Mina Uppsalaminnen/Kapitel 5

←  Studentspex och resande teatertrupper

Mina Uppsalaminnen av Carl Forsstrand Studentmötet 1875. Jubelfesten 1878. Vegakarnevalen

I brytningstider. Promotionen 1886. Farväl till alma mater  →

V.
STUDENTMÖTET 1875. JUBELFESTEN 1878. VEGAKARNEVALEN.

I Ernst Meyers ovan anförda uttalande om 1870-talets Uppsala läses bland annat, att »skandinavismen gick i oluststämningen af dagen efter». Så var nog också i stort sedt förhållandet, men frågan om anordnande av ännu ett allmänt skandinaviskt studentmöte hade dock under decenniets första år då och då varit på tal, och under hösten 1874 kom densamma på allvar på dagordningen och dryftades under ganska stort känslosvall både på allmänna studentsammankomster och privatim. Meningarna om mötets lämplighet voro nämligen ganska delade. Entusiasmen för skandinavismens politiska innebörd hade haft sina glansdagar, och insikten om gagnet och nödvändigheten av ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan de nordiska länderna hade ännu knappast trängt igenom. Det såg också nästan ut som om förslaget skulle falla, men när avgörandet kom på en mycket talrikt bevistad sammankomst å stora Gillesalen, jag vill minnas i slutet av oktober, visade det sig att farhågorna voro obefogade. Det hade blott varit den vanliga svenska trögheten eller oföretagsamheten, som gjort sig gällande, för att nu giva plats åt den ej heller ovanliga impulsiva livaktigheten. Efter en livlig och emellanåt ganska het debatt antogs nämligen med stor majoritet förslaget och kåren beslöt att inbjudning till möte i Uppsala i början av juni 1875 skulle utfärdas till studenterna vid universiteten i Kristiania, Köpenhamn, Helsingfors och Lund. Under de månader, som förflöto mellan denna prolog och mötet, förlöpte livet i Uppsala i de gamla vanliga formerna, och några egentliga anstalter för den förestående stora förbrödringsfesten gjordes ej förrän i maj. Medan studentkårens direktion och andra vederbörande vidtogo allehanda åtgärder och anordningar för det officiella mottagandet och för de stora gemensamma festerna, gjorde studenterna sina förberedelser för hysandet och förplägandet av de väntade gästerna. I den mån utrymme och tillgångar medgåvo antecknade man sig för en eller flera av främlingarna. Hade intresset tillförne och under förslagstiden varit skäligen matt, så blev det nu när tidpunkten för mötet nalkades så mycket livligare, och man formligen slogs om att försäkra sig om gäster. Bland dessa voro finnarna och norrmännen de mest begärliga och eftersökta, men de som ej lyckades förvärva någon av dessa fingo nöja sig med danskar eller lundensare. För egen del antecknade jag mig för en av de sistnämnda. Han var mig fullkomligt obekant och hette Pettersson, vilket ju ej alls gav några upplysningar om hans personlighet; men då han anländt och uppletats i hopen, befanns han vara en fet och jovialisk skåning, som hade tagit prillan och läste på hovrättsexamen och sålunda besjälades av helt andra intressen än sin blivande värd. Vi kommo i alla fall ganska bra till rätta med varandra, men den ingångna bekantskapen blev trots många försäkringar i motsatt riktning liksom. de allra flesta under dessa klang- och jubeldagar knutna vänskapsbanden av helt kort varaktighet. Jag har nämligen efter mötets avslutning aldrig vidare träffat eller hört av min vän Pettersson. Fastän han sålunda försvunnit bland de många övriga hundratusen med namnet, hoppas jag, att det gått honom väl här i livet.

Den 4 juni, mötets första dag, ägnades åt privata, tillställningar och samkväm med syfte att värdar och gäster skulle bli bekanta, men sedan följde under nära en vecka en hel serie allmänna och gemensamma fester. Det hela avlöpte efter ett lika rikt och omväxlande som ansträngande program: middag och bal i botaniska trädgården, där den stora gården mellan orangeriet och perfekt- och museibyggnaden försetts med golv och tak och förvandlats till en rymlig festlokal, utfärder till Gamla Uppsala, Dannemora, Älvkarleby och Skokloster, färd till Stockholm, stor bankett på Drottningholms slott och slutligen Stockholms stads fest på Hasselbacken. Allt var förträffligt ordnadt och den materiella undfägnaden riklig och mästerligt tillhandahållen. Hedern härav hade, vad festerna i Uppsala beträffade, i främsta rummet N. P. Svanfeldt, den populäre källarmästaren på Stadshotellet eller Gästis, vilken »dessa dagar», heter det i en minnesteckning, »vann sin första stora seger, som väckte oerhördt uppseende och med ens ställde honom såsom den främste inom sitt fack i Sverige». Den ovannämnda middagen serverades för 1,594 personer, balen med byffé och kall supé var arrangerad för 2,100 personer, vid utfärden till Skokloster serverades frukost på slottets borggård för 1,550 personer samt efter återkomsten till Uppsala avskedssupé på Carolina Rediviva för 2,225 personer. »Svanfeldt var mannen för dagen, och man insåg allmänt, att utan honom hade detta möte ej blivit vad det verkligen blev för deltagarna: ett strålande oförglömmeligt minne utan minsta missljud.»

