Mina Uppsalaminnen/Kapitel 2
| ← Den första bekantskapen med lärdomsstaden |
|
Stockholms nation på 1870-talet. Kamratliv och kotterier → |
II.
AKADEMISKA FÄDER OCH ANDRA ORIGINAL.
Innan jag går vidare i skildringen av mina egna öden och erfarenheter i lärdomsstaden, vill jag lämna några erinringar om medlemmar av akademistaten, och andra märkliga personer, som skänkte 1870-talets Uppsala en säregen prägel och upprätthöllo stadens anseende som ett originalens speciella hemvist eller tillhåll. Det anseendet var mycket gammalt och sammanhängde med det även i andra gamla universitetsstäder konstaterade förhållandet, att sysslandet med lärda värv och ett inåtvänt tankeliv fostra mer eller mindre uppseendeväckande egendomligheter i såväl det offentliga som privata uppträdandet och levernet. Från 1700-talets slut finns bevarad en mycket upplysande och roande beskrivning[1] över hur åtskilliga av Uppsalaprofessorerna på den tiden voro beskaffade. Huvudintrycket av meddelandena är, att de flesta ibland dem voro ganska egendomliga eller underliga varelser. Förändrade seder och åskådningar, vidare vyer och vidgade förbindelser med yttervärlden medförde sedermera en minskning av originalen, men sådana förekommo dock i ganska stort antal under det följande seklet; och Uppsalakrönikan från 1870-talet förtäljer, att de ännu då voro talrika.
Bland det akademiska konsistoriets medlemmar märktes i detta hänseende i främsta rummet de mångomtalade professorerna i grekiska språket och litteraturen Johan Spongberg och i vältalighet och statskunskap Wilhelm Erik Svedelius, vilka jag redan några veckor efter ankomsten till Uppsala eller vid en fest på Stockholms nation hade nöjet få se på nära håll. De voro nämligen hedersledamöter av nationen, Spongberg i egenskap av infödd stockholmare och Svedelius på grund av den stora popularitet, han åtnjöt inom hela studentkåren och sålunda även hos stockholmarna. Spongberg, som vid denna tid tid var några och sjuttio år gammal, men ännu kvarstod i tjänst och hade att glädja sig åt ganska god vigör, var vida omtalad för sina många egenheter, för sin ofta skarpa och kvicka tunga och för de elakheter, han plägade servera sina kolleger. Han var en reslig och ståtlig man, alltid mycket prydligt klädd och sålunda vida olika den sexton år yngre Svedelius, vilken vårdslösade sin toalett och oftast även i festdräkt uppträdde mycket lurvig och ruggig, med peruken på sned och nattkappsbanden slinkande fram baktill över den broderade frackkragen. Då han tillika såg mycket lustig ut och ofta talade för sig själv och grimaserade, gjorde han ett synnerligen komiskt intryck, som dock ögonblickligen försvann, när han började tala. Han var nämligen en vältalare av rang, med malm i stämman och reda i tankarna, vilket senare förvånade, enär han i allmänhet verkade mycket tankspridd och frånvarande.
Om bägge gubbarna gingo då och fortleva ännu i dag många historier, som dock torde vara så väl bekanta, att de ej här behöva relateras. Jag vill inskränka mig till att angående Spongberg berätta en tilldragelse, som timade i slutet av 1870-talet och är upplysande för den klassiska professorns sätt att bedöma och oförbehållsamt yttra sig om även ganska ömtåliga angelägenheter. Jag har historien från professor Herman Daug, den framstående matematikern, med vilken jag stod i livlig beröring vid ifrågavarande tid och som en dag, då han kom ifrån ett konsistoriesammanträde omtalade, att federationsrörelsen varit föremål för överläggning och att Spongberg på ett ganska drastiskt sätt hade deltagit i diskussionen. Nämnda rörelse hade från Stockholm nått Uppsala och medfört en ganska livlig agitation medelst anteckningslistor för prostitutionens avskaffande m. m. Bland de ivrigaste förkämparna härför voro fröken Hildegard Björk, en av de första kvinnliga studenterna, och min vän och nationskamrat greve Carl Kalling, men även några bland professorsfruarna, och det var väl dessa, som utverkade att saken drogs under det akademiska konsistoriets behandling. Vid sammanträdet där hade stadsläkaren d:r Schultz anmodats närvara för att lämna upplysningar och avgiva utlåtande, och det var i samband härmed, som Spongberg begärde ordet. Han frågade der Schultz, hur många prostituerade kvinnor och hur många unga män det fanns i Uppsala, och då doktorn svarade med att uppgiva antalet av de förra till fyra och av de senare till omkring 1,500 (dock omfattande endast studentkåren), utbrast Spongberg, vilken i ungdomen gjort en studiefärd till Grekland och allt sedan dess bevarade den varmaste kärlek för grekiska seder och grekisk kultur: »O, du min Gud, 1,500 unga män och bara 4 kvinnor! Nej, tacka vill jag Athen, där fanns det på Perikles tid 5,000 hetärer.»
Om Spongbergs förhållande till sina kolleger berättades många historier, utvisande att han var en man med starka sympatier och isynnerhet antipatier och att han aldrig var rädd för eller sen med att säga sin mening. Han var en entusiastisk beundrare av skönhet samt hatade följaktligen lekamlig fulhet och tyckte särskildt illa om och uttryckte sig ofördelaktigt om professorn i teoretisk filosofi Sigurd Ribbing, Denne var onekligen med sin triangulära profil, sin buttra min och sin framåtlutande figur ej någon vacker karl. Dock låg det mycken överdrift i Spongbergs uttalanden om honom, bland vilka här må anföras de lika lustiga som elaka, att han såg ut som en »suggvålnad» och att »vår Herre vore en falskmyntare, om det fanns en hederlig själ bakom det anletet». Föga gynnsammare var omdömet om flertalet av de övriga professorerna, som av Spongberg kollektivt benämndes »en kortège av idioter» och bland vilka han särskildt ringaktade sina tre kolleger i de klassiska språken, Zedritz, Pettersson och Hesse. Dessa hyllade nämligen enligt hans åsikt alltför träget Bacchuskulten, och han kallade dem också »de tre akademiska fyllsvinen». Det var under sådana förhållanden ganska förklarligt att han själv var rätt illa omtyckt, levde isoleradt och ofta uppträdde utan sällskap på Flusterpromenaderna, varmed han höll på långt in i sena ålderdomen och då han, om det var månsken, till studenternas stora förlustelse sågs med stora steg försiktigt kliva över trädstammarnas skuggor, i den tron att de voro diken.
Svedelius eller »Gubben Sved», som han kallades, stod i intimare och vänskapligare rapport både med sina kolleger och studenterna än Spongberg och åtnjöt bland de sistnämnda, såsom jag redan påpekat, stor popularitet. Särskildt var detta fallet inom Västmanlands-Dala nation, som han tillhörde och vars inspektor han var. Godhjärtad och frikostig, sades han bistå mången behövande student och isynnerhet landsmännen med ekonomisk hjälp och ansågs vara en mycket väl villig tentator, vilket dock ej hindrade att han emellanåt under tentamina brummade och morrade, om det gick illa. Han hjälpte dock till med att låta tentanderna komma till rätta genom att allt emellanåt, vare sig avsiktligt eller i distraktion, själv besvara frågorna och sken av belåtenhet, när allt var över.
