör, varför hjärtat satt uppe i halsgropen. Man hade ju hört talas om nationsexamina och andra formaliteter, som de nyblivna studenterna fordom fingo genomgå och som möjligen kunde fortleva. Men det var onödiga farhågor. Kurator kastade visserligen en granskande och ganska skarp blick på delinkventen, men i den blicken låg också mycken vänlighet och skälmskhet, och det sätt, varpå han gjorde sig underrättad om den nyinskrivnes personliga förhållanden och planer, innebar mycket mer än den fungerande ämbetsmannens pliktuppfyllelse. Från Julius Centervalls mottagning gick man med intrycket att ha förvärvat en god och uppriktig vän, till vilken man kunde anförtro sig angående både studier och leverne. Alldeles direkt gagn av honom hade de bland landsmännen, som gingo på hans kollegier i latin, ty han var en mästare i att förmedla kunskaper om conjugatio periphrastica, oratio obliqua, quomodo, ut och quin och andra obehagligheter, som möta vid studiet av det gudomliga romarespråket.

JULIUS CENTERVALL.

Mitt nästa bestyr var att uppvakta professor Carl Benedikt Mesterton, den berömde kirurgen, och inlämna min ansökan till ett av de Possiethska stipendierna. Därtill var jag berättigad på grund av släktskap med testator, kyrkoherden Johan Possieth, och Mesterton var inspektor för den grupp av stipendiesökande, som jag tillhörde^[1]. Denna angelägenhet ordnades utan svårighet och jag erhöll sålunda 50 kronor i termin eller 100 kronor om året under sju års tid, vilket var en god hjälp och beredde mig mycken glädje. Hundra kronor voro mycket på den tiden, och enligt överenskommelse med min far fick jag använda beloppet för mina privata behov och behövde ej medräkna detsamma i de allmänna omkostnaderna för universitetsvistelsen.

Därefter gjorde jag min uppvaktning hos Stockholms nations inspektor, domprosten och förste teologie professorn Carl Axel Torén och erhöll hans borgen för boklån i universitetsbiblioteket. Denna min första bekantskap med den märklige mannen var helt flyktig, men jag kom under de följande åren i närmare beröring med honom och fick då erfara många prov på hans intresse och välvilja.

Sedan dessa förberedelser för tillvaron blivit undanstökade, gällde det att orientera sig i lärdomsstaden, ordna för studierna, uppvakta de professorer, vilkas föreläsningar skulle bevistas, m. m.

Uppsala i början av 1870-talet var vida olika det nutida. De många nyheter i byggnader, park- och villaanläggningar, samfärdsmedel o. s. v., som tillkommit under de sedan förflutna åren och särskildt under de sista decennierna och gjort staden till en av våra prydligaste och vackraste provinsstäder, voro knappast påtänkta eller ifrågasatta. Småstadsprägeln var fortfarande dominerande. Små och anspråkslösa trähus voro de allmännast förekommande även vid de förnämligare gatorna, men de talrika trädgårdarna och täpporna, som omgåvo dem, erbjödo en täck och behaglig anblick, och under de varma årstiderna liknade staden, sedd från höjderna vid slottet, med de många tegeltaken, som stucko fram ur grönskan, ett fat kräftor med dill. Sin ännu mer säregna karaktär fick emellertid samhället av de gamla minnesrika byggnaderna för universitetet med Gustavianum som centrum, vilka ännu ej drabbats av några förändringar, och av det åldriga Vasaslottet med dess dominerande läge. Även Carolinabibliotekets stela rektangel och domkyrkan, som ännu var förskonad från 1890-talets s. k. försköning, verkade som isolerade giganter i de låga och oansenliga omgivningarna. Fjärdingen, som ännu i dag bevarat mycket av sin idylliska prägel, hade ej fått de många nya och ståtliga husen vid Järnbro- och Skolgatorna. Luthagen, som nu utvecklats till ett åtminstone delvis vackert bebyggdt och prydligt villasamhälle, befann sig ännu i sitt första tillkomstskede med oansenliga trähus och ibland översvämmadt av Fyris vårflöde. Vid Stora Torget lågo inga bankpalats, vid S:t Eriks torg ingen saluhall, och rörelsen och kommersen voro helt visst vida mindre än nu utom i februari vid Distingen. Då levde nämligen Uppsala ett marknadsliv, som numera är okändt. Ända från Ångermanland kommo fågel och rensteksforor, som hamnade i Svartbäckens bondkvarter, karuseller, konstberidare och tingeltangel installerade sig på gårdarna vid Vaksalagatan, och rödblommiga bondpigor från Vaksala och Danmark kommo tågande i långa rader och blevo av studenterna bjudna på roselikör på Åkerstens källare vid Stora torget. Vid Drottninggatan lågo i rask följd Taddis, Novum och Lunkan och snedt emot det sistnämnda Gästis, så att det var godt om anhaltsstationer för de törstande både under Distingen och eljes.