»Uppsala var», såsom en Stockholmstidning i ett litet ledande uttalande om mötet utlät sig, »under dessa dagar hufvudorten för våra inhemska händelser. Där firar nordens universitetsungdom sin förbrödringsfest för nuvarande studentgeneration, där födas alltså förhoppningar om ett nytt handslag till gemensam idrott i andens värf, sådant det förut växlats vid nordens högskolor gång efter annan i nu mer än trettio år.»

I samma anda uttalade sig övriga tidningar, och fastän mötets politiska innebörd var av mindre betydelse än under föregångarna på 1840-60-talen, kommo dock naturligtvis åtskilliga politiska önskemål och förhoppningar fram i många av de talrika tal, som höllos. Särskildt uppseende väckte det stora tal, som professor Frithiof Holmgren under utfärden till Dannemora höll på Odens hög vid Gamla Uppsala. Med flödande och storstilad vältalighet anslog han känslosträngarna för skandinavismens sak och framhöll bland annat, att vi svenskar borde ha varit med och hjälpt Danmark i kriget 1863—64 mot Preussen och Österrike. Under oerhördt jubel dracks så skålen i skummande mjöd för den skandinaviska nordens enhet och välgång.

Det sedan längre fram på förmiddagen följande besöket vid Dannemora utgjorde en av mötets glanspunkter. Först besågs det väldiga gruvfältet, och »från bergets inre», skriver en samtida skildrare, »kom en hälsning af kanondunder med imponerande kraft gästerna till godo. De flesta af de grufvor, som nu bearbetas, äro upptagna under 17:de århundradet; icke få härstamma från följande sekel och några från nyaste tider; antalet nedlagda och ännu begagnade schakt uppgick redan för åtskilliga år sedan till 79 — man må sålunda icke förvånas om besökarna kände sig något hemska till mods, då underjorden i så stor utsträckning öppnade sig för deras fötter, allt medan åskan tycktes gå därnere. Något 'stärkande' var af nöden, och detta lär icke heller ha saknats, då man hann till de i parken uppdukade borden, där disponenten för Dannemora grufvor friherre G. Tamm utöfvade ett värdskap, som de undfägnade icke kunna nog beprisa. Förutom gudagåfvorna bjöds man på regementsmusik; sång och tal bestod man sig själf.»

Det var på den vackra och rymliga gården mellan Söderfors’ präktiga manbyggnad och övriga till herresätet eller bruket hörande hus, som den splendida frukostmiddagen serverades, och ännu minns jag hur hänförelsen och beundran voro ungefär lika jämnt delade mellan Dalälvens härliga, på flera olika sätt tillagade laxar och friherre Tamms manliga och storslagna anförande.

Efter besöket vid Dannemora följde färden till Älvkarleö. Den »gynnades liksom mötet i allmänhet af både gudar och människor», heter det i Ny Illustrerad Tidnings skildring, där man igenkänner Harald Wieselgrens penna. »Ty de förra vi mena tydligen Æolus, Jupiter och Pluvius och dylika i poetisk korrespondensstil uppträdande herrar voro knappt mindre artiga än de senare. Och själfva laxarna läto sig fångas af de ungdomliga gästerna, hvilka troligen för sin del gärna instämma i ett gammalt utlåtande om denna punkt af Dalälfven, nämligen att belägenheten frapperar genom sin fägring.»

Till den glada, för att ej säga entusiastiska stämningen i den vackra sommarkvällen bidrog säkerligen den materiella undfägnaden, som på Laxön under dånet och bruset från fallen serverades efter följande menu:

Saumon bouilli — Le petit “Sup”.

Saumon joyeux — Falerne antique.

“Graflax” — “Graföl.”

Saumon vif naturel — Eau de Dalelf.

Fruit defendu — Falerne moderne.

Fromage heureux — (“Ponche.”)

Under färden till Skokloster föllo i början några kraftiga regnskurar, vilka dock ej inverkade på den glada stämningen. För dennas höjande utmärkte sig särskildt tre ståtliga unga män, som huvudet högre än alla andra och med aldrig sinande godt humör togo ledningen, nämligen »Uppsala-laxen» Aksel Andersson, »Lunda-laxen» Sjövall och norrmannen Fritz Thaulow, den sedermera ryktbare målaren. Vad det blivit av Sjövall, vet jag ej; men Uppsalas vidtbekante »lax» lever än i dag och kan såsom f. d. överbibliotekarie se tillbaka på ett Uppsalaliv, som varit både gladare och arbetsammare än de flestas.

