Mina Uppsalaminnen/Kapitel 3

←  Akademiska fäder och andra original

Mina Uppsalaminnen av Carl Forsstrand Stockholms nation på 1870-talet. Kamratliv och kotterier

Studentspex och resande teatertrupper  →

III.
STOCKHOLMS NATION PÅ 1870-TALET. KAMRATLIV OCH KOTTERIER. NATURVETENSKAPLIGA STUDENTSÄLLSKAPET.

Stockholms nation räknade höstterminen 1873 oavsedt hedersledamöterna omkring etthundrasjuttio medlemmar, fördelade på de tre klasserna eller avdelningarna seniorer, juniorer och recentiorer. Första gången, jag såg hela samlingen fulltalig eller i det närmaste mangrant samlad, var på det första terminslandskapet eller nationssammankomsten, ett par veckor efter min ankomst till Uppsala. Vid den samma dag på aftonen hållna festen eller zwycken hade jag äran att bli bekant och bror med ett trettiotal ibland dem. Kretsen vidgades vid följande sammankomster och fester, och efter några månader var jag bekant med de flesta nationsmedlemmarna och hade med flera bland dem kommit i närmare umgänge.

Stockholmarna ansågos vid ifrågavarande tid liksom både förut och senare uppträda med anspråk på att vara den förnämsta eller främsta av studentnationerna. Det anspråket var naturligtvis mycket omtvistadt och föremål för indignerade gensagor från de övriga nationerna; men det hade utan tvivel ett visst berättigande, nämligen dels från den synpunkten, att stockholmarna i allmänhet voro mer belevade och hade ett mer gentlemannamässigt uppträdande, än ofta var fallet med landsortsstudenterna, och dels därför att det ibland dem fanns ett stort antal för lysande begåvning, framstående kunskaper och vackra examensframgångar utmärkta personer. I seniorernas klass märktes sålunda flera docenter än i någon annan av nationerna samt flera andra framstående personer. Här må nämnas Axel Erdmann och Aron Martin Alexandersson, numera professores emeriti, Carl David af Wirsén, vid denna tid docent samt lektor vid katedralskolan, den framstående ögonläkaren Erik Nordensson, litteratur- och konsthistorikern Thore Ericsson, vilken aldrig avlade någon examen men blev lärare vid Akademien för de fria konsterna, Hugo Martin, med tiden generaldirektör, och greve Hans Wachtmeister, vilken nu såsom f. d. statsråd och chef för statskontoret är en av de få kvarlevande från de tiderna då det fordrades annat och mycket mer än partipolitiska meriter för att nå rikets högsta ämbeten och värdigheter. Även i juniorernas och recentiorernas klasser träffades många, som skulle intaga bemärkta och framskjutna platser i samhället, såsom landshövdingen och f. d. statsministern Louis de Geer, f. d. utrikesministern och envoyén greve August Fersen-Gyldenstolpe, regeringsrådet August Wall, f. d. justitierådet Hugo Bohman, professorerna John Berg, Johan Widmark, Herman Juhlin-Dannfelt, Henrik Schück, David Davidson, Carl Piehl, Gerhard Holm, Alfred Winroth m. fl. Jämte Carl Gustaf Wästfelt (med tiden hovrättsråd) var den sistnämnde i början av 1870-talet mycket omtalad och uppmärksammad. Studenter i maj 1871, hade de nämligen efter endast en termins vistelse vid universitetet avlagt juridikofilen och därmed slagit ett enastående snabbhetsrekord. Nämnda examen plägade nämligen kräva minst två terminer, men ofta tre eller fyra, ja flera.

Medan de nu nämnda och många till bland landsmännen sålunda kunde tjäna som exempel och föredömen i avseende på flit och allvar i studierna, funnos åtskilliga andra, som av andra grunder åtnjöto uppmärksamhet och popularitet, nämligen som muntrationsråd. Till dem hörde den kvicke och glade Edward Forssberg, med tiden regementsläkare och praktiserande läkare i Stockholm. Han var en skald med Guds nåde, skämtdiktare och spexförfattare, och då nationsteatern räknade sådana förmågor som Nils Personne, den sedermera så berömde premiäraktören, och Ludvig Bergström, den mästerlige kuplettsångaren och komikern (död 1906 som tullkontrollör), var det givet, att Thalia-konsten under 1870-talet hade en blomstringsperiod på Stockholms nation och att Isidor Lundströms, Forssbergs, Ernst Meyers m. fl:s glada och uppslupna pjäser fingo ett förträffligt utförande. Härtill skall jag framdeles återkomma.

Nationens här ovan antydda, mer eller mindre erkända rangställning berodde givetvis därpå, att flertalet av dess medlemmar hade kommit från välbärgade och ansedda hem bland Stockholms bildade och högre samhällsklasser, medan landsortsnationernas studenter ofta voro utgångna från de bredare samhällslagren. Bland stockholmarnas fäder och förfäder var särskildt ämbetsmannaklassen rikt representerad. En följd härav var den att byråkratiska intressen och föreställningar spelade en stor roll bland deras söner och ättlingar och tryckte sin prägel på dessas levnadssätt och uppträdande. En annan och ännu mer framträdande verkan av den sociala ställningen var att stockholmarna i övervägande mängd ägnade sig åt juridiska studier för att sedermera själva ingå på ämbetsmannabanan. Medan alltså många bland nationsmedlemmarna hade ett föreningsband i dessa intressen och studier, företedde dock nationen vida mindre sammanhållning, än vad som var fallet inom de övriga nationerna, och kotteriväsendet var mycket utveckladt bland stockholmarna. Detta stod naturligtvis i samband därmed, att nationen var sammansatt av ynglingar och unga män, som kommit från ett flertal skilda läroverk och som i allmänhet ej kände varandra före Uppsalatiden, men måhända även med den bristande kåranda, som kännetecknade årtiondet och som Ernst Meyer i sin levnadsteckning över Edward Forssberg^[1] karakteriserat sålunda: »Någon kraftigare väckelse till ideella strävanden stod knappast att få i Fyrisstaden, under detta 1870-tal, som för studentlivet var ett skede av indolent resignerad besvikelse och estetisk egoism, ett skede, då romantiken var saligen avsomnad, skandinavismen gick i olustkänningar av 'dagen efter' och man ännu ej hade nåtts av de påföljande årtiondenas entusiasm för sociala frågor, för en ny och dristig verklighetsdiktning, livaktig sammanslutning och kulturspridning ute bland folket. I stället levde man i kotterier.»

Allt detta hindrade emellertid ej att stockholmarna, fastän de bland sig hyste studentkårens mest exklusiva eller s. k. snobbkotterier, kunde en corps uppträda både med solidaritetskänsla och enighet. Detta var särskildt fallet beträffande Julius Centervall. Helt få av nationens kuratorer under min långa Uppsalatid åtnjöto nämligen så stor popularitet som han, och nationen var följaktligen mycket talrikt samlad, då det gällde att hylla honom. När han efter att ha blivit utnämnd till rektor vid Söderhamns läroverk avgick från kuratelet och i maj 1874 lämnade Uppsala, höll nationen en avskedsfest, där stämningen var både hög och hjärtlig. Bland den hyllning, som då ägnades honom, märktes ett tal på vers av Forssberg, vilket väckte stort jubel och varur må anföras följande strofer:

Du far din kos. Vi måste stanna
Som utan herde får och fän,
Som öknens judar utan manna,
Som Norrlands skogar utan trän,
Som kungar utan ärestoder,
Poeter utan känslosvall,
Som barn förutan far och moder,
Som skutan utan mast och roder
Nationen utan Centervall!

För med dig upp i höga Norden
En hågkomst, som ej skall förgå!
Hav tack för tankarna, för orden,
Men mest för känslorna ändå!
Förgäves fiskar jag i Lethe
En klassisk fras att ge dig nu;
Men tyst, jag vet — och Rabe vet de':
Nunc tu et Tullia valete!
Amice frater, vale tu!

De sista verserna hänsyfta därpå att Centervall var gift med Tullia Björck, dotter av den lärde och klassiske lektor Björck vid Uppsala katedralskola.

