Mina Uppsalaminnen/Kapitel 4

←  Stockholms nation på 1870-talet. Kamratliv och kotterier

Mina Uppsalaminnen av Carl Forsstrand Studentspex och resande teatertrupper

Studentmötet 1875. Jubelfesten 1878. Vegakarnevalen  →

IV.
STUDENTSPEX OCH RESANDE TEATERTRUPPER.

I det föregående har jag omtalat, hur Thaliakonsten i början och midten av 1870-talet stod högt på Stockholms nation. Det var fortsättningen på en föregående glansperiod, då en så kvick och spirituell man som den nu nära åttioårige k. sekter Isidor Lundström skrev för scenen bland annat den, om jag så får uttrycka mig, uppsluppna tragedien »Cleopatra» — och Gustaf Fredriksson skar sina första lagrar på tiljan. År 1873 upprätthöllos de vackra traditionerna på författaresidan av Edvard Forssberg (död 1902 som regementsläkare) och Ernst Meyer (död 1913 som förste bibliotekarie vid Carolinabiblioteket) och på skådebanan av Nils Personne och Ludvig Bergström m. fl.

Den sistnämnde, som särskildt var en oöverträfflig Sjövall i August Blanche's »Ett resande teatersällskap», uppgick under sin, jag vill minnas, treåriga Uppsala-vistelse, helt och hållet i sina teaterintressen. För dessa hade han, oavsedt den inre heliga elden och sin talang som kuplettsångare, även ärftliga eller från barndomen härstammande förutsättningar. Hans moder tillhörde nämligen den ansedda stockholmssläkten Wedberg, vilken ägde och om somrarna bebodde det vackra Lidingsberg å Lidingön. Där fanns, liksom också hos fränden, »Lidingö-kungen» Janne Zetterberg på Hersby en särskild teaterpaviljong^[1]. Sällskapsspektaklen voro i Gamla Stockholm vida mer omhuldade än nu för tiden, och både på Lidingsberg och Hersby spelades under 1850-60-talen con amore. Bland de medver kande må nämnas Ludvig Bergströms morbroder assessorn och revisionssekreteraren, sedermera justitierådet J. O. Wedberg, som var en god karaktärsskådespelare, samt Ludvig själv, sedan han kommit till ålder och visdom. De sålunda vunna lärdomarna och erfarenheterna kommo honom väl till pass i Uppsala, där den vänsälle, glade och jovialiske, ständigt smågnolande unge mannen röjde så ringa lust för prillan, att det berättades, hur hans tentamensskjorta ej kom till användning mer än en enda gång, men däremot med mycket stort intresse ägnade sig åt allt vad teater hette. Ludvig Bergström var emellertid redan tidigt besvärad av dövhet, vilket gjorde att han ej kunde tänka på att på allvar ägna sig åt Thaliatjänsten. Efter sina glada Uppsalaår hamnade han i stället och som jag förut nämnt i Tullverket, där han deklamerade och sjöng och då han tjänstgjorde i packhuset var särskildt belåten, när speldosor från utlandet strömmade in och skulle förtullas. Det berättas nämligen, hur han då plägade draga upp dem och låta dem spela samt med förtjusning sjungande eller visslande stämma i, när populära operamelodier gingo av stapeln.

Bland roller, som Ludvig Bergström utförde, må nämnas eunucken Eutropius’ i Forssbergs och Personnes berömda »Roms brand eller kejsar Nero och Katakomberna. Stor tragisk compott i 5 akter på vers, av Mormors Glädje och Nasogrosso». Denna pjäs gavs på nationsteatern första gången den 20 oktober 1873. Jämte eunucken — Bergström voro rollinnehavarna: Nero, romersk kejsare, grym tyrann — Personne, Theobalda, kristen kvinna, from martyr — J. E. Dumrath, första och andra augurerna — E. Lundgren och O. F. Hagman. Av pjäsen trycktes hos P. Hanselli 23 numrerade exemplar, som utdelades till medlemmar i det glada och vittra sällskapet O. B., bland vars ledamöter jämte Forssberg och Personne märktes bröderna Carl och R. M. Bovallius, Nils Engström, G. A. Lind, Hj. Öhrvall m. fl. sedermera på skilda verkningsfält bemärkta och framstående personer.

Personne var överdådig som Nero. Den mycket tacksamma rollen gav honom rika tillfällen att utveckla ej blott all den galenskap och grymhet utan även all den cynism, som författarna hade funnit lämpligt att utrusta det kejserliga odjuret med och som troligen också överensstämde med den historiska sanningen. I alla händelser blev den nu synnerligen realistiskt återgiven. Väl gjorde den omständigheten att pjäsen eller den tragiska kompotten till stor del är avfattad på omväxlande svenska och latinska vers eller rim, att åtskilliga av kvickheterna gingo förlorade för publiken eller ej ägde den fängslande förmåga, de kunde haft, om de genomgående varit avfattade på svenska. Men på den tiden kunde man sitt latin både vida allmännare och mycket bättre än i våra dagar, och Nero-Personne förstod mästerligt konsten att poängtera innebörden i orden, dock utan att göra den plump och osmaklig. Däri skilde han sig fördelaktigt från åtskilliga av sina efterföljare bland Neros framställare, bland vilka om några år den mest uppmärksammade var — kan man tänka sig — den med den med tiden på andra skådebanor så ryktbare Karl Staaff.

Personne som Nero var i själva verket en så dominerande figur, att de övriga uppträdande trädde i skymundan och fallit i glömska. Dock minns jag ännu, hur eunucken Eutropius skötte sig med all den bravur, som hans olyckliga belägenhet medgav, och hur Theobalda i full överensstämmelse med texten och med författarnas intentioner skänkte utförandet en del detaljer, som man knappt kunde vänta av en kristen och lidande kvinna, men väl av en dam, som delade sin gunst mellan Eutropius och Nero.

