Mina Uppsalaminnen/Kapitel 6

←  Studentmötet 1875. Jubelfesten 1878. Vegakarnevalen

Mina Uppsalaminnen av Carl Forsstrand I brytningstider. Promotionen 1886. Farväl till alma mater

Ferieliv och forskningsfärder  →

VI.
I BRYTNINGSTIDER. PROMOTIONEN 1886. FARVÄL TILL ALMA MATER.

När de i det föregående kapitlet skildrade tilldragelserna ägde rum, hade nya vindar börjat blåsa i Uppsala. Redan vid midten av 1870-talet förmärktes inom studentkåren förebud till det intresse för allmänna angelägenheter och till de rörelser på de politiska, sociala och litterära områdena, som skulle utmärka 1880-talet och från större kulturcentra även nå Uppsala. Dessa förebud utgjordes visserligen mest av opinionsyttringar mot den Carlsonska examensstadgan och gåvo sig huvudsakligen luft i skrän och pereatrop under nattsvärmandet på Stora Torget eller under vintrarnas månskenskvällar i françaiserna på isen utanför Flustret, där man ansåg sig vara utom polisens räckvidd; men de vittnade om, att man började vakna ur indolensen och sorglösheten. Liksom ofta vid reformsträvanden vände man sig dock mera mot person än sak. Pereatropen riktades sålunda mera mot statsrådet Carlson än mot hans impopulära stadga ooh gällde även Sigurd Ribbing såsom dennas mest omedgörlige tillämpare. Också vann man föga med opponerandet. Först sedan Carlson, som var medlem av regeringen åren 1863—70 och 1875—78, för andra gången lämnat ecklesiastikportföljen i andra händer, infördes, oavsedt smärre förändringar, några av de lättnader, som man fordrat och hoppats på.

Vid den tiden hade emellertid även andra intressen än de för examensreformerna kommit på dagordningen och framkallat mer eller mindre livlig agitation samt diskussioner i kotterisamkvämen, på möten och sammankomster. Även till Uppsala kom sålunda i slutet av 1870-talet frågan om ni-reformen och federationsrörelsen. Den förra togs på många håll huvudsakligen skämtsamt och blev föremål för drift och skoj, men vann också talrika anhängare. Fastän avundsjukan och spänningen mellan de olika samhällsklasserna långt ifrån hade antagit de skarpa former, som utmärkt de senaste decennierna och som tack vare samvetslösa radikala och socialistiska agitatorers inflytande hos de okunniga massorna resulterat i våra dagars sorgliga klasskamp, funnos dock även på den tiden och till och med i det idylliska och fredliga Uppsala sociala motsättningar, som med begärlighet gåvo sig luft i det för ringaktning och ohövlighet lämpade tilltalsordet ni. Federationsrörelsen åter omfattades med livligare och djupare intresse, och blev såsom förut omtalats till och med föremål för det akademiska konsistoriets uppmärksamhet. Den gällde visserligen missförhållanden, som egentligen tillhörde storstadssamhällena, men som ingalunda voro främmande för Uppsala. Gubben Spongbergs åsikt att hetärerna voro allt för fåtaliga i lärdomsstaden hade också utan tvivel ganska stor resonans inom studentkåren, och federationssträvandena rönte bland denna blott ringa anslutning. De föranledde dock livliga meningsbrytningar, och det är ej osannolikt, att de utgjorde en av anledningarna eller skänkte det direkta uppslaget till Knut Wicksells uppseendeväckande uppträdande på nyåret 1880 och till därmed följande rabalder.

Wicksell intog en uppmärksammad ställning inom studentkåren, vars ordförande han var 1878—79, och åtnjöt särskildt i Stockholms nation, där han såsom jag förut omtalat åren 1877—79 var förste kurator, stort anseende och popularitet. Student 1869, avlade han filosofie kandidatexamen 1872 med matematik som huvudämne och ansågs däri äga stor skicklighet. Från matematiken vände han emellertid sin håg till nationalekonomien, och det var väl under studierna i denna, som han fann både, att det ingalunda stod rätt till i världen, och sin egen kallelse som samhällsförbättrare. Särskildt intresserade han sig för de sexuella frågorna, och i februari 1880 fann han tidpunkten vara inne för att bringa sina åsikter om dem inför offentligheten. Den 19 i nämnda månad höll han inför en nykterhetsförening i Uppsala om Samhällsolyckornas orsak och botemedel med särskildt avseende på dryckenskapen ett föredrag, som upprepades den 26 på stora Gillesalen och väckte oerhördt uppseende. Lokalen var till sista plats fylld med intresserade åhörare, huvudsakligen studenter, men även docenter och professorer, medlemmar av Uppsala Läkareförening m. fl. Wicksell var en utmärkt talare, med stor formell talang och förmåga att anslå känslosträngarna, vilket jämte hans hänförelse och om ärlig övertygelse vittnande uppträdande verkade så, att han tog åhörarna med storm och helt fängslade deras uppmärksamhet. Men skärskådade man hans anförande närmare, vartill tillfälle gavs då det kort efteråt förelåg i tryck, fann man dels, att detsamma innehöll ganska litet om dryckenskapen såsom samhällsondt, men däremot så mycket mer om gagnet av tidiga äktenskap samt huvudsakligen försvar för preventiva åtgärder mot alltför riklig barnalstring.

Efter en talangfull och gripande skildring av fattigdomen såsom den värsta samhällsolyckan med alla dess följder av trångboddhet och snusk, hunger och sjukdomar, dryckenskap m. m., isynnerhet inom de kroppsarbetande samhällsklasserna, framhöll nämligen Wicksell överbefolkningen såsom den förnämsta orsaken till allt detta samt minskad barnalstring som botemedlet. Han åberopade härvid den ryktbare Malthus’ läror och framhöll nödvändigheten av att födandet av barn inom varje familj skulle begränsas till två, högst tre. Detta mål skulle vinnas dels genom återhållsamhet, dels ock framför allt genom preventiva medel, vilkas användning han försvarade både från moraliska och andra synpunkter.

Det lider intet tvivel om, att Wicksell var ärligt övertygad om sina åsikters etiska och moraliska berättigande och att det ingalunda var hans avsikt att verka i osedlighetens tjänst. Genom sin medryckande framställningskonst och sin skickliga bevisföring lyckades han också avvända åhörarnas uppmärksamhet från föredragets svaga punkter och från de eventuella konsekvenserna av sina läror samt belönades, då han slutat, med det livligaste bifall. Men reaktionen kom dock mycket snart. Redan de närmaste dagarna efteråt innehöll tidningen Upsala utförliga insändare med mycket skarp kritik av föredraget och gensagor mot de av Wicksell föreslagna eller förordade preventiverna. Det märkligaste av dessa inlägg var docenten David Davidsons, som bland annat innehöll en i formen human men till innebörden skarp vidräkning med Wicksell därför att han hade misstolkat Malthus’ läror. Docenten L. H. Åbergs anmärkningar gällde mest föredragets enligt hans åsikt osedliga och samhällsvådliga innehåll. Att denna uppfattning delades av det officiella Uppsala, fick man snart erfara därigenom att det mindre akademiska konsistoriet tilldelade Wicksell »föreställning och varning» — en åtgärd, vars klokhet man kan betvivla. Den gjorde ju honom till martyr och ökade hans popularitet inom de vida studentkretsar, där man uppfattade honom som en den fria kärlekens apostel, och var den avsedd att täppa till munnen på honom, så blev den förfelad. Han fortsatte nämligen oförfäradt på den inslagna vägen, polemiserade i tal och skrift med sina motståndare, och från nymalthusianismen begav han sig in på andra områden för samhällsförbättrande, där gagnet av hans verksamhet varit ännu mer tvivelaktigt.