Efter Centervall valdes till förste kurator dåvarande docenten, sedan professorn i semitiska språk Herman Almqvist, och efter honom följde under de år, jag var kvar i Uppsala, Fredrik Fehr (ht. 1875—vt. 1877), Knut Wicksell (ht. 1877—vt. 1879), Isak Fehr (ht. 1879—vt. 1882), Edvin Österberg (ht. 1882—vt. 1883), Henry Tottie (ht. 1883—vt. 1884), Emil Kinander (ht. 1884—vt. 1885) och Karl Staaff (ht. 1885—vt. 1886). Av dessa kände jag helt obetydligt Fredrik Fehr, men erfor dock bestående intryck av hans öppna och frimodiga personlighet och medryckande vältalighet, vilka ju också skulle vid unga år föra honom till den mest framskjutna platsen bland Stockholms prästerskap. För Knut Wicksell, med vilken jag kom i något livligare beröring, hyste jag en med aktning och beundran för hans rika begåvning och otvivelaktiga ärlighet blandad känsla av antipati, sedan han börjat uppträda som samhällsförbättrare. Jag insåg visserligen, att mycket i hans läror och reformsträvanden var berättigadt, och jag var ingalunda oemottaglig för det emellanåt fullkomligt fascinerande i hans uppträdande, men detta var också ofta arrogant och sårande och rörde sig särskildt på det område, där han först på ett så uppseendeväckande sätt fäste uppmärksamheten vid sig, eller i sedlighetsfrågan, mest med utopier. Med Isak Fehr kom jag i så nära beröring, att jag kunde räkna honom till umgängesvännerna, och bevarar jag hans gedigna och vänsälla personlighet i tacksam hågkomst. Henry Tottie, vars väg till biskopsstolen redan nu kunde sägas vara utstakad, blev mig mera främmande genom olikheten i studie- och livsintressen. Så var även fallet med Emil Kinander, vars många

framstående egenskaper jag dock i likhet med flertalet av de övriga landsmännen till fullo uppskattade och vars seger över mig med två rösters majoritet vid kuratorsvalet i maj 1884 jag väl insåg vara en stor fördel för nationen. Vad slutligen Karl Staaff vidkommer vill jag blott säga, att jag med honom redan tidigt efter hans ankomst till Uppsala till följd av grundväsentliga olikheter i politiska och sociala åsikter kom på spänd fot och att jag följaktligen ej kan avgiva något opartiskt omdöme. Dock tror jag, att hans begåvning var i Uppsala lika mycket överskattad som gagnet av hans senare verksamhet varit omtvistad. Till hans och mina kontroverser på Stockholms nation får jag anledning återkomma i annat sammanhang.

Medan förste kuratorernas uppgift var att representera nationen och föra dess talan, sköttes de ekonomiska och materiella angelägenheterna av andre kuratorerna och klubbmästarna. De förra valdes vanligen bland seniorerna, de senare bland de yngre juniorerna, och medan de förstnämnda, som hade kassorna och räkenskaperna om hand, helst borde vara allvarliga och pålitliga män såsom Fredrik Holm (med tiden juris docent och v. häradshövding), Tom Moll (lektor) och Axel Dahlman (rektor), såg man gärna att de sistnämnda voro skämtsamt beskaffade och ägde särskilda förutsättningar för att hålla nationsglädjen vid makt och jämte teaterföreståndaren ordna fester och förströelser. Klubbmästarbefattningen var sålunda ganska besvärlig och krävande, i synnerhet som det gällde att tillfredsställa den skiftande smaken och de rätt olika anspråken hos en ganska heterogent sammansatt ynglingaskara; men det var dock huvudsakligen vid baler och större fester, som klubbmästarens uppfinningsförmåga ställdes på svårare prov. Vid de vanliga landskapszwyckarna och smärre festerna var det nog med att tillhandahålla punsch och svagdricka — de kolsyrade vattnen voro okända under mina första Uppsalaår —, och detta ombesörjdes efter order av klubbmästaren av nationsvaktmästaren, som även skötte serveringen. Vaktmästare var under hela min tid en man vid namn Hagelin, som jämte stor duglighet och pålitlighet utmärktes av ett ganska obesväradt sätt och särskildt behandlade recentiorerna med överlägsen vänlighet, ofta kallade dem endast vid namn och sällan hedrade dem med den eljest vanliga, men oftast fullkomligt oberättigade titeln »kandidaten».

Under mina första terminer innehades klubbmästarbefattningen av Henrik Larsson Kraak, som var blekinge till börden och son av en förmögen köpman i Karlskrona. Varför han efter studentexamen ej hamnat i Lund utan i det avlägsnare Uppsala, vet jag ej; men det är möjligt att det var därför, att han ansåg det senare förnämligare. Han var nämligen ganska svag för det förnäma här i världen, och i Uppsala väckte han snart uppseende genom sina strävanden eller bemödanden att huvudsakligen umgås med adelsmän, baroner och grevar eller andra studenter med sociala företräden. Han skaffade sig också inträde hos de rätt talrika adliga familjer, hos gamla änkefriherrinnor och fröknar, som funnos i lärdomsstaden, och blev härigenom föremål för en drift, vilken han dock bar med storartadt jämnmod. För övrigt hade »Kraaken», såsom han ofta kallades både av sig själv och andra, ingalunda dåligt huvud utan tvärtom, och som han tillika var en godmodig och oförarglig ung man med åtskilliga originella egenskaper och stor kännedom om vad som hände och skedde i Fyrisstaden, var han ganska omtyckt och gärna sedd i ett flertal kotterier. Hos dessa infann han sig vanligen efter middagsmåltiderna, till kaffet och punschen, ty han var inackorderad hos professor Daug och intog i dennes hem sina måltider. Ett kotteri, där han särskildt var förankrad, utgjordes av Herman Juhlin-Dannfelt, Louis de Geer, Fredrik Wachtmeister, och Conrad Cedercrantz. Bland dessa med tiden så bemärkta och framstående män, spelade Kraaken rollen av driftkuku, men var även omfattad med vänskap. Särskildt intresserade sig Dannfelt för honom och försökte förmå honom att läsa på sin examen, juridikofilen. Detta låg emellertid mindre för Kraakens röst än de sällskapliga plikterna, nyhetsjakten och societetens tillställningar — bland annat de två gånger i månaden återkommande Gillebalerna.

Dessa, som anordnades av det s. k. Soarésällskapet och voro avsedda att skänka studenterna familjeumgänge och en ersättning för deras förlorade hemliv, stodo under ledning av professorskan Lilljeborg, grevinnan Piper, f. Lovisin, dåvarande löjtnanten, numera överstelöjtnanten Axel Gyllensvärd, Kraak m. fl. De höllos i stora Gillesalen, vid vars ena kortsida voro på en matta placerade några eleganta stolar för ärkebiskopens, landshövdingens och andra societetens spetsar. Inträdesavgiften var 1 kr. 50 öre, som gick till bekostande av lokalen och musiken. Under några terminer voro dessa baler mycket besökta. Man dansade av hjärtans lust och hade tillika nöjet att beundra stadens unga skönheter med fröknarna Hedvig Nisbeth och Lotten Löwenhjelm i spetsen och den elegans, som utvecklades av Algot Sundvallsson, pseudonymen Christer Swahn, »Säter-Blasén» och andra studentkårens »swells», ävensom »Gotthold och Jolajas» musikaliska dans o. s. v. Allt detta och många andra societetsnöjen upptogo så rikligt Kraakens tid, att han ej hann med någon examen. Det är dock möjligt, att jag missminner mig och att Kraak verkligen tog prillan, men han lämnade efter några år Uppsala och begav sig till Lund för att fortsätta juridiken. Då ej heller detta kröntes med framgång och hans ekonomiska förhållanden blivit förändrade, lämnade han universitetet och lär slutligen och till dess han på 1890-talet bortrycktes av döden ha sysslat med affärer som vinagent.

Kraaks mantel som klubbmästare upptogs av den under de senare decennierna uppmärksammade journalisten Efraim Rosenius. Bland övriga märkligare innehavare av befattningen må nämnas Herman Juhlin-Dannfelt och den som god amatörskådespelare kände Henrik Sjöberg, kallad »Sjobbis», för flera år sedan död som tjänsteman i Statskontoret.

Efter dessa erinringar om nationens sammansättning, några dess funktionärer och den allmänna gestaltningen av nationslivet, vill jag påpeka, att jag ej inom detta kom att spela någon större eller mer framträdande roll. Jag var visserligen under ett par terminer medlem av biblioteksutskottet eller den nämnd, som hade att besluta om prenumeration på tidningar och tidskrifter och inköp av böcker. Jag hedrades efter några år med seniorsval, och jag var en gång såsom här ovan antytts nära att bli förste kurator; men det senare berodde huvudsakligen på en tillfällig stämning eller opinion bland nationens höger under början av åttiotalets politiska fejder. I stort sedt stod jag under hela min studenttid främmande för nationens kårintressen. Liksom talrika andra av landsmännen var jag en utpräglad anhängare av kotterilivet och trivdes bäst i kretsen av närmare vänner, vilka under årens lopp växlade i avseende på antal och sammansättning. De flesta voro stockholmare och jurister, men de övriga nationerna och fakulteterna voro också representerade, och då jag nu i minnenas belysning låter samlingen passera revy, får jag nästan den uppfattningen, att jag levde och umgicks bland eliten av studentkåren. Flertalet av kamraterna voro nämligen utmärkta för allvar i studierna och blevo med tiden märkliga och dugande män, och många ibland dem ha under de senare decennierna räknats till de mest framstående på skilda områden av kulturlivet.