Som en provbit på innehållet i pjäsen må anföras den monolog, varmed Nero i sin sängkammare inleder första akten:

Nero (drömmande):

Gån bort I spöken, låten bli att grina.
Vad vill du mig, o Mutter Agrippina?
Germanicus, du med din brumbas,
Vad har du här att göra inter umbras?
Så kommen inte närmare, nej stopp där!
Men varför spöken I, ja säg, quapropter?
Nej, släpp mig nu — —.

(vaknar):

Men kors vad jag är dum,
Här ligger jag i mitt cubiculum.
Jag tyckte nyss Poppæa låg bredvid mig;
Det måtte varit maran blott, som red mig.
God morgon universum … jag är slö
Från nöjena i natt uppå min ö
Uti den blåa grottan uppå Capri
Av mat och dryck och mycket annat lappri.

Här ligger nu all honung från Hymettus
Och gör, att jag får gå på ett pudretthus.
Nej, magen är jag icke riktigt sund i
Det märker jag — (spyr) sic transit gloria mundi!

Det var emellertid ej endast uppsluppna och ofta grovkorniga eller vågade, parodierande tragedier och dramer, bland vilka de med »Roms brand» analoga »Erik XIV», »Klosterrofvet» m. fl. i det följande skola omtalas, som uppfördes på nationsteatern. Spexprogrammen utfylldes ofta med små komedier, farser och vådeviller o. s. v. från yrkesteatrarnas repertoarer, och det var väl huvudsakligen i dem, som de teatraliska anlagen hos somliga landsmän fingo göra sig gällande och hos några, såsom Gustaf Fredriksson och Nils Personne, erhöllo avgörande eller bestämmande inflytande på deras framtid.

Bland dessa småpjäser må nämnas det skäligen obetydliga lustspelet »Herre, var så god och tag bort er dotter!» (bearbetning av Fr. Hedberg efter Marc-Michels och Labiche's »Otez votre fille, s'il vous plait»), som jag har särskild anledning att minnas. En gång under något av mina första Uppsalaår, då det skulle uppföras, blev jag nämligen anmodad att utföra dotterns eller rättare en av döttrarnas eller Isabellas roll. Förmodligen fick jag den maktpåliggande uppgiften därför, att jag på den tiden hade ett föga manligt utseende eller, som man behagade uttrycka sig, »såg ganska söt ut», och fastän jag ej hade ett spår till anlag som skådespelare och än mindre som skådespelerska, vågade jag försöket och gjorde fiasko. Redan omdaningen till fruntimmer vållade svårigheter, men klarades med bistånd av en av flickorna på Lunkan, vilken ställde en av sina klädningar och andra persedlar till förfogande, men framför allt med hjälp av perukmakaren Sundin, den skicklige maskören och klassiske »hår-professorn». Denne var ett av decenniets många Uppsalaoriginal och vida bekant i studentkretsarna. Han var också Stockholms nations oumbärliga faktotum vid spexen, men en ganska granntyckt och om sin värdighet mån herre, vadan det var brukligt att vinna hans bevågenhet genom att lägga bort titlarna med honom. Allt nog, under Sundins förfarna hand blev jag den märkliga aftonen med smink, löshår och andra behag förvandlad till »dottern». Det hela såg mycket lovande ut, och jag var innan spektaklet började föremål för ganska närgången flirt. Med bävan motsåg jag dock fortsättningen och kom också av mig redan vid ingången. Jag möttes nämligen från publiken med en opassande anmärkning angående »dotterns» lekamliga tillstånd — Sundin tycks ha väl rikligt placerat en del av lösbehagen på hennes mage —, och det därav vållade allmänna fnissandet övergick till förbryllande jubel vid min första replik och mina tafatta rörelser. Lyckligtvis räddades situationen av de övriga uppträdande, bland vilka Eberhard Quensel (numera justitieråd) utmärkte sig i fadern-Montdoublards roll och »Sjobbis» eller H. Sjöberg excellerade som den bullersamme bataljmålaren Follabraise.

Efter »Herre» etc. gavs Frans Hodells fars »En farlig kommission» med Sjöberg, Quensel (som spelade fru Antoinette) och H. Juhlin-Dannfelt i huvudrollerna samt slutligen »Erik XIV eller Den sönderslagna blomkrukan eller Den straffade nyfikenheten. Sorgespel i 4 akter av M. E. (Ernst Meyer). Musiken av Hagman; dansen arrangerad av G. Lundström». Personerna i detta spex, som länge höll sig på repertoaren, voro: Gustaf I (död); Erik XIV, olyckligt offer; Karin Månsdotter; Johan III, grym tyrann; en hovmarskalk, ögontjänare, och Stenbock, stum person, men som går omkring och skjuter.

Om innehållet lämna följande utdrag ur ett av de numera ytterst sällsynta tryckta exemplaren en föreställning.

Första akten. Kungl. Slottet. Erik sitter på sin tron, omgiven av hovfolk, som under sång utföra en balett.

Erik (sedan sången och dansen slutat): Det är då för djävligt! I dag är jag vansinnig igen. Jag måste ha någonting, som kan förströ mig. — Hovmarskalk, hugg genast halsen av Sturarna! Det är så godt först som sist.

Andra akten innehåller bland annat de dråpliga scenerna med Karin Månsdotter.

Tredje akten slutar med att Erik säger: »Nej, nu tror jag, att jag, föga olik en vansinnig människa, löper till skogs och blir borta i 8 dagar!