På dessa lokaler liksom på Gillet, Fenix och Rullan och, om somrarna, på Hagalund, Flustret, och Eklundshof pulserade studentlivet med en friskhet och livlighet, som det sägs att våra dagars Uppsala ej lär känna till. Det dracks nog också tappert, ty i ett mindre lag var en halvkanna den vanliga kvantiteten av den gula svenska nektarn. Gubbarna drucko toddy, whiskyn var okänd.

Om den unge studenten var benägen för uteliv, hade han sålunda många möjligheter att komma till rätta eller snarare på sned. Schweizeri- och kafélivet förlöpte emellertid i mycket anspråkslösare former än längre fram i tiden och var vida billigare. Många studentkotterier begåvo sig visserligen från matställena till något av de nyssnämnda förfriskningsställena för att dricka kaffe, och särskildt voro Taddis, Novum och Lunkan, där vackra och snälla servitöser förhöjde tillvarons behag, mycket besökta. Men i vardagslag och då ej särskilda festanledningar förekommo, var det ej vanligt med punsch eller annan »avec». Halvkannan punsch fick man, vill jag minnas, för 1 kr. 50 öre, och det måttet var ofta det mesta, som ett lag kostade på sig och plägade förtära.

Av de nämnda ställena var det i hörnet av Drottninggatan och Östra Ågatan, midt emot Lundeqvistska bokhandeln, belägna Taddis, det populäraste och ett typiskt studentkafé. Det innehades av en källarmästare Kindbom och bestod av en större källarsal och ett eller par små rum i bottenvåningen samt ett rum en trappa upp, kalladt »Himmelriket». Från kl. 4 e. m. till midnattstimman, då det stängdes och de mer eller mindre motvilliga gästerna blevo avhysta, var det ofta överfullt, och där gick merendels mycket gladt och livligt till, med sång och pokulerande. Vid långväggen stod en buffet eller disk, där de unga servitöserna höllo till och voro föremål för en stundom ganska het kurtis. Även som frukostställe var Taddis mycket omtyckt och besökt och en mötesplats, där tillvarons glädje och sorger dryftades samt vigilans och växeltransaktioner klarades, såsom Knut Nyblom så roande skildrat i sin bok Uppsala är bäst.

Novum var beläget till vänster vid Drottninggatan, mellan Västra Ågatan och Trädgårdsgatan, och bestod av några små och låga rum i bottenvåningen i ett gammalt trähus. Det var ett tillhåll huvudsakligen för äldre studenter och medicinare och upphörde ett par terminer efter min ankomst till Uppsala. Under dess sista period fyllde ett par mycket vackra flickor med namnen Thilda och Ottilia Hebe plikterna och hade utan tvivel en rätt strävsam tillvaro i de trånga och rökiga lokalerna.

Längre upp vid Drottninggatan, i hörnet av Trädgårdsgatan, låg Lunkan med höga och ljusa lokaler både i bottenvåningen och en trappa upp. Stället hette egentligen Norbergs schweizeri, efter ägaren, en källarmästare Norberg, som var en mycket tjock karl och kallades gubben Laban. Varför han hade fått detta namn, vet jag ej, men det var kanske med hänsyn till flickorna på stället, som dock ej voro hans döttrar och ej hette Lea och Rachel utan Anna och Jenny och som han strängt bevakade. Detta kunde nog också väl behövas, ty Lunkans gäster utgjordes mest av stockholmare och andra unga eleganter.