Ungefär samtidigt med att Knut Wicksell uppträdde och sökte undanrödja eller motverka fattigdomen men huvudsakligen lyckades sätta de erotiska och sexuella lidelserna i gång, skulle Uppsala även bli ett försöksfält för odling av andra orosämnen. I själva verket var detta ej alls underligt utan blott vad man hade att vänta. Det blåste friska vindar ute i världen, som måste tränga till den eviga ungdomens stad, och där hade de senaste uppsättningarna av nya studenter medfört nya krafter, beredda att bringa de nya riktningarnas inom politik och litteratur o. s. v. krav och anspråk i verksamhet. Till 1880-talets genombrottsår höra sålunda bildandet av den frisinnade studentföreningen Verdandi och det första framträdandet av flera sedermera inom de politiska och litterära områdena bemärkta män såsom Karl Staaff, Hjalmar Branting, David Bergström, Gustaf af Geijerstam m. fl., för att nu ej tala om Jonathan Olsson och andra mer eller mindre omtvistade storheter. I dessa unga herrars lag, särskildt inom Stockholms och Södermanland-Närkes nationer räknade rätt talrika medlemmar, var Knut Wicksell med sina radikala och revolutionära åsikter en stor profet, men August Strindberg en ännu större. Hans Röda rummet hade just (1879) utkommit, väckt oerhördt uppseende och inledt den realismens period i Sveriges litteratur, som kännetecknades av så mycket buller och bråk och vars värde och betydelse varit så omstridda. Att boken spelade en högst märklig roll i Uppsala, kan icke förnekas, och detta var ju alldeles naturligt såväl på grund av den briljanta stilen som det på brännbara ämnen så rika innehållet. I de kretsar, där jag hade min tillvaro, lästes den med mycket nöje och beundran, men även med öppen blick för och ogillande av dess många överdrifter, osanningar och råheter, och den egentliga behållningen, särskildt för de Stockholmsintresserade ibland oss, var av lokal och biografisk art. I mera från tradition och nedärvda rättsbegrepp frigjorda och, jag tillåter mig säga, mindre kritiska kotterier, fick den däremot betydelsen av en brandfackla, som tände till liv slumrande lidelser och mer eller mindre berättigade föreställningar om politiska och sociala orättvisor och missförhållanden. I litterärt intresserade eller arbetande kretsar slutligen verkade Röda rummet liksom de snart följande Det nya riket, Giftas m. fl. uppslagsgivande och befruktande på en bokalstring, vars estetiska värde åtminstone emellanåt var skäligen underhaltigt. Så var t. ex. förhållandet med Gustaf af Geijerstams förstlingsarbete Gråkallt.

»Fallet Geijerstam» är så upplysande för de rörelser, som kännetecknade 1880-talets genombrottsår, att jag skall i korthet redogöra därför, allrahelst jag hade en ganska intim inblick i detsamma. Jag gjorde Gustaf af Geijerstams bekantskap sommaren 1877 på Boo i Närke, där han efter i maj avlagd studentexamen uppehöll sig några veckor såsom gäst hos familjen Hamilton. Han var då vad man på Uppsalaspråket kallade en utpräglad tungus och deltog ej alls i det glada och friska liv med fisketurer, badning, andjakter, krocketspel o. s. v., som unge Hamilton, jag och pojkarna Falkenberg förde. Han hängav sig i stället träget åt läsning, vilket ju var mycket aktningsvärdt, men då lektyren mest utgjordes av filosofi och han för övrigt var mycket religiös och ofördragsam, tyckte vi, att han var rätt underlig. För min del intogs jag emellertid av en viss respekt för denne nittonårige yngling, som med stor säkerhet resonerade om Kant och prisade Schartau samt föreföll att vara immun mot alla denna världens frestelser. Kommen i september till Uppsala, där han hade akademisk kondition för friherre Edvard Cederströms på Lövsta söner — bland andra den långt fram i tiden med Adelina Patti förmälde Rolf — fortsatte han samma liv, syntes sällan ute med kamrater, skötte sitt informatorsvärv med mönstergill plikttrohet och sina egna studier med sådan fart och framgång, att han efter två år avlade filosofie kandidatexamen. Men så kom omslaget. Han hade innan han i Falun, där hans fader var folkskoleinspektör, avlade studentexamen, gått i Linköpings skola, och i början av 1880-talet återknöt han förbindelserna med kamraterna där och bland andra med David Bergström. Härigenom infördes han i liberala studentkretsar och blev »räddad», såsom nogsamt framgår av Gråkallt och ännu mer och på ett mer tilltalande sätt belyses av hans senare emellanåt mycket värdefulla författarskap. Av den allvarlige, nästan pietistiskt lagde unge mannen hade blivit en utpräglad realist och radikal svärmare, som tagit de djupaste intryck av Strindberg, men som i tidens fullbordan därför och för sin till dyrkan gränsande beundran skulle av denne som bekant lönas med svartaste otack.

Jag förmodar, att många av Geijerstams meningsfränder och vänner bland det samtida »gröna Sverige», såsom klicken kallades i Uppsala, fått göra samma eller analoga erfarenheter. Men i början av 1880-talet höllo de och särskildt de ibland dem, som sysslade med politiska och sociala frågor, sina huvuden högt, uppträdde med stor säkerhet och ställde till åtskilligt bråk och oväsen. På Stockholms nation var Karl Staaff deras hövding. Han ledde oppositionen på nationssammankomsterna, men då sällan några ärenden förekommo, som kunde ge upphov till spektakel, måste man hitta på extra anledningar för att fästa världens uppmärksamhet på hur Uppsalastudenterna vaknat ur sin slöhet och med liv och lust ej blott intresserade sig för utan även ville låta höra sin röst i politiska och sociala frågor.

En sådan anledning fann man, då herr K. P. Arnoldsson, den bekante, med politik sysslande stationsinspektoren, jag vill minnas år 1882 eller 1883 i riksdagens andra kammare motionerade om religionsfrihet. Det liberala kotteriet på Stockholms nation tyckte, att han förtjänade en uppmuntran och ansåg den lämpligaste formen härför vara ett sympatiuttalande för motionen av studentkåren. Därför borde denna kallas till allmän sammankomst, men för att få en sådan till stånd fordrades att någon av nationerna hos kårens direktion giorde skriftlig anhållan. Det gällde sålunda att först få en nationssammankomst eller ett extra landskap till stånd, vilket var lätt ordnadt, och sedan att förmå nationen att anhålla om studentkårens sammankallande.

Nationssammankomsten utlystes i vanlig ordning och var mycket talrikt besökt. En livlig agitation hade bedrivits för att få förslaget igenom, men det hela slutade med ett grundligt nederlag. Däri hade jag någon andel. Jag uppträdde nämligen i den stundom mycket heta diskussionen och yrkade på avslag å förslagsställarnas framställning. Därvid uppehöll jag mig ej alls vid religionsfriheten, som jag i själva verket ansåg självklar och ej behöva diskuteras, utan framhöll det enligt min åsikt synnerligen olämpliga uti att studenter, som vistades vid universitetet för att idka studier och därför i allmänhet voro hänvisade till anhörigas och vänners ekonomiska understöd och bistånd, opinerade i allmänna frågor och angelägenheter. Jag tillade, att jag visserligen var övertygad om, att det ifrågasatta sympatiuttalandet mycket skulle glädja herr Arnoldsson, men däremot, om det kom till stånd, på andra håll medföra ogillande av studentkårens handlingssätt. Jag vann den betänksamma delens av nationen livliga instämmande och förslaget avslogs med betydande majoritet. Men genom mitt uppträdande ådrog jag mig minoritetens stora misshag. Jag hade låtit förslagsställarna förstå, att jag trodde dem i själva verket vara skäligen likgiltiga för religionsfriheten utan huvudsakligen angelägna om att göra sig själva viktiga och bemärkta som den heliga frihetens och framåtskridandets målsmän. Detta var för dem mycket obehagligt att höra, och jag fick följaktligen under den stundom mycket heta diskussionen många skarpa mothugg, enligt vanan inom s. k. frisinnade läger mest av personlig art. Dem kunde jag dock taga med lugn, ty jag hade en rik motvikt i det erkännande, som från andra sidan kom mig till del, och då jag nu på gamla dagar framkallar minnet av episoden, ser jag den mest i löjets dager. Jag bevarar dock en smärtsam hågkomst av den hätskhet, som gav sig luft i hrr Staaffs och Olssons m. fl.:s diskussionsinlägg och som sedermera under tidernas lopp ofta varit ett utmärkande drag i liberala och radikala koryféers uppträdande.

