Mina Uppsalaminnen/Kapitel 7

←  I brytningstider. Promotionen 1886. Farväl till alma mater

Mina Uppsalaminnen av Carl Forsstrand Ferieliv och forskningsfärder

Slutord  →

VII.
FERIELIV OCH FORSKNINGSFÄRDER.

På 1870―80-talen var det ej så vanligt som i våra dagar att studenterna stannade kvar i Uppsala under mellanterminerna. De flesta av dem begåvo sig, när föreläsningarna slutade, till sina hem. Många hade i skilda landsändar anställningar som informatorer, och åtskilliga, som därtill hade råd och lägenhet, företogo längre eller kortare studie- eller forskningsfärder. De i lärdomsstaden kvarvarande voro, oavsedt de där födda och hemmahörande, dels sådana, som idkade trägna och brådskande examensstudier, dels en hop, som av ekonomiska skäl ej kunde lämna Uppsala, och slutligen en ganska talrik stamtrupp mer eller mindre typiska överliggare, vilka ej funno några anledningar till eller kunde besluta sig för att avstå från sommarbehagen vid Fyris, d. v. s. kägelspelet på Rullan och Eklundshov, kräftsexorna på Hagalund, bålarna på Flustret o. s. v.

Vad mig beträffar tillbragte jag i Uppsala endast några veckor under somrarna 1881 och 1884, då jag såsom förut omtalats, beredde mig för kandidatexamen och i botaniska trädgården bedrev studier för licentiatexamen. Under de korta vinterferierna vistades jag alltid i föräldrahemmet i Stockholm och under sommarmånaderna var jag från och med 1877 under många år ofta gäst hos baron Hamilton på Boo samt under 1880-talet hos Adolf von Möller på Skottorp och fick för övrigt tillfällen att företaga ett flertal turistfärder i Sverige och Norge och under forskningsresor åren 1878, 1879 och 1883 vidga mina zoologiska kunskaper.

Redan två år före studentexamen eller sommaren 1871 hade jag såsom deltagare i professor Gustaf von Dübens andra Lapplandsresa^[1] insupit lusten för detta rörliga, med zoologiska och botaniska studier förbundna liv, och under de första studentåren var det min högsta önskan att tillfällen skulle erbjudas för dess fortsättande. Något sådant kom dock ej förrän år 1875 och var då helt och hållet ett slumpens verk, utan några förut uppgjorda planer eller förberedelser. Några dagar efter studentmötets avslutning sammanträffade jag nämligen med Herman Juhlin-Dannfelt, vilken alldeles oförberedt frågade mig, om jag hade lust att såsom ciceron ledsaga ett par fransmän, vicomte Fernand de Romanet och baron Alfred de Pibrac, under ett par månaders turistfärd i Lappmarkerna och Norge. Dannfelt hade föregående år gjort en liknande tur med en av den förstnämndes fränder och från denne erhållit brev med anmodan att taga hand om de två eller, om han därtill vore förhindrad, anskaffa någon annan lämplig person. De bägge herrarna ämnade efter att ha beskådat Stockholm och andra sevärdheter i mellersta Sverige tillbringa några veckor för jakt och fiske i Lappland och därifrån begiva sig till Norge och via Lofoten, Tromsö och Hammerfest utsträcka färden till Nordkap. Sedan skulle de åter styra kosan söderut och från Trondhjem fara över Dovrefjäll och genom Gudbrandsdalen o. s. v. till Kristiania samt slutligen via Charlottenberg och Laxå till Trollhättan och Göteborg. Att Dannfelt ansåg mig lämplig till att under denna färd tjänstgöra som ciceron, berodde därpå, att han hade reda på mitt deltagande i Dübens expedition och att jag därunder förvärvat kännedom om reseförhållandena i de nordliga landsändarna.

Efter någon tvekan med hänsyn till mina ringa kunskaper i franska språket antog jag med glädje och tacksamhet förslaget och beredde mig på fransmännens ankomst. Denna ägde rum strax före midsommar. Sedan jag å Grand Hotel, där resenärerna med bistånd av Dannfelt lätt kommit till rätta, inledt den första bekantskapen och funnit att de voro ett par synnerligen artiga och belevade unga män i trettioårsåldern, började samvaron med uppgörande av reserouten och anskaffande av utrustning för Lapplandsvistelsen samt för beseende av Stockholm och dess omgivningar, utfärder till Drottningholm, Gripsholm o. s. v.

Allt detta tog ungefär en vecka i anspråk, vareſter färden norrut anträddes via Skokloster, Uppsala, Dannemora och Älvkarleö till Gävle och därifrån med ångbåten Niord till Luleå. Under färden anlöptes Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå, Ratan och Piteå, så att fransmännen fingo en åtminstone flyktig föreställning om huvudorterna för den norrländska trävaruexporten. De många och stora brädgårdarna, särskildt vid Hudiksvall och Sundsvall, tycktes också väcka deras livliga förvåning och beundran, men för övrigt intresserade de sig för allt möjligt och voro trots den föga angenäma väderleken med blåst och stark sjögång vid utmärkt humör. De voro synnerligen talföra, och fastän mycket av innehållet i deras livliga ordflöden gick förloradt för mig, kunde jag dock förstå, att de voro mycket belåtna med de mot deras vanliga liv så olika former, i vilka tillvaron nu förflöt. De trivdes förträffligt i sina sport- och turistdräkter och tycktes ej alls sakna sina stormhattar, bonjourer och hela massan av andra eleganta persedlar, som jag under förklaring att de ej alls behövdes eller kunde komma till användning i Lappland och Finnmarken hade i två kolossala koffertar låtit avsända till Kristiania. Vår ekipering, bestående av tält, proviant, ett par lådor med cognac och Bordeauxvin, jaktredskap, ammunition, fiskedon m. m. var i alla fall skrymmande nog och orsakade mig rätt stora bekymmer vid tanken på transportmöjligheterna i Lappland.

Då snart ett halvsekel förflutit, sedan våra strövtåg där ägde rum, och reseförhållandena under denna långa tid väsentligt förändrats, vill jag lämna några utförligare meddelanden om färdens förlopp.

Den 14 juli anlände vi till Luleå och togo in på Stadshotellet, där fransmännen fingo göra den första bekantskapen med de norrländska vägglössen, som med stor hänsynslöshet och under vederbörandes livliga protester och många åkallanden av både Gud och djävulen smakade på deras galliska blod. Då Norrbottens huvudstad även i andra avseenden var föga tilltalande, påskyndade vi avresan och gingo följande dag ombord på ångaren Aros med Råbäcken vid Lule älv som mål, Bland passagerarna var landshövding Widmark, med vilken jag blivit bekant under resan med. Düben, och som nu lämnade många värdefulla upplysningar angående hållstationer, bärare, båtlägenheter m. m. under den förestående färden till Jokkmokk-Qvikkjokk o. s. v. Från Råbäcken sände vi bagaget med skjuts till Hednoret och tågade själva till fots den en mil långa vägen dit samt fortsatte sedan åter med ångbåt till Hedensforss, Svartlå och Bodträskforss, där jag sammanträffade med min vän från Uppsala geologen Fredrik Svenonius, och till Edeforss. Här erhölls nattlogi, och efter aftonmåltiden promenerade vi till de ståtliga och vackra vattenfallen, där fransmännen för första gången prövade fiskelyckan och till sin stora förtjusning erhöllo några harrar, men även fingo göra den första bekantskapen med den lappländska myggen. Följande dag fortsatte vi med gästgivarskjuts till Storbacken och Jokkmokk, där ett par dagars uppehåll gjordes med de sista tillrustningarna för fotvandringarna och båtfärderna. Bärare och roddare anställdes, och så bar det av till Waikijaur, varest Romanet, som ej tålde vid långa promenader stannade, medan Pibrac och jag gjorde den mödosamma färden via Ligga till och från Njommelsaska eller Harsprånget. Vägen gick till större delen genom ödsliga, av skogseldar illa åtgångna skogsmarker, och Ligga var ett ruskigt och fattigt nybygge, där resurserna för vila och kost voro mycket dåliga. Väl framme vid Harsprånget, erhöllo vi emellertid rik ersättning för de utståndna strapatserna och umbärandena och tillbragte några timmar under den svala och ljusa nordiska sommarnatten med att betrakta de storslagna fallen och vid en av våra bärare uppgjord stockeld låta oss de medförda konserverna och kaffet väl smaka. Pibrac var vid strålande humör och berättade om sina färder och äventyr i Algeriet, där han året förut vistats några månader, och om episoder från fransk-tyska kriget. Både han och Romanet hade, fastän legitimister av renaste vatten och följaktligen inga beundrare av vare sig kejsardömet eller republiken, deltagit i detta.