Gubben Sveds distraktioner togo sig mången gång överraskande former och voro av stor komisk verkan. Sålunda minns jag från en fest på Stockholms nation, hur han under ett av Toréns långa och på översvallande känslor av vänskap för nationen samt religiösa råd och betraktelser rika tal under livligt grimaserande pratade för sig själv och högt gjorde anmärkningar, medan han tillika belåtet med den halvrökta cigarren rörde om i punschglaset. Gubben tyckte om punsch, men förtärde aldrig varan i övermått, vartill tillsatsen med cigarraska måhända bidrog. För övrigt var han känd för att älska sötsaker i allmänhet, och från en annan nationsfest minns jag hur han med tillfredsställelse tog det dukade supébordet i betraktande, och redan före måltidens början för sin egen räkning anammade en skål med sylt. Det påstås, att han då på frågan, om han ej trodde, att andra också tyckte om sylt, svarade: »Jo, men ingen så mycket som jag».
Spongberg och Svedelius voro ingalunda de enda av Stockholms nations hedersledamöter, som kunde hänföras till originalens kategori. Dit hörde sålunda domprosten, nationens vördade inspektor, vars ädla personlighet och betydelsefulla livsgärning nyligen erhållit en sympatisk och förstående minnesteckning.[2] C.A.Torén var nämligen utan all fråga ett original, fastän ej i den vanliga, mer eller mindre komiska bemärkelsen. Redan hans yttre var ovanligt eller egendomligt: en liten, spenslig man, vars asketiska utseende och drömmande eller beslöjade blick verkade frånvaro från denna världens intressen. Han uppgick också helt och hållet i sina teologiska studier och forskningar och i sitt prästerliga kall, men var även besjälad av stor och uppoffrande kärlek till mänskligheten i allmänhet och alldeles särskildt till sin älskade nation, vars lycka och välgång han genom lära och leverne ville göra allt för att främja. Detta skedde bland annat genom tal på nationssammankomsterna och festerna. Vid de sistnämnda tog han vanligen plats vid en av långsidorna till bordet med bålarna och började tala sakta och lågmält, men småningom ökades farten i takt med den stigande inre värmen. Rösten höjdes eller sänktes i skiftande tonfall, från åskans dån till falsett, och orden ledsagades av allt livligare rörelser med armarna. Slutligen började gubben springa utmed bordsidan, allt under det talet flödade med ökad entusiasm och spänning. Emellanåt gjorde han pauser och återkom till jorden, och vid ett sådant tillfälle fick han syn på gubben Sved, som med punschglas och cigarrstump stod belåtet grinande ett stycke ifrån. Det är möjligt, att gubben Sved enligt sin vana genom något grymtande givit luft åt sin belåtenhet eller sin förvåning över Toréns vältalighet och att han därigenom ådragit sig dennes uppmärksamhet. Följden blev emellertid den att Torén plötsligen rusade fram till honom och tog honom i famn, varpå skedde en hjärtlig kringklappning. Toréns tal slutade för övrigt ofta med famntag. Den hjärtegode mannen slöt figurligt talat hela nationen i sin famn, fastän det oftast var blott kuratorerna och de övriga i hans närhet stående äldre landsmännen, som personligen fingo del av välfägnaden.
Övriga hedersledamöter, som voro föremål för större uppmärksamhet, voro ärkebiskopen och prokanslern Anton Niclas Sundberg, vilken under de få år, han nu hade innehaft sin framskjutna plats, genom sitt ståtliga yttre, sitt friska uppträdande, sin fritalighet och sitt vinnande sätt vunnit stora sympatier, den berömde orientalisten, kyrkoherden i Tierp, professor Henrik Gerhard Lindgren, studentsångens ryktbare och populäre anförare Oscar Arpi, director mucices professor Jacob Axel Josephson och professorn i kemi, Berzelius’ framstående lärjunge Lars Fredrik Svanberg.
Om den sistnämnde, vilken hade inlagt stora förtjänster såsom den egentlige skaparen av universitetets kemiska institution, vill jag berätta en episod, som jag hörde omtalas av professor Daug och som är upplysande för de svårigheter, med vilka naturvetenskapernas målsmän under de mellersta decennierna av 1800-talet hade att kämpa för att få sina anspråk och fordringar tillgodosedda.
Ännu vid ifrågavarande period, ja även senare, voro de humanistiska intressena förhärskande eller dominerande i Uppsala. Den Linnéanska ærans glans hade efterträdts av flera decenniers stagnation eller efterblivenhet i naturvetenskapligt hänseende, och det var nästan endast botaniken, som tack vare Göran Wahlenbergs och Elias Fries verksamhet och den sistnämndes överlägsna och genialiska personlighet under midten av seklet åter vunnit en rangställning. Vid 1870 talets ingång hade emellertid zoologin såsom förut nämnts tack vare Wilhelm Lilljeborgs hängivna och nitiska arbete, fysiken under den berömde Anders Jonas Ångström och kemin genom Lars Fredrik Svanberg ryckt fram till anseende och en med botaniken jämbördig ställning. Detta hade emellertid krävt stor energi och medfört många sammandrabbningar i konsistoriet för erhållande av anslag till behövliga lokaler, instrument o. s. v.
Särskildt hade Svanberg härvid haft många svårigheter att kämpa mot och isynnerhet rönt motstånd av den inflytelserike och naturforskningen djupt ringaktande Ribbing. Denne, som säges ha betecknat zoologin såsom en vetenskap huvudsakligen sysslande med att peta loppor i ändan», hade även ett horn i sidan åt kemin. Huvudanledningen härtill var väl antagligen, oavsedt den på teoretiska tankefoster så begivne filosofens oförmåga att förstå kemins uppgifter och betydelse, den att Svanberg till sin professur ej hade gått den vanliga eller akademiska vägen. Född 1805, hade han visserligen som student några år uppehållit sig i Uppsala, men ej avlagt någon examen, utan sedan han lämnat universitetet studerat vid Falu bergsskola och därefter på Berzelius’ laboratorium i Stockholm. Där grundade han den framstående skicklighet i kemi, som ett par decennier senare medförde hans utnämning till innehavare av den nyinrättade professuren i allmän kemi i Uppsala. Han hade då varit anställd vid k. flottans mekaniska kår och lärare vid krigsakademien å Carlberg, fått avsked med kaptens titel ur den militära tjänsten och varit tillförordnad professor i Lund samt anställd som kemist vid Vetenskapsakademien. Han hade emellertid ej på vanligt sätt förvärvat den filosofiska graden, men redan år 1841 blivit hedersdoktor vid universitetet i Giessen. Ribbing betraktade honom det oaktadt som en illiterat person och kallade honom alltid och även vid konsistoriets sammankomster »Herr kapten». Denna spydighet verkade dock i allmänhet endast roande, och Svanberg själv fäste intet avseende vid den, utom då den användes för att motarbeta kemins intressen. Detta var en gång på ett särskildt uppseendeväckande sätt fallet. Svanberg hade begärt ett litet anslag för anställande av agrikultur-kemiska och urinundersökningar, men Ribbing opponerade sig och yrkade på avslag, »ty», sade han, »jag tycker att herr kapten kan anställa de undersökningarna i sin egen p—a».