Den 8 juni hölls festbanketten på Drottningholm. Konung Oscar befann sig då på sin stora utländska resa, med gästbesök vid preussiska och ryska hoven o. s. v., men hade givit order om att mötesdeltagarna skulle på bästa sätt undfägnas. Det var också en verkligt kunglig fest, som gick av stapeln, med skummande champagne i rikligaste mängd. Särskildt utmärkte sig de danska gästerna för stor förmåga att njuta av den storartade gästfriheten, och återfärden till Stockholm i den vackra sommarnatten kännetecknades av den bästa och gladaste stämning. Så kom såsom avslutning festen på Hasselbacken, och därmed var mötet förbi, efterlämnande många innehållsrika och angenäma minnen. Festruset har visserligen för länge sedan avdunstat och den ungdomliga hänförelsen lämnat plats för känslan av att mycket, som talades och sjöngs under dessa livfulla dagar, var konstladt och överspändt; men hågkomsterna från såväl de allmänna festerna som det privata umgängeslivet ha dock ingalunda förbleknat utan fortleva och bevara det intrycket, att nordens studenter på den tiden i vida högre grad än nu är fallet omfattade ideella mål och strävanden. Härtill kommer den personliga behållningen i knutna vänskapsband och av beröringen eller bekantskapen med många av mötets ledande män, vilka sedermera intagit bemärkta och framskjutna platser på skilda områden av stats- och kulturlivet.

I september 1877 var Uppsala åter platsen för en storslagen fest. Då firades nämligen universitetets 400-årsjubileum, i närvaro av konung Oscar och kronprinsen Gustaf, talrika honoratiores och representanter för in- och utländska universitet, akademier och lärda samfund samt under livlig anslutning av studentkåren, Uppsala stads övriga invånare och många gäster från Stockholm o. s. v. Stora anstalter hade vidtagits för att göra festen värdig det innebördsrika minnet. Redan 1871 hade en kommitté tillsatts, som vidtog omfattande åtgärder för att samtidigt med jubileet grundstenen skulle kunna läggas till en välbehövlig, större universitetsbyggnad, Kommittén fattade vidare beslut om utgivande av universitetets historia, vilket arbete anförtroddes åt docenten Claës Annerstedt, samt utarbetade förslag till de högtidligheter, med vilka jubileet skulle firas. Enligt detta förslag skulle festen äga rum den 5—7 september 1877 och inledas med en religiös akt i domkyrkan samt tal av universitetets rektor, (professor C. Y. Sahlin), framförande av de in- och utländska universitetens o. s. v. lyckönskningar och middag för honoratiores och medlemmarna av lyckönskningsdeputationerna m. fl. Följande dag upptog programmet promotioner inom samtliga fakulteterna, promotionsmiddag och därefter folkfest i botaniska trädgården, och på tredje dagen skulle festligheterna avslutas med studentkonsert och bal.

Kommitténs förslag gillades av det akademiska konsistoriet, och när tidpunkten för jubileet nalkades, förelåg detsamma i detalj utarbetadt och ett flertal personer hade trädt i verksamhet för programmets utförande. Till överstemarskalk utsågs redan i november 1876 stadsläkaren i Uppsala d:r R. Schultz, vilken även jämte adjunkten, sedermera professor C. G. Hammarskjöld och bankdirektör W. Ulander av Uppsala stad utsågs att i överensstämmelse med jubelfestkommitténs förslag vidtaga närmare anordningar för festligheterna. Att såsom värdar representera staden utsågos översten, friherre C. G. Lagerbring, provinsialläkaren L. J. Lundblad samt handlandena G. W. Gillberg, J. P. Lundberg och P. Lundberg. Studentkåren tillsatte en särskild festkommitté bestående av docenterna I. Afzelius och A. N. Lundström samt bankkassören Th. Laurent. Under d:r Schultz fungerade som övermarskalkar löjtnanten N. G. Lovén för högtidligheterna i domkyrkan, kandidaten greve Hugo Hamilton för gästernas emottagande i Stockholm, för processionerna och konserten, bankkassören Th. Laurent för studentkårens middag, kammarherren, frih. C. Cederström för universitets- och promotionsmiddagarna, kaptenen Fr. Holmberg för vakt- och musikkårer, kaptenen, frih. L. Liljencrantz för balen och läroverksadjunkten H. Örnmark som biträde åt överstemarskalken. Under dessa herrar tjänstgjorde ett flertal med prydligt eller jovialiskt utseende och chevalereskt uppträdande m. m. utrustade medlemmar av studentkåren och av stadens yngre borgare. Särskildt erinrar jag mig de inom kåren mycket uppmärksammade och populära Elias Arrhenius (Östgöta nations förste kurator), göteborgaren Malte Améen (med tiden generalkonsul), som då han av en eller annan anledning uppträdde inkognito, plägade skriva sig »Palte Malén, bensvarfvare från Rickomberga», medicinarne Ernst Nisbeth (»Blomman») och Alfred Pettersson (»Piter») samt boktryckaren E. Berling och handlanden E. Söderström m. fl. Vakthållning hölls av 100 man av Upplands regemente under befäl av kapten Hj. Thestrup och löjtnanterna H. von Bahr och E. H. Bergman. Taffel- och balmusiken utfördes av direktör G. Lumbys orkester från Köpenhamn och av Andra Livgardets musikkår under anförande av direktör Sjöberg och med kapten C. J. Dævel som musikofficer. Liksom vid studentmötet hade även nu området mellan den botaniska institutionens byggnader förvandlats till en rymlig och rikt smyckad festsal, där N. P. Svanfeldt ånyo fick tillfälle att i stor skala excellera som anordnare av den materiella förplägnaden. Middagen den första dagen serverades för 380 och den andra dagen för 1,500 personer, i balen deltogo omkring 4,000 personer och folkfesten räknade mellan 7,000 och 8,000 deltagare.