Efter återkomsten till Waikijaur, där vi träffade Romanet i full färd med att rita av invånarna, och tala en högst märkvärdig svenska, anträdde vi den med omväxlande rodd och fotvandring två dagar krävande färden till Qvikkjokk samt passerade därunder nybyggena Parkijaur, Lullekits, Purkijaur och Björkholmen och slutligen det härligt belägna och mycket väl hållna Njavri. I Qvikkjokk, dit vi anlände den 23 juli kl. ½ 3 på morgonen, fingo vi det vänligaste mottagande av och trevligt logis hos klockaren Malmberg.

Dübens resa år 1871 utfördes inom det stora skog- och sjörika låglandet mellan Vindelälven och Lule älv, och jag fick sålunda då ej stifta någon bekantskap med den lappländska fjällvärlden. Nu däremot hade jag kommit midt in i denna och i ett av dess för sin naturskönhet mest omtalade områden eller den underbart vackra Qvikkjokksdalen med sina omgivningar av höga, snötäckta fjälltoppar, forssande älvar och spegelblanka sjöar. Min dagbok innehåller också entusiastiska uttalanden om de intryck, jag erfor vid beskådandet av all härligheten, och om strövtågen i trakten med deras rika utbyte av sällsynta fjärilar, skalbaggar och fjällväxter. Även fransmännen voro förtjusta över vistelsen i Qvikkjokk. De frossade på ortens kulinariska läckerheter, såsom tätmjölk, hjortronkräm och åkerbärssylt, och de bidrogo själva till bordets nöjen med utbytet från sina jakt- och fisketurer. Det fanns godt om änder i sjöarna och sumpmarkerna, och det fanns även rik tillgång bland vide- och dvärgbjörkssnåren på ripor, med vilka de med fullkomligt förakt för den svenska jaktstadgan och trots mina livliga protester fyllde sina jaktväskor. Fisket gav mindre utbyte, ty harren och laxöringen läto endast sällan locka och lura sig av deras flugor, och de meterlånga laxar, som de med sin livliga fantasi hade förespeglat sig, funnos ej så här långt uppe i landet. Emellertid erhöllo de en ersättning härför i ett måhända ej fullt sportmässigt men rikt givande gäddskytte. På de översvämmade ängsmarkerna i låglandet var det nämligen mycket godt om gäddor, som stodo och dåsade i solgasset och lätt föllo offer för fransosernas hagelskott. Qvikkjokksborna ha väl aldrig haft så rik tillgång på gäddor som under dessa dagar, ty skyttarna delade frikostigt med sig av bytet, som de sköto från de högre belägna och jämförelsevis torra ängsvallarna, medan pojkar och flickor vadade ut och anammade de emellanåt av skotten blott dövade fiskarna.

Vår vistelse i Qvikkjokk varade längre än som var tillämnadt. Dels rasade ett par dagar ett fruktansvärdt oväder, som gjorde all fortkomst omöjlig, dels mötte mig stora svårigheter att få det ordnadt för färden över fjällen till närmaste bebodda plats i Norge. Vicomten, som var sjuklig, ville ej utsätta sig för fotvandrandets strapatser utan yrkade på att bli buren i bärstol, såsom bruket enligt hans utsago var i Schweiz och Pyreneerna. Även om jag hade lyckats åstadkomma en bärstol eller en bår, skulle jag ej kunnat uppbringa några bärare. Några Qvikkjokkskarlar, som jag vidtalade, svarade, att saken var omöjlig redan på grund av de svåra terrängförhållandena. Jag funderade dock ett tag på att låta ett par av dem tura om och bära den ganska småväxte fransmannen på sina skuldror, men därtill förklarade både han och de sig inte villiga. Slutligen gick han in på att försöka rida, och efter mycket prutande och många underhandlingar lyckades jag träffa överenskommelse med de från Qvikkjokks-traktens turisthistoria bekanta Holmbomarne i Njunjes i Tarradalen ― det västligaste nybygget i Lule Lappmark ― att hjälpa oss till rätta med sig själva och med tre hästar. En av dessa skulle begagnas av vicomten och de två andra för bagaget; fadern Holmbom, som i förbigående sagdt var en stor lurifax och mycket opålitlig, skulle ro oss över Tarrajaur, och hans tre söner vara förare och vägvisare till Norge.

Äntligen den 31 juli kunde avfärden ske, och så följde fyra dagars vandring över fjällryggen till Fagermo vid Langvandet långt inne i Skjærstadfjorden. Vägen gick först genom Tarradalen och sedan vi rott över Tarrajaur förbi Pjeskejaur, Pite älvs stora källsjö, samt söder om Sulitelma. Ibland passerades snöfält och småjöklar, men det rådde det härligaste väder med flera och tjugo graders värme. Fransmännen voro vid ypperligt humör, särskildt då vi på kvällarna slagit läger och fingo vila ut efter strapatserna, och för mig var färden av stort intresse, då jag nu för första gången fick tillfälle att göra bekantskap med den levande högfjällsfloran och för mitt herbarium välja ut vackra exemplar av Dryas, Rhododendron, Saxifraga- och Ranunculusarter o. s. v. Sista delen av färden gick utför de brant stupande höjderna och i så hastigt tempo, att vi nästan ramlade ner i Fagermo, till stor överraskning för invånarne, som väcktes midt i natten men med stor vänlighet beredde oss husrum och dukade fram filbunkar, färskt bröd, smör och andra rariteter. De små gårdarna Fagermo och Fagerlid gjorde skäl för namnen, ty deras belägenhet var hänförande vacker. Även den fortsatta färden genom Skjærstadfjorden erbjöd anblicken av storslagna naturscenerier. I Venseth funno vi ett förstklassigt kvarter hos handlanden Kock och begåvo oss efter en dags vila där med ångbåt genom Saltenfjord och den beryktade Malströmmen till Bodö. Dit anlände vi alldeles lagom för att komma ombord på den stora norrut gående kustångaren Nordland.