Emellertid hade jag, som i de kretsar jag umgicks på grund av min frigörelse från en hop av livets konventionella former och såsom hängiven darwinist och beundrare av evolutionsläran o. s. v. nästan stämplades som rabulist, förvärvat anseende såsom en ovanligt konservativ och trångbröstad individ. Detta anseende skulle ytterligare stärkas ett par år efteråt, då jag åter trädde i breschen i en fråga, som satte de liberala lidelserna i svallning.

Prins Eugen hade blivit student och skulle tillbringa några terminer i Uppsala. Han var hertig av Närke och borde följaktligen i enlighet med hävdvunnet bruk beträffande prinsar bli förste hedersledamot av Södermanlands-Närkes nation. Där dominerade emellertid en liberal fraktion av landsmännen, som då frågan kom till avgörande genomdrev, att han icke blev vald. När detta blev bekant, beslöto några stockholmare att godtgöra sörmlänningarnas och närkingarnas oartighet genom att söka bereda prinsen hedersledamotskap av Stockholms nation. Jag blev anmodad att härom väcka förslag, och då det fordrades en till, som skulle underteckna framställningen om nationssammankomst för ärendets handläggning och avgörande, överenskom jag härom med en yngre landsman vid namn Wibell. Denne, som åtnjöt stor popularitet inom nationen, åtog sig med nöje värvet och agiterade livligt för förslaget. När sammankomsten var utlyst, hyste man emellertid stora farhågor för dess lyckliga utgång. Oppositionen var mäktig och livligt verksam för dess bringande på fall. En sådan skandal borde förekommas, »högern» mönstrade sina skaror, och då jag blev kallad till inspektor, domprosten Torén, som fullkomligt gillade förslaget, men var bekymrad för utgången, kunde jag lugna honom med att utsikterna voro goda. Domprosten lovade att infinna sig vid sammankomsten och att använda sina (tio) röster, vilket ytterst sällan förekom, men som han nu ansåg sig pliktig att göra. Sammankomsten blev mycket talrikt besökt och diskussionen synnerligen livlig och het. Oppositionen med Karl Staaff i spetsen skickade sina bästa krafter i elden, men för förslaget uppträdde inspektor och flera av de mest ansedde och aktade äldre landsmännen, och när avgörandet kom, segrade detsamma med överväldigande majoritet. Senare på kvällen ägde ett mycket animeradt samkväm rum på Fenix, där segern prisades med tal och skålar. I det allmänna jublet erhöll jag erkännande för det initiativ, jag tagit, och betecknades som självskriven vid nästa val till förste kurator; men mina aktier hos oppositionen hade ytterligare sjunkit, och när jag under de närmast följande dagarna fick emottaga anonyma skrivelser, till och med på brevkort, i vilka jag titulerades som »grefrumpa» och »prinssvans», fann jag, att förutsättningarna voro mycket små för den enighet och sammanslutning, som inspektor i sitt varmhjärtade tal förordat. Säkerligen var det också bäst, att det tillämnade kuratelet ej blev verklighet. Jag var ingalunda skickad att förstå liberalismens reformkrav samt ej heller kompetent att hålla den liberale partichefens advokatyr och redan nu framträdande formuleringsskicklighet stången. Men mycket intressant och lärorikt var det längre fram att iakttaga, hur oppositionen främst av alla fjäsade för den nye förste hedersledamoten och hur denne säkerligen nolens volens fick benämningen »röde prinsen».

Trots all den oro, jag nu sökt lämna en föreställning om, fortlöpte mitt Uppsalaliv överhuvud i lugn och frid. I den närmare kamrat- och umgängeskretsen rådde trevnad och samförstånd. De oundvikliga luckor, som uppstodo i densamma därigenom att flera av medlemmarna togo sina examina och lämnade universitetet, fylldes medelst nyförvärvade vänner. Bland dem vill jag särskildt nämna Harald Strömfelt, den äldste av greve Fredrik Strömfelts förut omtalade, under Andreas Sidners mentorskap stående söner. Jag hade ofta under uppväxtåren träffat honom vid mina besök hos Sidner, och sedan han blivit student och börjat studierna i botanik och zoologi för den filosofiska graden, förde de gemensamma naturvetenskapliga intressena oss närmare tillsamman. Harald Strömfelt var en ovanligt rikt begåvad och kunskapsrik yngling. Mycket musikalisk, vänsäll, glad och anspråkslös, blev han snart synnerligen omtyckt i studentkretsarna och efter några år förste kurator för Östgöta nation. Till huvudämne i graden hade han valt botanik, men intresserade sig även livligt för zoologi, och på zootomiska laboratoriet och i zoologiska sektionen tillbragte vi många lärorika och trevliga timmar i sällskap med »Hurran» (Adolf Appellöf), Einar Lönnberg och Carl Aurivillius, eller de tre av Liljeborgs och Tullbergs lärjungar, som jämte livliga intressen för och framstående kunskaper i zoologin förbundo särskildt användbara sällskaps- och umgängesvanor.

Även med Harald Strömfelts yngre bröder Carl och Fredrik kom jag i beröring och vänskapligt umgänge. Den sistnämnde rönte redan som skolpojke äran att bli medlem av det fotbollslag, vilket med Mauritz Stenberg och några göteborgare såsom initiativtagare bildades i slutet av 1870-talet och var det första i Uppsala. Jag deltog ibland, dock mest som passiv åskådare, i övningarna, vilka ägde rum på planen utanför Carolina rediviva, och hade då tillfälle att beundra ynglingarnas snabbhet och kraft i sparkandet. Fredrik S. skulle emellertid snart få en annan och mer estetisk användning för sina ben. Efter studentexamen ägnade han sig nämligen åt den militära banan, genomgick Carlberg och blev officer vid Livregementets dragoner. Carl S. åter förde, såsom det anstod en blivande diplomat (han är nu envoyé i disponibilitet), en mer korrekt och reserverad tillvaro samt intresserade sig jämte sina närmaste umgängesvänner Richard Fleetwood (riddarhuskamrerare, död 1920), Adam Lewenhaupt (nu hovmarskalk och riksheraldiker) och Gustaf Åkerhielm (död 1920 som kabinettskammarherre och ägare av släktgodset Margretelund) för genealogi och heraldik samt andra mer stillsamma och aristokratiska övningar. Även med dessa unga herrar kom jag i vänskapliga förbindelser och fäste mig särskildt vid Åkerhjelm för hans goda hjärta, vänfasthet, kvickhet och ovanligt underhållande umgängesgåvor. Han lämnade emellertid efter några terminer Uppsala och begav sig till Lund för att under mindre distraherande förhållanden avlägga sin kansliexamen.