Bland minnena från festdagarna framträda särskildt livligt hågkomsterna av de stora processionerna från Carolinasalen, där samlingen ägde rum, till invigningshögtidligheten och promotionen i domkyrkan. Med de talrika lysande svenska uniformerna och de utländska deputationernas egendomliga och färgrika dräkter erbjödo de ett ovanligt praktfullt och anslående skådespel. Med stort intresse tog man också såväl under tåget som sedan i domkyrkan i betraktande och sökte identifiera de många ryktbara och berömda män, som hade kommit för att bringa universitetet sina lyckönskningar och såsom dess hedersgäster deltaga i festen. För egen del minns jag, att jag kände mig mycket imponerad av såväl det in- som utländska åskådningsmaterialet. Den tidens Sverige hade nämligen att uppvisa ett stort antal män, som kommit till långt framskjutna platser i det offentliga genom dugande arbete och skicklighet och ej såsom i våra dagar tack vare partipolitikens vindkast och som i uppfostran och uppförande stodo vida högre än ofta är fallet med nutida statsråd, statssekreterare m. fl. Den svenska lärdomens representanter voro också både talrikare och märkligare än de senare decenniernas, och bland deras utländska kolleger märktes många världsberömda män, såsom matematikern Weierstrass, oceanografen Wyville-Thomson, arkeologen Worsaae, zoologerna Steenstrup, Sars och van Beneden m. fl.

Den långvariga promotionsakten i Domkyrkan, vilken inleddes av ärkebiskop Sundberg som promotor i teologiska fakulteten, följdes med livligt intresse. Ett stort antal framstående män bestego den akademiska parnassen och fingo emottaga sina doktorshattar, lagerkransar och andra insignier. Jämte de åldriga jubeldoktorerna voro nog de talrika hedersdoktorerna föremål för den största uppmärksamheten. Bland dem funnos nämligen många namnkunniga och särskildt i Uppsala uppskattade män, såsom Viktor Rydberg, Hampus Adolf von Post, F. W. Scholander och Lorentz Dietrichson. Med intresse betraktades även grosshandlaren Oscar Dickson och garvaren Jakob Westin, som hedrades med doktoratet för sina storslagna mecenatskap, den förre inom polarforskningen, den senare inom biblioteksväsendet. Men man följde också, isynnerhet inom studentkretsarna, med livligt intresse de unga promovendis eller de nyblivna doktorernas vandring till parnassen. Flera av dem voro nämligen kända och populära ej blott inom sina respektive nationer utan även i vidare kretsar, såsom Alfred Levertin — »Schajas» —, den glade spexförfattaren, som nu fick sin medicine doktorshatt, och Hjalmar Barkén, den frodige och jovialiske västmanlänningen, som bekransades med den filosofiska lagern efter att ha disputerat om »Fritz Reuter, hans liv och diktning». Bland övriga nypromoverade, som redan då eller senare spelat en bemärkt roll i Uppsala, må nämnas Adolf Noreen, Oscar Widman och Simon Boëthius, alla tre nu professores emeriti, Magnus Bernhard Swederus, den lärde och originelle biblioteksamanuensen och botaniska trädgårdens i Uppsala historieskrivare, den med en klingande förste tenor utrustade gottlänningen och botanisten Vilhelm Molér m. fl.

Efter promotionens oändliga tal på latin och svenska kom middagen i botaniska trädgården som en uppfriskande slutakt. »Stämningen var nämligen», såsom det heter i en skildring, »högst animerad, taffelmusiken klingade, och sedan middagen en stund fortgått, uppsökte man sina vänner med glaset i hand, en plägsed, som föreföll de främmande gästerna något ovanlig, men som bröt all stelhet. Öfver denna lifliga tafla, hvars effekt förhöjdes af filosofie doktorernas här och hvar framskymtande gröna lagerkransar, sände nu solen, efter att hafva en kortare stund varit dold af lätta regnskyar, massor af ljus genom det höga glastaket, fördunklande de tusentals små gaslågor, som garnerade de kring väggarna löpande läktarna.»

ELIAS FRIES.

Under middagen inträffade en episod, som väckte stort uppseende och ledsagades av ovationsartad hyllning ej minst från de utländska deltagarnas sida. Universitetets och de svenska botanisternas nestor, den åttiotreårige Elias Fries inträdde vid sin son Thores arm och gjorde sin rond genom salen.