Jag har anfört historien såsom ett exempel på det översitteri, som några av de humanistiska professorerna och isynnerhet Ribbing tilläto sig mot medlemmar av fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion. Detta översitteri stod i samband med den föreställning om de humanistiska disciplinernas förnämligare rang eller större värde och betydelse än de naturvetenskapligas, som länge var rådande i Uppsala och på 1870 talet fick sin alldeles särskilda belysning i den Carlsonska examensstadgan samt även framträdde på annat sätt. Sålunda kan man med densamma förbinda beslutet att framför den nya universitetsbyggnaden, vars grundläggning ägde rum vid jubelfesten 1877, uppresa Börjessons vackra staty över Erik Gustaf Geijer. Ett utslag av den i Uppsala mycket omhuldade Geijerskulten, var beslutet i och för sig en vacker och berättigad gärd åt den berömde hävdatecknarens och genialiske mannens minne, men dess förverkligande på den platsen och i det sammanhanget var olämpligt. Det innebar nämligen en ringaktning eller ett förbiseende av ett par män, som voro mycket mer framstående och ryktbara än Geijer och som hade inlagt vida större förtjänster än han om universitetet samt i högre grad bidragit till dettas anseende och berömmelse, nämligen Olof Rudbeck d. ä. och Carl von Linné. Det väckte också på många håll förvåning och ogillande, att ej ett monument över någon av dem ifrågasattes såsom symbolen av universitetets storhet och glans i det förflutna, men så stor var herrar teologers, filosofers och historikers makt, att någon opposition, så vidt jag erinrar mig, ej sattes i gång. »Geijers tanke» kom sålunda till utförande, och konstverket är onekligen mycket vackert, men framkallar en fråga, som är ganska svår att besvara, nämligen den om dess egentliga mening och innebörd.
Att man i vidare kretsar inom lärdomsstaden ej förstod eller hade någon insikt om dessa framgår av följande anekdot. En student passerade en aftonstund monumentet i sällskap med sin mer eller mindre tillfälliga flamma. På dennas fråga om vad konstverket föreställde talade han om vem Geijer varit och hans betydelse och att fruntimret i hans närhet var »hans tanke». Härpå anmärkte flickan: »Asch, inte tänkte han på sådant».
Från denna avstickare på ett fält för den akademiska avunden, som numera dess bättre ej är så flitigt odlad som i gångna tider, får jag återgå till erinringarna om de märkligare medlemmarna av akademistaten.
Jämte domprosten Torén räknade den teologiska fakulteten flera mer eller mindre framstående och uppmärksammade män, bland vilka professorn i kyrkohistoria Carl Alfred Cornelius och adjunkterna Martin Johansson och Knut Henning Gezelius von Schéele med tiden blevo biskopar. Cornelius, som var gift med en fröken von Engeström och hade ganska stor familj, mottog i sitt hem studenter till inackordering. På 1870-talet begagnade sig härav åtskilliga unga herrar, mest stockholmare och adelsmän, som överhuvud trivdes bra i »Cornelianum», men ibland tyckte att mjölkmaten återkom för ofta och därför bättrade på den med extramiddagar på Gästis. Om Martin Johansson, som var bondson från Öland, berättades, att han var den enda medlem av fakulteten, som vågade opponera sig mot ärkebiskop Sundbergs despotiska regemente i ärkestiftets konsistorium. v. Schéele, vilken avvek från den vanliga prästtypen genom sin vårdade klädsel och sitt eleganta uppträdande, var på 1870-talet särskildt omtalad för sina uppseendeväckande försök med att driva ut djävulen i form av spikar ur bondskallar i Uppsalatrakten.
Inom juridiska fakulteten voro de mest bemärkta professorerna i kriminal- och processrätt Johan Christopher Lindblad, i nationalekonomi m. m. Olof Matthias Rabenius (kallad Rabben) och i statsrätt Herman Ludvig Rydin (Rydax), samtliga fruktade som tentatorer och examinatorer och den förstnämnda tillika känd som en rätt hänsynslös och föga samvetsöm privatjurist. Om Rabenius, som själv var adelsman, berättades många historier angående det intresse och den uppmärksamhet, han visade studenter av adlig börd. Jag vill anföra en, som är särskildt betecknande härför. När sörmlänningen friherre Erik Marcks von Würtemberg, nu en av vårt lands skickligaste jurister, f. d. statsråd o. s. v., anmälde sig till tentamen, lär Rabenius först ha gjort sig underrättad om hans familje- och släktförhållanden och, sedan han erfarit, att den unge mannens fader varit fanjunkare och underlöjtnant i armén, men att släktens stamfader, den förste friherren, varit fältmarskalk, i bedrövad ton ha yttrat: »Hå hå, ja ja, fadern fanjunkare och stamfadern fältmarskalk!» Det var en illustration till den gamla satsen »sic transit gloria mundi», som tydligen smärtade hans aristokratiska sinne. Övriga fakultetsmedlemmar voro civilrättsprofessorn Ernst Victor Nordling, den lärde och som synnerligen hygglig tentator kände professorn i romersk rätt, rättshistoria och juridisk encyklopedi Isak Sven Landtmansson, den framstående nationalekonomen, adjunkten Carl Gustaf Hammarskjöld, med tiden ecklesiastikminister och justitieråd, docenten Johan Hagströmer m. fl.
Inom medicinska fakulteten intogs främsta platsen av Olof Glas, professor i teoretisk och praktisk medicin, känd som skicklig läkare och som en vänsäll och glad gammal man. Hans enda dotter kallades av studenterna »glaspärlan» och var gift med adjunkten i medicinsk och fysiologisk kemi Olof Hammarsten, vilken nu som f. d. professor och rektor magnificus är en bland de få kvarlevande av universitetets märkesmän från 1870-talet. Till dessa hörde även flera andra av medicinska fakultetens medlemmar, såsom den här ovan nämnde Mesterton, patologen Per Hedenius, fysiologen Alarik Frithiof Holmgren, den framstående anatomen Edvard Clason och Johan August Waldenström, vilken tidigt bortrycktes av döden från sin omfattande praktik och sin löftesrika bana som universitetslärare.
Till de i det föregående omnänında medlemmarna av filosofiska fakulteten slöto sig ett flertal professorer, adjunkter och docenter, bland vilka många voro utmärkta för lärdom och stor skicklighet i sina ämnen, andra därjämte för egenskaper, som gjorde dem synnerligen omtyckta och populära inom studentkåren, och några slutligen, som kunde räknas till originalens kategori. Till den första gruppen hörde professorerna i fysik Tobias Robert Thalén och i botanik Johan Erhard Areschoug, till den andra professorn i estetik och litteraturhistoria Carl Rupert Nyblom och adjunkten i botanik Theodor (Thore) Magnus Fries, vilken snart blev professor och till vilken jag framdeles får anledning återkomma. Till den sista gruppen skulle man kunna räkna den gamle adjunkten i filosofi Fredrik Georg Afzelius, som kallades »Cajus» på grund av de skarpsinniga utredningarna i sina läroböcker i logik och psykologi om Cajus var en räv eller icke o. s. v., samt framför allt e. o. adjunkten, sedan e. o. professorn i latin Anders Frigell och docenten i praktisk filosofi Hans Edfeldt. Frigell, vanligen kallad »Frigel», var nämligen på grund av såväl sitt ämne som sitt utseende och uppträdande en verkligt klassisk företeelse. Otaliga voro de historier, som gingo om hans distraktioner och lustiga sätt, och han var föremål för mycken drift, men tog skadan igen genom att vara en ingalunda lätt tentator. Genom att bevista hans kollegier och begagna hans privata undervisning kunde man dock minska risken av att bli kuggad, och talrika voro de prillister och filare, som gjorde detta och som jämte förbättrandet av sina kunskaper hade nöjet att lära känna en man, vilken i tolkningen av svårare ställen i Livius m. m. tycktes finna livets högsta njutning.