Medan sålunda många förändringar ägde rum i kamratkretsen och den ene efter den andre lämnade Alma mater, såg det ut som om jag själv skulle för alltid stanna i hennes hägn. Min amanuensbefattning var visserligen ej förbunden med några inkomster och skänkte ej heller utsikter för sådanas erhållande i framtiden, men en docentur i zoologi och därmed följande förmåner hägrade, om jag avlade mina examina och fullgjorde övriga prov. Det gällde alltså att först avlägga den länge uppskjutna filosofie kandidatexamen. Genom omsider införda förändringar i examensstadgan hade för mig och åtskilliga andra naturforskare svårigheterna ändtligen lättats. Man skulle visserligen fortfarande ha fem ämnen och åtta betygsenheter, men som tvångsämnen kvarstodo endast latin samt historia eller filosofi, vartill för examen inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen tillkom matematik eller kemi. De övriga ämnena voro valfria, och kunde efter behag ökas, och de fyra skrivningarna på en dag voro nu fördelade på fyra dagar. När dessa bestämmelser trädde i kraft, hade jag blott mitt laudatur i zoologi, d. v. s. tre betygsenheter, och approbatur eller ett betyg i statskunskap, som kunde användas som fyllnadsämne och intresserade mig därför att det inbegrep geografi. Beträffande återstoden inriktade jag mig först på att klara latinet. Detta skulle emellertid taga lång tidsutdräkt och vålla mig svåra motgångar.

I likhet med många andra från Stockholms Lyceum utgångna studenter hade jag en skäligen klen underbyggnad i romarspråket, och fastän jag bemödade mig om att öka kunskaperna genom att gå på ett av Frigells kollegier samt taga lektioner för en gammal östgöte, som hette Zedrén och livnärde sig med att plugga i studenter tentamenspensa i Livius, Cicero o. s. v., blev jag kuggad ej mindre än fyra gånger, med tre à fyra månaders mellanrum. Därtill bidrog oavsedt de säkerligen otillräckliga kunskaperna och framför allt den bristande förmågan att tänka på latin att jag led av svår tentamensfeber och att tentator, professor Hæggström, ej var lätt att komma överens med, särskildt om tentamina inföllo på en måndag. Han ansågs nämligen då vara vid särskildt dåligt humör och lida av magsyra efter söndagskvällens festande på Gillet. Olyckan gjorde att mina tre första tentamina inföllo på måndagar. Den fjärde gick av stapeln en torsdag på nyåret 1881, men misslyckades ungefär lika grundligt som de föregående. Jag redde mig visserligen hjälpligt med att översätta ett stycke ur Livius, men då professorn därefter följde sin otrevliga vana att låta mig på rak arm till latin översätta en svensk med åtskilliga fallgropar försedd fras, blev resultatet ej ens s. k. kökslatin. Professorn förklarade, att det tjänade till intet att fortsätta, samt rådde mig att slå tankarna på graden ur hågen och välja någon annan levnadsbana. Jag genmälde, att detta av många skäl ej läte sig göra, och bad honom säga mig vad jag borde företaga för att kunna få betyg. Han svarade: »Tag lektioner i sex månader för någon af mina docenter, om herrn har råd; vänd sig till Kullander, han behöfver förtjäna, och säg honom, att han tar det grundligt och håller efter herrn. Hvar tog herrn studentexamen?» ― »Vid Stockholms Lyceum». ― »Jag kunde just tro det, gubben Bohman var en skicklig latinare, men herrn har fått dålig underbyggnad. Börja om igen från början, så kan det ju gå.»

Jag uppsökte sålunda docenten Kullander, som efter att i ungefär sex månader ha givit mig två timmars lektioner om dagen, utom på söndagarna, då jag andades ut, och en mängd hemläxor, förklarade, att jag var klar och kunde anmäla mig till tentamen. Han gick också till Hæggström och redogjorde för resultatet av våra gemensamma strävanden; men för att ytterligare försäkra mig om en lycklig utgång, besökte jag Hæggströms och min gemensamme vän akademiadjunkten Johan Björkén och bad honom fälla ett godt ord för mig. Han lovade beredvilligt att göra detta, och jag betvivlar ej att han höll sitt löfte. När jag några dagar efteråt, i början av juni, kom till tentamen på en lördag Shiri Bibas, var nämligen Hæggström den personifierade älskvärdheten, lät mig översätta en av Horatii epoder och tala om versmåttet m. m., och sedan han därpå gjort några frågor i de romerska antikviteterna, som tillfredsställande besvarades, förklarade han, att han ej längre ville uppehålla mig och önskade mig välkommen i examen. Han tillade dock, att betyget enligt praxis blott var gällande för sex månader och uppmanade mig, att för undvikande av omtentamen skynda på. Jag framförde min tacksamhet och sade, att jag hoppades vara klar till examensperioden i september.

Därtill fordrades att väl använda tiden. Det fattades mig ju ännu tre betyg, nämligen i historia, matematik och geologi, som jag valt de förra bland tvångsämnena, det senare som fyllnadsämne. Historien sköt jag tills vidare undan och ägnade mig åt matematiken. Professor Daug, som med stort intresse och medkänsla följt mina latinska missöden och slutliga framgång, rådde mig att taga lektioner för docenten Pfannenstiel. Sedan denne under några veckor bibringat mig en del kunskaper i analytisk geometri, trigonometri och planimetri m. m., tenterade jag i midten av augusti för Daug och blev efter ett par timmar, under vilka professorn emellanåt hjälpte till med råd och dåd, godkänd. Därefter reste jag hem till föräldrahemmet på Koltorp å Lidingön och läste under ett par veckor i lugn och ro geologi. Så for jag åter till Uppsala, fick ett par duvningar av min gamle vän Gerhard Holm och tenterade för professor Walmstedt, som var nog vänlig att ge mig överbetyg. Jag var sålunda så godt som färdig, men befann mig dock i en ganska vansklig belägenhet. Mitt klena betyg i historia för Hammarstrand hade nämligen för länge sedan fallit, och en omtentamen för honom hade troligen på grund av den ringa tid, som återstod för att plugga in kursen, utfallit negativt. Lyckligtvis undgick jag Hammarstrand, ty Malmström hade återinträdt i tjänst. Jag uppvaktade följaktligen honom, omtalade hur sakerna stodo och frågade, om och när jag kunde erhålla tentamen. Han tog sig en funderare och sade därpå, att det kom något olägligt, ty hans tid var mycket strängt upptagen, varpå jag tillät mig föreslå att få tentamen i själva examen. Professorn gav mig en blick av förvåning, men kanske även av beundran för det mod, ett sådant vågspel innebar, och accepterade med synbar belåtenhet förslaget. Genom detta vann jag ett par veckor, under vilka jag kunde hinna bättra på mitt historiska vetande och få några lektioner av min vän västgöten Bruno, som genom sina utmärkta kurser hjälpt hundratals studenter till rätta. Bruno rådde mig för övrigt att ej underlåta att skriva i historia samt att vinnlägga mig om att därvid göra mitt bästa. Malmström fäste nämligen stort avseende vid de skriftliga proven.

När tidpunkten för dessa var inne, skrev jag i zoologi, latin, historia och I det förstnämnda redde jag mig utan svårighet och behandlade till gubben Liljeborgs stora belåtenhet tre av de förelagda åtta ämnena. Även i de övriga skrivningarna klarade jag mig framgångsrikt, såsom Daug efter fakultetssammanträdet för deras bedömande skyndade sig att meddela mig. »Men», tillade han, hur har du ställt dig med Malmström? Han begärde att få ha dig en timme extra i muntliga examen.» Sedan jag redogjort för min överenskommelse med M., tyckte D. visserligen, att det var ganska vågsamt, men att vi kunde hoppas det bästa. »Malmström är», sade han, »känd för att vara mycket fordrande, men tillika som en human tentator, och han yttrade, att han var särdeles nöjd med ditt scriptum, som även tycktes ha roat honom. Vad var det du skrev om?» ― »Jag valde ämnet: 'Hur förvärvade Frankrike Elsass och Lothringen?' och sedan jag efter bästa förmåga sökt redogöra härför, slutade jag med några betraktelser över den franska revanschpolitiken, som just nu gör så mycket väsen av sig. Förmodligen är det detta, som givit M. uppslaget till ämnet, och det är möjligt att jag träffat hans egen uppfattning därigenom att jag yttrat mig ofördelaktigt om nämnda politik och om Gambetta, dess främste målsman.»