Fjärde akten inledes med några repliker mellan Erik och Johan. Sedan den sistnämnda sagt »du måste dö!», kommer följande avslutning:

 Erik:

Skall det vara så nödvändigt det?

 Johan:

Ja, livet kan ej mer dig vara kärt,
Så välj då graven hellre en ett fängsel!

 Erik (avsides):

Han talar på (räknar på fingrarna) 5-fotade jamber,
— Jag vill göra sammaledes:

Nå väl, tyrann! Jag väljer döden då.
På vad sätt önskar du? och jag skall lyda.

 Johan:

Välj själv ett av de trenne, jag nu nämner:
Vill du bli dränkt?
Vill du bland bolster kvävas?
Eller av ärter äta dig ihjäl?

 Erik:

Det sista, bov!

 Johan:

Nå väl! Så läs till bords
Och sätt dig ner och ät!

 Erik:

(sätter sig att äta; efter en stund säger han):

Ja, säga vad lektor Ahlqvist än vill, så nog fan är det gift i den här ärtsoppan alltid!

(Sjunker så småningom död ner).

Eriks roll utfördes under åtskilliga år av Johan Petter Lekberg, som egentligen var värmlänning men ingick i Stockholms nation, därför att han (år 1871) hade avlagt studentexamen vid Stockholms Lyceum. Hans långa röda skägg, ljusblå ögon, krokiga näsa och bleka hy föranledde vederbörande att låta honom kreera huvudrollen i det drastiska sorgespelet. Detta blev, kan man säga, både hans lycka och olycka. Han förälskade sig nämligen så starkt i uppgiften, att han under sin långa vistelse vid universitetet egentligen ej blev något annat än den olycklige Vasakungen i spexets galghumorsbelysning.

Då Johan Petter Lekberg nu i många år vilat i sin grav, kan det ej vara ogrannlaga att här något dröja vid hans minne. Han var en av dessa ganska talrika misslyckade individer, som Uppsala studentkår för fyrtio, femtio år sedan hade att uppvisa, men som numera försvunnit eller äro mycket sällsynta. När han avlade studentexamen, var han redan flera och tjugu år gammal, och han tillhörde den under Stockholms Lycei senare år ej fåtaliga kategori unga män från landsorten, som, ofta utan begåvning och kunskaper, begagnade sig av läroverkets anseende såsom studentfabrik för att nolens volens förvärva den vita mössan och därefter försöka vinna sin utkomst på den prästerliga banan. Kommen till Uppsala, började också Lekberg förberedelserna för denna med att studera hebreiska, men fattade av en eller annan anledning intresse även för arabiska. Fastän han säkerligen ej ägde några förutsättningar för språkvetenskapliga studier, beslöt han sig för att läsa på graden med arabiska som huvudämne. Resultatet av hans strävanden lär ha stannat vid att han kunde etthundra olika benämningar på kamelen. Även detta var sannolikt en överdrift, och visst är, att det aldrig blev någon examen. Johan Petter blev en överliggare, som för sin existens var beroende av nationens och kamraters välgörenhet, samt ett föremål för gyckel och drift, vars bekymmerfyllda liv fick glädje och innehåll genom hans teatraliska verksamhet. Jämte Erik XIV voro hans glansroller Lorenzo eller storhertigen av Toscana i »Rudolf eller Blodbadet på Sicilien eller den förlorade diamanten eller Hat utan kärlek», förste auguren i »Roms brand», doktor Rank i »Ett dockhem» m. fl.

Det kan ej heller förnekas, att Johan Petter Lekberg var en ypperlig skådespelare i de parodiska tragedierna och andra studentspex, i vilka frånvaron av all scenisk talang mest främjade framgången och där det befängda i handlingen vad Lekberg beträffar ökades genom hans förmåga att taga uppgiften på fullaste allvar. Han firade också stora triumfer, särskildt i Erik XIV, i scenen på Stortorget med Karin Månsdotter och hennes äpplen och i dödsscenen o. s. v., där han med sina allt annat än kungliga later och sin breda värmlandsdialekt väckte stormande bifall.

Naturligtvis drevs i Erik XIV ett ohejdadt skoj med den historiska sanningen eller verkligheten, och så var även fallet i de övriga »historiska» skådespelen. Bland dessa erinrar jag mig särskildt »Klosterrofvet», vari den på fyra akter fördelade handlingen var förlagd till midten av 1200-talet och där man fick lära känna konung Erik XI, kallad »läspe och halte», samt hans gemål och flera märkliga samtida. Särskildt minns jag ett uppförande av denna kvicka och uppsluppna pjäs i april 1880. Den gavs då med en mycket god och glad uppsättning. Konung Erik spelades av Gustaf Roos, kallad »Klossan», (numera landshövding på Gottland), vilken gjorde sitt bästa i att läspa och halta, både när han bröt skroksokner och ovsokner och då han trådde dansen. Det märkliga var att han alltid haltade på den foten, som var vänd åt publiken, och sålunda bytte om halt fot, när han själv vände. Drottning Catharina, vacker och ståtlig men ganska lätt på foten, återgavs av den här ovan nämnda Herman Zethelius, Jarl Ulf Fasi var Isidor Kjebon (nu aktuarie i Stockholms Rådsturätt), kardinal Vilhelm af Sabina Th. Björklund (sångare, medicine doktor, död) och den tyske riddaren Guttorm von Habenichts Karl Staaff. Bland övriga rollinnehavare märktes den i Stockholm under de senast förflutna decennierna mycket uppmärksammade och i vida kretsar för sitt originella och vänsälla uppträdande uppburne och omtyckte greve Magnus von Rosen. Han skulle spela abedissan i Vadstena kloster, men måste efter några energiska ansträngningar för att bekämpa ett illamående avstå och fick en ställföreträderska i, om jag minnes rätt, Kjebon. Emellertid repade sig abedissan under kvällens lopp, så att hon kunde uppträda i eunuckens roll i den som efterpjäs givna »Roms brand».