Även Hans Edfeldt gick fullkomligt upp i sitt ämne, ja, man kan säga, att han var den personifierade boströmianismen; men hans torra och orubbligt lugna personlighet dolde ganska mycken humor och var utmärkt av godmodighet och välvilja. Därpå lämnade han många prov såsom tentator under den långa tid han på förordnande upprätthöll professuren i praktisk filosofi. Dennas ordinarie innehavare Carl Yngve Sahlin fungerade nämligen, sedan rektoratet upphört att årligen skiftas, länge som rektor magnificus, och Edfeldt skötte både föreläsningar och tentamina. Det sades, att han vid de senare, om han fann tentanderna nedslagna och illa till mods, uppmuntrade dem med, att de kunde vara nöjda och lugna, såvida de voro övertygade om riktigheten av Boströms sats, att staten var ett personligt väsen. Gamle, hederlige Hans Edfeldt, i den övertygelsen fann han själv, som han plägade säga, tillvarons största tillfredsställelse; men han var därför ingalunda främmande för andra intressen. Sålunda fungerade han på 1870-talet som andre brandmästare vid universitetets spruta nr 1, vilken för övrigt sköttes av Ribbing som förman och Frigell som sprutmästare. Det finns ingen anledning betvivla, att ej trion på bästa sätt fullgjorde sina åligganden, men nog tyckte vi studenter, som med stort intresse följde sprutmönstringarna, att det var underligt och lustigt att akademistatens kanske mest abstrakta medlemmar anförtroddes så praktiska värv.
Edfeldt var medlem av ett under 1870-80-talen florerande sällskap, som kallades »Kulan» och bestod av yngre professorer, adjunkter och docenter. Flertalet av dessa voro ungkarlar och intogo gemensamt sina middagsmåltider i ett par rum i Gästis’ eller Stadshotellets festvåning. Till kaffet och vad sedan följde infunno sig mer eller mindre regelbundet de gifta kollegerna. Samkvämen eller samvaron varade vanligen ett par, tre timmar och var utan tvivel av stor betydelse för samarbete och meningsutbyte mellan de yngre akademici och för samhörighetens stärkande. Representanter för vidt skilda ämnen och intressen möttes nämligen i »Kulan», bland vars mer bemärkta medlemmar voro den kvicke, som talare och skämtdiktare högt uppskattade Ivar Afzelius, med tiden justitieråd, president och första kammarens talman, docenterna i zoologi Tycho Tullberg, Hjalmar Théel och Carl Bovallius, den längre fram i tiden så uppmärksammade statsrättsläraren och högerpolitikern Oscar Alin, den genialiske historikern Harald Hjärne, mineralogen Hjalmar Sjögren, den nyligen avlidne filosofen Karl Reinhold (Kurre) Geijer, språkmännen Per Adolf Geijer och Axel Erdmann, den glade och vänsälle romanisten Karl Wahlund, matematikern Matths Falk, botanisterna, Vegamannen Franz Kjellman och Axel N. Lundström m. fl.
Till akademistaten hörde vidare de vid universitetets vetenskapliga institutioner, kansli och administrativa kontor eller expeditioner anställda tjänstemännen. Det var en ganska talrik personal, som räknade flera framstående och märkvärdiga medlemmar. Främst må nämnas biblioteksmännen med den lärde bibliotekarien Carl Gustaf Styffe och den vänsälle andre bibliotekarien Anders Lagerberg i spetsen och med Erik Ulrik Ekholm eller »Blåsis», Uppsalas kanske största original på den tiden, bland amanuenserna.
Biblioteket var inrymdt i den för ändamålet under Carl XIV Johans tid uppförda byggnad, som benämnd Carolina rediviva genom sitt läge på höjden bredvid slottet bildar en mycket framskjuten detalj i Uppsalas stadssilhuett. Det stela och tråkiga, men onekligen ståtliga palatset inrymde rika och ovärderliga bokskatter, men var ingalunda så praktiskt organiseradt som i våra dagar, då biblioteket efter utvidgning och tillbyggnader under Claës Annerstedts, Leonard Bygdéns och framför allt Aksel Anderssons överbibliotekarietid utvecklats till en institution, som i alla hänseenden motsvarar det moderna biblioteksväsendets fordringar. På 1870-talet fanns sålunda ingen läsesal med rikt och lätt tillgängligt referensbibliotek, ingen visningssal, ingen värmeledning i boksalarna, och expeditionsrummet, där utlåningen sköttes och upplysningar lämnades, var litet och trångt. Trots alla dessa och många andra olägenheter fungerade biblioteket mycket tillfredsställande, tack vare den fåtaliga men plikttrogna personalens nitiska och tillmötesgående arbete. I detta hade även gubben Ekholm eller »Blåsis» sin andel, fastän han vid början av 1870-talet var flera och sextio år gammal. Västmanlänning till börden, var han nämligen född 1807. Jag tror ej, att han hade avlagt några examina, men han var säkerligen i alla fall en kunskapsrik man, som tidigt hamnat i Carolina och 1855 befordrats till andre amanuens. Längre kom han aldrig, men med den anspråkslösa avlöningen för denna befattning tycktes han klara sig bra och levde med sina små behov den gamle ungkarlens och överliggarens liv. När jag några veckor efter ankomsten till Uppsala på Carolina gjorde hans bekantskap, bestod hans tjänstgöring huvudsakligen i att framtaga böcker till utlåning från den utländska litteraturavdelningen. Denna var på den tiden inrymd i den stora vackra salen eller galleriet två trappor upp, som med den prydliga dekorativa utstyrseln, de vitmålade hyllorna, sina läktare och de på marmorgolvet stående borden för folianter och planschverk gjorde ett både imponerande och anslående intryck. Att tjänstgöra som amanuens i denna våning hade emellertid under de kallare månaderna det obehaget att man fick grundligt frysa. Några anstalter för lokalernas uppvärmning funnos nämligen icke såsom redan nämnts utan infördes först under Annerstedts chefstid. Men gubben Ekholm var härdad mot kylan och gick för övrigt alltid klädd i överrock och en eller flera yllehalsdukar. Han hade i allmänhet rockkragen uppslagen, så att den inramade det rödlätta ansiktet med de gråa polisongerna och den gamla bruna peruken. Han såg onekligen med sina stora runda glasögon och de pigga ögonen mycket lustig ut, och han hade för vana att stånka och pusta, att tala för sig själv och tid efter annan säga »tjopp», »tjopp samt antagligen för värmens skull blåsa i händerna, vilket förmodligen var anledningen till hans vedernamn.
Under Styffes chefstid och även sedermera var det tillåtet, naturligtvis för professorerna och de övriga akademiska lärarna men även för åtskilliga studenter, att få begiva sig in i samlingarna och själva taga fram de böcker, som behövdes för studier och forskningar. Systemet, som givetvis ej kan tillämpas i de moderna biblioteken, medförde mycket stora förmåner och fördelar. Dels behövde man ej besvära tjänstemännen, dels ock framför allt erhöll man en vida rikare och mångsidigare litteraturkännedom än då man, såsom numera är fallet, oftast är hänvisad till att i bibliotekens expeditioner och emellanåt på måfå begära få framtaget och tillgängligt vad man önskar.
Det var under dessa besök i Carolinas boksalar, vilka jag redan som ung student fick tillstånd att göra, som jag kom i beröring med gubben Ekholm och ibland vädjade till hans hjälp för att komma till rätta. Vidare förekommande kunde han ej sägas vara, och han var med sitt sluddriga tal och sina tjopp», »tjopp» ganska svår att förstå; men hade man väl kommit under fund med hans sätt, fann man ibland stor välvilja under den ruggiga ytan, och när gubben var vid godt humör, kunde han vara riktigt älskvärd.