Så följde färden genom Lofoten, i allmänhet gynnad av så vackert väder, att vi kunde vistas på däck och taga de storslagna naturscenerierna i betraktande. Tromsö gjordes ett uppehåll på flera timmar, vilka vi använde för beseende av den vackert belägna och trevliga staden och för besök vid ett lappläger på andra sidan fjorden i Tromsödalen. Lapparna gjorde goda affärer med mina fransmän, som köpte en mängd silversaker, skedar, tobakspungar m. m. och voro synnerligen intresserade av sammanträffandet med de nordiska nomaderna, om vilka de hade rätt underliga föreställningar och förut blott kände genom de enstaka fiskarlappar, vi träffat under färden till Qvikkjokk. Även i Hammerfest stannade ångbåten några timmar, och med intresse togo vi kännedom om Europas nordligaste stad med dess Ishavsprägel, norska fångstskutor och talrika ryska handels- och fiskefartyg med i allmänhet mycket onyktert folk ombord. Det var nämligen söndag, och denna firades på ryskt sätt, åtminstone i dessa trakter, med inmundigande av rikliga mängder brännvin. Från Hammerfest fortsatte ångbåten till Gjesvær på Mageröen, där vi lämnade densamma och funno ett mycket godt kvarter hos handelsman Lenning för de fyra dagar, som förflöto till dess återkomst från Vadsö och under vilka vi företogo den ganska strapatsrika men intressanta färden till Nordkap. Efter ett par timmars seglats i hårdt väder landade vi i en vik bakom den udde, som fått benämningen och överst slutar i en ganska vidsträckt platå med den härligaste utsikt över Ishavet och de närbelägna partierna av Finnmarkens storslagna men ödsliga och ogästvänliga kuststräcka. Vid det vid den yttersta kanten av platån resta monumentet till minne av kung Oscars besök 1873 nedlade vi i en låda våra visitkort. Fransmännen voro mycket förtjusta över att ha nått slutpunkten för färden, vilken de nästan betraktade som en vetenskaplig expedition, ägnad att väcka det största uppseende efter deras hemkomst. Denna belåtenhet ökades, sedan de under de återstående dagarna i väntan på ångbåten erhållit tillfälle att färdas till de utanför Mageröen belägna fågelbergen och där anställa blodbad på alkor, grisslor, lunnefåglar, storskarvar, labbar och allehanda måsar. Det var ett hiskligt smällande, men de sköto ofta bom i den starka sjögången, och bytet blev omkring ett femtiotal fåglar, som flåddes och införlivades med deras samlingar. Färden söderut följde samma route som under uppresan och gick därpå, sedan vi åter anlöpt Bodö, mest utomskärs utmed Nordlands kust till Trondhjem. Dit anlände vi den 19 augusti, togò in på Hotell Britannia och stannade fyra dagar för beskådande av den här liga domkyrkan och andra märkvärdigheter samt utfärder till de vackra vattenfallen i Nidälven en halv mil söder om staden o. s. v. Därefter foro vi med bantåget till Stören och sedan i karrioler, vilket högeligen roade fransmännen, över Dovre och genom Gudbrandsdalen till Lillehammer. Det var en härlig färd med uppehåll och nattkvarter i de trevliga fjällgårdarna Kongsvold, Drifstuen och Jerkind och det synnerligen vackert belägna och som gästgiveri utmärkta Laurgaard, varest vi dröjde en dag för att skjuta orrar och änder i busk- och sankmarkerna kring älven. Från Lillehammer fortsatte vi med ångbåten över Mjösen till Eidsvold och slutligen med bantåg till Kristiania.

Där voro, på Hotell Victoria, fransmännens koffertar till mötes, och efter en timme eller så uppträdde mina vänner med synbar tillfredsställelse efter ett par månaders turistliv ånyo riggade som fulländade pariserkavaljerer. Turistdräkterna hade utbytts mot redingoter, sidenvästar och ljusa pantalonger, smorläderskängorna mot blanklädersskor, och deras omsorgsfullt friserade hjässor kröntes av glänsande plommonstop. När mina norska vänner från studentmötet Fritz Wedel-Jarlsberg och Carsten Schlytter, som jag från Lillehammer underrättat om vår ankomst, infunno sig på besök och blevo föreställda för fransmännen, kände de sig också imponerade av deras i Norge ganska ovanliga elegans och gjorde sig all möda för att göra vår vistelse i Kristiania angenäm. Sålunda bjödo de oss på en tur i vagn till Oscarshall, på en s. k. helafton på Klingenberg m. m. Fransmännen gengäldade all denna artighet aftonen före vår avresa till Sverige med en glad och god dinér på Victoria, till vilken även franske konsuln var inbjuden. Han hade under de närmast föregående dagarna haft ganska mycket att bestyra med att avsända sina landsmäns betydande zoologiska och etnografiska samlingar m. m. till Le Havre.

Från Kristiania foro vi på järnvägen till Charlottenberg och vidare till Arvika, där min broder Erik, som var anställd såsom bokhållare på Sölje bruk, enligt överenskommelse infann sig och framförde en inbjudning från sina principaler brukspatronerna Fridolf och Jacob Nordström att vi skulle göra en avstickare och gästa dem. Jag bereddes härigenom tillfälle att låta fransmännen göra bekantskap med svenskt herrgårdsliv, vilken också utföll till deras stora belåtenhet. Det vid Glafsfjorden härligt belägna Sölje bjöd nämligen icke blott på storartad gästfrihet i de gamla hävdvunna värmländska formerna utan även på ett förfinadt och elegant umgängesliv. Efter att ett par dagar ha njutit härav återvände vi till Arvika och fortsatte resan via Karlstad och Laxå till Vänersborg, Trollhättan och Göteborg. Här skildes våra vägar, i det att fransmännen den 7 september över Fredrikshavn och Danmark återvände till sitt land och jag begav mig till Stockholm.

Det var under många uttalanden av tacksamhet, vänskap och saknad, som avskedet ägde rum. Vi hade nämligen under de två och en halv månader, resan varade, blivit mycket goda vänner, och det var ju högst sannolikt, att vi aldrig vidare skulle träffas. Så har ej heller skett, men under några år underhöllo vi en ganska flitig brevväxling, vari fransmännen städse dröjde vid minnena från sin märkvärdiga expedition och enträget bjödo mig att komma och gästa dem i deras hem och i Paris. De voro bägge godsägare och tillbringade större delen av året på sina slott i Normandie och Touraine, men vistades några av vårmånaderna i Paris. Emellertid avled Romanet redan under sommaren 1879, varom jag erhöll en lång notifikation, enligt det franska bruket upptagande namnen på ett flertal av hans närmaste anhöriga och slutande med orden »Priez Dieu pour lui.» Sista gången, jag personligen hörde något från Pibrac, var vid midten av 1880-talet; han stod då i begrepp att anträda en jakt- och turistfärd till Sydamerika. Han lär sedan ha ingått på den diplomatiska banan och dött i början av 1900-talet. Bägges minne tillhör sålunda nu det förflutna. De voro fulländade gentlemän, mångsidigt bildade, trofasta och vänsälla, och den ridderlighet, som utmärkte hela deras uppträdande, har jag sällan funnit någon motsvarighet till hos de deras landsmän, jag under det senare skedet av mitt liv kommit i beröring med. Fernand de Romanet och Alfred de Pibrac tillhörde också en annan samhällsklass eller till och med en annan ras än de genomsnittsfransmän, med vilka vi svenskar i allmänhet få tillfälle att göra bekantskap. De voro representanter för l'ancien régime, som, säga vad man vill, var vida mer tilltalande och hade vida ädlare innebörd än nutidens demokratiska samhällsordning.