Bland övriga, särskildt underhållande och minnesvärda teaterföreställningar på Stockholms nation må nämnas följande.

Den 4 april 1878 upptog programmet 1) »Min hustrus hemlighet»; 2) »Susanna och gubbarna»; 3) »Genom telefon».

Susannas roll utfördes av Walter Bergh (son av den berömde konstnären Edvard B; skulle bli läkare, men lämnade Uppsala efter några terminer; hans vidare öden obekanta). Såväl genom utseende som i andra hänseenden fyllde han väl sin andel i den kvicka men ganska svinaktiga pjäsen. I övrigt hade nationsscenens bästa krafter, nämligen Sjöberg, Gustaf Roos, Harald Molander m. fl., mobiliserats.

Den 23 november 1878 bjöds i samband med gåsfesten på en särskildt värdefull föreställning, nämligen först François Ponsard's »Horatius och Lydia» och därefter » Vitulus, Thet är Een lustig Fabula om en bonde benämdh Coræbus, som bleff bort såld för en kalf, i comædi wijsz stält på Latin aff Cornelio Schonæo och (nu) på Swänsko verterat af Christophoro Moræo Scholæ Nycopensis Con Rectore».

(Först given av djäknarne i Nyköping 1685 och nu för andra gången uppförd).

»En djäkne framsägande summan av Comoedian » var Alfred Victorin, d. v. s. nationens populäre »Vippe», en av de äldre landsmännen, bekant för sina vittra intressen och litteraturhistoriska kunskaper, sina fruktlösa tentamensstrider med Ribbing och sitt obundna, sorglösa leverne; (död för åtskilliga år sedan som e. o. amanuens i K. Biblioteket).

I Ponsards’ pjäs utfördes Horatius’ roll av H. Molander, Lydias av E. Quensel och Beroës, Lydias slavinnas, av H. Wahlström. På programmet angavs, att motsvarande rollinnehavare vid styckets uppförande i Paris år 1850 voro M. Brindeau och M:lles Rachel och Favart. Man var tydligen inte rädd för att jämförelser anställdes.

Den 8 april 1881 gavs »Ett Spex af följande Halt!»:

1. »Hata mig, herre!»
2. »Susanna och gubbarne.»
3. »Ett dockhem.» (Bearbetning av M. E.)

I det sistnämnda hade Ernst Meyer på ett synnerligen roande sätt travesterat och skojat med Ibsens nyligen utgivna, uppseendeväckande och ej minst i Uppsala omdebatterade skådespel. På några håll ansågs nog detta hädiskt, men på andra uppfattade man skämtet som en hälsosam motvikt mot den Ibsenfeber, som vid ifrågavarande tid rasade i Uppsala och gjorde sig mer eller mindre kännbar i decenniets sociala diskussioner och slitningar. För egen del kände jag det efter de jolmiga och överspända harangerna i originalet som en uppfriskande kalldusch, när dr Rank (Lekberg) gjorde sin entré och konfronterade styckets båda damer med att helt prosaiskt utbrista: »Här är ju alldeles som i Bergslagen, Nora och Linde på en gång!»

Den 22 november 1884 samlades nationen jämte talrika inbjudna gäster på stora Gillesalen, då supén eller gåsfesten föregicks av en musikalisk-teatralisk föreställning efter följande omfattande program:

1. Ouverture.
2. »Hata mig herre!»
3. »Den Sokratiska skolan. Filosofiskt drama i 3 akter av M. E.»
4. »Erik XIV.»

Jag minns ej, om det var första gången som det filosofiska dramat uppfördes, eller om premiären ägt rum under något av de föregående åren; men det väckte stormande bifall. Det kan också betecknas som ett av de roligaste alstren av E. Meyers kvicka penna samt hade en alldeles särskild resonans i Uppsala genom sin blodiga drift med Boströmianismen och i synnerhet med Ribbings berömda »Grundlinier». De i dramat uppträdande personerna voro:

Sokrates, F(ilosofie) D(oktor), filosof i Atén, chef för den Sokratiska skolan och ordförande i fattigvårdsstyrelsen.

Xantippa, hans hustru.

Aspasia, premiärhetär i Atén.

Plato, F. D., filosof och R. N. O.

Aristippos, F(ilosofie) K(andidat), huvudman för cyrenaiska skolan;

Antisthenes, F. K., huvudman för cyniska skolan.

Rollinnehavarna voro vid ifrågavarande tillfälle Sokrates — Fritz Richter, Aspasia — Otto Croneborg, Plato — Isidor Kjebon, Aristippos — Karl von Feilitzen och Antisthenes — Valdemar Roos, samtliga stockholmare, men Xantippas roll »utfördes på svenska språket av herr Axel Tode», en för sitt glada humör, sin sprudlande humor och sin betydande embonpoint mycket uppmärksammad och populär göteborgare.