Huruvida detta var fallet fick jag aldrig veta. I muntliga examen, som ägde rum på eftermiddagen den 14 september, ansåg troligen Malmström, att det låg under hans värdighet att med mig diskutera förhållandet. Han uppehöll sig emellertid först vid mitt scriptum, sade att jag riktigt redogjort för fakta och lämnade några fullständigande upplysningar om Elsass’ annekterande på 1600-talet o. s. v. Därefter tog han sig en funderare och anmodade mig sedan att redogöra för orsakerna till att Gustaf Vasa kunnat genomföra sitt politiska storverk. Frågan skänkte mig anledning till ett längre anförande, som tog i anspråk större delen av den för förhöret anslagna tiden och som tentator åhörde utan att göra en min eller en anmärkning. Plötsligen steg han upp, räckte mig handen och sade: »Lycka till!» Det hela var en lika kort som angenäm procedur, och Daug, som under tiden uppehållit sig i närheten och först med oro och sedan med belåtenhet iakttagit dess förlopp, avlägsnade sig småvisslande. Av de övriga examinatorerna var det endast Svedelius, som gav mig några frågor och våldsamt brummade, då jag trasslade in mig angående villkoren för valbarhet till andra kammaren. För denna har jag nämligen aldrig kunnat fatta något intresse, Hæggström kom och meddelade, att jag skrivit till hans belåtenhet ― om de romerska censorerna, deras uppgifter och betydelse ―, och gubben Lilljeborg slog sig ner och talade om, att han på förmiddagen varit ute vid Föret och lyckats fånga några exemplar av en hinnkräfta, som utan allt tvivel tillhörde släktet Bosmina. Ej ens denna glädjande underrättelse kunde emellertid undantränga den fröjd, jag själv kände över att den värsta persen nu var över och att nya vidder öppnade sig för friare studier och en mindre tvungen verksamhet.

ADOLF APPELLÖF.

I examen hade jag haft sällskap med vännen Appellöf, som också, ehuru åtskilliga år yngre än jag, blivit färdig. I olikhet med mig, som både i skrivningarna och i den muntliga examen var förvånansvärdt lugn och feberfri, hade han varit mycket nervös och fruktat, att allt skulle gå på tok. Det var dock onödiga farhågor, men först sedan vi efter examens slut blivit inkallade inför fakulteten och fått veta dess beslut samt mottagit dekanus’ lyckönskningar, kände han sig fullt övertygad om motsatsen. Vi skyndade därefter till telegrafen för att sända våra hem underrättelser om den glädjande tilldragelsen och sedan till en liten examensfest på Gästis med väntande vänner.

Ett par veckor efteråt träffade jag på källaremästare Svanfeldts vanliga höstsupé för sina stamkunder professor Hæggström, vilken stadfäste det mellan oss vunna samförståndet genom att lägga bort titlarna med mig. Den också närvarande Björkén förklarade, att äran härför egentligen tillkom honom, i vars praktik det ju ingått att även bota »latinska skavanker».

Under de terminer, nu skildrade examenssträvanden pågingo och fingo sin avslutning, höllo Hugo Hamilton, Hartmansdorff och jag fortfarande i hop i vårt lilla hus vid Nedre Slottsgatan. Flertalet av de övriga lägenheterna i gården bytte däremot innehavare, så att vi fingo nya grannar. Greve Lewenhaupt lämnade år 1880 med sin familj Uppsala och bosatte sig på en av sina egendomar i Småland. Före sin avfärd hade han överenskommit med mig att vara vice värd för gården. Mina första bestyr som sådan var att efter gamla grevinnan Jacquette Hamilton, som avlidit, hyra ut hennes våning åt docenten Hjalmar Théel, vilken som nygift satt eget bo och i vars trevna hem jag ofta var gäst. Det efter greve Lewenhaupt lediga huset eller flygelbyggnaden togs efter en grundlig reparation i september 1880 i besittning av friherrinnan Hélène von Mecklenburg, och följande år flyttade professor Daug och efterträddes av professor Hagströmer. Genom min vicevärdsbefattning kom jag i livlig beröring med friherrinnan von Mecklenburg, och var ofta gäst i hennes eleganta och på stor fot inrättade hem.

Hélène von Mecklenburg var gift med sin kusin, den för sitt goda huvud och sina underhållande sällskapsgåvor, men även som vivör och för sin emellanåt rätt underliga tillämpning av regeln noblesse oblige bekante kammarherren och f. d. Andra Livgardes-löjtnanten Claës von Mecklenburg^[1] och tillhörde själv släktens i Mecklenburg bosatta huvudgren. Hon hade fått en tysk adelsfrökens typiska uppfostran, med utpräglade, nästan feodala föreställningar om bördens företräden och uppträdde följaktligen med mycken förnämitet, vilken också åskådliggjordes av hennes ståtliga figur och aristokratiska utseende. Hon kunde emellertid vara mycket älskvärd, en charmant värdinna och synnerligen underhållande genom sin rika intelligens och sin stora världsvana. I sitt äktenskap hade hon sonen Carl Ludvig, som i Maj 1880 blivit student, och två döttrar i 12―14-årsåldern. Att hon bosatte sig i Uppsala, berodde väl därpå att hon ville bereda ett hem åt och hålla ögonen på sonen, vilken ämnade först avlägga filosofie kandidatexamen och sedan ägna sig åt studier för den diplomatiska banan.

De härför på grund av ynglingens rika begåvning, ekonomiska resurser och förnämliga släkt- och familjerelationer lovande utsikterna skulle emellertid plötsligen grusas därigenom att han den 1 maj 1882 i fyllan och villan begick en handling, som föll under 18:de kapitlet i strafflagen och medförde hans avlägsnande från universitetet samt andra uppseendeväckande och på sin tid mycket uppmärksammade följder. Om allt detta kunna intresserade utan svårighet erhålla kännedom i samtida tidningsartiklar, rättegångshandlingar och särskildt utgivna broschyrer, bland vilka flera tillhörde den s. k. gris- eller skandallitteraturen. Jag vill blott angående den beklagliga och sorgliga tilldragelsen nämna, att densamma, om icke ynglingens fader kommit på den olyckliga idén att med bistånd av några bland den tidens smartaste men föga välkända advokater, nämligen, v. häradshövdingarna Beckman och Wendtland samt assessor Lundberg, söka bevisa den brottsliges alibi, aldrig behövde ha fått de uppseendeväckande formerna och svåra, för hans framtid menliga följderna. Detta rehabiliteringsförsök var från början dömdt att misslyckas, ty bevisningen mot den anklagade var fullt klar och bindande. Han blev också sakfälld, vilket kunnat undvikas, om man stannat vid åtgärderna strax efter förseelsen, nämligen hans avförande från Uppsala med polismyndighetens och universitetets rektors goda minne och vidare förpassande utomlands. Hade saken fått bero härvid, skulle den småningom ha fallit i glömska och den unge mannen varit räddad. För egen del tror jag, att förseelsen var en tillfällighet, vållad av ett grundligt rus i det vanliga förstamajfestandet. Carl Ludvig von Mecklenburg var utan tvivel mycket lättsinnig och kanske degenererad, men jag tror ej att han hade till vana att begå liknande handlingar.