Då jag härmed avslutar berättelsen om resan 1875, vill jag tillägga, att densamma oavsedt den vidgade kunskap, jag erhöll om den skandinaviska nordens fauna och flora, hade för mig en särskild men snart övergående betydelse. Den intima samvaron med fransmännen stärkte nämligen de sympatier för Frankrike, som jag vid ifrågavarande tid hyste och som då under inflytandet av Carl XV-de-periodens stämningar voro mycket allmänna, ja kanske förhärskande i Sverige. Men redan efter några år började dessa sympatier vackla, och sedan insikten klarnat om den franska nationalkaraktärens ytlighet och fåfänga och om den franska revanschpolitikens orättfärdighet och vådor m. m., ha de förbytts i en antipati, som vunnit i styrka genom världskrigets lärdomar om fransk falskhet, grymhet och egoism. Av mina ungdomsideals Frankrike närmast att likna vid »De tre musketörernas» finns i våra dagar efter allt att döma ingenting kvar, och bland sådana individer som hrr Clemenceau och Poincaré och deras likar höra ej mina fransmän hemma. Det är därför godt att veta, att de äro döda.

Sommaren 1876 tillbragte jag i mitt föräldrahem, vilket då tillfälligtvis och efter försäljningen av vårt gamla sommarnöje vid Torsvik på Lidingön var förlagdt till Fittja vid den vackra Vårbyviken, mellan Mälaren och Albysjön. Meningen var att jag skulle där i lugn och ro ägna mig åt tentamensläsning i latin, men därav blev ej mycket. Den natursköna trakten lockade till exkursioner, i Alby- och Tullingesjöarna och isynnerhet i den mellan dem flytande ån erbjödos rika möjligheter för intressanta sötvattensbiologiska studier, i en liten skogssjö vid namn Gömmaren fanns det godt om aborrar för mete och långrev, och ortens herrgårdar ― Alby, Norsborg, Sturehof, Lindhof m. fl. ― skänkte ett åskådnings- och studiematerial, som vid denna tid började fängsla min uppmärksamhet och som under de senare decennierna bildat en välgörande motvikt mot de obehagliga tankarna på socialisering och andra moderna, pietetslösa påfund. Distraktionerna voro följaktligen för många för att det skulle bli någon riktig fart i sällskapandet med Livius och Horatius.

När jag följande sommar, såsom jag förut omtalat, kom till baron Hamilton på Boo i Närke, blev förhållandet ungefär enahanda, men i väsentligt olika omgivning och med betydelsefulla följder ej blott för min fortsatta Uppsalatillvaro utan även för många efteråt kommande år. Redan från början blev jag med välvilja omfattad av baron Hugo Johan Hamilton, som med tillfredsställelse såg, hur hans unge rikt begåvade men blyge och reserverade son för mig fattade tillgivenhet och förtroende, och kom snart i åtnjutande av bägges vänskap. Denna vann hos mig rik genklang, och jag fattade även det livligaste intresse för miljön med dess historiska minnen och rika resurser för tillfredsställande av tillvarons både materiella, intellektuella och estetiska behov och anspråk.

Sedan slutet av 1600-talet fideikommiss hos friherrliga ätten Hamilton af Hageby, omfattar Boo nästan hela socknen med samma namn samt åtskilliga hemman i närgränsande socknar av sydöstra Närke och nordvästra Östergötland och är ett av mellersta Sveriges största gods. Med sina stora skogar och torvmossar, vidsträckta åkerfält, underlydande arrendegårdar, Gryts bruk, Hjortkvarns masugn m. m., bildar detsamma en betydande possession, vars medelpunkt utgöres av den gamla, ej långt från sjön Avern belägna och av en vidsträckt och vacker park omgivna huvudgården Boo. Denna var förr bebyggd med ett stort tvåvåningshus av timmer, uppfördt under fältmarskalken, friherre Hugo Johan Hamiltons tid i slutet av 1600- eller början av 1700-talet samt med två flyglar av sten. Året före min ankomst revs emellertid den av tidens tand illa åtgångna huvudbyggnaden och flyglarna fingo snart dela samma öde för att lämna plats åt det nya slottet, som uppfördes efter ritningar av arkitekten J. F. Åbom och blev färdigt 1883. Under väntan härpå bebodde baron Hamilton med sin familj, bestående av hans maka Marianne af Sandeberg, sonen Hugo David och dottern Amelie (gift 1882 med bruksägaren, sedermera kammarherren, friherre Carl Leijonhjelm) det vid en vik av Avern vackert belägna och i det tidigare 1800-talets byggnadsstil med frontespis och sidobyggnader uppförda Boskulla. Det rika bohaget från det gamla hemmet fyllde de två våningarna och skänkte med de många vackra och dyrbara möblerna från 1600- och 1700-talen, den stora tavelsamlingen med verk av många de gamla italienska och holländska målarskolornas förnämsta mästare o. s. v., de talrika familjeporträtten, illustrerande Hamiltonarnes af Hageby ädla och vackra, genom många generaționer bevarade utseende, skulpturverk i marmor av Byström samt andra konstföremål m. m., anblicken av en ögat lika tilltalande som kultur- och personhistoriskt fängslande miljö.^[2]

Vid min ankomst till Boskulla i början av juni 1877 vistades familjen Hamilton i Ronneby och jag emottogs och välkomnades av mina blivande disciplar gossarna Falkenberg och av deras systrar Eva och Hélène. Den förstnämnda av dessa (sedermera gift med medicinalrådet R. Wawrinsky) förestod hushållet. Jag installerades i en trevlig trädgårdsbyggning, som även beboddes av mina elever, och var snart i full färd med mitt informatorskap. Verksamheten utgjordes av två timmars lektioner dagligen och avsåg att bibringa ynglingarna ökade kunskaper i svenska, tyska och matematik för inträdesexamen i Tekniska skolan i Norrköping. Det blev således mycket god tid över för sällskapsliv och förströelser både inom- och utomhus, för utfärder i omgivningarna, fiske i Avero och småsjöarna på godset o. s. v. Strax före midsommar återkommo Hamiltons från Ronneby, och sedan ett par veckor gått, voro unge Hugo och jag oskiljaktiga både i friluftsliv och studier. Han hjälpte mig till rätta i Livius, när någon gång pliktkänslan ― i regnväder ― förmådde mig att återupptaga striderna med Herniker, Æquer och Volsker, ty fastän blott sjundeklassist var han tack vare lektor Johanssons eller »Lottas» utmärkta undervisning på Nya Elementarskolan skicklig latinare, och jag invigde honom i entomologiens och botanikens hemligheter. Ofta tidigt om morgnarna, då hela huset ännu sov, spände vi i tysthet för en häst och foro till Kringsjön, en liten skogssjö nära Sörmlandsgränsen, där det fanns godt om stora mörkbruna aborrar, och när jakttiden kom, fick jag vara med om and- och beckasinjaktens spänning och äventyr i Averns vassfyllda vikar och i de vidsträckta sumpmarkerna mellan Boo och Folkström i Östergötland. Både Hugo och hans fader voro utmärkta skyttar, vilket jag icke var och aldrig blivit, och jag fick följaktligen lida ganska mycken smälek för mina talrika bommar. Troligen var jag för långsam i vändningarna, trots min i allmänhet livliga natur, eller också för närsynt. Det sista var nog felet, då jag en gång verkligen lyckades döda ett simmande djur, som jag på det långa avståndet trodde vara en and, men som uppfiskad befanns vara en stor vattensork. Jag blev också svarslös, då baron Hamilton frågade: »Vad hade den där stackars Esau gjort dig för ondt?»