Gubben Ekholm var vida känd och uppmärksammad även utom Carolinas murar. Han syntes stultande på Uppsala gator, på väg till Fenix och Taddis, som voro hans favoritlokus och där han tillbringade sina eftermiddagar och kvällar, njutande en och annan toddy av den gamla hederliga mörkbruna sorten, oftast ensam, ibland i sällskap med mer eller mindre tillfälliga bekanta, småpratande och blåsande, en underlig man, vars enstöringsliv tillhörde de många gåtor, som Uppsala bjöd på för 40, 50 år sedan.
Ett annat gammalt original, som också hade sin tillvaro i böckernas värld, var Per Hanselli, universitetets bokauktionist. Han härskade i en oansenlig, dragig och kall lokal på nedre botten utåt S:t Eriks torg i gamla »Kuggis» och förrättade auktioner ett par aftontimmar vissa dagar i veckan. Auktionerna voro ganska livligt besökta. Oavsedt den spänning eller den belåtenhet och de missräkningar, bokinköpen erbjödo, utgjorde nämligen gubben Hanselli själv en dragningskraft. Med sitt i grund och botten godmodiga och välvilliga men emellanåt vresiga och buttra sätt och uppträdande var han en ovanlig man och förstod att fängsla uppmärksamheten genom sina upplysande, ofta lustiga anmärkningar angående de salubjudna böckerna och sina förmaningar och snäsor åt den oftast av skojfriska studenter och bullersamma skolpojkar sammansatta publiken.
Född år 1815 av bondesläkt i Skepptuna socken i Uppland, kom Per Hanselli, som egentligen hette Hansson, till Uppsala år 1834 och fick anställning som biträde i Berglunds, sedermera Hörlins boklåda vid Stora torget. Han skötte sig så bra, att han tio år senare kunde övertaga affären och tillika börja den förläggarverksamhet, som längre fram i tiden fäste uppmärksamhet och ett ganska stort anseende vid hans namn. År 1845 övertog han Landins tryckeri, och från nämnda år till och med 1851 utgav han tidningen Uppsala, men sedan han 1850 överlåtit bokhandeln till R. Dahlström och 1852 tidningen till J. Sundvallson samt 1853 blivit universitetets bokauktionist, anlade han ånyo ett boktryckeri och ägnade sig med nit och intresse åt förlagsverksamheten. Dennas förnämsta produktion och den, som skänkte honom hans största ryktbarhet, var det i ett flertal band utgivna samlingsverket Samlade vitterhetsarbeten av svenska författare från Stjernhjelm till Dalin. De vittra eller litterära förutsättningarna härför hade Hanselli förvärvat genom mödosamt, självbildande arbete, så att han, som det heter i en minnesteckning, »inom svenska litteraturen, var särdeles beläst och därtill bibliognost».
I likhet med många andra bokvänner och bokkännare hyste Hanselli intressen även för andra litteraturgrenar än den verkliga eller riktiga vitterheten. Originell som bokvurmar ofta pläga vara, utgav han sålunda åtskilliga kuriositetsskrifter, pekoral- och raritetstryck, bland vilka må nämnas den i Leipzig i blott 12 exemplar tryckta komiska diktsamlingen Alaska, den »svenska dårdikten» Kritik der reinen Vernuft, vilken trycktes med grekiska typer i endast 6 exemplar, »skaldekonungen» Ahlstrands dikter, vaktmästare Bäckmans Jullen på världshavet, eller ett intet eller litet grand i hoppet, o. s. v. Främsta platsen i denna säregna och av samlare eftersökta litteratur torde intagas av den samling parodier på dikter av Böttiger och Nybom, som författade av Kjellman-Göransson, Fahlcrants m. fl. år 1872 utgåvos av Hanselli och bland vilka träffas den dråpliga parodien på Tänk någon gång när du en blomma plockar: Tänk någon gång när du gör märgpomada.
Hanselli var också poet och utgav år 1872 en diktsamling med titeln Ungdomsfantasier av Pietro. Medan de nyss omnämnda pekorala och parodiska tryckalstren vittna om hans sinne för humor, »ådagalägga hans egna skrifter», enligt en minnestecknares utsago, »visserligen ej någon större begåvning, men lämna en vacker inblick i ett varmt och kärleksfullt hjärta.
Det finns ej någon anledning att betvivla riktigheten av detta omdöme, men visst är, att de som huvudsakligen eller uteslutande lärde känna Hanselli i akademiens bokauktionskammare, knappast fingo någon föreställning om att han var en känslosam man. I dragande kall och å ämbetets vägnar var han tvärtom, såsom redan antydts, ganska kärv och kort om huvudet. Oavsedt den ringa resonans, han ofta hos auktionspubliken fann för sina bibliofila kunskaper och intressen, torde härtill ha bidragit de lokala förhållandena. Auktionskammaren var som
nämnts dragig och kall.
Ett par i taket dinglande och rykande fotogenlampor förmedlade den föga rikliga belysningen, och strömmen av oupphörligt kommande och gående kunder genom den smällande dörren till den kalla förstugan ökade ej trevnaden. Gubben Hanselli, som på äldre dagar led av gikt, var dock både i yttre och inre hänseende situationen vuxen. Han uppträdde nämligen i botforer, skinntröja och kapprock, och en pälsmössa krönte hans skalliga hjässa, vilken bildade avslutningen på ett anlete av ganska originell typ, något mongolliknande, men med mustascher och pipskägg, prydligt arrangerade enligt det franska modet under det andra kejsardömet. Det sades också, att gubben gjorde anspråk på att vara lik Napoleon III. Stundom gnatig och arg, ofta spydig och rolig, skötte han nitiskt auktionsklubban och höll god ordning bland kunderna. Särskildt var han mån om noggranna adressuppgifter, då ej inropen följdes av kontant betalning. Som exempel härpå vill jag anföra, hur han en gång, då en student vid namn Knorring hade ropat in en bok, gjorde följande både för honom själv och för Uppsalas småstadsförhållanden betecknande fråga på sin breda Skeppstunadialekt: »Hocken ä de, ä de Jervingens Knörring eller den ara Knörringen?» — Det fanns nämligen två Knorringar, av vilka den ene var student och bodde i Jervings gård och den andre var överste och bebodde sitt eget hus vid Nedre Slottsgatan.
Per Hanselli avled 1879 och efterlämnade en stor boksamling, eller över 3,500 band, huvudsakligen skönlitteratur och däribland en mängd rariteter. Katalogen upprättades av den bortgångnes vän och deltagare i hans vittra intressen den boksynte stockholmaren Alfred Victorin, kallad »Vippe» och en i flera hänseenden märklig individ, till vilken jag får anledning återkomma. Några exemplar av katalogen voro försedda med ett särskildt titelblad på latin, författadt av Arvid (Attan) Vikström, en annan av Hansellis litterära ämnesvänner. Hanselli benämnes där »doctor jubilaris bibliologiæ honoris causa», vilket ju var en berättigad hyllning åt den gamle bokauktionisten, som återupplivade minnet av våra första skalder och förevigade sin tids pekoraldiktning och galghumor och som säkerligen blott i Uppsala hade kunnat finna den rätta miljön för sin originella personlighet och verksamhet.