Under de första terminerna bestod emellertid mitt umgänge huvudsakligen av det ovannämnda matlaget hos Säves Mari — Sven Windrufva, Knut Anjou och Carl Klintberg. Den förste var en i yttre hänseende ovanligt rikt utrustad yngling. Huvudet högre än de flesta övriga medlemmarna av studentkåren, väckte han redan från första ankomsten till Uppsala uppseende genom sitt vackra utseende, sin resliga växt och sin eleganta figur. Dessa förmåner förstod han också att göra gällande, bland annat som bärare av studentkårens standar och Stockholms nations fana, vilka funktioner han snart tillvällade sig, och för övrigt gjorde han sig bemärkt som marskalk vid konserter, fester o. s. v. Hans friska och hurtiga uppträdande och vinnande sätt förskaffade honom många vänner och vidsträckta sympatier, och man kunde väl beteckna honom som typen för en glad student av 1870-talets sorglösa årgångar. Men i samband härmed stod ringa fallenhet för bokliga studier och stor benägenhet att på lättvindigaste sätt tolka examensstadgar och tentamensfordringar. Sven Windrufvas färd på läkarebanan, vilken han hade valt till sitt vitæ genus, skulle också bereda honom många motgångar och missräkningar och först efter mer än ett decennium och då i Amerika få sin avslutning. Historien härom tillhör emellertid privatlivet och kan, fastän den på sin tid väckte stort uppseende, ej numera påräkna intresse. Jag vill här blott nämna, att Windrufva efter några år uppgav försöken att i Uppsala avlägga medikofilen, men på ungefär en termin klarade den i Lund, att han sedermera vid Karolinska institutet studerade för medicine kandidatexamen, mot slutet av 1880-talet begav sig till Förenta Staterna, efter några månader blev medicine doktor vid Pennsylvania University i Philadelphia och sedan slog sig ner i Chicago som praktiserande läkare.

Sven Windrufvas och mitt förut omtalade samboende varade fyra terminer. Vi voro goda vänner och trivdes överhuvud bra tillsammans, men hade olika lynnen och intressen, som inverkade störande på trevnaden och framför allt på arbetet. Det var samma erfarenhet, som många andra studenter gjorde, ty delandet av en duplett eller tripplett var på den tiden mycket vanligt. I allmänhet upplöstes dock dylika kompaniskap efter ett par terminer, ty de voro hindersamma för studierna, och de fördelar, de beredde genom att minska ensamhetskänslan och skapa ett slags hemliv, motvägdes ofta av olikheten i åskådningar och vanor och därav orsakade dissonanser. Så var även fallet med Sven Windrufva och mig, men i olikhet med flera andra bolag upplöstes vårt i sämja, och medan han hyrde och ordnade en elegant duplett nere i Kungsängen, hamnade jag i ett litet vindsrum i Geijerska gården vid S:t Larsgatan i Fjärdingen. Där, i domkyrkans hägn och i omedelbar närhet till de gamla byggnaderna för Alma mater eller Uppsalas mest akademiska miljö, fann jag mig synnerligen väl till rätta och stannade i två och ett halvt år eller till i januari 1878, då ett nytt skede i mitt Uppsalaliv började, varom vidare framdeles.

I matkotteriet hos Säves Mari inträdde tid efter annan förändringar. Först rekryterades kvartetten med Henrik Wærn, som tillhörde den bekanta släktens Gävle-gren och infördes i sällskapet av Klintberg. Denne, vars fader var rektor vid läroverket i Gävle, och Henrik W. hade nämligen varit skolkamrater. I Uppsala idkade Henrik W., som ej var student, under ett par år studier i språk och matematik m. m. för att sedan ägna sig åt den merkantila banan. Han var en glad och vänsäll ung man, med i flera hänseenden humoristisk begåvning och stor förmåga att ställa det trevligt både för sig själv och andra. Detta kom särskildt till synes, sedan han, Klintberg och Anjou slagit sig ihop i en 4-rumslägenhet i bagare Åbergs hus vid Övre Slottsgatan. Där gingo många priffepartier av stapeln — vi hade nämligen ännu ej hunnit till virastadiet i universitetstillvaron —, och Henrik W:s uppfinningsförmåga beträffande kvartettens materiella förplägnad medförde många överraskningar.

Genom Henrik Wærn förstärktes matlaget med Gustaf Ekman, som tillhörande den framstående och högt ansedda Göteborgssläkten hade genomgått Chalmerska institutet samt sedan studerat kemi för den berömde K. R. Fresenius i Wiesbaden och nu kom till Uppsala för att under ett par år verka såsom amanuens vid kemiska laboratoriet. Ekman, som under de senare decennierna gjort sig känd som en av vårt lands skickligaste hydrografer och nu räknas bland våra mest ansedda finans- och industrimän, var ett gediget tillskott till kotteriet eller matlaget. Han införde också i detsamma två nya och märkliga medlemmar, nämligen Wilhelm (Willy) Wallenberg och Emil Kleen. Den förre, löjtnant i k. flottan och näst äldste sonen av den ryktbare bankdirektör A. O. W. i Stockholm, kom till Uppsala för att studera kemi. Han var en godhjärtad och vänsäll, men ganska excentrisk ung man samt märkvärdigt och angenämt fri från de ekonomiska och finansiella intressen, som jag funnit vara så utmärkande för eller övervägande hos flera andra medlemmar av hans släkt.

Emil Kleen slutligen var icke blott excentrisk utan även en högst originell person. Med rik, man kan väl säga lysande begåvning förenade han ett mycket koleriskt temperament, ett synnerligen livligt, ibland explosivt uppträdande samt absolut förakt för konventionella former och bruk. Efter studentexamen hade han ägnat sig åt studier för den filosofiska graden och efter snabba examina och en bra avhandling i algologi med heder vunnit lagerkransen. Sedan beslöt han sig för läkarebanan, och när han, jag vill minnas 1875 eller 1876, efter vid Karolinska institutet avslutade studier för medicine kandidatexamen kom till Uppsala och där stannade en eller ett par terminer, väckte han mycket uppseende genom sitt otvungna och impulsiva väsende. I vårt lilla sällskap kan jag säga, att han slog ner som en bomb och ställde till mycket rabalder, dock huvudsakligen av roande och uppfriskande art. Mångsidigt intresserad samt stridslysten och polemisk, höll han målron vid makt, hånade och drev med Anjou och Klintberg, vilka såsom blivande jurister och ämbetsmän höllo strängt på formerna och voro mycket korrekta, samt överöste Windrufva med sarkasmer för hans ytlighet och många luckor i vetande och uppträdde i allmänhet med ett översitteri, som hade varit mycket obehagligt, om det ej burits av stor humor och i grund och botten varit förbundet med godmodighet och en ej ringa känslighet. För egen del räknar jag Emil Kleen såsom en av de allra märkvärdigaste bland de många egendomliga individer, jag lärt känna. Till ungdomsminnena av hans uppruskande personlighet sluta sig nu på gamla dagar tacksamhet för oföränderlig vänskap och beundran för den skicklige läkaren, den spirituelle och mångkunnige författaren.

Med höstterminen 1876 upplöstes det första matlaget, vars ganska heterogena sammansättning framgått av de här ovan lämnade erinringarna och vars medlemmar delvis redan spridts åt skilda hǎll. Henrik Wærn lämnade Uppsala för att bosätta sig i London, Gustaf Ekman begav sig till fädernestaden och delade sedan sin verksamhet och sina intressen mellan hydrografiska undersökningar och det Carnegieska bolaget, Wallenberg återgick till flottan och Kleen försvann ungefär lika plötsligt och explosivt, som han kommit, och fortsatte i Stockholm sina medicinska studier. Vi övriga höllo ihop, men hade tröttnat på Säves Maris bensoppor och för löst gräddade plättar samt bildade, förstärkta med Severin Jolin, den framstående kemisten och blivande professorn, och några andra kamrater, ett nytt matlag hos en änkedoktorinna Græve.

Hennes mathållning tillfredsställde något högre kulinariska anspråk och hos henne höllo vi till ett par terminer och till dess kotteriet av skilda anledningar upplöstes.

Jämte de nu nämnda medlemmarna av middagssällskapen hörde till mitt närmare umgänge under de första åren några andra kamrater, bland vilka jag särskildt vill nämna Gerhard Holm, Carl Piehl och Carl Fürst, samtliga med tiden märkliga och framstående män och de två förstnämnda redan som unga studenter ganska stora original.

Gerhard Holm — min barndomsvän och skolkamrat — förde i Uppsala ett ganska tillbakadraget liv och uppgick helt och hållet i studierna. Han förvärvade också mycket gedigna kunskaper, särskildt i geologi, zoologi och botanik, avlade vackra examina, blev tidigt amanuens vid den geologisk-mineralogiska institutionen samt sedan docent och t. f. professor, för att slutligen som intendent vid Riksmusei paleontologiska avdelning komma på sin rätta plats och uträtta storverk. I Uppsala var han, särskildt de första åren, uppmärksammad för sitt något kantiga och hastiga sätt och sin ibland originella klädsel o. s. v., men de som kände honom närmare satte stort värde på honom för hans hjärtegodhet, vänfasthet och sinne för humor. Det senare kunde även sägas om Carl Piehl, vilken dock snart uppgick så fullkomligt i sina lärda värv, att hans sällskapliga talanger — bland annat stor färdighet som pianospelare — undanträngdes eller mer sällan fingo göra sig gällande. Carl Piehl omgavs redan vid sin ankomst till Uppsala och efter en mycket vacker studentexamen av lärdomens nimbus, och snart omtalades han såsom ett etymologiskt fenomen och Sveriges ende egyptolog. Det myckna och trägna sysslandet med hieroglyfer m. m. gjorde honom främmande för nutiden, tankspridd och ganska underlig. Han åtnjöt emellertid stort anseende och var mycket omtyckt inom Stockholms nation, i vars fester han ofta deltog och luftade på sig efter umgänget med mumier, papyrusrullar o. s. v. Carl Fürst slutligen var son av en tidigt avliden marinläkare och född i Karlskrona, därifrån han efter studentexamen jämte sin moder flyttade till Uppsala och ingick i Stockholms nation. Doktorinnan Betty Fürst, f. Hübendick, var ett fint bildadt och konstnärligt begåvadt fruntimmer, som med uppoffrande ömhet och intresse ägnade sig åt den rikt begåvade sonen och gjorde allt för hans trevnad. Deras lilla, med gamla vackra möbler och konstföremål smyckade hem vid Kungsängsgatan står också för mig i kärt minne. Många voro de angenäma stunder, som jag och några andra kamrater där fingo tillbringa. Det var dock tyvärr en snart övergående period, ty Carl Fürst lämnade efter ett par år som medikofilare Uppsala, för att vid Karolinska institutet fortsätta de studier, som sedermera gjorde honom till professor i anatomi vid Lunds universitet och särskildt känd som framstående antropolog.