Emellertid medförde katastrofen att hans moder, som då den inträffade flyttat från Lewenhauptska gården och bebodde en våning i bagare Åbergs hus vid Övre Slottsgatan, lämnade Uppsala. Hon bosatte sig på det henne tillhöriga Ljung, det stora f. d. Fersenska godset i Östergötland, och gjorde sig där under de sista lustren av 1800-talet bemärkt och vida omtalad för en tillämpning av de här ovan antydda feodala åsikterna, som fäste en mindre fördelaktig uppmärksamhet vid hennes person.

Efter friherrinnan von Mecklenburg förhyrdes den av henne bebodda flygeln vid Nedre Slottsgatan av änkegrevinnan Charlotte Reuterskiöld, född Posse. Hon behövde emellertid ej en triplett i bottenvåningen, som övertogs av mig och Hartmansdorff. Vi voro nämligen ganska trångbodda i vår lilla byggnad, och fingo nu bättre utrymme, medan Hamilton fann en för sig passande duplett i Knöska gården vid Trädgårdsgatan, men fortfarande hos mig intog sina frukostar och aftonmåltider. Vi behöllo nämligen i vår tjänst Eva Eriksson, som också räckte till för våra efterträdare i lilla byggningen, Magnus von Rosen, Wilhelm Zethelius och Fritz Richter.

Under de två närmaste terminerna efter detta arrangemang fortsatte jag studierna för licentiatexamen och gav lektioner i zoologi, men i september 1882 flyttade jag till Stockholm. Jag hade nämligen genom professor Wilhelm Leche emottagit erbjudande att bli amanuens vid Stockholms högskolas zoologiska institution. Där verkade jag höstterminen 1882 och ett stycke in på följande termin med att leda de förberedande övningarna i komparativ anatomi och biträda vid samlingarnas ordnande m. m., men avsade mig förordnandet, därför att min tid blivit strängt upptagen genom andra uppdrag. I slutet av september 1882 hade jag nämligen av professor Nordenskiöld blivit anmodad dels att efter doktor Anton Stuxberg, som utnämnts till intendent för Göteborgs musei zoologiska avdelning, verkställa den återstående utredningen och distributionen av Vegaexpeditionens samlingar och dels att ur dessa utanordna en provkollektion av havsevertebrater för en utställning i London. Detta arbete, som utfördes på Nordenskiölds laboratorium i gamla riksmuseum och med biträde av hans amanuens, den originelle Gustaf Lindström, förde mig i nära beröring med Nordenskiöld. Jag var ofta gäst i hans hem och blev föremål för hans intresse och välvilja. En dag på nyåret 1883 delgav han mig planen för den expedition, som under hans ledning och på bekostnad av Oscar Dickson sommaren samma år skulle avgå till Island och Grönland, samt erbjöd mig att bli en av deltagarna samt under förberedelserna fungera som hans sekreterare. Med största tacksamhet emottog jag anbudet och fick snart mycket att beställa med skrivgöromål, huvudsakligen brev efter hans diktamen, och med den vetenskapliga utrustningen, särskildt för de zoologiska havsundersökningarna, vilka jag skulle handhava. För dessa hade jag vunnit någon erfarenhet genom deltagande i kanonbåten Gunhilds expedition år 1879 i Skagerack och Östersjön, varom jag framdeles skall lämna några erinringar.

Samarbetet med Nordenskiöld var mycket angenämt och lärorikt. Med stort tillmötesgående godkände han mina förslag om anskaffande av instrument och redskap, och jag fick starka intryck av hans originella, impulsiva och sympatiska personlighet. Härom och om Grönlandsexpeditionens förlopp och resultat skall jag i nästa kapitel lämna några meddelanden, och får nu återgå till Uppsala, dit jag efter expeditionens hemkomst i slutet av oktober begav mig för att fortsätta studierna för licentiatexamen.

Under Grönlandsfärden, liksom förut under expeditionen med Gunhild, hade jag fattat särskildt intresse för havets djurvärld, isynnerhet evertebraterna, deras levnadsförhållanden och utbredning m. m. Härigenom fördes jag in på djurgeografiska och historiskt-zoologiska studier, medan jag mindre intresserade mig för den komparativa anatomien, embryologien och andra riktningar inom den moderna zoologiska forskningen. För att främja nämnda studier och vinna lättare tillgång till för dem erforderlig litteratur, beslöt jag att söka anställning som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket. Min ansökan härom rönte välvilligt mottagande och blev genast bifallen av bibliotekets dåvarande chef Claës Annerstedt, som dock nämnde, att jag ej kunde påräkna något arvode och att utsikterna till befordran voro synnerligen små. Han tillade emellertid, att en naturkunnig amanuens var väl behövlig vid biblioteket och anvisade mig tjänstgöring på den utländska avdelningen och facken allmän naturalhistoria, zoologi, botanik och geologi. I dem gjorde jag mig snart hemmastadd, medan jag i biblioteksväsendets allmänna teknik hade god ledning av min gode vän Laxen eller Aksel Andersson. Denne hade nämligen sin tjänstgöring i min närhet på de rika avdelningarna för klassiska språk. Mina åligganden utgjordes av framtagande av böcker, som rekvirerades till utlåning, och av ordnande och katalogisering av nämnda fack. Vid sidan härav hade jag rika tillfällen att vidga min egen litteraturkännedom.

Samtidigt med verksamheten på biblioteket, vilken blott ägde rum några timmar på förmiddagarna, fortgingo studierna för licentiaten. Större delen av sommaren 1884 vistades jag i Uppsala för att förvärva kännedom om i botaniska trädgården odlade växter och särskildt följa med utvecklingen av sl. Silene, som av professor Fries anvisats åt mig för specialstudier och beskrivning. I fordringarna för licentiaten ingingo nämligen utarbetandet av en monografi över något växtsläkte. Mitt arbete underlättades därigenom att det redan fanns en sådan om sl. Silene utgiven av en tysk vid namn Rohrbach och att jag sålunda egentligen endast hade att examinera och bestämma de till omkring ett åttiotal uppgående Silener, som blivit för min räkning sådda och småningom kommo till utveckling. Jag tillbragte de tidiga morgontimmarna i botaniska trädgården och begav mig därifrån vid 10-tiden till biblioteket. När arbetet där var avslutadt, företog jag vanligen, om vädret var vackert, en åktur med Carl Gustaf av Ugglas till Flottsund för att bada. Ofta ledsagades vi av Carl Sandströmer ridande. De unga herrarna hade sina hästar inkvarterade i Fågelsångens stallbyggnad, och därifrån gick färden upp till Polacksbacken och vidare genom Kronoparken och Ultunavägen framåt till Flottsund. Ugglas hade lagt sig till med en amerikansk jaktvagn, som liknade en snusdosa på fyra utomordentligt höga och smäckra hjul av hickory och var ett under av lätthet. Det var också ett under att komma upp i detta fordon, som hade plats för två personer och som jag för min del städse besteg med en känsla av osäkerhet eller rädsla. Ugglas hade nämligen för vana att när vi kommo ut på den snörräta, av djupa diken kantade Ultunavägen ge sitt fullblodssto Victorine lösa tyglar, varefter det bar av i svindlande fart, så att det ingalunda var lätt att hålla sig kvar i den hoppande vagnen. Våra färder avlöpte dock alltid lyckligt, och sedan vi badat i Ekolns friska böljor, styrdes kosan åter till Uppsala och den väntande middagen.