Efter middagen samlades man. för intagande av kaffe m. m. i frigidariet och i Linnéhallen, där universitetskanslern greve Henning Hamilton efter att ha omkring sig samlat de utländska vetenskapsmännen i ett storstilat tal på franska språket framhöll vetenskapens internationella uppgifter och betydelse och tolkade Uppsala universitets tacksamhet för den heder, de visat detsamma. Svarstalen av de olika ländernas representanter inleddes av ledamoten av Franska akademien, professor G. Boissier. Vid den härpå följande folkfesten i den av högtidsklädda skaror fyllda trädgården omväxlade studentsång under Ivar Hedenblads ledning med regementsmusik och tal. På skilda tungomål tolkade framstående representanter för utländska universitet och akademier sina sympatier och sin beundran för Sverige och Uppsala, och när slutligen Zacharias Topelius besteg tribunen och framförde Finlands hälsning och välönskningar, väckte hans anförande hänförelse och följdes av det livligaste bifall. Till sist bars konung Oscar på gullstol och under studentsång genom de böljande folkmassorna och uppvaktades sedan vid slottet, där han var landshövdingens gäst, med sång, tal och fackeltåg. Senare på kvällen och natten voro studentkaféerna fyllda av glada och jublande skaror. Jämte några vänner hamnade jag på Taddis, där vi fingo se själva universitetskanslern i sällskap med rektor magnificus göra en titt. Besöket var nämligen helt kort. Troligen verkade cigarröken, punschångorna, trängseln och larmet avskräckande på kanslern, vars utseende tydde på sjukdom och trötthet, men rektor, den populäre gubben »Salix», hade nog, om det berott på honom, gärna stannat, ty han var känd för att ej i brådkastet lämna glada lag.

En annan tilldragelse, som omfattades med livligt intresse i Uppsala och särskildt inom studentkåren samt blev föremål för minnesvärdt firande, var Vegaexpeditionens återkomst på våren 1880. Allt ifrån början, då Adolf Erik Nordenskiöld framlade sin storslagna plan för företaget, hade detta följts med stor uppmärksamhet och medfört många meningsutbyten och diskussioner isynnerhet inom de naturvetenskapligt intresserade kretsarna, och när den 16 maj 1879 de första underrättelserna efter det expeditionen lämnat de västsibiriska farvattnen anlände om dess förlopp och meddelade, att fartyget låg infruset men välbehållet vid Pitlekaj ej långt från Berings sund och att nordostpassagen sålunda nästan fullbordats, väckte desamma jubel i lärdomsstaden. På kvällen samma dag det kortfattade men betydelsefulla telegrammet anländt samlades å övre Gästis talrika medlemmar av Naturvetenskapliga studentsällskapet och övriga intresserade med professorerna Thore Fries och Carl Rupert Nyblom i spetsen till ett enkelt samkväm för firande av det utförda stordådet och tömmande av en välgångsskål för Nordenskiöld och hans följeslagare. När sedermera år 1880 Vega under sin triumffärd rundt Asien och Europa närmade sig fosterlandet, väckte frågan om expeditionens festliga emottagande och Vegamännens hyllande livlig anslutning även i Uppsala. Först beslöts, att ett stort antal eller 1,200 medlemmar av studentkåren skulle med två förhyrda ångbåtar ansluta sig till den eskader, som den 24 april mötte och välkomnade Vega under dess infärd genom Stockholms skärgård, och därefter vidtogos med rastlös iver anordningarna för den stora karneval, som den 7 maj till expeditionens ära gick av stapeln i botaniska trädgården i Uppsala.

Denna karneval, vars spiritus rector var den kvicke och uppfinningsrike, inom studentkåren för sitt vänsälla väsen högt uppburne botanik-docenten, sedermera professor Axel N. Lundström — deltagare i Nordenskiölds expedition till Novaja Semlja 1875 —, var säkerligen den största och i avseende å såväl innebörd som gestaltning den märkligaste, som någonsin hållits Uppsala. Den överglänste sålunda vida de vanliga majkarnevalerna, och fastän densamma ingalunda gynnades av vädrets makter, blev den en stor framgång för ananordnarna och belönades med det livligaste bifall. Den åskådliggjorde ju också Vegas förhistoria, färd och öden m. m. efter följande omfångsrika och med roande och överraskande detaljer fyllda program:

VEGA.

★

Lilla Björn med polstjärnan förd av en lappmarskalk.

★

HISTORIA.

Columbus med ägget.

Marco Polo.

Sebastiano Cabota.

Amerigo Vespucci.

Vasco di Gama.

Paulus Jovius, Herberstein m. fl. geografer.

POLARTRAKTERNA:

GEOGRAFI.

Planci öppna polarhav infördt av Petermann.

Nordkap.

Kap Tscheljuskin.

Ostkap angripet av pol-is.

DJURVÄRLD.

Isbjörnar ♂.

Glada skälar ♀.

Valrossar ♂.

Fågelbergsbebyggare ♀.

INNEVÅNARE.

A. Forntida polarfolk.

Hyperboreer.

B. Nutida polarfolk.

Eskimåer. En fångstman.

Lappar, varibland stundom förekommer någon engelsk turist och mygg.

Menka med en äkta tschuktsisk deputation ävensom några flickor.

C. Framtidsbilder.

(Pitlekaj 1980).

Tschuktschernas konung och drottning med hovdam.

En statsminister och en amiral med två sjögastar.

En landtmannapartist och en nihilist åtföljd av en polisbetjänt.

En provryttare jämte en snobb.

En kolportör för Tschuktschernas tidning "Nya Wårdraban eller Wårlöken".

AMERIKA.