I maj månad 1877 erhöll jag genom min nationskamrat Albin Lindblom (sedan riksbankstjänsteman och fattigvårdsinspektör i Stockholm) erbjudande att åtaga mig informatorsskap för ett par ynglingar Falkenberg, vilka efter sina föräldrars död fått ett hem hos sin förmyndare och sin mosters man friherre Hugo Johan Hamilton på Boo i Närke. Lindblom hade året förut varit anställd som informator för baron Hamiltons son. För övrigt hade han i liknande värv fungerat hos flera andra förnäma familjer. Under sin anställning hos hovmarskalken baron Beck-Friis på Harg gästade han en gång Örbyhus och blev där presenterad för gamla grevinnan von Platen, född de Geer, som då hon erfor hans namn utbrast: »Ack, lindblom luktar så godt!» — Albin Lindbloms anbud gjorde mig mycket tveksam. Jag hade aldrig haft någon tanke på att bli informator och kände mig föga hågad för förslaget, men underställde detta min fader. Han skulle visserligen helst ha sett, att jag stannat hemma och med flit och fart ägnat mig åt examensstudierna, men han tyckte även, att det kunde göra mig godt att komma ut i världen och i nya förhållanden, och så beslöt jag mig för att antaga anbudet. Därmed tog jag ett steg, som ej blott skulle bli av stor betydelse för gestaltningen av min Uppsalatillvaro under de följande åren utan även få inflytande på min framtid och lämna bestämmande intryck för hela livet. Jag blev nämligen fästad med beundran och tillgivenhet vid familjen Hamilton, omfattad med mycken välvilja av baron Hugo Johan och hans maka, knöt ett varmt vänskapsband med deras sympatiske och rikt begåvade son Hugo David och fann mig försatt i en miljò, där jag bland historiska minnen och rika konstskatter kände slumrande intressen väckas till liv samt vinna näring och utveckling. Om allt detta får jag tillfälle att framdeles i skildringen av livet och sysselsättningarna under ferierna lämna några meddelanden. Här vill jag blott som anknytning till berättelsen om tillvaron i Uppsala nämna, att jag vid sommarens slut hade överenskommit med unge Hamilton, vilken i december skulle avlägga studentexamen, att med honom dela ljuvt och ledt i universitetsstaden. Vid höstterminens 1877 slut lämnade jag sålunda mitt lilla rum vid S:t Larsgatan och förhyrde för vår räkning av professor Daug ett par rum i Lewenhauptska gården vid Nedre Slottsgatan.

Belägen mellan Drottninggatan och Slottsgränd och nedanför Slottsparken, bestod denna egendom av ett par större prydliga trähus, ett mindre dito inne på gården, en liten trädgård samt stall och vagnshus m. m. Det ena av de större husen beboddes av ägaren, greve A. E. Lewenhaupt och hans familj. I det andra huset förhyrdes bottenvåningen av änkegrevinnan Jacquette Hamilton, f. Piper, och våningen en trappa upp av professor Daug. Till detta hus slöt sig en sidobyggnad, där Hugo Hamilton och jag bodde på nedra botten och en gammal läroverksadjunkt Winqvist en trappa upp. Det lilla huset på gården var uthyrdt till en fröken Stjernstedt.

I början av januari 1878 anlände från Boo några möbler och annat bohag för att öka trevnaden i vår lilla lägenhet, och sedan Hugo vid midten av månaden infunnit sig, började vår gemensamma Uppsalatillvaro med ordnandet av inackordering hos professor Daugs m. m. Vi intogo middagsmåltiderna i professorns hem, i sällskap med några andra inackorderade studenter, men hushållade för oss själva morgnar och aftnar med bistånd av Daugs gamla husjungfru Eva Eriksson, ett bland de förträffligaste fruntimmer av den kategorien som någonsin funnits, och kommo härigenom i åtnjutande av hemlivets behag och åtskilliga andra förmåner. Professor Daug intresserade sig nämligen varmt för de unga män, som han både av ekonomiska skäl och för att få sällskap och umgänge skänkte tillträde till sitt hem. Han var en vänsäll, rikt begåvad och sällspordt underhållande man. Med stort anseende som framstående matematiker förenade han omfattande kunskaper i andra ämnen, var musikalisk, akvarellmålare, överlägsen schackspelare o. s. v. samt intog en aktad och framskjuten ställning i det akademiska konsistoriet. Det sades, att han var en av de få av professorerna, som Ribbing ej vågade sig på eller också ansåg jämbördig med sig själv i avseende på skarpsinne eller tankeskärpa. Men Daug var en fridsam man, som föga deltog i de akademiska fejderna, vilket dock ej hindrade honom från att vaket följa dem, och mer än mången annan hade han blick för deras ofta tragikomiska sidor. Under sin långa Uppsalatid — han var född 1828, hade tidigt avlagt sin grad och blivit docent och vid 39 års ålder professor — hade han också samlat en mängd iakttagelser och intryck, som det var ett stort nöje att höra honom berätta.

Herman Daug var gift med Stina Bagge — av den bekanta Göteborgssläkten och hade med henne fem döttrar i åldern från 9 till 18 år. Professorskan var ett mycket välvilligt, gladlynt och talfört fruntimmer, som med stor praktisk duglighet skötte sitt stora hushåll och tillhandahöll den förträffligaste kost. Det Daugska hemmet ansågs också vara ett av de bästa inackorderingsställena i den tidens Uppsala. Jämte Hugo Hamilton och jag voro år 1878 som förut nämnts några andra studenter i åtnjutande av denna förmån, nämligen de fyra unga stockholmarna Fritz Richter (med tiden byråchef i Överintendentsämbetet), kusinerna Herman och Wilhelm Zethelius (den förre nu svensk konsul i Genua, den senare domhavande i Västergötland och f. d. revisionssekreterare) samt Erik Hermelin (bosatt i Australien). Den sistnämnde var en i flera hänseenden originell ung man, med mycket höga föreställningar om betydelsen av sin friherrliga börd och på grund härav mycket nedlåtande i sitt sätt mot ofrälse personer. Hans ceremoniösa uppträdande verkade emellertid huvudsakligen komiskt, och han var i stort sedt en oförarglig person, som ej hade några andra olater än att vara en utpräglad nattmänniska och i samband därmed mycket senfärdig om morgnarna. Som hans rum var beläget invid professor Daugs sängkammare och väggarna voro mycket tunna, var detta besvärande och pinsamt för professorn, vars klena nattsömn blev ytterligare förminskad av Hermelins nattliga vanor och vanligen utan någon effekt på honom själv tidigt på morgnarna pinglande väckar-klocka. Denna, som icke blott besatt förmågan att ringa ovanligt länge och hårdt utan även att med ett rasslande ljud röra sig på golvet, där Hermelin vanligen placerade den, väckte Daugs förtvivlan. Det hände ofta att professorn, som led av nervös huvudvärk och därför ej kunde sova, då han ändtligen lyckats somna, väcktes av det oväsen, klockan förde. Han brukade också säga, att Henrik Kraak, som före Hermelin bebott rummet, visserligen varit störande genom sin vana att om nätterna våldsamt snarka eller, då han var vaken, hålla långa monologer, men en ängel i jämförelse med den unge baronen med sitt väckarur och sina andaktsövningar. Hermelin var nämligen emellanåt mycket religiös och våndades då mer eller mindre bullersamt över sina väl huvudsakligen inbillade synder, vilket måhända berodde därpå, att han var dotterson till Peter Fjellstedt, den ryktbare missionären.