1 slutet av juli tyckte baron Hamilton, att de unga Falkenbergarna kunde reda sig själva med läsandet och föreslog, att Hugo och jag skulle göra en tre veckors turistfärd i Norge. Det var mina berättelser om resan med fransmännen, som gåvo uppslaget, och det behöver ej sägas, att erbjudandet mottogs med glädje. Förberedelserna voro lätt undanstökade, och den 31 juli begåvo vi oss av. Färden gick först till Kristiania och sedan till Gudbrandsdalen, där vi stannade några dagar i Laurgaard för att jaga änder och fiska och göra en fjälltur till gårdens säter Hövringen och till Formodkampen, varest man efter några timmars vandring eller ridt bjudes anblicken av ett underbart storslaget panorama. Den vida högslätten omgives nämligen av Dovres och Rondanes vackraste fjällpartier, och i fjärran ser man Jotunheimens majestätiska toppar. Från Laurgaard fortsatte vi färden upp genom dalen till Domaas och begåvo oss därifrån till Lesjövandet och ner i Romsdalen, där det mellan Troldtinderne och Romsdalshornet härligt belägna Hotell Aak under några dagar var vårt kvarter. Bland de talrika engelsmännen på hotellet, som vistades här för att fiska lax i Raumaälven, märktes den sedermera ryktbare lord Randolph Churchill med sin unga amerikanska fru och en baby med dopnamnet Winston. Ingen kunde väl då ana, att den omkring tvååriga pysen skulle komma att spela en så framskjuten och olika bedömd roll i de senast förflutna årens världselände.

Efter några dagars uppehåll på Aak begåvo vi oss till Veblungsnæs och därifrån med ångbåt till Molde, Christiansund och Throndhjem samt vidare över Röros och genom Österdalen till Hamar och slutligen över Mjösen och Eidsvold, Kongsvinger och Charlottenberg hem. I Österdalen hade vi rastat i Tönset och Elverum och skjutit några lavskrikor och ungorrar. Eljest var jaktbytet klent under färden, men denna hade fört genom några av mellersta Norges naturskönaste trakter och sålunda lämnat god behållning i länge bestående intryck och minnen.

Den 30 augusti reste jag med gossarna Falkenberg till Norrköping och sedan jag där haft tillfredsställelsen se dem antagna till elever vid Tekniska skolan och väl installerade i sitt blivande hem hos deras moster och hennes man, stationsinspektor Carl af Geijerstam, återvände jag till Boskulla och stannade där till midten av september, då jag begav mig till Uppsala.

Även sommaren 1878 tillbragte jag i Norge, men nu nära två månader och ej blott »til lyst». Bland önskemålen för den nyinrättade zootomiska institutionen i Uppsala, vilken under Tycho Tullbergs ledning såsom prosektor befann sig i snabb utveckling, var anskaffande av valanatomiska preparat och samlingar. Åtskilliga planer för dessa önskemåls förverkligande dryftades i zoologsamkvämen, och på nyåret 1878 överenskommo dåvarande filosofie kandidaten, sedermera professor Christopher Aurivillius och jag efter samråd med Tullberg och Hjalmar Théel att vi skulle begiva oss till norska Finnmarken för att vid den ryktbare kapten Svend Foyns valfångstetablissemang i Vadsö idka anatomiska studier och hopbringa samlingar. Jag skrev till den i Tönsberg bosatte Foyn med anhållan om tillstånd att få uppehålla oss vid stationen och erhöll efter några dagar ett mycket tillmötesgående svar, vari Foyn ej blott biföll vår begäran utan även lovade att låta sin ställföreträdare eller närmaste man i Vadsö, kapten Bull, ställa till vårt förfogande det material, vi önskade, och den arbetshjälp, vi behövde. Aurivillius sökte och erhöll det Sederholmska resestipendiet (500 kr.), min far förklarade sig villig att bestrida mina resekostnader, till vilka jag även erhöll bidrag av baron Hamilton, som med glädje utrustade sin son att vara oss följaktig. Den vetenskapliga utrustningen fingo vi från zootomiska institutionen, men även från den anatomiska, vars chef professor Edvard Clason var livligt intresserad för företaget. Under vårmånaderna klarade vi förberedelserna, studerade vallitteratur o. s. v., och den 23 maj avreste vi från Stockholm och färdades via Charlottenberg, Lilleström, Eidsvold, Hamar och Röros till Trondhjem. Där gingo vi den 28 ombord på ångfartyget Orion och anlände efter att ha i härligt väder passerat Lofoten och anlöpt Tromsö, Hammerfest och flera hållplatser i Alten- och Porsangerfjordarna den 5 juni till Vadsö. Under färden utmed Finnmarkens kust rådde mest storm, så att mina kamrater svårt ledo av sjösjuka, medan jag därifrån blev förskonad och kunde vistas på däck och beskåda de storslagna naturscenerierna. Av särskildt intresse var passerandet av Sverholtklubben, eller det ryktbara fågelberget, där hundratusentals fåglar hollo till och vid ett kanonskott från fartyget i massor lämnade sina häckplatser och under skrik och skrän svärmade kring fridstöraren. I Vadsö togo vi in hos en handelsman Dahl, avlade besök hos konsul Jentoft, en gammal vänsäll man, till vilken vi hade rekommendationsbrev från professor Thore Fries och till vars trevna och gästfria hem vi ofta blevo inbjudna, samt uppsökte kapten Bull och av honom blevo på vänligaste sätt emottagna. Foyns etablissemang med vidlyftiga anstalter för de fångade valarnas styckning, avspäckning eller flänsning, trankokeri, guanofabrik o. s. v. var. beläget på Kirkeön, en liten ö eller holme i fjorden alldeles invid staden och ingalunda någon angenäm plats att vistas på. Marken var genomdränkt med fett och blod, och det rådde en högst obehaglig och kväljande lukt från ruttnande kött och inälvor och från fabrikerna. Oberörda både av stanken och smeten arbetade Foyns folk, omkring ett sextiotal starka och kraftfulla karlar, med liv och lust bland valkadaver och blodpölar, och vi följde snart, eggade av forskningsivern, med friskt mod deras exempel. Redan dagen efter vår ankomst, då två stora blåvalar dödats ute till havs, bogserats in och halats upp på det sluttande plan, där flänsningen och styckningen ägde rum, voro vi med för att tillvarataga våra intressen, och därefter tillbragte vi under

några veckor flera timmar dagligen med att dissekera ut och preparera inälvor, muskelpartier o. s. v. Om de förnämsta resultaten av detta arbete skall jag lämna några meddelanden, som dock böra föregås med erinringar om Svend Foyn och hans storslagna, för Norges valfångst och valindustri banbrytande verksamhet.

Född i Tönsberg år 1809, kom Svend Foyn tidigt till sjöss och förde sedan han blivit sjökapten fartyg på Holland. Vid midten av 1840-talet började han ägna sig åt sälfångst vid Jan Mayen, blev skeppsredare i sin födelsestad och skapade en liten fångstfartygsflotta, som i början av 1860-talet bedrev val- och sälfångst i haven mellan Grönland, Spetsbergen och Norge. År 1863 grundade han sin station i Vadsö, vars uppgift var att idka fångst bland de utanför Finnmarkens kuster talrikt förekommande bardvalarna av sl. Balænoptera, eller blåvalen, B. musculus Lin., och sillvalen, B. physalus Lin., och på mångsidigt sätt tillvarataga och utnyttja bytet. Foyn uppfann ett nytt sätt för att medelst en kombinerad kanon och harpun med lina döda och fasttaga djuren och därefter med sina små snabbgående ångare införa dem till stationen. Driften utvecklades så, att den efter några år bedrevs i stor skala och lämnade betydande vinst. Vid sin död 1894 efterlämnade sålunda Foyn en förmögenhet av många miljoner kronor, som han donerat för välgörande och allmännyttiga ändamål.