Iscensättningen var förträfflig och redan från början kom publiken i upprymd stämning. I första akten infördes man nämligen i Platos studerkammare, där den store filosofen, ypperligt maskerad med hög och bred panna och betydande flintskallighet samt iklädd nattrock, tofflor och lagerkrans, låg på en soffa och läste (i Grundlinierna). Sedan ridån gått upp undfägnades man med följande märkvärdiga tirad:

»Kunskapsläran (reellt utförd såsom en betraktelse av medvetandets bestämningar såsom ett varande i själen eller i anseende till deras vara och arten av detta) i själen finnas, förutom de till sitt ursprung sinnliga, föränderliga och blott faktiskt och subjektivt eller ock för enskilda fall objektivt vissa förnimmelserna och kunskaperna, andra, själen själv ursprungligen tillhöriga (om ock med anledning av det sinnliga aktualiserande), oföränderliga och nödvändiga och om ett sådant (väsentligt varande)» — Nej, vad i Herrans namn är meningen med det här? (repeterar detsamma) Nej, det här går då aldrig i mig, om jag läste om det aldrig så många gånger, — Vidare då! »Det Ena är (utan bestämning av dess vara och alltså eo ipso realistiskt fattadt), så = allt (såsom physiskt och växlande) motsägande (mot vartannat och sig själv); i relation till vartannat och relativt bestämdt;» — — jag tror, vid Zeus, att jag blir vriden, om jag håller på med det här längre — (kastar boken på bordet). På sista tiden har jag verkligen fått en avgjord aversion mot filosofiska studier.»

Härefter följde en ganska lång monolog, vari Plato uppehöll sig vid sin obesvarade kärlek till Aspasia, som var »ett charmant fruntimmer, ung, vacker, bildad, spelar piano och talar en excellent franska» o. s. v. Han hoppades kunna vinna henne, sedan han fått en förläggare till sin idélära, men stördes i dessa angenäma funderingar av Antisthenes, som kom för att vigga en femma och berättade en mängd skvaller. Sedan denne gått, kom Aristippos och slutligen Sokrates, men då hade Plato gått för att (i andra akten) ha sin uppgörelse med Aspasia. Deras ganska saftiga dialog slutade med att han fick korgen och i vredesmod avlägsnade sig. Tredje och sista akten utspelades hos Sokrates. Där infunno sig Aristippos och Antisthenes och kurtiserade i tur och ordning Xantippa, men togo, då de hörde Sokrates steg i trappan, sin tillflykt under sängen. Sedan Sokrates kommit in, utspann sig. följande dialog:

 Sokrates (för sig själv):

Det goda, människans ändamål eller lycksalighet, negativt bestämdt εγκρατεία —

 Xantippa:

Vad går du och fånar för? Inte gör du någon nytta med det där inte. Du är verkligen en mycket hygglig karl! En riktigt älskvärd man! I stället för att skaffa hem bröd i huset, går du ikring till månglerskorna på torget och predikar filosofi och försöker göra hela Athen till Boströmianer, och under det du står och pratar smörja med äppelgummorna, komma gatpojkarna och stjäla bort äpplena för dem. Är det skick och fason det? Är det underligt då, att hela folket är argt på dig, är det underligt, att busarna springa efter dig och ropa: »gno tis' i afton!», är det underligt, att Aristofanes skriver pjäser om dig? Nej, det skulle inte en gång förvåna mig, om Melitos, Anytos och Lykon en vacker dag skulle anklaga dig för atheism och tvinga dig att tömma giftbägaren!

 Sokrates:

Tyst kvinna! Nu kan det vara nog?

 Xantippa:

Nog! — Jag tror du vågar urskulda dig! Akta dig! Kom ihåg vad det var, jag hällde över dig härom sisten! Nästa gång kommer du icke ifrån så lätt, du dagdrivare där!

 Sokrates:

Kvinna, du vet att jag har ett daimonium, som säger mig vad jag i varje fall bör göra eller icke göra, och nu säger det mig alldeles bestämdt, att jag bör slå dig på truten, om du ej genast tiger.

 Xantippa:

Vilken oförskämd människa! Och du tror verkligen — (slagsmål under sängen) O olympiska gudar, hur skall det gå med det här!

 Sokrates:

Vad är det för liv under sängen?

 Xantippa (förlägen):

Å det är bara hunden och katten som slåss (ord höras).

 Sokrates:

Är det hunden eller katten, som håller tal nu då? Nej, den här gången låter jag då inte dra mig vid näsan. (Han går till sängen och framdrager Aristippos och Antisthenes) Se så där ja! Där ha vi både hunden och katten! Ett nöje skall jag då ha, innan jag tömmer giftbägaren, och det är att kasta ut de här båda lymlarna. Så där! Ut med Er bägge två! (Han kastar ut dem, tittar ut genom fönstret och spottar ner; till Xantippa): Se så där ja, Xantippa, nu kan du få slå över vad du behagar!

 (Ridån faller.)

Till dessa hågkomster ur Stockholms nations rika spexkrönika må fogas en erinran om, att teaterföreståndarna ej hade några större resurser att röra sig med i avseende på atiralj, kostymer och övrig utstyrsel. Teatergarderoben lämnade sålunda mycket övrigt att önska, dels på grund därav att kostnaderna av helt naturliga skäl måste begränsas, dels ock huvudsakligen därför att kostymer och andra persedlar också användes vid utklädningar och andra upptåg på nationsfesterna, vid maskerader, karnevaler o. s. v. och följaktligen blevo illa åtgångna. Det fordrades mången gång rampskenets förgyllning för att de ej skulle visa sig alltför malätna och slitna; men för övrigt ingick det ju ofta i spexens uppgift att även utstyrseln skulle verka parodiskt och ibland mycket realistiskt. Neros kejserliga glans erhöll sålunda likaväl som Erik XIV:s elände efter avsättningen all den drastiska belysning, man kunde önska. Vid kostymeringen anlitades ofta den ovannämnde Sundin, men ibland även en annan av stadens perukmakare, som hette Kjellberg och likaledes var en originell person. De herrarna togo sina uppgifter på ramaste allvar, och gud nåde den, som ej villigt fogade sig i deras hantering med bränntång, mastix och smink.