Western Dandy on Mexican Plug Bringing America's Greetings to the Heroes of the Vega.

Levande Vega-minne från amerikanskt farvatten: "Sporting Gentleman in Behrings Strait".

En agent för Barnums museum med för museets räkning uppköpta artiklar, näml. den frejdade Vega-Skepps-Katten samt Ett Annat Djur.

Det utdöda bark-, sjö- och o-djuret Rhytina Stelleri åtföljer agenten.

En tidningsreporter, som interviewat Nordenskiöld.

"Western deputations to the Vega Festival", näml. från Ragtown, Nevada, redaktören för "The Ragtown Flipflap“ med ett festnummer av “The Ragtown Flipflap” till expeditionens män; en ledamot av “The Ragtown Free and Easy Mining Gentlemens Association”, samt Mr Patrick O'Flannigan, till vilken anslutit sig ett par artister från Rom ― i staten New York, en medlem av San Fransisco Fire Brigade samt hedningen Ah Sin.

JAPAN.

Riddare.

Fanbärare.

Mikadon åtföljd av en talare och en civiliserad japanes (tolk).

En herre med fläkt.

En kultus-minister.

En maguppskärare.

Arméen.

Japanska brandkåren.

Okise-säng med andra flickor.

KINA.

KINAS FÖRSVAR.

Kinesiska muren.

Musiken.

Arméen.

KEJSERLIGA HUSET MED FÖLJE.

Mandariner

Hovnarr.

Prins av blodet.

Kejsaren.

Kejsarinnan.

KULT.

En Lärd (Konfutsé).

Lärjungar.

ÖVERBEFOLKNING.

Pappa.

Mamma.

Barn.

PRODUKTER.

Ris och Tė.

Kina-bark.

En kines.

SÖDRA ASIEN.

Hinduiska musikanter med symbaler och tams-tams.

Människosläktets vagga.

Unge Ceylon med mostrarna Mokka och Java.

Innevånare i Madras.

Dekan, i lugnt framåtskridande

Braminer med de heliga böckerna.

Indiska kastväsendet.

Rajan av Bundelkund omgiven av hovfruntimbret, högre hovdignitärer, bland vilka märkas rajans stridshäst Rakkahu, uppvaktad av en överhovstallmästare.

En storm på Röda havet.

EGYPTEN.

I. Triumftåget från Punt.

En standarbärare. Skrivare.

Horus- och Anabispräster.

H. Hel. Hatasu och skalden Pentaur med tolk.

Träden från Punt.

Kleopatra med nålen och Antonius.

Oxen Apis uppvaktad av tvenne präster.

Översteprästen.

Nilguden (Hapi).

Osiris, Isis med Horus.

Memnonstoderna åtföljda av Luksor-obelisken.

Sju feta och sju magra nöt. (De förra ss. bekant uppätna, de senare inblandade bland publiken).

Egyptiska köttgrytor.

II. Det moderna Egypten.

Khediven med harem.

Demirdjan och khedivens mamma Sultané-Validé.

Nasrullah Pascha, Krigsminister.

Ali Muffettisch Pascha, Finansminister.

Muslih-ed-din Buchari, Stormufti.

Schejch Mahmud ibn Mohammed ibn Mansûr, Beduinchef.

Slavar, Beduiner.

III. Landsplågor.

Paddor och gräshoppor.

Ohyra: Aptesis Nordenskiöldii, Holmgr.

 Rhamphomyia Kjellmannii, Holmgr.

 Scatomyza Stuxbergii, Holmgr.

DEN BILDADE VÄSTERN.

ITALIEN.

Grävningarna vid Pompeji i närheten av Vesuvius, under kontroll av vetenskapsman.

Vatikanen med påven och munkar.

PORTUGAL.

Vinho do Porto.

ENGLAND.

John Bull i valet och kvalet.

FRANKRIKE.

“Vive la république”. “Vive l'Empereur”. Republiken ledd av Gambetta. Paul de Cassagnac på annat ställe.

K. Nilsons boklåda.

Compote mêlée: Figaro, Christina Nilsson och Prinsen av Wales åtföljde av verksamme gaminer.

TYSKLAND.

Det omedvetnas filosofi i original och i svensk översättning.

HOLLAND.

25,000 gulden.

DANMARK.

Sörensen ledande en grönlandsflicka i djup negligé.

Student med Amagerflicka.

VEGAMINNEN.

VETENSKAP.

Vega-fonden.

Vega, Logarithmische Tabellen.

Vega-litteratur.

“Jag och Palander” (ur statsutskottets protokoll).

KONST.

Vega-marsch.

Toilette à la Vega.

Flickebarnet Vega Palandra med barnjungfru, ej utan norsk skarpskytt.

Vega-polka.

Vega i dag, och annan bildande Vega-konst.

Positiva Vega-låtar.

Vega-männens drömmar,

INDUSTRI.

Vega-punsch och Vega-likör.

Vega-näsdukar och makalös Vega-stövel.

Nordenskiölds-tårta och Nordenskiölds-cigarrer.

Vega-feber-mixtur, ordinerad av doktor Figaro.

Ett förhyrdt fönster.

Vega-minne för morgondagen.