Hugo Hamiltons och min beröring med Erik Hermelin och de andra ovannämnda ungherrarna var huvudsakligen inskränkt till måltidsstunderna och ett och annat aftonsamkväm i professorsfamiljen. Vårt närmare umgänge utgjordes jämte några av mina förut omtalade vänner av nyförvärvade bekanta samt några av Hugos jämnåriga. De märkligaste i kretsen voro Andreas Sidner (sedan filosofie kandidat och fångvårdstjänsteman, tidigt bortryckt av döden), Mauritz Stenberg (död för ett par år sedan som jägmästare i Hunnebergs revir), Carl Emanuel von Geijer (död 1894 som legationssekreterare i Berlin), Adolf Peter von Möller (nu godsägare och f. d. ledamot av riksdagens första kammare), Carl Blomstedt (kammarherre, f. d. kansliråd), greve Anton Herman Wrangel (f. d. utrikesminister och envoyé), Fredrik Zethelius (överdirektör i kontrollstyrelsen), greve Carl von Rosen (f. d. ryttmästare vid Livregementets dragoner), friherre Carl Gustaf af Ugglas (e. o. hovrättsnotarie, död 1902), Carl Sandströmer (v. häradshövding) m. fl.

Av de efter namnen angivna levnadsställningarna framgår, att flertalet av dessa unga herrar med tiden blevo dugande och mer eller mindre framstående män. Detta kunde man beträffande flera ibland dem också förutse under studenttiden, på grund av den flit och framgång, varmed de bedrevo sina studier, eller av det sätt, varpå de gjorde sig gällande inom kamratkretsen och blevo uppmärksammade i vidare kretsar. Att t. ex. Herman Wrangel skulle komma att gå långt på den diplomatiska banan, för vilken han hade bestämt sig, kunde man taga för givet. Han var därför synnerligen skickad genom sitt förbindliga sätt, sin stora belevenhet, sin vakenhet, kvickhet och slagfärdighet, och om han ej förvärvade några djupare kunskaper — hans livliga naturell verkade många avbrott och ringa uthållighet i examensstudierna —, så ägde han en ersättning i sin ovanliga receptivitet och förmåga att göra gällande det vetande, han dock under sina fem universitetsår lyckades vinna. För övrigt var världen på den tiden ännu ej så snedvriden, att icke sådana yttre faktorer som ett aristokratiskt utseende, ett världsberömdt släktnamn och förnämliga relationer betydde mycket för framgång på diplomatbanan. Herman Wrangels färd på denna har också varit förtjänstfull och lysande. Med tanke på hans i ungdomen sunda omdöme och rättskänsla har det emellertid förvånat mig, att han under världskriget 1914—18 och efter den s. k. freden kunnat räknas bland de svenskar i framskjuten och ansvarsfull ställning, som sympatiserat med Tysklands fiender och främjat deras intressen.

Även beträffande Fredrik Zethelius har jag på gamla dagar erfarit en missräkning. Av denne under studentåren så klarsynte, rättänkande och kloke man, vars vackra examina utgjorde grunden till snabba och väl befogade befordringar på ämbetsmannabanan, har nämligen blivit en underlig överdirektör i ett underligt verk, en inflytelserik man i nykterhetsfanatismens och förbudsfåneriets tjänst. Jag har hört många gamla Uppsalakamrater uttala sin förvåning över denna överraskande utveckling. För egen del kan jag ej finna någon annan förklaring på den än att gamla Zeta, såsom han kallades i Uppsala, blivit hypnotiserad av någon bland förbudsevangeliets apostlar.

Den märkvärdigaste medlemmen i det ovannämnda umgänget var utan tvivel Adolf von Möller. Son av den såsom framstående jordbrukare och kulturhistorisk författare m. m. ryktbare ryttmästaren Peter von Möller på Skottorp i Halland, hade han år 1874 avlagt studentexamen och blev efter ankomsten till Uppsala medlem av Göteborgs nation. I Fyrisstaden väckte han genast uppseende genom sitt ovanliga utseende, sin spensliga figur och sitt hypereleganta och excentriska uppträdande. När han om middagarna på väg till Gästis eller Gillet kom stegande över Nybron och, försedd med en promenadkäpp av spensligaste beskaffenhet samt ledsagad av sin stora grå och spinkiga vindhund Caro, passerade Haakens hörn,^[2] där ofta talrika flanerande studenter fattat posto, blev han föremål för mycken uppmärksamhet och mycken drift. Men ve den, som vågade personligen antasta eller servera honom speglosor. Den lille spenslige, till synes så veklige mannen ägde nämligen en mycket modig själ, stor oräddhet, skarp tunga och en beundransvärd förmåga att med bitande repliker och sarkasmer mota taktlöshet och elakhet. De, som lärde känna honom närmare, funno snart, att han med dessa färdigheter förenade stor rättrådighet och vänfasthet och många älskvärda och underhållande egenskaper. Han var sålunda mycket gästfri, spelade förträffligt piano och var en stor spektakel- och upptågsmakare, varvid han med förkärlek till operationsfält valde stadens teater och de där uppträdande landsortstruppernas ställningar. Några erinringar härom skola följa i ett åt Thalia-konsten ägnadt kapitel.

Min bekantskap med Adolf von Möller ingicks under studentmötet 1875, övergick till umgänge, sedan vi i Sidner, Stenberg och von Geijer fått gemensamma vänner, och fick formen av ett fastare vänskapsband efter Hugo Hamiltons ankomst till Uppsala. v. Möller räknade nämligen genom sin moder, som hette Silfverschöld, släktskap med Hamilton. Vi voro så godt som dagligen tillsammans och ofta om kvällarna gäster hos v. M., vilken bebodde ett par trevligt inredda rum i Lodénska huset vid Stora Torget. Till v. Möllers övriga umgänge hörde dels åtskilliga av hans jämnåriga och kamrater inom Göteborgs nation såsom Oscar Gibson, Claës Ehrengranat, Albert Montgomery m. fl., dels medlemmarna av hans matlag på Gillet. Dessa voro Carl Robert Troilius, kallad »Trollet» (sedan v. häradshövding och ombudsman i Riksbanken), greve Carl Kalling (civilnotarie i Stockholms Rådsturätt), Nils von Dardel (kanslisekreterare) och Carl Gustaf af Ugglas. Det var ett kotteri, där luften var mättad med intelligens, och där man som gäst hade mycket att lära av v. Möllers drastiska anmärkningar och reflektioner, av Troilii och Kallings stundom mycket originella åsikter och uppträdande och av den fridsamme och mångsidigt bildade. v. Dardels försonande humor.

ANDREAS SIDNER.

Under de första terminerna efter ankomsten till Uppsala läste v. Möller på prillan, för att sedan avlägga juridisk examen, men efter några sammandrabbningar, om vilka det gick roliga historier, med vederbörande tentatorer och kollegiigivare, avstod han från förvärvandet av den humanistiska bildning, som densamma var avsedd att bibringa. Han vände i stället sina intressen åt kemin, varav han kunde ha gagn som blivande jordbrukare och arvtagare till Skottorp. På kemiska laboratoriet sysslade han därefter med både allvar och flit med analyser och andra undersökningar, men lämnade efter några terminer Uppsala för att genomgå ett landtbruksinstitut i Schlesien och sedan övertaga förvaltningen av en av gårdarna under Skottorp. Han bevarade emellertid trofast förbindelserna från studentåren, och sedan han efter sin faders död år 1883 blivit ägare av det vackra och ståtliga herresätet, har han ofta där utövat en storartad gästfrihet för de gamla kamraterna.

Med Andreas Sidner blev v. Möller bekant på kemikum och jag på den genom docenten Tycho Tullbergs initiativ och med kraftig medverkan av professor Lilljeborg inrättade zootomiska institutionen. Denna inrymdes i botten- eller källarvåningen i Gustavianum och trädde i verksamhet höstterminen 1876. Sidner, Mauritz Stenberg och jag voro de första, som där åtnjöto Tullbergs undervisning i komparativ anatomi samt biträdde honom med att göra preparat för studiesamlingen. Med zoologin som föreningsband blir man fort goda vänner, och Sidner och Stenberg hörde snart till mina närmaste av den kategorien. Vi gingo på Lilljeborgs föreläsningar och arbetade på »zotis» tillsammans, och medan Sidner, som hade s. k. akademisk kondition eller var informator och mentor för greve Fredrik Strömfelts på Hylinge i Östergötland tre i katedralskolan studerande pojkar, hade mindre godt om tid, gjorde Stenberg och jag, när våren kommit, vidsträckta strövtåg i Uppsalatrakten och samlade grodor, kråkungar och annat dissektionsmaterial. Ibland hände det också, att en och annan katt, som i den skumma aftonstunden satt filosoferande på någon av förstukvistarna i Svartbäcken eller Fjärdingen, hamnade i vår för ändamålet medförda lockkorg. Härvid tillgick så att Stenberg med ett blixtsnabbt grepp högg katten i nacken och stoppade ner honom i den av mig tillreds hållna korgen. Detta var ju ett illdåd, som dock kunde försvaras därmed, att det skedde i den vetenskapliga forskningens tjänst och att det fanns mycket rik tillgång på kattor. Sedan firades kattens gravöl och obduktion på något lokus, där Sidner, som var framstående odeist och virtuos på piano, förnöjde sällskapet med sina musikaliska prestationer och zoologiska forsknings- och framtidsplaner dryftades.

I den zoologiska umgängeskretsen införde jag Hamilton, vilken också efter blott fem terminer avlade filosofie kandidatexamen med zoologi som huvudämne. Detta var ju ganska genant för mig, som var vida äldre och blev efter, men för att något bättra upp mitt anseende emottog jag år 1880 professor Lilljeborgs vänliga anbud att bli e. o. amanuens vid zoologiska museet.