Det var emellertid ej endast stockholmarna utan även de övriga nationerna, som vid sina fester förhöjde glädjen med teatraliska föreställningar. Vid några av dessa hade jag nöjet vara gäst, såsom en gång hos göteborgarna, då programmet bland annat upptog Erik Böghs »Tre för en». Däri spelade min vän Adolf von Möller fru Lundins roll och skördade livligt bifall genom sitt lika originella som ogenerade uppträdande. Den unge mannen hade vid denna tid lagt sig till med ett ganska prydligt helskägg, som han emellertid ej i enlighet med den kvinnliga rollens fordringar ville offra. Han anlade i stället en bindel, som dolde kinderna och hakan, och gjorde vid sin entré ett tillägg till texten genom förklaringen, att han led av svår tandvärk, vilket naturligtvis väckte stort jubel. För övrigt kunde han ingalunda sin roll, men utfyllde luckorna med extra uttalanden och betraktelser, som till och med skulle ha bragt hrr Axel Ringvall och Mille Strömberg på skam.

Sörmlänningarna utmärkte sig för mycket glada och roande spex. På deras reportoar stod i främsta rummet den tidigt bortgångne Hugo Montgomery-Cederhjelms utomordentligt roliga »På Madagaskar», opera-buffa i två akter med musiken av A. Kull och C. A. Forsman. Till denna pjäs, som första gången gavs i april 1869, hade nationen uteslutande uppföranderätt.

Personerna voro:

Uschiameja, drottning av Madagaskar.

Guttapercha, hennes dotter.

Uffo, gudinnan Rakkas överstepräst.

Gluffo, överhovmänniskogödare.

Radamuffo, stormoritask av Monomotapa.

Á la Bonheur, fransk botanist.

Vigg, svensk och f. d. student.

En härold, hudavdragare, människoätare, moritasker.

Till sörmlänningarnas repertoar hörde även den lilla vackra operetten »Mohrens sista suck», vilken till och med någon gång uppfördes på Uppsala teater, det anspråkslösa Thaliatemplet nära Rullan, som efter växlande öden under mina senare studentår ägdes av en i lärdomsstaden mycket känd cigarrhandlare, polacken Peschel Baroviak. År 1877 i april gåvos där ej mindre än tre studentspex i rask följd, då programmet upptog Prolog, »Hos portvakten», »En herre utan frack» och slutligen den nyssnämnda operetten. De förnämsta, ganska krävande sångpartierna i denna utfördes av den musikaliske och med en vacker första tenor utrustade sörmlänningen Gotthold Arbman (död för några år sedan som praktiserande läkare i Stockholm) som Donna Rotunda och den framstående baritonsångaren, östgöten Ragnar Grevillius (sedermera musiklärare i Göteborg) som Don Lopez y Infamo, spansk riddare. De övriga rollerna innehades av den vackre och ståtlige norrlänningen Magnus Axling som Don Cascaluna, grand av Spanien, och sörmlänningen P. Blomberg som Mustapha Ben Abel Guzon, mohrisk prins.

Även stockholmarna gåvo på Uppsala teater en operett, nämligen »Stora Mogul», med musik av Oscar Hagman och text av Henrik Schück. Den var ganska praktfullt uppsatt och mottogs med stort bifall. Jämte den vackra musiken beundrades baletten, vari sju par av de yngsta och med vackert utseende begåvade landsmännen uppträdde som dansöser. Bland dem minns jag särskildt Gustaf Hegardt (med tiden v. häradshövding och advokat i Malmö) och en mörkhyad yngling vid namn Molin, vars spår jag förlorat.

I allmänhet stod den koreografiska konsten högt på Stockholms nation, och flera av koryféerna verkade i sina luftiga, paljetterade dräkter fullkomligt illusoriskt som unga dansöser och blevo föremål för mycken hyllning och beundran. När t. ex. Harald Sundberg (nu f. d. regementsläkare och praktiserande i Stockholm), som för övrigt hade ärftliga anlag för de mest vågade piruetter, en afton gav gästspel på Sörmlands-Nerikes nation, lade han de unga eleganta värdarna med blivande justitieråd och andra allvarsmän i spetsen för sina fötter.

Till omväxling med studentspexen hade man de resande teatertrupperna. Dessa voro många och av mycket växlande värde; varom det nu efter fyrtio, femtio år dock är vanskligt att fälla något exakt eller tillförlitligt omdöme. Det intrycket fortlever emellertid, att det ofta gick mycket muntert och livaktigt till i stadens anspråkslösa och dragiga Thaliatempel och att den sceniska konsten bjöd på åtskilligt, som nu för tiden är densamma främmande. Medan prestationerna mången gång voro goda och motsvarade även nutida fordringar, hade de dock ofta både i iscensättning och utförande en gestaltning à la Sjövall, som gjorde tragedien till fars och farsen till tragedi men höjde den glada stämningen i salongen. Därtill bidrogo även de tillägg till handlingen på scenen och de intermezzon, som gjordes av studentpubliken.