Sedan Hamilton och Hartmansdorff lämnat Uppsala — den förre i slutet av 1883 på grund av sjuklighet, som nödgade honom att avbryta studierna för kansliexamen, den senare efter i maj 1884 avlagd hovrättsexamen, utgjordes mitt matkotteri av Carl Bergström, Carl Otto Montan (med tiden hovrättsassessor, redaktör för Stockholms Dagblad och ledamot av internationella domstolen i Egypten) samt Carl Blomstedt, vilken efter avlagd hovrättsexamen hade tingsförordnanden i Uppsala läns mellersta domsaga och blev v. häradshövding 1885. Även Bergström och Montan lämnade snart Uppsala och jag blev då och för mina återstående Uppsala-terminer inackorderad i middagarna hos Ugglas. Denne bebodde jämte Carl Sandströmer våningen tre trappor upp i Lodénska huset vid Stora Torget och hade med en mängd vackra från sitt föräldrahem ärvda möbler och konstsaker och med inköpta samlingar av keramik o. s. v. ordnat ett lika elegant som trevligt hem.

Om mina sista Uppsalaår kan jag, ehuru de för mig medförde de viktigaste tilldragelserna under den långa studenttiden, fatta mig kort. I slutet av maj 1885 avlade jag efter framgångsrika tentamina i zoologi (professor Tullberg), botanik (professor Fries) och geologi (docenten Holm) licentiatexamen. Under höstterminen samma år gjorde jag förberedelserna för min gradualavhandling, som jag fullbordade i lugn och ro under de första månaderna av 1886 såsom gäst hos friherre Hugo Johan Hamilton på Boo. I dagligt umgänge med honom — sonen uppehöll sig för hälsovård i Algeriet — stärktes de livliga sympatier och den beundran för honom, som jag alltifrån vår första bekantskap fattat, och ökades min tacksamhet för det stora intresse och den vänskap, med vilken han omfattade mig. I början av april återvände jag till Uppsala och lät trycka avhandlingen, vilken fick titeln Det arktiska havsområdets djurgeografiska begränsning med ledning av skalkräftornas (Crustacea Malacostraca) utbredning, och den 26 maj gick disputationsakten av stapeln. Till fakultetsopponent hade utsetts docenten Carl Bovallius, och till att fungera som andra och tredje opponenter hade jag anmodat Adolf Appellöf och Harald Strömfelt.^[2] Jämte Tycho Tullberg, som skulle bedöma provet, närvoro den naturvetenskapliga fakultetsektionens dekanus, professor Franz Kjellman, gubben Liljeborg, min gamle fader och åtskilliga zoologer m. fl. Disputerandet pågick nära fyra timmar, men förlöpte överhuvud mycket fredligt, och vid dess slut hade jag jämte många lyckönskningar glädjen emottaga Tullbergs försäkran, att han var mycket nöjd med resultatet. Därpå erhöll jag ytterligare bekräftelse under den ett par timmar efteråt på övre Gästis hållna disputationsmiddagen, för vilken min far i tillfredsställelsen över den väntade framgången ställt rikliga medel till mitt förfogande. Jämte Lilljeborg, Tullberg, Kjellman och opponenterna hade jag inbjudit cheferna och kamraterna vid biblioteket Claës Annerstedt, bibliotekarien L. Bygdén, amanuenserna greve Eugen Lewenhaupt, Aksel Andersson och Lennart Kjellberg samt Ugglas och Sandströmer, de två enda kvarvarande av det gamla Gille-kotteriet. En särskild glädje för mig var att få sammanföra gubben Lilljeborg med min far. De voro bägge födda 1816 och sålunda årsbarn och hade under de föregående åren emellanåt varit i skriftväxling angående stipendiefrågor, Lilljeborg som inspektor för Smålands nation och min far som sekreterare i Övre Borgrätten. Nu fingo de för första gången göra personlig bekantskap, vilket skedde med mycken sirlighet och under utbyte av många komplimanger. Middagen avlöpte för övrigt under den angenämaste stämning och efterföljdes på kvällen av en glad sexa på Flustret.

Allt var sålunda klart för lagerkransens vinnande, och den 31 maj ägde promotionen rum i Carolinasalen, vilken då för sista gången användes som festivitetslokal. I samband härmed och med anledning därav att även jubeldoktorer skulle kreeras erhöll promotionen särskildt högtidliga och numera blott sällan brukliga former, såsom procession, kanonsalut, musik av akademiska kapellet o. s. v. Såsom promotor skulle fungera filosofiska fakultetssektionens dekanus professor Anders Frigell, men då han genom sina distraktioner och sitt oberäkneliga uppträdande kunde befaras förläna akten en komisk prägel, väcktes bland promovendi förslag om att uppvakta rektor magnificus professor Sahlin och anmoda honom att förrätta promotionen. Sahlin funderade på förslaget, men avböjde det under förklaring, att det vore synd att beröva gubben Frigell förrättningen, som var den första och troligen skulle bli den sista av det slaget under hans levnad och som han betraktade såsom en stor heder och mycket gladde sig åt. Dessa skäl voro ju mycket talande, och sedan Sahlin tillagt, att det nog skulle gå bra, om en rapp och praktisk övermarskalk, vartill han föreslog sin yngste son Einar (nu lektor), hjälpte Frigell till rätta, beslöts att uppvakta Frigell och med honom överenskomma om en generalrepetition. Denna ägde rum i Carolinasalen dagen före promotionen och blev förbunden med många lustiga och roande detaljer. Promotor instruerades av övermarskalken att vandra till och placera sig i talarestolen, fick upplysningar om när han skulle börja och sluta sitt tal och hur bekransningen och överlämnandet av ringarna och diplomen skulle gå till o. s. v. samt uppmanades särskildt att hålla sig beredd på kanonskotten och ej bli förskräckt och tappa koncepterna. Gubben Frigell fann sig villigt och med stort tillmötesgående i proceduren och var vid strålande humör senare på kvällen vid ett litet dryckeslag hemma hos mig, där han blev allas farbror och lockades att berätta den berömda historien om tjuren och om andra märkliga episoder i sitt långa akademiska liv.

Promotionsdagen ingick med härligt väder, och sedan samling skett i den festligt smyckade och med skådelystna fyllda Carolinasalen, tog akten sin början med musik och promotors ståtliga inledningstal på klingande latin. Sedan följde promoverandet efter den hävdvunna ritualen. Promotor bekransade först sig själv efter det sedvanliga »Ipse doctor» och vände sig därefter till jubeldoktorerna, omkring ett tiotal av de kvarlevande från 1836 års promotion, då Erik Gustaf Geijer var promotor. Bland dem märktes några ryktbara och originella gubbar, såsom landshövdingen, greve Erik Josias Sparre, den klassiske teologie doktorn och f. d. Linköpingslektorn Steinnordh och den för sina distraktioner bekante prosten Fahnehjelm m. fl. Sparre, som var den yngste ibland dem och ännu i sin fulla mannakraft, uppträdde i all sin glans i uniform och många ordnar samt erinrade, fastän det är vanvördigt att säga det, med sitt svarta hår, sitt rödblommiga anlete och sin ganska betydande embonpoint om en präktig kalkontupp. När gubben Fahnehjelms tur kom, berättade jag för Appellöf, som satt mig närmast, hur han en gång, då han sökte ett regalt pastorat, hade uppvaktat kung Carl XV och vid framhållandet av sina bekymmersamma ekonomiska förhållanden i sin stora tankspriddhet gjort sig skyldig till en löjeväckande men lyckobringande felsägning. Han ämnade tala om, att han hade sex barn men endast åttahundra riksdalers inkomst, men råkade i hastigheten säga åttahundra barn och sex riksdalers inkomst, varpå kungen skrattande genmälde: »Ja, i så fall behöver du ta mig fan ett bra pastorat.» Han utnämndes också till kyrkoherde i Kung Karls och Torpa församlingar nära Kungsör.