Den första bekantskapen med de nu nämnda ställena gjordes under inflytandet av den övergivenhet och hemlängtan, som besjälade den unge studenten, men skänkte under septemberveckorna 1873 blott några avbrott i vida viktigare förehavanden, nämligen studiernas ordnande och uppvaktningarna hos de professorer och övriga medlemmar av akademistaten, med vilka jag skulle komma i mer eller mindre intim beröring. Som zoologin skulle bli mitt huvudämne, gällde min första uppvaktning professor Wilhelm Lilljeborg. När jag uppsträckt i frack och vit halsduk, såsom bruket var på den tiden, infann mig hos honom för att anmäla mig till hans föreläsningar och erfara fordringarna för kandidatexamen, blev jag på det hjärtligaste sätt emottagen. Därtill bidrog måhända, att jag medförde ett anbefallningsbrev från min frände och gynnare professor Gustaf von Düben, vilken var Lilljeborgs gode vän och kände honom från deras gemensamma studietid i Lund, men även utan denna rekommendation hade jag varit välkommen. Wilhelm Lilljeborg var nämligen den personifierade välviljan, och de studenter, som ägnade sig åt och visade kunskaper i hans älskade ämne, omfattade han med särskildt intresse och nästan faderlig vänskap.

Wilhelm Lilljeborg var en reslig man med betänksamma rörelser och långsamt tal, såsom det anstod en genuin skåning. Han var nämligen prästson från Västra Vram. Född 1816, hade han efter studentexamen vid Lunds universitet idkat studier för den filosofiska graden, blivit promoverad 1841, docent i zoologi 1844 och e. o. adjunkt 1853. Efter att samma år ha avlagt prov för den nyinrättade professuren i zoologi i Uppsala, kallades han 1854 till densammas innehavare. I besittning av stor lärdom och mångsidiga kunskaper i sitt vidtomfattande ämne, ägnade han sig med sällspordt nit åt befattningens skötande och främjade ej blott på mångfaldigt sätt den zoologiska undervisningen utan blev den egentliga skaparen av universitetets vackra och rika zoologiska museum. De samlingar, som funnos före Lilljeborgs tid, utgjordes huvudsakligen av av tidens tand illa medfarna uppstoppade däggdjur och fåglar från Linnés och Carl Peter Thunbergs dagar, av i sprit inlagda fiskar och lägre djur, av ganska rika samlingar av insekter och snäckdjur o. s. v. och av de i kupolen på Gustavianum förvarade Marcklinska samlingarna. Det blev Lilljeborgs uppgift att sovra detta material och taga vara på vad som var användbart samt ordna detsamma i de museilokaler, som han tid efter annan lyckades erhålla i Gustavianum, men tillika och framför allt att rikta museet med nya och tidsenliga samlingar.

Lilljeborg var själv en framstående samlare och skänkte till museet skördarna från sina vidsträckta forskningsfärder i Sverige och Norge, i norra Finland och Ryssland och, efter tillträdet till professuren, från exkursionerna i Uppsalatrakten. Även genom andra gåvor samt inköp ökades samlingarna, och efter ett par decennier eller vid min ankomst till Uppsala kunde den zoologiska institutionen betecknas som en mönsteranstalt enligt den tidens fordringar. Museet utgjordes av en stor sal i våningen en trappa upp och ena hälften av våningen två trappor upp i Gustavianum, och samlingarna bestodo av en rikhaltig osteologisk avdelning, en fullständig typsamling av den skandinaviska djurvärlden, en mängd utländska djurarter o. s. v., det hela väl och överskådligt ordnadt. Till museilokalerna slöto sig den zoologiska föreläsningssalen, ett rum för professorn och ett för konservatorn och vaktmästaren.

I denna miljö blev jag snart hemmastadd och tillbragte sedermera många minnes- och lärorika timmar. Allt ifrån min första termin och till Lilljeborgs avgång från professuren efter uppnådd pensionsålder 1882 bevistade jag nämligen hans föreläsningar, och de kunskaper, jag förvärvade i zoologi, hade jag i främsta rummet honom att tacka för, hans medryckande intresse för ämnet, hans personliga uppmuntran.