Även universitetets exercitiimästare räknades till akademistaten, men intogo ej den framskjutna ställning eller spelade en så bemärkt roll som i gångna tider, då ridkonst och fäktning särskildt för de adliga studenterna voro ungefär lika viktiga discipliner som förvärvet av bokliga kunskaper. En av anledningarna härtill var den att ridmästaren Carl Gustaf von Bahr var flera och sjuttio år gammal och ej kunde ägna sig åt tjänsten med samma kraft och intresse som i yngre år. Först under hans efterträdare, överstelöjtnant John Georg Arsenius, som tillträdde befattningen 1878, upplevde ridkonsten en ny blomstringsperiod i Uppsala. Man fick då till och med se en och annan av professorerna till häst, och åtskilliga av studenterna höllo sig med egna hästar och stalldrängar. Däremot voro intressena för gymnastik och fäktning mindre omfattande och livliga. Läraren däri, kaptenen vid Upplands regemente Alfred Theodor Littorin åtnjöt dock stor popularitet inom studentkåren och umgicks mycket i student- och särskildt sångarkretsar. Han var nämligen begåvad med en klangfull första tenor, var verksam i sällskapet O. D. eller Orphei Drängar och i ordenssamfundet S. H. T. (»Tratten»), där han bar namnet »Clitoris». Eljest kallades han vanligen »Littan» och var en glad och hurtig man, med friskt humör och rätt många originella sidor. Om hans fritalighet och obesvärade sätt gingo många historier. Under sin löjtnantstid hade han varit ordonnansofficer eller uppvaktande hos prins August, och det berättades, hur han en gång, då prinsen efter någon officiell tillställning eller fest dragit sig tillbaka till sina privata rum och, trött på allt tvång, föreslagit att de skulle avlägga all etikett och ceremonier och leva kamratligt, hade utropat: »Det skall bli förbaskadt trefligt, och dra nu av mig stöflarna, Bernadotte!»
Såsom universitetets gymnastiklärare deltog Littorin i de akademiska festerna och uppträdde då i paraduniform. Sedan han blivit kapten, hade han icke blott samma rang som professorerna utan även såsom militär i tjänst försteget framför dem. Han intog följaktligen i de akademiska processionerna plats före professorerna. Från ett sådant tillfälle berättas, hur Spongberg, som infunnit sig för att deltaga i högtidligheten, när han fick se den i all sin glans strålande Littan placera sig i ett av de främsta leden efter rektor magnificus och honoratiores, gav luft åt sitt misshag genom att peka på L. och indignerad utropa: »Iste gladiator!»
Till Littorins närmare umgänge hörde åtskilliga studenter, vilka redan voro eller höllo på att bli s. k. överliggare, d. v. s. sådana, som togo studerandet grundligt och i synnerhet långsamt och i övrigt levde ett glatt och njutningsfullt, i allmänhet sorglöst liv. Punschen, sommarbålarna på Flustret, sexorna där, på Hagalund och Eklundshof, kägel- och framför allt viraspelet, O. D.- och »tratt»-festerna voro så rikligt omhuldade i deras krets, att de ej hunno med något annat, men de flesta ibland dem klarade dock som trettio-, fyrtioårsmän sina examina, och många ibland dem kunde då skåda tillbaka på en femton-, ja tjugoårig studenttid, rik på minnen, öden och äventyr.
I våra dagars Uppsala lär denna studentkategori ej finnas. Fliten och förståndet sägas vara för stora för att tillåta förekomsten av några överliggare, och visst är, att man nu för tiden, då man gästar lärdomsstaden och besöker de få kvarvarande studentkaféerna, blott sällan ser till några medelålders herrar av den välmående, skinande och ofta jovialiska typ, som för fyrtio, femtio år sedan, ja ännu på 1890-talet räknades till den studerande ungdomen. Det är möjligt, att de två här ovan angivna faktorerna utrotat eller minskat deras släkte, men överliggartypens försvinnande sammanhänger utan tvivel framför allt därmed att studier och examina blivit ordnade på ett mera målmedvetet och praktiskt sätt än förr, ävensom ock kanske ännu mera med en väsentligt förändrad anda i hela det akademiska livet.
Härtill kommer att miljön i många hänseenden blivit olik den under 1870-80-talen. Det moderna, eleganta Uppsala erbjuder ej samma studentikosa stämning, samma enkla anstalter och anspråkslöshet vid tillfredsställandet av det materiella livets fordringar. Uppsala har visserligen ej ännu fått några lyxrestauranger eller s. k. guldkrogar, jämförliga med Stockholms; men våra dagars Gästis och Gillet äro dock av en hel annan typ än t. ex. Taddis, Fenix och Novum, där överliggarna bäst trivdes. Kafémusiken, som naturligtvis hållit sitt intåg på dessa lokaler, är knappast förenlig med överliggarnas trevnad. Sång och musik tillhörde ju fordom denna och ofta i så hög grad att många av överliggarna blivit överliggare just därför att de voro sångare; men kvartettsången, Gluntarna, serenaderna o. s. v. voro något helt annat än den nutida kafémusiken. Denna har visserligen en roande och upplivande förmåga, men den kan även verka hämmande på kamrat- och sällskapslivet. Alldeles visst är att individen har svårt att göra sig gällande i kafé- och instrumentalmusik, medan fordom just det individuella på studentkaféerna kom till sin rätt och överliggarna ofta voro de märkligaste individerna. Jag minns hur den unge studenten med en blandning av undran och vördnad såg upp till många av den kategorien. Man kände sig smickrad och hedrad, när de lade bort titlarna, och ibland förvandlades respekten för deras ålder och för deras förmåga att uppehålla en säkerligen ofta rätt bekymmersam existens till beundran. De utmärktes nämligen ofta av stor godmodighet och vänlighet, och hos många träffades rika kunskaper, ja till och med lärdom. Den både i och utom Uppsala och särskildt i Stockholm gängse uppfattningen, att överliggarna huvudsakligen vore ett släkte av vällevande lättingar och odågor tålde sålunda vid en väsentlig avprutning. Många medlemmar av kategorien har efter sin Uppsalatid blivit framstående och dugande män, många verkade under Uppsalatiden med nit och framgång med att ge lektioner, och för övrigt torde erfarenheten mången gång ha visat, att det ingalunda varit de snabbaste eller ens de vackraste examina, som producerat de mest framstående förmågorna på skilda områden av stats- och kulturlivet. Mycket ofta ha dessa träffats och träffas ännu i dag bland f. d. överliggare.
Det kan emellertid ingalunda förnekas, att dessa ibland sig också räknade åtskilliga individer, om vilka det nyss anförda icke kan sägas. Många överliggare vore utan allt tvivel lättingar och odågor. Att dessa dock ännu bevaras i vänligt och gladt minne, beror därpå att de ofta voro rikt utrustade med humor, att de voro underhållande och vänliga människor och i all synnerhet glada och goda kamrater. På grund härav hör man också ännu i dag, hur det bland 1870-80-talens studenter med minnesgodhet och sympati talas om »Punkt» och »Pir», om »Bottenslukarn» och »Gulo», om »Blomman» och »Piter», om »Bralle» och åtskilliga andra decenniernas överliggare, som ingalunda voro några mönster för flit, men vilkas umgängesgåvor, kvickhet och galghumor, ofta i förbund med goda och gedigna karaktärsegenskaper, tillförsäkrade dem aktning och tillgivenhet i kamratkretsarna. Många ibland dem voro medikofilare, som använde åratal på de högre examina, men i allmänhet klarade dessa och när de sedan som praktiserande läkare gingo ut i livet, måhända ej medförde några mera betydande kunskaper, men så mycket större människokännedom och livserfarenhet. Också träffar man sällan på klokare, trevligare och kanske även lyckligare karlar, än de gamla nu pensionerade stads-, provinsial- och militärläkare, som för ett halvt sekel sedan i Uppsala idkade medicinska studier efter principen »sakta i backarna».