---

En sjöman till häst (sydvästpassagen).

Ångfartyget Norra Helsingland med festkommitterade (ankommer sannolikt kl. 10.₁₅).

---

“UPSALA.”

Utförandet av programmet var fördeladt på de tretton studentnationerna, inom vilka särskilda karnevalskommittéer tillsattes och vidtogo mer eller mindre omfattande anstalter för erhållande av goda resultat. Stockholms nation, som på sin del fått Egypten, hade förmånen att beträffande första avdelningen i programmet eller triumftåget från Punt äga en förstklassig sakkunnig som rådgivare, nämligen Carl Piehl. Denne tog också uppgiften mycket grundligt, fördjupade sig i fackstudier och undersökningar angående de gamla egypternas utseende, klädedräkt och övriga utstyrsel, gudar m. m. samt gjorde anvisningar, som säkerligen överensstämde med den egyptologiska forskningens upplysningar, men emellanåt voro rätt svåra att få utförda samt vållade ett och annat missförstånd och gjorde klubbmästaren Carl Sandströmer och hans medhjälpare bekymmer. Allt avlöpte dock lyckligt, så när som på en obelisk, som då den kom från bokbindaren Wenster, vilken gjort ett mästerverk av papp med hieroglyfer o. s. v., befanns vara tre- i stället för fyrkantig. När Piehl fick se fenomenet, blev han både arg och sårad. I hans egyptologiska vetande ingingo nämligen ej några trekantiga obelisker, och han betraktade det nästan som en personlig förolämpning, att hans instruktioner för bokbindaren med deras självklara fyrkantighet ej blivit följda. Då tiden var för knapp för att man skulle få misstaget rättadt, hotade han med att ge hela tillställningen på båten; men då någon påpekade, att det ju nu i alla fall fanns en trekantig obelisk och att säkerligen ingen bland åskådarna skulle kunna ana, att den var utan motsvarighet i forntiden, lät han vreden fara och deltog sedan med intresse i ordnandet av tåget.

Bland mer uppmärksammade detaljer i detta må först nämnas den vackre och ståtlige standarbäraren, som inledde processionen. Det var min unge vän Hugo Hamilton, som utförde den uppgiften, och Hartmansdorff, jag och Eva Eriksson hade haft ej ringa besvär med att få honom i ordning. Som vädret var kallt och ruskigt och mer passande för förhållandena i Vegamännens vinterkvarter i Pitlekaj än för en majkarneval i Uppsala, gick det ej för sig att låta honom uppträda endast i de plagg av tunn, brun och glänsande trikå, som illusoriskt återgåvo den egyptiska hudfärgen. Han måste lindas med yllebindor, innan trikåfodralet drogs på, och därpå sminkas brun i ansiktet och i övrigt utstyras i enlighet med Piehls instruktioner. Standarstången pryddes upptill med en förgylld falk. Mycket uppseende väckte oxen Apis, som uppvaktades av två präster. Den ene av dessa var den glade ultunesaren Harder Santesson (nu och sedan många år ägare av Forsby i Österåkers socken), vilken angående oxens och sin egen andel i triumftåget benäget meddelat följande: »När Piehl funnit, att det gudomliga djuret borde uppträda som ett särskildt nummer i tåget, satte sig vederbörande i förbindelse med bekanta ultunesare, ehuru dessa 'landtisar' i allmänhet sågos över axeln av studenterna i Uppsala. Det blev min sak att skaffa en oxe och för sådant ändamål anhöll jag i vältaliga och bevekande ordalag hos föreståndaren för Ultuna landtbruksinstitut, direktör Norström, att få låna ett sådant djur. Det blev emellertid ett bleklagdt nej, varför jag i min nöd traskade in till Uppsala och framlade saken för slaktaren Almlöf. Fullt förstående sakens stora betydelse, gjorde den hedersmannen inga svårigheter.

Den för mig utfärdade instruktionen innebar, att Apis skulle uppträda helvit (varför icke svart?) med förgyllda horn och klövar. Slaktarens kolossalt stora, smällfeta oxe var emellertid rödbrokig, varför jag, efter att tidigt på festdagen ha avhämtat oxen från Kungsängsgatan och ledt honom till Stockholms nations gård, där övertäckte alla röda fläckar på hans hud med vit slammfärg. Färgen torkade ideligen in och täckte icke väl, varför jag nödgades att med mycken möda spackla och stryka Apis flera gånger. Guldfärgen var lättare att anbringa.

Vid repetitionsövningarna för karnevalen ägnades synnerlig uppmärksamhet åt den punkten i programmet, att, sedan skalden Pentaur orerat över festföremålets bedrifter, det heliga djuret genom nedböjande av sitt huvud och genom ett ihållande bölande skulle lämna ett uttryck av sitt höga bifall åt nordostpassagens

upptäckare. För att detta bölande skulle komma i rätta ögonblicket, måste jag emellertid vara beredd på att i denna del övertaga djurets roll, och för att inlära de rätta tonfallen företog jag under mina vandringar på kronoparken mellan Polacksbacken och Ultuna de mest energiska övningar i bölandets konst. Det uppgavs av karnevalens åskådare, att jag hade lyckats i utförandet av oxens roll.