När detta inträffade, hade en rätt genomgripande förändring inträdt i Hamiltons och min materiella tillvaro. Efter ett par terminer slutade vi nämligen med inackorderingen hos Daugs och blevo medlemmar av ett middagsmatlag hos en mamsell Thunman, som bodde vid Svartbäcksgatan, snedt emot Östgöta nation eller den gamla linnéanska trädgården, och höll en ansedd mathållning för studenter. Huvudanledningen till förändringen var den, att Hamiltons fader önskade att sonen skulle komma ut i något vidare kretsar. Det nya sällskapet var också både ganska talrikt och heterogent sammansatt. Det utgjordes nämligen jämte Hugo och mig av August Wall, bröderna Carl och Gustaf Bergström (söner av den i dubbel bemärkelse store landshövdingen i Örebro), Herman Wrangel, Gerhard de Geer (nu professor vid Stockholms högskola) och bröderna Sven och Börje Norling (söner av godsägaren Thure Carl N. och sonsöner till den för sina förtjänster om det svenska veterinärväsendet och för sin kvickhet ryktbare överdirektören Sven Adolf N.). I detta kotteri var eller blev juridiken rikt representerad, i det att alla utom De Geer och jag samt Norlingarna förberedde sig för eller redan ägnade sig åt densamma. Gerhard De Geer uppgick helt och hållet i sina studier för filosofie kandidatexamen, med geologi som huvudämne, deltog mycket sällan i våra samkväm och lämnade snart efter snabbt och vackert avslutad kurs Uppsala. Av Norlingarna ägnade sig Sven åt humaniora utan examenspåföljd och gjorde sig huvudsakligen bemärkt genom en originell, oppositionell och knarrig livsuppfattning, som förskaffade honom benämningen »Gubben». Efter några terminer lämnade han Uppsala, blev kanslist i Hovexpeditionen och avled för några år sedan som Djurgårdskamrer. Yngre brodern Börje hade utpräglade estetiska och litterära intressen och väckte stort uppseende genom sin år 1880 utgivna bok Nya skolan, bedömd i litteraturhistorien. Den ett par år efteråt utkomna Nya skolan, bedömd i nutidens press befäste hans anseende som lovande och i viss mån revolutionär litteraturhistoriker — han gav bland annat den på sin tid så förkättrade Lorenzo Hammarskjöld varmt erkännande och upprättelse ―, men plötsligen avbröt han studierna och blev mejeridirektör i Skåne. I november 1894 avled han i Köpenhamn.

Kotteriets mest betydande medlemmar voro emellertid August Wall, vars klara huvud och gedigna kunskaper, som ovan nämnts fört till framskjutna poster inom statslivet, och Carl Bergström, vars verksamhet som landshövding i Norrbotten räknas till de mest förtjänstfulla i den svenska administrationens historia. Han sitter nu på sin faders landshövdingestol i Örebro och har även där gjort sig bemärkt för duglighet och förvärvat stora sympatier. Dessa äro en fortsättning på dem, han vann under Uppsalatiden. Han kunde visserligen emellanåt med sitt koleriska temperament och sina vredesutbrott verka fruktansvärd, isynnerhet i betraktande av sin väldiga kroppshydda; men han var i grund och botten den personifierade godmodigheten, trofast och hjälpsam.

I ett rum innanför mamsell Thunmans matsal, där vi intogo våra middagar, spisade samtidigt ett mindre kotteri, med vars medlemmar, Fredrik Wachtmeister, Louis De Geer, Herman Juhlin-Dannfelt samt ibland Conrad Cedercrantz och Henrik Kraak, vi kommo i beröring och inledde förbindelser. Vad mig beträftar var detta mest fallet med Wachtmeister, vars bekantskap jag gjort en afton på Taddis redan ett par veckor efter min ankomst till Uppsala, och som allt sedan så länge han levde omfattade mig med intresse och välvilja, samt med Dannfelt, som hade botanik och kemi till huvudämnen i sin grad och sålunda stod mig nära i studieriktning. Till minnet av dem båda sluter sig hågkomsten av en episod, som visar, hur även en blivande utrikesminister och universitetskansler och en med tiden mycket allvarlig landtbruksprofessor under studenttiden kunde skatta åt den uppsluppna livsglädjen och roa sig med galna upptåg.

En dag i slutet av 1870 eller början av 1880-talet, då jag kom ut på Trädgårdsgatan från den till Lewenhauptska gården angränsande tomten, mötte jag Wachtmeister och Dannfelt. På ett jag förmodar av den sistnämnde givet tecken, kastade sig bägge över mig och buro mig in i portgången till det å andra sidan om gatan belägna hus, vilket ägdes av professor Hedenius, samt vidare uppför trappan till första våningen. Där hyvade de in mig i ett rum, till stor överraskning för dettas innehavare, en välmående, medelålders student, som iförd nattrock och försedd med långpipa i sitt anletes svett satt i den traditionella gungstolen och pluggade för någon tentamen. Med utropet: »Här har du Calle Forsstrand!» försvunno därpå de två gyckelmakarna och överläto åt oss, som förut ej kände varandra, att fortsätta den så plötsligt inledda bekantskapen. Detta gjorde vi även, till framtida ömsesidig belåtenhet och trevnad. Professor Hedenii hyresgäst var nämligen den vänsälle och jovialiske medikofilaren, sedermera stadsläkaren i Hjo och provinsialläkaren i Trosa Magnus Stenberg. Han var sörmlänning till nation och mycket populär i vida kretsar inom studentkåren samt kallades på grund av sin synnerligen väl utbildade näsa »Storspjutet». Detta gjorde naturligtvis, att hans namne Mauritz Stenberg fick heta »Lillspjutet».

I samma hus, som mamsell Thunman hade sin mathållning, bodde fröken Karin Hammarskjöld, ett gammalt ståtligt fruntimmer, som hade varit husföreståndarinna hos ärkebiskop Reuterdahl. Hos henne hade några ibland oss gjort bekantskap med August von Hartmansdorff (kanslisekreterare, död 1906), som bebodde en till hennes våning hörande duplett. Han infördes härigenom snart i vårt kotteri och blev en av Hugo Hamiltons och mina närmaste vänner. Följden blev att vi beslöto oss för att slå upp våra bopålar tillsammans. Bostadsfrågan ordnades därigenom att fröken Stjernstedt flyttade från det lilla huset inpå gården vid Nedre Slottsgatan och att vi efter överenskommelse med greve Lewenhaupt fingo taga det i besittning. Huset bestod av ett rum och kök på nedra botten och tre rum en trappa upp. Sedan detsamma genomgått en omfattande reparation, höllo vi där vårt intåg i september 1879 och fördelade lägenheterna så, att Hartmansdorff bebodde rummet i bottenvåningen och Hamilton och jag var sitt av dem en trappa upp med det lilla mellanrummet till gemensam matsal. I köket regerade Eva Eriksson, vilken anställts såsom hushållerska och klarade våra frukostar och aftonmåltider. I de förstnämnda deltog som inackordering Herman Wrangel, vilken bodde i Luthagen och då han om morgnarna infann sig i enlighet med sin livliga och rörliga natur hördes långt på avstånd med klirrande sporrar, visselpipor, pisksmällar och skramlande nyckelknippor. Jag stod för hushållet, vilket tack vare Evas kunniga och plikttrogna bistånd samt de unga herrarnas i allmänhet anspråkslösa fordringar ej mötte några svårigheter. Frukosttimmen förflöt också vanligen i frid och sämja, fastän åsikterna emellanåt voro stridiga i politiska och sociala frågor. Hartmansdorff, som dock i stort sedt och särskildt i avseende på sundt omdöme var en kopia av sin namne och grandonkel, den berömde presidenten, prenumererade nämligen på Dagens Nyheter och hade ej någon möda att där finna brännbara ämnen. Dessa kunde också ibland sätta Wrangel i eld och lågor, medan uttalandena i mitt livorgan, Stockholms Dagblads landsortsupplaga, ofta som en kalldusch beredde svalka och avkylning.