Genom Foyns verksamhet decimerades betydligt valarnas antal, ty fångsten kunde ibland uppgå till ett hundratal eller däröver årligen. Ännu under vår vistelse i Vadsö var dock tillgången riklig; då utgjordes nämligen fångsten av ett åttiotal djur, de flesta blåvalar. Vi passade alltid på, när Foyns båtar ― Spes & Fides, Providentia, Veritas m. fl. ― kommo in från expeditionerna till havs. De medförde då oftast någon val, som blivit jaktens byte och vanligen var fastsurrad vid ena sidan av båten. Hugo Hamilton var en gång med på en fångstfärd, och förklarade vid hemkomsten, att den hade varit av stort intresse och mycket spännande. Den lilla kanonen, varmed projektilen avsköts, var på en rörlig lavett placerad i båtens förstäv. Efter ett par timmars färd fick man syn på en stor val, som man närmade sig med stark fart; när man kommit inom skotthåll, tog skytten noggrant sikte, ty det gick hög sjö, och avfyrade skottet, varvid den i ordning lagda harpunlinan följde med. Skottet hade träffat strax bakom ena bröstfenan, exploderade med en knall och de utslagna harpunhakarna hade fått godt fäste; men skottet var ej omedelbart dödande, utan det förskräckta djuret hade ännu så mycken kraft kvar, att det satte i väg med rasande fart och släpade fartyget med sig. Det gällde nu att gå på med full maskin och stå i begrepp att kapa linan, om valens kraft var så stor, att den hotade med att bringa båten i haveri. Så skedde dock ej, ty efter några minuter var valen utmattad av blodförlusten och kunde sedan döden inträdt och hjälpkablar anbringats halas in till fartyget.

Våra arbeten vid stationen fortgingo framgångsrikt. Snart hade vi hela serier av inälvor m. m. utpreparerade och började få våra magasin och kärl fyllda, så att vi ej hade mycket utrymme kvar för ytterligare samlingar. Stora svårigheter mötte, då vi en dag i en blåvalshona påträffade ett sex fot långt foster. Den vackra rosafärgade varelsen var en museiraritet av första rang och stort intresse, som vi måste föra hem; men härför nödgades vi beställa en särskild cistern av zinkplåt och köpa en betydande kvantitet extrasprit, som gjorde ett stort hål i vår ej alltför rikliga kassa. En annan detalj, som vållade oss stora bekymmer, dock mindre ur utrymmeshänsyn än på grund av de stora svårigheterna med dess bringande i dagsljuset, var hjärnan av en blåval. Tullberg hade särskildt ålagt oss att uppbjuda all vår förmåga för hemförande av åtminstone en valhjärna, och vi överenskommo med kapten Bull att vid första lägliga tillfälle få härför disponera en val och erhålla arbetshjälp av några bland hans män. Valen borde vara så nyligen skjuten och i så friskt tillstånd, att förändringarna på grund av den betydande inre kroppsvärmen voro obetydliga.

En dag fingo vi underrättelse om, att en stor val hade skjutits ute i fjorden strax utanför Vadsö och kunde vara upphalad inom en timme, varför vi omedelbart gjorde våra förberedelser och skredo till verket. Sedan huvudet skilts från den övriga kroppen, hjälpte oss Bulls karlar med att hugga och såga bort käkarna och det mesta av benmassan kring hjärnskålen, så att vi blott hade kvar denna och de närmast omgivande benen. Dessa avlägsnade vi försiktigt bit för bit med våra bentänger, småsågar och huggjärn, och efter flera timmars intensivt arbete hade vi hjärnans översida och större delen av sidopartierna blottade. Där låg den välbehållen och oskadad, men på grund av värmen nästan i upplösningstillstånd, ungefär lika lång som bred och omkring en fot i genomskärning och följaktligen i förhållande till djurets storlek av ganska ringa volym men dock relativt stor och en präktig pjäs med sina mycket talrika vindlingar och fåror. Nu gällde det att få den loss undertill och förflyttad till den i ordning gjorda zinkcisternen med absolut alkohol. Försiktigt avskuro vi de på undersidan utgående nervstammarna och lossade den från underlaget. Därefter stucko Aurivillius och jag händerna under den dallrande, nästan geléartade massan, lyfte försiktigt upp den och placerade den lyckligt i den av Hamilton tillhandahållna cisternen. Där stelnade den ganska hastigt i den starka spriten och antog sin normala form. Sedan vi igenlödt cisternen, placerades denna i en trälåda, vilken i behörig tid såsom passageraregods fördes till Uppsala och där väckte berättigad beundran och tillfredsställelse. Preparatet utgör ännu i dag ett av den anatomiska avdelningens i zoologiska museet praktnummer.

Hugo Hamilton biträdde nitiskt Aurivillius och mig i valarbetet och ägnade sig för övrigt åt jakt samt hopbragte, intresserad ornitolog som han var, en vacker samling fågelskinn. Det var godt om allehanda sjöfågel i Varangerfjorden och om vadare på småöarna och strändernas sankmarker. Särskildt uppträdde de livliga och lustiga brushanarna och den lilla vackra simsnäppan, Phalaropus lobatus Lin., i mängd, och på fjällhedarna träffades ganska allmänt den likaledes synnerligen vackra ljungpiparen eller brockfågeln, Charadrius apricarius Lin.

Det ornitologiska utbytet av expeditionen skulle väsentligt ökas under den utflykt, som Hamilton och jag strax före midsommar och sedan det mesta valarbetet var undangjordt företogo till Syd-Varanger och i Pasvigälvens dalgång. Då förvärvades nämligen några sällsynta trastar och piplärkor, lapp- och snösparvar samt flera sjöfåglar. Av särskildt intresse var tallbiten, Pinicola enucleator Lin., vilken som bekant i våra sydliga bygder blott förekommer vintertiden, men som vi nu påträffade häckande och i ganska stort antal här uppe i höga norden.

För övrigt var denna färd, som utgick från det vackert belägna och gästfria Elvenäs och utsträcktes till den av Pasvigälven bildade och mellan ett par ståtliga vattenfall eller forsar liggande sjön Salmijärvi, synnerligen lärorik, angenäm och trevlig. Syd-Varanger är vidtberömdt för sin naturskönhet och sin rika flora, laxörings- och harrfisket i Pasvigälven och sjöarna var ganska givande, och den fåtaliga befolkningen, mest bestående av finska nybyggare, var vänlig och till mötesgående. Den levde under mycket enkla och anspråkslösa förhållanden och hade det uppenbarligen mycket brydsamt för att med boskapsskötsel och fiske klara tillvaron; men överallt rådde stor renlighet, arbetsamhet och nykterhet, som stodo i skarp kontrast mot förhållandena på den ryska sidan av älven. Där utgjordes invånarne huvudsakligen av lappar, som tillhörande de på Kolahalvön och i det nordligaste Finland boende Skoltalapparna voro hemfalina åt dryckenskap och illa ansatta av sjukdomar och stodo på en mycket låg kulturståndpunkt. De voro föga talrika och hade en samlingspunkt kring det ej långt från Elvenäs och Pasvigälvens mynning belägna Boris Glebs kapell. Detta erbjöd med sina förgyllda minareter och sina lökformade, gröna kupoler en egendomligt färgrik och anslående anblick, som livligt kontrasterade mot omgivningarna med deras utpräglade vildmarksnatur, oanseliga prästgårdsbyggnad och gråa lappbodar.