Mina tidigaste minnen av de resande teatertrupperna äro förbundna med det Tivanderska sällskapets gasterande på hösten 1874. Visserligen hade Carlberg och Salzenstein förut eller under vårterminen bjudit på en repertoar, som bland annat innehöll »Tjuvskyttarna», men hågkomsterna härav ha alldeles förbleknat inför Knut Tivanders och hans berömda flickors med stor framgång krönta bemödanden att göra Offenbachiaden populär på Uppsala teater. Tivander, som var en ganska korpulent, glad, jovialisk och bullersam person, fattade sitt yrke mer från affärsmässiga än konstnärliga synpunkter och hade under sina strövtåg i landsorten samlat erfarenheter om de Offenbachska operetternas fängslande förmåga, isynnerhet som de ofta voro vad man kallar »benpjäser». Hans repertoar upptog sålunda »Frihetsbröderna» och »Storhertiginnan av Gerolstein» m. fl., men han gav även komedier och dramer. En pjäs, som gick för goda hus, var sålunda »Don Cesar de Bazano», där han också kunde bjuda på en verkligt god förmåga i huvudrollen, nämligen Ludvig Otterström, truppens bärande kraft på manssidan och en även efter storstadsanspråk framstående skådespelare.

Tivanders stora trumf var emellertid som redan nämnts operetterna och de vackra unga flickor, som i dem uppträdde, huvudsakligen som bifigurer eller i kören och, om jag så får uttrycka mig, som skåderätter. Det var sålunda i den Tivanderska truppen, som de efter ett par år eller så på Mindre teatern i Stockholm (»Hammerska ladan») så uppmärksammade och firade skönheterna Thérèse Kleingardt, Emma Thunberg, Anna Rustan, Fanny Helin m. fl. först gjorde sig bemärkta. Att de skulle väcka uppseende och vinna beundran i en stad med så talrik manlig ungdom och så få fruntimmersresurser som Uppsala, var ju givet, och månget ynglingahjärta kom också i brand för deras skull. Under de veckor, som Tivander den gången lyckliggjorde lärdomsstaden, lågo också studierna på många håll nere. Offenbachiaderna gåvos för goda hus, och på middagarna var det mycket spring på Vaksalagatan, vid vilken de unga damerna bodde och dit studenterna förlade sina promenader i förhoppning om att få möta och uppfånga en blick av de sköna. Dessa bevakades emellertid ganska strängt av Tivander och hans maka, och de kärlekskranka ynglingarna fingo i allmänhet bränna sina kol förgäves. När truppen slutligen, jag vill minnas i januari eller februari 1875, bröt upp och begav sig till Norrköping, blev det trist och tomt vid Fyris; men några av de mest förälskade vildhjärnorna följde inkognito med till den nya skådeplatsen för att ett par veckor glädja sig åt refrängen. Under tiden läto de de kvarvarande avundsjuka kamraterna taga hand om deras post och telegrafera, om något inträffade, som kunde påkalla deras snabba återfärd. På den tiden fanns lyckligtvis ej telefonen; hade så varit fallet, vete Gud hur det gått, om oroliga pappor och mammor i Stockholm hade underrättat sig om, hur gossarna skötte sina studier.

Medan Tivanderska sällskapet huvudsakligen verkade inom de lättare grenarna av den sceniska konsten, var förhållandet det motsatta med Novanderska truppen, vilken under sin ambulerande tillvaro emellanåt gästade Uppsala. Direktör Novander bjöd visserligen också på »Herr Dardanell och hans upptåg på landet» och andra lustspel, men lade dock mest an på det stora skådespelet, såsom »Allt för fosterlandet», eller på känslosamma dramer, såsom »Jane Eyre» m. fl. Detta skulle han emellertid ej ha gjort. Intentionerna voro visserligen goda, men publiken, som huvudsakligen utgjordes av studenter, hade föga sinne för den allvarliga dramatiska konsten, åtminstone i den gestaltning, som bjöds av direktör Novander och hans band.

Föreställningarna blevo följaktligen ofta föremål för ett uppsluppet skoj, vari min gode vän och kotterikamrat Adolf von Möller särskildt utmärkte sig. Med livlig uppfattning om en students frihet och yttranderätt, tillät han sig nämligen, kvick, orädd och oberoende som han var, handlingar, vilka skänkte honom ett ej alldeles oberättigadt anseende som översittare, men ofta voro mycket roande för hans sällskap och umgänge. På Uppsala teater gav han tidt och ofta fritt utlopp åt sin spefågelsnatur, och den Novanderska truppens utan tvivel aktningsvärda men merendels underhaltiga prestationer erbjödo ett tacksamt fält för hans okynne och öppet uttalade kritik. När sålunda herr Novander, som en afton hade uppträdt i »Herr Dardanells» roll, en följande kväll spelade lord Rochester i »Jane Eyre» och uppträdde i samma eller likadana grårutiga pantalonger, som han användt såsom »Herr Dardanell», fick man plötsligt från parketten höra von Möllers impertinenta röst fråga: »Förlåt, mylord, men är det inte herr Dardanells byxor ifrån landet, som ni har på Er?» Att publiken jublade och direktören blev ursinnig, var givet.

En annan afton då »Allt för fosterlandet» första gången gavs, hörde man von Möller strax som ridån gått upp fråga vederbörande på scenen: »Hvad heter pjäsen?» Detta satte publiken ögonblickligen i stämning, och det blev en mycket glad kväll. Novander gjorde visserligen såsom hertigen av Alba allt för att förläna föreställningen det allvar och den tragik, som den bloddrypande handlingen krävde, men det ville ej lyckas. Den miljö, han med teaterns och sina egna klena resurser i dekorationer och attiralj skapat för att skänka en föreställning t. ex. om torget i Antwerpen, verkade långt ifrån illusorisk, och när man så i de spanska legoknektarna igenkände Uppsalas fyra stadsbud, iklädda blå buldansblusar och hjälmar av silverpapper, var fältet uppgivet. Jublet och skojet nådde sin höjdpunkt, när man hörde en röst från salongen, von Möllers eller någon annans, uppmuntra de stackars karlarna med ett: »Pst, Pettersson, spring ner och beställ ett bord på Taddis!»