Före frukostarna företogo Hamilton och Wrangel vanligen en ridtur i stadens omgivningar, ofta ledsagade av Ugglas och Sandströmer och av hundarna Dulgan, Marco, Juno, Jupiter, Flora och Lord. Det var ju givet, att denna kavalkad skulle väcka uppseende och av många betraktas som snobberi, och det kan ej heller förnekas, att det hela och särskildt hundarna hade en ganska extravagant och utmanande prägel. Marco, Juno, Jupiter och Flora voro nämligen

väldiga, brokiga Ulmerdoggar, vilkas likar Uppsala förut ej skådat, och Hamiltons Dulgan hade kommit från samojedernas land. Efter ridturerna och frukosten gingo var och en till sig, idkade kammarstudier, bevistade föreläsningar o. s. v. samt möttes åter kl. 3 på Gillet, där vi efter matlagets hos mamsell Thunman upplösning intogo middagarna i ett nybildadt sällskap, bestående jämte de ovannämnda av Carl von Rosen, Fredrik Zethelius, Carl Kalling och Nils von Dardel. De två sistnämnda hade blivit ensamma efter Adolf von Möllers avresa och Troilius’ examen, och de två förstnämnda slöto sig också till oss, sedan deras förutvarande matlag upplösts. Under några månader var sällskapet förstärkt med norrmannen, jur. kand. Henrik Helliesen, vilken som stipendiat uppehöll sig i Uppsala, och ofta infann sig dennes blivande svåger Erik von Ehrenheim (nu kammarherre och ägare av Grönsöö herresäte), som vistades på Ultuna. Det sålunda bildade kotteriet blev ej långlivadt, ty flera av dess medlemmar avlade inom kort sina examina och lämnade Uppsala, men dess korta tillvaro har säkerligen hos deltagarna efterlämnat innehållsrika minnen. De mest skiftande ämnen, såsom examensangelägenheter, federationsfrågan, in- och utrikespolitiken, förhållandet till Norge, de nya strömningar, som utmärkte 1880-talets genombrott, den Helige andes verkliga natur och andra religiösa spörsmål o. s. v. dryftades i bordssamtalen och föranledde mer eller mindre livliga och heta diskussioner. Vid festanledningar stod glädjen högt i tak, och fastän jag antar, att den nuvarande överdirektören i kontrollstyrelsen med ogillande skådar tillbaka härpå, hoppas jag dock, att han ibland med saknad tänker på den tid, då även han, såsom det hette i kotteriet, besjälades av livsprincipen »panta rei» eller allting flyter och utan tvekan tömde sin amystis.

Till de nu nämnda matlagen och kotterierna hörde flera mer eller mindre tillfälliga medlemmar, bland vilka jag särskildt vill nämna Gustaf Thollander (nu f. d. provinsialläkare i Söderköping), Pehr Rabe (v. häradshövding och bankdirektör) och Agathon Hammarskjöld (död för några år sedan som amanuens i riksarkivet och lärare vid Beskowska skolan). Med Thollander, kallad Toto, blev jag bekant redan under min första termin och knöt ett vänskapsband, som varat genom livet. Han var en vänsäll och glad ung man, som efter en snabbt avlagd medikofil tog medicine kandidatexamen i saktare tempo och, musikalisk och virtuos på violin, var en uppskattad medlem av akademiska kapellet och Filharmoniska sällskapet eller »Grisslakten». Agathon Hammarskjöld hade redan under studenttiden goda anlag för att utveckla sig till det original, som han blev i tidens fullbordan. De härvid verksamma faktorerna funnos i böjelse eller fallenhet för lärda idrotter, som tidigt skänkte honom anseende såsom en mycket kunskapsrik man, särskildt i historia, men utan tvivel även i nedärvda egenskaper. Han var nämligen sonson till den ryktbare Lorenzo H. och liksom denne en stridbar och polemisk man, fastän tillika den personifierade godmodigheten och välviljan. Dopnamnet Agathon, som betyder den godsinnade», var sålunda liksom Hilarion (»den glade»), vilket han också tillika med Carl bar, väl funnet. Originaliteten bestod huvudsakligen i en ganska stor vårdslöshet i sin toalett, en påtaglig hushållsaktighet, som dock var betingad av hans begränsade tillgångar och var förenad med stor hjälpsamhet, stark begivenhet på god mat och särskildt på sötsaker, stundom mycket överraskande eller från andras avvikande åsikter, isynnerhet om historiska personer och händelser, samt i grund och botten mycket konservativa åskådningar i politiska och sociala frågor, men i förening med, särskildt i umgänget demokratiska sympatier. Allt detta kom till rik utveckling, sedan Agathon efter avlagd filosofie kandidatexamen i början eller midten av 1880-talet bosatt sig i Stockholm. Där blev han lärare vid Beskowska skolan och i en flickskola samt e. o. amanuens i Riksarkivet och tillhörde snart med sin långa och resliga, framåtlutande figur, sin stultande gång, sin gamla grå slokhatt o. s. v. de allmänt uppmärksammade staffagefigurerna på gator och torg, på restauranger och kaféer. Bland dessa voro gamla Operakällaren, Runan, Du Nord och slutligen Metropol hans favoritlokus, där han, vanligen ensam, intog sina måltider och förnöjde sig med kaffe med mycket grädde och socker och ett glas punsch.

Sedan jag 1886 lämnat Uppsala och blivit e. o. amanuens i k. Biblioteket, återknöt eller fortsatte jag umgänget med Agathon H. och hade därav både rik behållning och mycket nöje. Han delade nämligen frikostigt med sig av sitt omfattande vetande och var synnerligen roande och underhållande genom sina ofta drastiska uttalanden och originella påfund. Jag vill här anföra ett par belysande exempel.

Under sin långa Uppsalatid hade Agathon dragit sig fram med riddarhusstipendier och på inkomsterna av lektioner, men även nödgats göra skulder. Dessa klarade han emellertid efter några få år, sedan han i Stockholm genom sin trägna lärareverksamhet och genom bidrag till tidskrifter och tidningar fått goda inkomster. Efter det han kommit på grön kvist, levde han godt men aldrig överflödigt, frossade på björnbärssylt och andra godsaker och bjöd ibland en och annan bekant att på middagsställena dela sitt ungkarlslivs små extravaganser, vanligen begränsade till en halva av Cederlunds sötaste Caloric. En gång om året gav han stor middag för sina närmare vänner, ett tiotal historici, författare, riksdagsmän (mest bönder) o. s. v. Vid en av dessa tillställningar, som hölls på Operakällaren, fick jag äran vara med och hade liksom de övriga gästerna all anledning att vara belåten med den förplägnad, värden bjöd på, men också nöjet iakttaga det obesvärade sätt, varpå han tillgodosåg sin egen sinak. Då vi hunnit till kötträtten eller steken, serverades nämligen åt gästerna rödvin och ett ganska ungt och surt sådant, men Agathon förplägade sig själv med en helbutelj söt Champagne, »ty», sade han, »det tycker jag om, men har ej råd att bjuda andra».

En dag besökte han mig i k. Biblioteket och frågade, om jag ville göra honom en tjänst, vartill han ansåg mig såsom naturforskare särskildt skickad — han var nämligen plågad av klåda och trodde orsaken ligga inom zoologiens intressesfär —, samt ställde som ersättning i utsikt en liten middag på Runan. Där träffades vi också några timmar senare, varpå Agathon, sedan vi slagit oss ner i matsalen, sade: »Du får smörgåsbord, en kötträtt, efterrätt, kaffe och ett glas punsch». Det var i slutet av maj och vårens primörer hade kommit. Sedan jag studerat matsedeln, beställde jag kalvstek med färsk spenat och därefter rabarberkräm. Agathon gjorde ej någon anmärkning, men när han skulle betala räkningen, sade han: »Spenaten får du betala själf!», och därvid blev det.

Det var nog denna sparsamhet i småsaker, som jämte omtanke och ordentlighet gjorde att Agathon Hammarskjöld då han bortryckts av döden befanns ha samlat en ganska avsevärd förmögenhet.

★

Bland de talrika föreningar, som funnos i Uppsala med syfte eller uppgift att underlätta studierna och främja den vetenskapliga forskningen genom att sammanföra dennas målsmän och idkare, intog Naturvetenskapliga studentsällskapet under 1870-80-talen en framskjuten plats. Av två av dess fyra sektioner, nämligen den botaniska och zoologiska, blev jag under min första termin medlem och lärde i dem under årens lopp känna flera framstående och märkliga män samt förvärva många vänner.

Sammankomsterna höllos två gånger i månaden och under de första åren å studentkårens lokal, men sedermera i botaniska institutionens lärosal och på zootomiska institutionen. Förhandlingarna leddes av en sekreterare; de övriga funktionärerna voro referenter, mikroskopförvaltare och klubbmästare. Den sistnämndes uppgift var att vid sammankomsterna tillhandahålla punsch, varför en avgift av 25 öre per person erlades samt att anordna de sexor och små fester, som emellanåt höllos. Vid sammankomsterna närvoro i allmänhet professorerna och docenterna i respektive ämnen och deltogo med föredrag och inlägg i förhandlingarna och diskussionerna. Sålunda saknades mycket sällan av professorerna Lilljeborg vid den zoologiska och Thore Fries vid den botaniska sektionens sammankomster, och bland docenterna intresserade sig Veit Wittrock, Franz Kjellman, Axel Lundström, Tycho Tullberg, Hjalmar Théel och Carl Bovallius varmt för verksamheten och trädde i kamratliga förbindelser med de yngre ämnessvennerna. Det behöver ej påpekas av huru stort gagn för studierna och de vetenskapliga intressenas vidgande detta var, liksom även för umgängeslivet och knytandet av vänskapsband.