Vida olika Lilljeborg var den nästa av de akademiska fäderna, med vilken jag i studie- och examenssyfte kom i beröring, t. f. professorn i historia, adjunkten Sven Fromhold Hammarstrand. Denne, som åtnjöt stort anseende för lärdom och ägde stor skicklighet i sitt ämne, var förordnad att upprätthålla den ordinarie professuren under F. F. Carlsons tjänstledighet, och hade sålunda att göra med de studenter, som skulle avlägga graden. Tentamina och examina av juridikofilare och prillister sköttes av docenten Claës Annerstedt, som var förordnad att upprätthålla den av C. G. Malmström innehavda e. o. professuren. Hrr Carlson och Malmström åtnjöto tjänstledighet för att fullborda sina stora verk, den förre om Pfaltziska husets, den senare om frihetstidens historia. När jag uppvaktade Hammarstrand för att anmäla mig till hans föreläsningar och efterhöra fordringarna för överbetyg — jag hade nämligen fått laudatur i historia i studentexamen och levde i den föreställningen, att jag på grund härav med lätthet skulle kunna erhålla minst cum laude i kandidaten —, fann jag i honom en medelålders man med mycket sjukligt och tärt utseende och vars knarriga sätt och omständliga upplysningar så godt som genast grusade mina illusioner. Med ett surt leende förklarade han nämligen, att han hade föga respekt för studentexaminas laudatur, isynnerhet om de hade vunnits vid Stockholms Lyceum, att han framför allt fäste avseende vid grundliga kunskaper i den svenska statsförfattningens historia och att han fordrade, att man skulle läsa och kunna en hop arbeten av Geijer och Carlson, Guizot, Heeren och Hallam m. fl. och slutligen att man skulle bevista hans föreläsningar. Dessa handlade om statsförfattningen under Merovingerna, voro omsorgsfullt utarbetade och säkerligen mönster av lärdom, men föga underhållande och så godt som fullständigt rena från vad jag då ansåg och ännu vågar anse vara det viktigaste och intressantaste i historien, nämligen det personliga. Hammarstrands föredrag var monotont och tråkigt. Blott undantagsvis upplystes hans trista anlete av ett belåtet leende och erhöll hans torra stämma en muntrare klang, och det var då han kunde påvisa, hur Waitz eller någon annan berömd medeltidskännare hade gjort sig skyldig till något misstag, t. ex. angående nämndens sammansättning under Childeric I eller Chilperic III m. fl. Några karaktärsanalyser, kulturhistoriska meddelanden och upplivande anekdoter förekommo ej. Sedan jag härdat ut i fyra terminer, avstod jag också från att höra mera om de gamla merovingiska kungarnas oändliga statsrättsliga tvister med de redan på den tiden bråkiga frankerna. Jag kunde ej inse, att jag hade någon nytta för min examen av dessa föreläsningar, men däri misstog jag mig. När jag någon tid efteråt tenterade för Hammarstrand, gällde nämligen hans första fråga inskränkningarna i Childebert II:s kungliga makt, och därpå hade jag förmodligen kunnat svara, om jag fortsatt på föreläsningarna. Även i andra hänseenden lämnade tentamen mest negativa resultat, och när jag efter flera timmars pinligt förhör lämnade Sven Fromhold Hammarstrand, var det med ett klent approbatur och tillsägelse att tentera om efter sex månader — ett perspektiv, som jag, hända vad som helst, var fast besluten att undvika. Jag hade nämligen fått en djup avsmak för Hammarstrands sätt att tentera och för hans intresse för de ovannämnda Merovingerna, för Gorm den gamle, Ivar Vidfamne och andra mer eller mindre dubiösa potentater. Det dröjde också länge med att jag klarade vad jag behövde i historia för kandidatexamen, men då var det för en professor, som hade en vidsyntare uppfattning av sitt kall och för vilken såväl den svenska som i all synnerhet den merovingiska statsförfattningens historia spelade en underordnad roll.

Meddelandena om min beröring med Sven Fromhold Hammarstrand ha fört mig på avvägar från min allra första Uppsalatid, men om denna vill jag blott tillägga, att jag, sedan arbetsplanen ordnats med studier i latin och nordiska språk jämte de zoologiska och historiska och den materiella tillvaron efter det fastställda programmet kommit i gång, började finna mig till rätta och att såväl arbetet som kamratlivet snart övervunno vantrevnaden och hemlängtan och småningom även hos mig förmedlade uppfattningen eller övertygelsen »Uppsala är bäst».

1. Se redogörelsen för den Possiethska stipendiestiftelsen i förf:s bok Från Slottsbacken till Ladugårdslandet; Sthlm 1921.