Jag fruktar för att direktör Novander efter denna behandling var glad att få lämna Uppsala, men hans erfarenheter voro ingalunda enastående. Även under de bättre och mer ansedda Elfforsska, Lindmarckska och Fröbergska sällskapens sejourer förekom åtskilligt skoj. Sålunda minns jag hur en gång en något bedagad eller utsjungen primadonna vid något av dessa sällskap för sitt utförande av Agathas aria i »Friskytten» hyllades med en begravningskrans med eterneller, pappersblommor och sorgflor, som kom neddansande från ett av oxögonen. Detta elaka skämt lär emellertid ha förskaffat spefåglarna en skrapa av rektor magnificus eller det mindre konsistoriet.

Ofta tystnade skojet även på Uppsala teater. Bland de resande trupperna voro flera, som höllo den sceniska konsten högt samt ägde förmåga och resurser för att framgångsrikt utöva sin verksamhet. Ibland gåvos också gästroller eller gästuppträdanden av artister från Stockholms teatrar, vilka emottogos med stort bifall och omfattades med livligt intresse. Mot slutet av 1870-talet inträffade ett par riktigt stora tilldragelser inom Uppsala teatervärld. Den ena var då August Lindberg vid Elfforsska sällskapet utförde Hamlets roll och väckte stort uppseende. Carl Rupert Nyblom, estetikprofessorn, skänkte honom varmt erkännande i en av platstidningarna, och konstnären blev inom societeten och de akademiska kretsarna föremål för en hyllning, som ytterst sällan kommit någon skådespelare till del. Den andra var den danska (Rasmussenska) teatertrupp, som under vårmånaderna 1879 uppehöll sig vid Fyris och gav pjäser av Holberg och åtskilligt annat. Då fick man beundra »Jeppe på berget», mästerligt utförd av en komiker vid namn Hougaard, men studenterna skänkte nog huvudparten av sitt bifall och sin hyllning åt den fagra och skälmska Marie Andersen, som i »En pokkers tös» tog deras hjärtan med storm.

Ett annat särskildt minnesvärdt teaterevenemang var den världsberömda Adelaide Ristoris gästuppträdande, på hösten 1879 och i samband med hennes första turné i Sverige. Hon gav en hel serie föreställningar, som drottning Elisabeth i »Maria Stuart», Medea, lady Macbeth o. s. v. Efter en av dessa föreställningar gåvo några medlemmar av societeten och ett antal studenter supé på Gillet för den stora skådespelerskan och hennes närmaste — hon åtföljdes nämligen av sin gemål markis del Grillo, en son och en ung förtjusande dotter —, och hon blev tydligen gladt överraskad, när docenten Hugo von Feilitzen på flytande italienska bragte henne de närvarandes hyllning. Ristori var vid denna tid omkring sextio år gammal, men ännu en ståtlig och vacker dam med ett synnerligen älskvärdt och charmant umgängessätt.

Till omväxling med teaterförströelserna bjöds man ibland på cirkusföreställningar — ofta av enklaste slag i samband med marknaderna och i tillfälligt uppförda tält på den rymliga Feithska tomten långt nere vid Vaksalagatan, men ibland med större anstalter och med framstående »artister» av bägge könen. En gång, då så var fallet — jag minns ej nu cirkussällskapets namn —, fanns bland personalen ett par unga vackra ryttarinnor, misserna Hodgini, son naturligtvis blevo mycket uppmärksammade och firade av studenterna. Särskildt utmärkte sig i detta hänseende några eleganta unga stockholmare, vilka dock blevo, som man säger, lurade på konfekten. Sedan ett par av dem under några dagar uppvaktat de unga damerna med blombuketter o. s. v., inbjödo de dem en afton till supé på övre Gästis. Inbjudningen antogs, men döm om de unga herrarnas överraskning och missräkning, då festföremålen infunno sig ledsagade av pappa och mamma Hodgini, den förre clown och hästskötare, den senare f. d. konstberiderska och nu sällskapets garderobière, vilka förklarade, att de naturligtvis ej kunde lämna sina döttrar utan förkläden. Det var intet annat att göra än hålla god min, men episoden dryftades livligt och de unga herrarna voro föremål för mycken drift och för närgångna frågor angående familjen Hodginis supévanor, m. m.

Emellanåt kommo även ambulerande menagerier till lärdomsstaden, stundom i förening med domptörer eller dressörer, konstmakare och tingel-tangel, världens starkaste karl och tjockaste dam o. s. v. Även detta blandade sällskap höll till nere vid Vaksalagatan och rönte under Distingen och höstmarknaden ganska stor uppmärksamhet. Från ett av dessa tillfällen berättades en lustig och för den klassiske gubben Spongbergs uppfattning om zoologin betecknande historia. Spongberg hade fått veta, att ett nyanländt menageri bland andra sevärdheter hade att uppvisa en elefant. Alltid artig mot det täcka könet, beslöt han bjuda sina två pigor att beskåda underdjuret. Flickorna begåvo sig av, men togo rundlig tid på sig, och då de ej efter några timmar återkommit, blev Spongberg otålig och begav sig till gubben Lilljeborg, för vilken han omtalade vad som inträffat och tillade: »Du, min bror, som är professor i zoologi, kan ju säga mig hur lång tid ett par pigor (uttaladt 'pigår') behöva för att bese en elefant.» Historien förmäler ej vad Lilljeborg svarade, men det är ej uteslutet, att han, grundlig och samvetsgrann som alltid, tog sig en funderare och med det allvar, saken krävde, avgav sitt utlåtande.

---

1. Se förf:s Från Slottsbacken till Ladugårdslandet. Sthlm 1921.