Hugo Hamilton och jag firade vår midsommar vid Salmijärvi i strålande solsken både dag och natt och återvände sedan till Vadsö, där vistelsen med fortsatta valarbeten, exkursioner i omgivningarna o. s. v. fortgick till den 10 juli, då vi anträdde hemfärden med ångfartyget Tordenskjold. Aurivillius stannade kvar ett par veckor för att ägna sig åt entomologiska studier och samlande. Några dagar före vår avresa från Vadsö anlände ångaren Fraser, ett av Vegaexpeditionens hjälpfartyg, som under befäl av kapten Emil Nilsson var på väg till Jenisej och såsom passagerare till Finnmarken medförde geologen Fredrik Svenonius. Under fartygets uppehåll i Vadsö voro vi ofta ombord, och jag inledde då med kapten Nilsson den bekantskap, som fem år efteråt fortsattes under Sofia-expeditionen till Island och Grönland och då övergick till ett för livet bestående vänskapsband. Den hurtige sjömannen och framstående polarfararen bortrycktes av döden år 1921.

Före Frasers avgång överenskom Hamilton med Nilsson, att denne skulle i Sibirien för Hamiltons räkning förvärva en samojedhund, och på hösten anlände också mycket riktigt, sedan Fraser hemkommit från sin äventyrs- och framgångsrika resa, den präktiga och vackra Dulgan och väckte stort uppseende i Uppsala. Befryndad med våra lapphundar och Norrlandsspetsar, var han dock betydligt större och mycket vackrare än de. Han blev snart varmt fästad vid sin husbonde och vid kamraterna i det lilla huset vid Nedre Slottsgatan, var trofast, glad och vänlig, men mycket självständig, frihetslysten och oberörd av mer civiliserade hundars vanor. Sålunda tillbragte han helst sitt liv ute i snödrivorna på vår gård, och ibland kom han hem med någon hare eller skogsfågel, som han tillägnat sig ur vildtfororna vid Stadshotellet. Efter ett par terminers universitetsvistelse hamnade han på Boo och levde sedan där i många år såsom baron Hugo Johans synnerliga favorit och trogna följeslagare.

Genom Finnmarksresan hade jag vidgat inina zoologiska kunskaper, och på våren 1879 erhöll jag på grund härav genom Hjalmar Théel erbjudande att deltaga i den expedition, som under sommaren under hans ledning skulle med kanonbåten Gunhild utgå för att anställa undersökningar dels i djuphavsområdet utanför Norges sydkust och dels i Östersjön mellan Öland och Gottland och Östersjöprovinserna. Gunhilds färd var den sista av den serie expeditioner, som på initiativ av professor Sven Lovén och med understöd av statsmedel under 1870-talet ägde rum för zoologiska undersökningar av Skandinavien omgivande hav. Med stor tacksamhet och glädje emottog jag anbudet och for till Stockholm för att uppvakta professor Lovén. Jag blev emottagen med stor välvilja och fick sedermera under den berömde och genialiske mannens återstående livstid många anledningar till att glädja mig åt hans intresse och uppmuntran.

Vid vårterminens slut begav jag mig i enlighet med Théels råd och Lovéns tillstånd till zoologiska stationen å Kristineberg, nära Fiskebäckskil, vid Gullmarsfjorden för att studera havsfaunan och invänta Gunhilds ankomst vid midsommartiden. Enligt den för expeditionen uppgjorda planen skulle nämligen Théel och

jag då avhämtas av fartyget, som därefter skulle begiva sig till undersökningsområdet utanför norska kusten. Efter två veckors verksamhet där, skulle Gunhild gå till Göteborg och där avlämna Théel och de hopbragta samlingarna samt sedan fortsätta till Östersjön. Där skulle jag under omkring fyra veckors tid handhava undersökningarna.

Kristinebergs zoologiska station befann sig vid ifrågavarande tid ännu vid början av sin betydelsefulla verksamhet och hade ej erhållit den omfattning och fulländning, som i våra dagar skänka anstalten en rangplats bland de biologiska havsstationerna. I lokalt hänseende utgjordes sålunda stationen endast av en byggnad, som innehöll både arbets- och bostadsrum för det begränsade antal forskare, institutionen ännu kunde emottaga. Men där var väl sörjdt för vetenskapliga hjälpmedel. Sven Lovéns under hans många sommarvistelser i Bohuslän övade skrapnings- eller draggningskarlar, Martin och Ola, skaffade studiematerial från Gullmarns rika djurvärld, och hushållerskan Sophie Kristensson (kallad Soffi) tillhandahöll för mycket billigt inackorderingspris en kost, vari visserligen torsk måhända alltför ofta förekom, men som i alla fall fyllde alla rimliga anspråk. Under de första sommarveckorna vistades vid stationen jämte mig doktor M. B. Svederus och »magister» Ludvig Hedell, som jag kände från Uppsala och med vilka jag nu gjorde närmare bekantskap. De voro hedersmän och ganska stora original, åtskilliga år äldre än jag och överliggare, som visserligen tyckte, att Uppsala var bäst, men dock trivdes förträffligt här nere vid Västkusten både med arbetet och livet. De hängåvo sig om kvällarna åt måttligt bruk av toddar, de njöto av Gullmarns vida vyer och härliga badvatten, och de sysselsatte sig med nästan faderlig omsorg med mig, som de visserligen funno vara snobbig och veklig, sedan jag vid den första gemensamma badningen befunnits nyttja det för dem obekanta plagget kalsonger, men i allmänhet användbar till umgänge. Svederus sysslade med undersökningar av ascidierna eller sjöpungarna, Hedell huvudsakligen med crustacéerna, medan jag sökte förvärva kännedom om evertebratfaunan i allmänhet. Jag deltog därför ofta i draggningskarlarnas utfärder och arbeten. I midten av juni ökades trevnaden därigenom att Tycho Tullberg anlände med sin familj till Fiskebäckskil. Han stannade hela sommaren för arbete och undersökningar vid stationen. Strax före midsommar infann sig Hjalmar Théel.

Den 23 juni ångade Gunhild in på fjorden och ankrade utanför Kristineberg. Théel och jag gingo ombord med den vetenskapliga utrustningen och gjorde den första bekantskapen med chefen, dåvarande kaptenen, sedermera kommendörkapten Carl Lundgren och sekonden underlöjtnant Erik Wilcke. Besättningen utgjordes av omkring trettio båtsmän och matroser från Carlskrona. Båten var liten men ganska trevligt inredd och vi kommo snart till rätta och genast på god fot både med befäl och folk. Kaptenen var en sjöman av den rättframma något sträva typen, men dock mycket tillmötesgående och vänlig. Han visade stort intresse för vårt arbete och underlättade detsamma sedermera väsentligt genom praktiska råd och anstalter vid trawlningarna o. s. v. Erik (Pirre) Wilcke var jämnårig med mig och en livlig och glad ung man, vars zoologiska intressen befunnos vara minimala, men som däremot såsom »mamma» ombord skötte hushållet förträffligt och nitiskt vinnlade sig om att göra vår tillvaro i gunrummet angenäm. Därpå erhöllo vi prov redan vid den första middagen, som på grund av midsommarhelgen ledsagades av några glas av kaptenens utmärkta sherry. På den tiden hade våra sjöofficerare rättighet att under långfärderna till vinproducerande länder köpa viner och, om jag ej misstager mig, införa dem tullfritt. De kunde sålunda få goda varor för hyggliga priser, vilket numera i restriktionsfåneriets tidevarv är förvägradt både dem och andra lojala och oförargliga medborgare. Senare på kvällen bereddes oss tillfälle att öka den fördelaktiga föreställningen om innehållet i Gunhilds vinkällare. Eftersom det var midsommarafton ville nämligen ej kaptenen gå till havs, utan gav besättningen ledigt och landpermission för att roa sig i Lysekil. Där låg Gunhild förankrad i närheten av Vanadis, som också släppte en mängd officerare och matroser i land. Vår sekond slöt sig naturligtvis till kamraterna från fregatten, men kapten Lundgren, Théel och jag stannade ombord och tillbragte den vackra aftonen på däck och i lugn och ro. Vid 4-tiden följande morgon lättade Gunhild ankar och ångade ut ur fjorden för att börja sina zoologiska förrättningar, Wilcke hade i sista stund återkommit ombord, nöjd och belåten med sin dag.