Även bland den filosofiska fakultetens alumner funnos många överliggare; men de flesta av dessa lyckades omsider klara sin grad och vinna lagerkransen vid 1875 års promotion, då sista respiten gick ut för dem, som läste på gamla graden. Bland dem vill jag särskildt erinra om den ovannämnda »Bralle» eller »Stor-Bralle», som han kallades till skillnad från ett par yngre bröder. Hans riktiga namn var Brattström, och sedan han lämnat Uppsala, blev han rektor vid Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Han var en storväxt och mycket stark värmlänning, men glad och vänlig och i besittning av stor och bred humor samt mycket populär ej blott i sin nation utan även i vidare kretsar. Hans huvudämne var zoologi, och till ämne i sin gradualavhandling hade han valt »Ålhuvudets ben». Disputationsakten blev mycket glad och munter. »Bralles» zoologiska kunskaper voro ej synnerligen framstående, han redde sig bra och ej minst därigenom att han emellanåt besvarade opponenternas anmärkningar genom att inskränka sig till att förklara dem vara »för beniga», »Bralle» hade en vacker och klangfull andrabas och var på den grunden med på den berömda sångarfärden till Paris 1866 under Oscar Arpis ledning. Om hans äventyr och bravader i världsstaden vid Seinen gingo många historier, av vilka jag vill anföra följande. Den store kraftfulle svensken väckte naturligtvis stort uppseende på boulevarderna och ej minst bland det täcka könet. En dag mötte han en av dettas representanter, en liten glad kokott, som uppmuntrade honom med ett: »Voulez-vous, monsieur?», varpå »Bralle», på sitt breda Värmlandsmål svarade: Ja, kom bara hit du, så ska' jag vullevuska dej!»
Vida mindre lyckligt eller tillfredsställande än för de nu nämnda gestaltade sig i allmänhet tillvaron för de ganska talrika överliggare, som aldrig kommo ifrån Uppsala utan stannade där för alltid. Nu för tiden torde något sådant ej inträffa men på 1870-80-talen var det ej ovanligt. Då fanns det bland nationernas seniorer och juniorer flera i femtioårs-åldern, som ej hade avlagt eller sedan avlade någon examen, ja det fanns till och med några sextioåringar, vilka såsom studenter kvarstodo i nationerna. Bland dem vill jag erinra om ett par, som visserligen varit mycket omtalade såsom stora original, men vilkas personligheter voro för typiska för det gamla Uppsala för att här förbigås, allra helst jag med särskildt en ibland hade rätt livlig beröring.
Han hette Jonas Bjurzon, var värmlänning till börden och enligt nationens beslut född år 1810. Det uppgavs nämligen, att kyrkoböckerna i den Värmlandssocken han kom ifrån gått förlorade vid en eldsvåda så att man, då han 1838 skulle inskrivas i nationen, saknade bestämd uppgift om födelseåret men att döma av den unge mannens utseende antog, att det kunde vara det ovannämnda. Förmodligen var det ganska bra träffadt, ty på hösten år 1873, då jag en afton i Naturvetenskapliga studentsällskapets zoologiska sektion gjorde hans bekantskap, såg han ut som en några och sextio års man. Han var av medelstorlek, med rätt avsevärd embonpoint, blomstrande hy i sitt rundlagda och av välvilja men även slughet präglade ansikte, gråhårig och ganska prydligt klädd. Det gick många historier om honom och bland de bevisade och ej överdrivna må nämnas, att han ej hade avlagt någon examen, men tidigt börjat försörja sig genom att ge lektioner, särskildt i botanik, som var hans huvudämne och vari han ansågs ganska skicklig. Med inkomsterna av denna verksamhet och genom stor sparsamhet lyckades han ej blott klara sitt uppehalle utan även under tidernas lopp samla förmögenhet. På 1870-talet ansågs han sålunda vara en icke blott välbärgad utan även rik man. Detta besannades också efter hans frånfälle, då hans kvarlåtenskap befanns uppgå till betydligt över 200,000 kronor. Hopbringandet av en sådan rikedom var ju beundransvärdt i betraktande av samlarens ursprungliga medellöshet, stora sparsamhet och förmåga att underkasta sig umbäranden och försakelser, men han ansågs ej ha varit främmande för en viss uppfattning av räntans betydelse eller fördomsfrihet beträffande dess storlek, varjämte Bjurzon ej ogärna såg att han blev bjuden på förtäring och förfriskningar och därigenom kunde minska sina utgifter.
Jonas Bjurzon var föremål för rätt mycket skoj och drift i studentkretsarna. Särskildt inträffade många roliga episoder i Naturvetenskapliga studentsȧllskapets botaniska sektion, vars sammankomster han ganska regelbundet bevistade och vid vars samkväm och fester Thore Fries var spiritus rector och ofta skämtade med gubben B. Denne upptog detta mycket godmodigt och var tydligen både road och smickrad av den uppmärksamhet han rönte. Fries ansatte honom både på botanikens och andra områden och lockade gubben att berätta om sina erfarenheter och iakttagelser under gångna tider. Ofta framkallade då Bjurzons svar och meddelanden riktiga högtider av löje. Så t. ex. en gång, då Fries sade: »Nå Bjurzon, tala nu om, hur det var, när du gav fröknarna Fock lektioner i botanik» och B. svarade: »Ja, jag ska' säje, att det var både si och så, men en gång då di frågade: »Säj oss nu, goa magistern, hvad som menas med pistillen?», svarade jag: »Nej nu tror jag damerna börja bli svinaktiga.» — En annan gång bad Fries honom berätta, hur han under en resa till England hade klarat sig med engelska språket. B. svarade, att han hade funnit engelskan ganska svår, men att det egentligen gällde att reda sig med den underliga prononciationen. Som exempel på denna anförde han: »Ty di skrifver through, men det uttalas fift», vilket naturligtvis hälsades med jubel.
Gubben Bjurzon var ännu vid sjuttio år kry och rörlig, men år 1881 hemsöktes han av sjuklighet och fick brand i ena foten, vilket nödvändiggjorde amputering. Denna utfördes av Mesterton, och det berättas, hur han och någon annan av professorerna förmådde patienten att inför den ovissa utgången upprätta sitt testamente, vilket han tillförne städse undanskjutit. Operationen lyckades och den gamle kom sig och levde några månader, men år 1882 bortrycktes han av döden. Det befanns då, att han hade testamenterat Värmlands nation största delen av sin förmögenhet samt donerat universitetet ett betydande belopp till en stipendiefond. Kvarlåtenskapen var bland annat placerad i den stora fastighet vid Riddartorget och Trädgårdsgatan, där Uppsala Nya Tidnings tryckeri och Stadshotellets annex nu äro inrymda. Boksamlingen, omfattande nära 1,900 volymer och mest innehållande botanisk och annan naturhistorisk litteratur, försåldes på bokauktion i februari 1883.
Bjurzons medtävlare om rangen som den äldsta överliggaren var västgöten Olof Fredrik Andersohn. Även han var född 1810. Enligt studentkatalogen för höstterminen 1873, där han upptages främst bland seniorerna i sin nation, hade han blivit student 1832 samt avlagt »dimmen» eller teoretisk-teologisk examen. Någon fortsättning på den prästerliga banan hördes emellertid ej av, och i början av 1870-talet ansågs Andersohn studera på graden med matematik som huvudämne. Professor Daug brukade berätta, hur A. ännu på gamla dagar plägade bevista hans föreläsningar och efter dessas slut ej spara på kritik. Daug upptog denna gemytligt, men värre var det på morgonpromenaderna från Flustret till Kap, där gubben A. hade för vana att sluta sig till en eller annan av de regelbundet vandrande professorerna. Fick han då, morgonfrisk och pigg, fatt i Daug, brukade han med så stor retsamhet och ihärdighet ansätta denne med sin egen tolkning av integral- och differentialkalkyler m. m., att professorn hellre rymde fältet än försökte förmå honom att taga reson.