Vad mig beträffar vill jag i det senare hänseendet nämna, hur Tycho Tullberg och Hjalmar Théel redan efter några veckors bekantskap omfattade mig med intresse och vänskap och att umgänget med dem blev av stor betydelse för riktningen av mina studier och för min framtida verksamhet. Övriga medlemmar av den zoologiska sektionen, med vilka jag knöt närmare förbindelser, voro jämte de här ovan nämnda Andreas Sidner och Mauritz Stenberg, bröderna Christopher och Carl Aurivillius (den förre nu och sedan många år tillbaka professor och Vetenskapsakademiens sekreterare, den senare tidigt bortryckt av döden som docent i zoologi), Filip Trybom (med tiden byråchef för fiskeriärenden i K. Landtbruksstyrelsen, död 1913), Anton Stuxberg (den inom kort ryktbare Vega-mannen, sedan intendent vid Göteborgs museum, död 1900), Gustaf Kolthoff (konservator vid Uppsala zoologiska museum, polarforskare, död 1914) och Adolf Appellöf (död 1920 som professor i komparativ anatomi i Uppsala).

Den sistnämnde, som var några år yngre än jag och anlände till Uppsala ungefär samtidigt som Mauritz Stenberg lämnade universitetet för att vid skogsinstitutet utbilda sig till jägmästare, efterträdde honom som en av mina närmaste vänner och nästan dagliga umgänge. Han var gottlänning till nation och en synnerligen glad och vänsäll ung man, i besittning av flera bland de originella egenskaper, som utmärka invånarna på den fagra ön i Östersjön. Redan tidigt efter ankomsten till Uppsala fick han bi- eller vedernamnet »Hurran», vilket överflyttades på honom därför att det i Fyrisstaden fanns ett par märkvärdiga mamseller Appelqvist, som kallades »Appelhurrorna». Dessa damer, som voro mycket uppmärksammade och omtalade, hade klädstånd, möbelhandel och uthyrning av »pianor» vid Vaksalagatan, men naturligtvis intet annat gemensamt med den blivande professorn än de två första stavelserna i släktnamnen. I Uppsala voro emellertid mer eller mindre välmotiverade öknamn mycket vanliga, och Adolf Appellöf fick så länge han levde bära namnet »Hurran», förbundet med en stor och vidsträckt popularitet.

Även bland botanisterna hade jag många vänner och bevarar i särskild hågkomst de utfärder och exkursioner, som jag i sällskap med dem under maj och september månader företog till de natursköna och för sin rika vegetation bekanta nejderna kring Vårdsätra, till Linnés Hammarby o. s. v. Dessa utfärder fingo emellanåt stor anslutning från medlemmar av de andra sektionerna, och när de gjordes med Thore Fries som ledare och spiritus rector och i förening med matsäck, på det förträftligaste sätt anordnad och serverad av Uppsalas berömdaste källarmästare N. P. Svanfeldt på Stadshotellet eller Gästis, voro desamma rikt givande och angenäma tillställningar från både materiella och intellektuella synpunkter.

Främst bland minnena från nu nämnda kretsar framträda emellertid hågkomsterna av Wilhelm Lilljeborg, hans varma intresse för sin vetenskap och vänsälla personlighet. Jag har förut nämnt, hur han sällan försummade zoologiska sektionens sammankomster. Efter dessa deltog han ofta i samkvämen på Gästis eller Gillet, och en, ibland två gånger i terminen hade han för sektionsmedlemmarna bjudning i sitt hem. Där utövades god och riklig gästfrihet under överinseende av professorskan Eva, född Lindstedt och gubbens maka i hans andra gifte, vilken var ett gladt och vänligt fruntimmer och mycket road av sällskapsliv. Makarna voro barnlösa, men detta tomrum fylldes av professorskans systerson Magnus (Masse) och systerdotter Anna Bohmansson. Sedan dessa vuxit upp samt den förre blivit student och den senare en ung dam, som snart hörde till de mer firade på Gille- och nationsbalerna, flyttade professorn från den lilla våning i huset n:o 22 vid Västra Ågatan, som han bebodde i början av 1870-talet, till n:o 14 Järnbrogatan, i hörnet av Rundelsgränd. Den nya bostaden omfattade den stora våningen en trappa upp och lämnade godt utrymme för såväl familjens vardagsbehov som större och mindre bjudningar och fester. Sådana höllos tidt och ofta. Till umgänget hörde resande släktingar och vänner från Skåne, ärkebiskop Sundberg med fru, medlemmar av familjerna Gyllensvärd och Piper, några professorer och docenter, och en mängd ungdom, varibland Masse Bohmanssons kamrater intogo en framskjuten plats, m. fl. Ibland, såsom vid större middagar och supéer, kunde samlingen uppgå till ett femtiotal personer och däröver. I vardagslag och ofta på söndagskvällarna, då man utan inbjudning gästade Lilljeborgska huset, utgjordes umgänget av den intimaste kretsen, med ärkebiskopsparet i spetsen.

Från en av dessa kvällar bevarar jag ett ganska drastiskt minne. Ärkebiskop Sundberg var mycket road av att spela préférence, och medan de äldre damerna, ofta rekryterade med Henrik Kraak eller den »beskedelige Kraaken», vid en kopp té dryftade vad som hände inom Uppsalasocieteten och ungdomen med liv och lust dansade i matsalen, till musik av Andreas Sidner eller Ebba Thollander, Totos syster, gingo några robbertar priffe av stapeln i professorns rum. De spelande voro regelbundet ärkebiskopen, Lilljeborg, akademinotarien, sedan räntmästaren E. Gyllensvärd och läroverksadjunkten Herman Siljeström. Ifrågavarande afton, då den sistnämnde av någon anledning hade uteblivit, blev jag av Lilljeborg anmodad att vara fjärde man — ett anbud, som jag mottog med mycken tvekan och bävan. Jag hyste nämligen mycket stor respekt för ärkebiskopen, ej minst som kortspelare, men kunde ej komma undan. Spelet fortgick emellertid lugnt och fridfullt, till dess i en omgång Gyllensvärd och jag lyckades göra ärkebiskopen och Lilljeborg stora straffslamm. Sundberg, som hade goda kort utom i ruter, hade sagt klöver, som Lilljeborg besvarade med préférence; men det bar ej bättre till än att Gyllensvärd, som hade utspelet och satt med mycket goda ruter, drog denna färg. Liljeborg med kungen andra kom på mellanhand, men satte ej i majestätet, utan jag tog hem spelet med damen, som satt andra, och den hacka, jag sedan spelade, greps av Gyllensvärd med esset, varpå kungen föll. Sedan följde Gyllensvärds hela rutersvit, och så togo vi hem även de övriga spelen, gynnade av tur och därigenom att motspelarna blottat sina svagheter. Ärkebiskopen hade med stigande missnöje och molnhöljd panna måst kasta sina goda kort, och när spelet var slut, slog han näven i bordet och ropade åt Lilljeborg: »Varför f-n tjurhöll du på ruter kung?» Gubben Lilljeborg bad om ursäkt, men förklarade, att han haft tankarna på annat håll och funderat på en zoologisk fråga. Härpå genmälde Sundberg, att man ej skall tänka i zoologi, när man spelar kort; men skål på dig i alla fall!» Och sedan herrarna klingat både med varandra och med motspelarna, var det bra igen och lika gemytligt som förut.

När zoologiska sektionens medlemmar gästade det Lilljeborgska hemmet, behövde värden ej lägga några band på sin böjelse för att »tänka i zoologi». Han gjorde det tvärtom i så hög grad, att samtalen nästan uteslutande rörde sig om zoologiska rön och intressen. Ofta ledsagades då hans egna meddelanden med förevisning av mikroskopiska preparat och levande material. På fönsterbrädena i sina två rum hade nämligen gubben stående glasbunkar och tallrikar fyllda med vatten och innehållande utbytet av hans talrika exkursioner till Uppsalatraktens dammar och andra vattensamlingar. Fångsten utgjordes huvudsakligen av entomostraceer eller hinnkräftor, vilka under åratal utgjorde föremål för Lilljeborgs specialstudier och genom vilkas bearbetning och beskrivning han förvärvade stort anseende inom den lärda världen. Först vid flera och åttio års ålder avslutade han sina forskningar angående nämnda i yttre hänseende oansenliga men från många synpunkter högst intressanta djur, och först då gav han sig tid till att syssla med ämnen och intressen, som han under mer än sex decenniers zoologverksamhet försummat. Härom berättade Tycho Tullberg en gång bland annat följande. Gubben Lilljeborg hade på gamla dagar för vana att om morgnarna taga sig en promenad på Kyrkogårdsgatan och i de lummiga alléerna på den vackra kyrkogården och träffade där andra emeriti och professorer. En dag slog han sig i sällskap med förre professorn i mekanik C. G. Lundqvist och sade till honom: »Nu, bror Lundqvist, kan jag rekommendera dig en riktigt rolig bok, nämligen Fältskärns berättelser». Säkerligen var gubben Lilljeborg den ende professor i Sverige, som först vid nära nittio års ålder gav sig tid till att taga kännedom om Topelii ryktbara verk, och anekdoten är betecknande för den hängivenhet och uppoffring, med vilka han under sin långa levnad gått upp i sin scientia amabilis.

---

1. I: Edward Forssberg. Dikter. Stockholm 1906.
2. Högra hörnet av Drottninggatan, där firman Haaks speceri- och lamphandel var och ännu är belägen och där meddelanden angående studentkårens angelägenheter m. m. plägade vara anslagna.