Efter jubeldoktorerna vände sig promotor till de unga promovendi. Av nitton, som anmält sig, voro tretton närvarande. Flera bland såväl dem som de frånvarande voro redan docenter och blevo sedermera professorer, nämligen Appellöf, K. Bohlin, Axel Wirén, K. F. Johansson, P. Persson och C. Lindman. Bland de övriga må nämnas Fr. Fåhræus, med tiden domprost, och E. Österberg, N. Lindskog, K. Fristedt och E. Münchmeijer, samtliga lektorer. Med bistånd av övermarskalken lyckades Frigell framgångsrikt och under ideligt orerande på omväxlande latin och svenska placera kransarna på de rätta huvudena och ej förblanda diplom och ringar. I själva verket skötte han sig mästerligt, fastän han vid kanonskottens dånande hoppade till och tydligen undrade vad det var för ett oväsen. Detta bidrog dock blott till att höja stämningen, som ytterligare stegrades vid promotionsmiddagen. Denna var anordnad i Gästis stora kafé och bevistades jämte dagens hjältar och promotor av universitetets rektor och talrika medlemmar av akademistaten, promovendis anhöriga och vänner m. fl. En mängd tal höllos: för Alma mater, för rektor magnificus, för Erik Gustaf Geijers minne, för jubeldoktorerna, för promotor o. s. v. Särskildt utmärkte sig Erik Josias, vilken förde jubeldoktorernas talan och orerade vidt och bredt om fosterlandskärlek och civilisation, om dygd och plikt m. m. Föga kunde man då ana, att den stortalige, kraftfulle mannen några få veckor efteråt plötsligen skulle ryckas bort från sin mångsidiga och mycket olika bedömda, men i många hänseenden ovanligt gagnande verksamhet. Av min far, som jämte mina två systrar infunnit sig för att närvara vid högtidligheten, blev jag föreställd för den märkvärdige mannen. Min far och han hade varit kamrater i Uppsala och sedan i Svea Hovrätt, och min far hade också deltagit i 1836 års promotion, nämligen såsom studentbeväring och marskalk, och kunde följaktligen även han fira ett halvsekels jubileum.

Under den närmaste veckan efter promotionen var jag kvar i Uppsala för att ordna en mängd angelägenheter och med mina vänner rådgöra om, hur jag skulle ställa det för framtiden. Gärna hade jag velat stanna i Uppsala och fortsätta vid Carolinabiblioteket, där jag trivdes synnerligen väl; men några extra amanuensarvoden funnos ej på den tiden, och utsikter att vinna befordran till ordinarie anställning skulle ej yppas inom det närmaste decenniet, kanske ej ens då, om icke dödsfall och andra oberäkneliga faktorer medförde förändringar. Även i så fall skulle förmånerna och möjligheterna för självförsörjning dock bli mycket måttliga. Avlöningen för tredje amanuensbefattningen, den första jag kunde erhålla, var nämligen endast 1,500 kr. om året. En docentur i zoologi låg visserligen enligt Tycho Tullbergs vänliga löfte inom räckhåll, om jag ytterligare meriterade mig, men skulle ej inom beräknelig tid medföra några inkomster. Jag beslöt mig därföre för att lämna Uppsala och flytta till Stockholm. Där hade jag att påräkna bostad och kostnadsfritt vivre i föräldrahemmet, och i K. Biblioteket voro utsikterna tämligen goda för att inom en ej alltför avlägsen framtid erhålla åtminstone ett extra amanuensarvode. Av Claës Annerstedt fick jag ett vackert tjänstgöringsbetyg, som skulle visa sig bliva en kraftig förmedlare av dessa förhoppningars förverkligande. Det var dock först i september, som jag ämnade söka inträde i K. Biblioteket. Efter ett par veckors vistelse i föräldrahemmet på Lidingön tillbragte jag nämligen ṣọmmarmånaderna på Forsmark i Uppland hos greve Samuel af Ugglas. Jag hade erhållit uppdrag att mellan honom och medarvingarna efter hans föräldrar, översten greve Ludvig af Ugglas och hans maka, född von Düben, vilka avlidit 1880 och 1881, fördela därvarande bibliotek. Det var ett ganska svårt och maktpåliggande värv, ty biblioteket omfattade flera tusen band inom vidt skilda litteraturområden, och fördelningen skulle ske i åtta lotter med lika pekuniära värden. Arvingarna voro nämligen åtta eller jämte Samuel af U. hans sex syskon, bröderna Ludvig (nu överstekammarjunkare och ägare av Forsmark), min vän Carl Gustaf i Uppsala och Fredrik (död 1914 som löjtnant vid Livregementets dragoner), systrarna Lizinka (gift med grosshandlaren Niels Sörensen), Lotten (ogift) och Louise (gift med sedermera utrikesministern m. m. greve Fredrik Wachtmeister), samt avlidna äldsta systern Thérèse's barn med bruksägaren Hugo Tamm. Då flere av de blivande lottägarna till mig framställde önskningar om att bekomma vissa litterära grupper samt praktverk o. s. v., som de voro intresserade för, gällde det att härtill taga hänsyn och laga så att lotternas innehåll motsvarade de skiftande anspråken. Efter lottningen kunde ju byten äga rum, om ej ödet tillfredsställt en eller annans önskningar.

Jag hade sålunda åtskilligt att tänka på och bestyra, men fick rikligt med tid över för att njuta av den storartade gästfrihet, som greve Samuel och hans älskvärda maka Eva von Hermansson utvecklade, och glädja mig åt den stora vänskap, de visade mig. Tiden räckte även till för badturer till Östersjökusten, för spännande andjakter i de sanka markerna mellan Forsmark och Leufsta bruk, för besök på detta högeligen intressanta ställe, för gästabud hos baron Ludvig af Ugglas på Sneslingeberg o. s. v.

I midten av augusti hade jag fullgjort mitt värv och återvände till hemmet på Lidingön, för att i början av september begynna min verksamhet i K. Biblioteket. Där blev jag genast efter ansökan och utan provtjänstgöring antagen till e. o. amanuens och mottagen med välvilja av personalen. Särskildt vill jag i detta hänseende nämna Harald Wieselgren, Erik Dahlgren och Peter Beijer, som med stor vänlighet hjälpte mig till rätta i boklabyrinten i Humlegården och underlättade de första stegen på tjänstemannabanan. De två biblioteksåren i Uppsala kunde jag nämligen knappast räkna till denna, ty de hade förflutit i friare eller mer obundna former, med rika möjligheter för egna forskningar och studier. Nu var jag bliven en kugge i det stora maskineri, som arbetade för en helt annan publik än universitetsstadens, en »kunglig sekter», såsom de extra ordinarie amanuenserna ännu emellanåt kallades, som skulle tjäna för kronans kaka. En liten del av denna kom mig också redan efter några månader eller som julklapp till del, i det att Harald Wieselgren anmodade mig att utkvittera de 40 riksdaler, som återstodo på årets expensmedel. Detta var ju en vacker uppmuntran, men kunde ej uppväga den längtan, jag kände till Uppsala, och skingra de vemodiga tankarna på de många år, jag där i skiftande med- och motgång hade tillbragt. Till saknaden slöt sig också vissheten om, att jag väl hädanefter näppeligen skulle få uppleva så händelse- och minnesrika mellanterminer, som bildade intermezzon i universitetsvistelsen och om vilka jag vill lämna några erinringar i nästa kapitel.

1. Denne var son av den under förra hälften av 1800-talet till Sverige inflyttade Claes Philip von M., vilken blev generalmajor i svensk tjänst och var gift med grevinnan Hedvig Beata von Rosen hennes andra gifte. Kammarherre Claës von M. och hans yngre broder, löjtnanten vid Svea Livgarde, sedermera kammarherren och hovmarskalken Axel von M. erhöllo av konung Carl XV tillstånd att i Sverige begagna den friherretitel, som de i Tyskland kunde vara berättigade till.
2. Några veckor förut hade jag gjort Appellöf samma tjänst såsom andre opponent på hans disputation, och ett par år efteråt var jag tredje opponent på Strömfelts.