Som exempel på Andersohns matematiska intressen berättades följande historia. Det sades, att A. underhölls vid universitetet av en broder, som var välbärgad handlande i Vänersborg. Någon gång på 1860- eller 1870-talet började denne tycka, att det drog väl länge ut med Olof Fredriks filosofiska grad och att det kunde vara billigare att ha honom hemma som biträde i affären. Allt nog, den gamle studenten måste lämna sitt kära Uppsala, bege sig till fädernestaden och bli installerad i handelsboden Det första han företog i denna, sedan han blivit ensam, var att ordna varorna efter deras specifika vikt, med de tyngsta överst på hyllorna och de lättaste nederst, och utan någon hänsyn till deras beskaffenhet för övrigt, säljbarhet o. s. v. När brodern följande dag kom ned i boden, fann han där en ordning, varom han ej kunnat drömma, men av så besvärlig innebörd, att han både av ekonomiska och andra skäl fann lämpligast att låta Olof Fredrik återvända till Uppsala. Hur länge denne där fortsatte sitt enstöringsliv, vet jag ej, men jag vill minnas, att jag ännu på 1880-talet såg hans trista person. Olof Fredrik Andersohn var nämligen i såväl yttre som inre hänseende en stor kontrast mot Jonas Bjurzon. Han var spenslig och mager, och hans torftiga dräkt och förgrämda utseende vittnade om ekonomiska bekymmer och bittra missräkningar vid strävandet efter den lärdomsgrad, som ödet ej tillstadde honom att vinna.
Bjurzon och Andersohn voro ej de enda bland »den studerande ungdomen», som kunde göra anspråk på att räknas till överliggarnas seniorer. Sålunda träffades i Östgöta nation två gamla original, som ägde ungefär liknande både levnads- och studentålder, nämligen Per Olof Christoffer Zetterling, född 1815, student 1836, och Carl Mauritz Cornelius, f. 1828, s. 1847. Den förre, som bar långt vitt helskägg, hade avlagt både teoretisk och praktisk teologisk examen men ej fortsatt på den prästerliga banan utan stannat i Uppsala. Där deltog han ännu i början av 1880-talet livligt i sin nations landskapsdiskussioner och ådrog sig särskild uppmärksamhet genom sina inlägg i den Wicksellska striden. Den 65-årige studenten uppträdde som motståndare mot Wicksell och var ej övertygad om Malthusianismens välsignelser, vilket man ju ej kunde förtänka honom, men det var ej det enda av decenniets reformsträvanden, vari han, för att tala med baron Raab eller Uppsalas berömde polismästare, ansåg nyttigast att »avancera baklänges».
Några erinringar om nyssnämnde baron må bilda avslutningen på detta kapitel om Uppsala-originalen. Han tillhörde nämligen deras klass och intog under de sista decennierna av 1880-talet en så bemärkt plats i Fyrisstaden, att hans minne är intimt införlivadt med dess krönika.
Född 1841, blev Edvard Raab efter år 1868 avlagd hovrättsexamen 1871 v. häradshövding, 1874 magistratssekreterare och notarius publicus i Uppsala samt efter åtskilliga rådmansförordnanden år 1879 polismästare efter den till borgmästare i Visby utnämnde Carl Een. Under denna tid, vilken sammanföll med mina första studentår, florerade de s. k. torggruffen. Dessa voro ofta förbundna med under absolut tystnad utförda gåsmarscher kring Stora Torget samt under inflytande av kvällens libationer på Taddis mindre tysta françaiser och kadriller, ävensom emellanåt med handgemäng och slagsmål mellan studenter, »brackor» och gesäller. Bland de sistnämnda var en stor och stark slaktare, som kallades »Famnstaken», särskildt omtalad som bråkmakare och för sin stridslystnad. Mellan honom och hans kamrater och de nattsvirande studenterna förekommo ofta sammandrabbningar, och polisen hade mången gång stora svårigheter för att avstyra ofoget och upprätthålla lugnet. Det var sålunda ingen lätt uppgift, som väntade Edvard Raab, men han visade sig i stort sedt vara situationen vuxen, Hans uppträdande präglades nämligen av lugn och välvilja, och genom sin mer eller mindre medvetna humor och sin ovanliga förmåga att både i tal och skrift tolka sina ofta originella ämbetsåtgärder och sina välmenande men emellanåt befängda åsikter vann han ganska stor popularitet bland studenterna.
Edvard Raab var en reslig, välfödd man, vars fryntliga utseende föga överensstämde med hans skarpsinne och slughet fordrande ämbete. Rättänkande, ärlig och rättfram, men ganska klent begåvad på huvudets vägnar, saknade han de egenskaper, som man väntar hos en polischef, och alldeles särskildt den kombinations- och slutledningsförmåga, vilka äro erforderliga i detektiva värv. Hans polisförhör, utredningar och skrivelser erbjödo följaktligen ofta många överraskande och drastiska poänger, och han blev huvudpersonen i otaliga historier med mer eller mindre befängdt innehåll. Som exempel härpå må anföras följande.
En gång hade till poliskammaren ingått anmälan om en inbrottsstöld, varpå Raab, nitisk och plikttrogen som alltid, begav sig till platsen för att anställa undersökning. Det befanns att tjuven eller tjuvarna hade praktiserat sig in till det hemsökta huset genom ett hål i ett plank. Efter något begrundande kom Raab till den uppfattningen, att det blott kunde ha varit en bov som förövat dådet, »ty hålet är för litet att släppa igenom mer än en». På analoga slutledningar funnos ej få exempel i hans rapporter och utredningar, vilka för övrigt utmärkte sig genom sin omständlighet och sina oändliga satsbildningar. När dessa skrivelser någon gång relaterades i Uppsalatidningarna, förfelade de ej att väcka uppseende, men författaren var själv mycket belåten med sin under studierna för hovrättsexamen och vinnandet av vice häradshövdingetiteln med svett och möda förvärvade kurialstil.
En prägel av belåtenhet vilade för övrigt städse över Edvards Raabs hela personlighet. Han var obekant med världens elakhet och upptog med olympiskt lugn allt det skoj och den drift, han var utsatt för. Synnerligen nöjd var han, när han fick uppträda i all sin glans, iförd uniform med trekantig hatt och värja. Den glädjen bereddes honom ofta, vid universitetets fester, då kung Oscar och andra medlemmar av konungafamiljen väntades till Uppsala o. s. v. Vidfogade bild hänför sig till jubelfesten med anledning av Uppsala möte. Här synes herr baron och polismästaren inför beundrande åskådareskaror promenera nedanför domkyrkan, ledsagad av »sjuan» eller den av hans konstaplar, som i avseende på eloquentia corporis var hans största kontrast.
Personligen kom jag i beröring med Edvard Raab redan under min första termin. Lagmanskan Ekeroth, hos vilken jag bodde var nämligen hans fästmös mormor och på en av de bjudningar, som den gamla välvilliga frun gav och till vilken även hennes hyresgäster voro inbjudna, inleddes bekantskapen med baronen. Sedan denne erfarit mitt namn och att jag var stockholmare, sade han: »Då skall jag ge herrn ett råd, förlofva sig aldrig förrän herrn fått domsaga». Mitt svar, att någon trolovning väl i så fall aldrig skulle bli av, eftersom jag ej tänkte bli jurist, väckte hans stora förvåning. Att en person, som var stockholmare och son till en jurist — min far var bland annat aktuarie i Svea hovrätt —, icke ämnade ägna sig åt juridiken, tycktes alldeles övergå den gode baronens fattningsförmåga, och även långt efteråt brukade han då vi träffades betrakta mig med ett uttryck av undran.