Vid karnevalstågets upplösning hade Apis tillbragt en hel dag utan mat eller dryck, och det var uppenbart att han längtade hem, ty han satte av i vildaste sken utför Carolinabacken och vidare Drottninggatan framåt, åtföljd av jublande skaror av pojkar och andra skådelystna. Iförd tunna sandaler hade jag all möda att följa Apis, men det lyckades mig att icke släppa tömmen och att föra honom oskadd till hans ägare, med »tack för lånet.»

Skalden Pentaur var Karl Staaff och hans tolk Gustaf Roos. Träden från Pant buros av Gustaf Berggren (nu kurator i förmyndarekammaren) och Edouard Sparre (v. häradshövding och advokat, död för flera år sedan). Nilguden var Lekberg och översteprästen Gustaf Lagerbielke (lånad från Södermanlands-Närkes nation, nu godsägare och ordförande i riksgäldskontoret m. m.). I Kleopatra, strålande vacker och förförisk, igenkände man Eberhard Quensel, och den gudomliga trion Osiris, Isis och Horus åskådliggjordes i stilfulla, tidstrogna dräkter av Carl Sandströmer, Herman Zethelius och Fredrik Rosin.

Även det moderna Egypten var mycket lyckadt återgivet. Khediven, Ernst Philipson (godsägare och f. d. generalkonsul), och hans harem lämnade intet övrigt att önska i avseende på orientalisk slöhet och skönhet, Demirdjan, Carl XV:s ryktbare gunstling, hade fått en illusorisk ställföreträdare i Wilhelm Klingspor, (död som student), khedivens mamma, Magnus von Rosen, väckte i sin av Hilma Dahl ― en av studenterna mycket omtyckt ägarinna av en cigarrhandel ― lånade sidenklänning och med sin utblommade fägring och Vasaordens storkors mycket uppseende, och scheiken Mahmud ibn Mohammed ― professor Herman Almqvist ― hyllade Nordenskiöld i ett längre tal på flytande arabiska.

I tredje avdelningen uppträdde ett flertal av de yngre landsmännen som de egyptiska landsplågorna, och det sades, att karnevalskommitten hade särskildt vinnlagt sig om att bland dem jämte Johan von Bahr (Uppsalas nuvarande populäre borgmästare) och andra hyggliga ungdomar placera några unga herrar, som hade gjort sig bemärkta genom snobberi eller förargelseväckande uppträdande.

Medan nu nämnda detaljer i stockholmarnas deltagande ännu av mig bevaras i livligt minne, har hågkomsterna från karnevalen i övrigt förbleknat eller hopblandats till ett kaotiskt virrvarr av mer eller mindre uppseendeväckande figurer och brokiga kostymer, bifallsyttringar och uppsluppen glädje, trots blåst och snöslask. Dock erinrar jag mig tydligt några episoder eller nummer i uppvisningen, som väckte särskild uppmärksamhet eller framkallade stormande bifall, såsom Vega, symboliserad av Herman Wrangel till häst och som en ung vitklädd kvinna med en gyllene stjärna över pannan, norrlänningarna, vilka förträffligt fungerade som hyperboreer, eskimåer och andra nutida och forntida polarfolk, Japan och Kina med många överraskande och lustiga detaljer, samt, mot slutet bland Vegaminnena, »Jag och Palander», d. v. s. den bekante riksdagsmasen Liss Olof Larsson och Vegas ryktbare befälhavare tågande tillsammans såsom en illustration till den förres mångomtalade yttrande vid frågan om nationalbelöningen åt Nordenskiöld o. s v.

Vidare må nämnas, att Gambetta föreställdes av Carl Swartz, vilken då väl knappast kunde ana, att han med tiden skulle bliva universitetets kansler. Främst bland alla minnena fortlever det intrycket, att uppvisningen var mycket lyckad och att den vann åskådarnas livliga bifall och erkännande. Särskildt voro hedersgästerna mycket roade och belåtna, och Nordenskiöld sågs på det livligaste sätt sentera de många till Vegas färd sig anslutande vitsarna och med hjärtligaste tacksamhet mottaga den honom personligen bragta hyllningen.

Efter karnevalen och festen i botaniska trädgården fortgick Vegafirandet på nationslokalerna med tal, skålar och sång. Huruvida Nordenskiöld och hans följeslagare hunno med att gästa samtliga nationerna, vet jag ej, men anser det ej osannolikt, ty de voro vid god vigör och föreföllo ej uttröttade av det flera veckors festande, som expeditionen allt sedan sin ankomst till Italien genomgått. Under deras besök på Stockholms nation, där förste kurator Isak Fehr i vältaliga ordalag utbragte skålen för expeditionen, hade jag glädjen sammanträffa med de två av deltagarna, nämligen Franz Kjellman och Anton Stuxberg, som från början av 1870-talet voro mina vänner, och att bliva föreställd för Nordenskiöld. Föga kunde jag då ana, att denna flyktiga bekantskap med den berömde mannen om ett par år skulle få fastare former, medföra nya intressen och ny verksamhet samt efterlämna oförgätliga minnen.

---