Längre fram fingo vi höra, att det hade gått mycket livligt till i Lysekil. Blåjackorna hade dominerat och roat sig tappert, men i sin uppsluppenhet också gjort rent hus från alla s. k. fiskar eller civila kavaljerer både i societetssalongen och på dansbanan i parken. Det var egentligen Vanadisgastarna, som därav hade äran.

Från Lysekil begav sig Gunhild direkt till Arendal, som blev vår huvudstation under de två närmaste veckorna. Den lilla vackra staden låg med sin förträffliga hamn synnerligen lägligt till för att vi på kort tid skulle kunna komma till och från undersökningarna av den på föga avstånd från kusten belägna djuprännan. Denna, som från Nordatlanten går in i och genomlöper den betydligt grundare Nordsjön samt fortsätter genom Skagerack ett stycke öster om Arendal samt har ett djup av 300―400 famnar och däröver, innehåller eller är hemvist för ett mycket rikt och intressant djurliv. Vår expeditions uppgift var att fullständiga och vidga kunskapen om detta, och härför utförde vi efter djuplodningar så ofta väderleken och sjögången medgåvo trawlningar och skrapningar. Arbetena försvårades därigenom att vi ej, såsom numera är brukligt, hade wire-ropes eller ståltrådslinor och ej heller ackumulatorer, utan måste använda hamplinor, som ofta slogo kinkar vid upphalningen och genom sin tyngd ― vid t. ex. 400 famnars djup måste utsläppas ungefär det dubbla antalet famnar lina ― försenade denna. En enda trawlning kunde sålunda taga flera timmar i anspråk, allrahelst Gunhilds ångvinsch var ganska svag och ej förmådde låta uppdragningen ske i hastigare tempo. Vi gynnades emellertid i allmänhet av godt väder, så att arbetena trots de tekniska svårigheterna blevo synnerligen resultatrika. Det hände ofta att vår stora trawl kom upp, nästan till brädden fylld med en myllrande massa djur jämte lera och dy och andra prov på bottens beskaffenhet. Många djurarter voro nya eller okända för vetenskapen, många uppträdde i betydande myckenhet, många voro beundransvärda genom färgernas rikedom och formernas skönhet, medan andra åter huvudsakligen gjorde ett obehagligt intryck. Så var särskildt fallet med pirålen, sl. Myxine, som på dybotten förekom i stor mängd, ofta hoprullad i riktiga nystan, och genom avsöndringen av ett rikligt och segt slem smorde ner trawlen och var ytterst otrevlig att handskas med. Vi nöjde oss också med att utan vidare vräka den åter över bord.

Till omväxling med arbetet hade vi mycken trevnad både ombord och under besöken i Arendal och stadens vackra omgivningar. Vi voro inbjudna på middag hos amtman Bonnevie, hos vilken kapten Lundgren enligt svensk örlogsmannased strax efter vår ankomst, iförd full parad och ledsagad av oss, avlade visit. Wilcke, vilken satte föga värde på den »zoologiska pickles», som Théel och jag med ganska stor möda lade in, skaffade sig ofta landpermission och begagnade denna för att med unga sjöofficerares förmåga att göra sig gällande få umgänge även i den övriga Arendals-societeten. Han försummade emellertid ingalunda sina plikter ombord, och han och jag roade oss ofta i den starka julivärmen med att störta oss på huvudet och göra en simtur i Skageracks salta böljor. En dag, då kapten Lundgren blev vittne härtill, fattade han beslutet att låta hela besättningen bada. Det var kavlugnt och mycket varmt. Gunhild låg sakta vaggande i den svaga dyningen, och allt var enligt vanliga begrepp synnerligen inbjudande till badning. Många bland båtsmännen hade emellertid en annan uppfattning. De kunde nämligen trots yrket och såsom ofta lär vara fallet med sjöfolk ej simma, och det våta elementet utövade ej heller från renlighetssynpunkter någon lockelse på dem. De gjorde invändningar och bådo att få slippa, och särskildt var det en gottlänning vid namn Kruskopp, som protesterade och till och med tog till lipen. Men kaptenen var obeveklig. Han förklarade skrattande, att ett bad skulle göra dem godt och gav order om att ett stort segel skulle spännas ut mellan ett par bommar och sänkas ner i havet som bassäng. Ner till denna fälldes fallrepstrappan, och när allt var klart, kommenderades alla man över bord. De flesta följde uppmaningen villigt och med nöje; men Kruskopp och ett par andra försökte i det längsta att komma undan, och då detta ej lyckades, klädde de långsamt av sig och kröpo med synbar förskräckelse utför fallrepstrappan. De följande minuterna medförde många överraskningar för stackars Kruskopp. Kamraterna, bland vilka voro många glada gastar, drogo ner honom i bassängen, som i midten blev ganska djup, därigenom att de trampade eller tyngde ner seglet. När Kruskopp knuffades dit, och vattnet steg honom över huvudet, skrek han förtvivladt och trodde sin sista stund vara kommen. Han tog sålunda situationen vida mindre lugnt än sin landsman Calissendorff, om vilkens ändalykt Appellöf brukade berätta. C. var ute och seglade med en kamrat, men det bar sig ej bättre till än att de seglade omkull och blevo utspolade ur båten. Kamraten ropade då: »Kan du sime, Calissendorff?» varpå denne svarade »Naj!» ― »Då sjunker du», sade kamraten, vartill C. helt trankilt genmälde: »Jå» och gick till botten. Det ödet undslapp Kruskopp åtminstone den här gången, ty efter några grundliga doppningar och kallsupar fick han åter kravla sig upp på däck.

De två för arbetena i Skagerack anslagna veckorna löpte raskt undan, och den 6 juli lämnade Gunhild de norska farvattnen för att taga itu med expeditionens uppgifter i Östersjön. Sedan Théel och samlingarna från djupregionerna blivit landsatta i Göteborg, styrdes kursen direkt till Ölands sydöstra kust, där jag i enlighet med professor Lovéns instruktioner skulle börja mina undersökningar. Dessas huvudsyfte var att bekräfta förekomsten av och fullständiga kunskapen om i Östersjön levande relikta Ishavsformer eller representanter för det djurliv, som funnits under den avlägsna tid, då Östersjön stod i samband med Vita havet och därigenom med Sibiriska Ishavet.^[3] Efter lodningar för utrönandet av djupen skulle jag utföra en serie skrapningar först mellan Öland och Gottland och den ryska Östersjökusten och sedan mellan Fårösund och Västervik samt slutligen på de jämförelsevis stora djupen utanför Landsort. Under den första veckan rådde ofta stark tjocka, som försvårade arbetena, vilka emellertid både då och senare under gynnsammare väderlek lämnade goda resultat, och när Gunhild efter slutadt värv i början av augusti anlände till Stockholm, hade jag tillfredsställelsen att till Riksmuseum kunna överlämna ganska rika samlingar, belysande den visserligen i jämförelse med Västerhavets fattiga men intressanta evertebratfaunans i mellersta Östersjön sammansättning och utbredning.

Även från andra synpunkter lämnade färden god behållning. Uppehållen på våra huvudstationer, Fårösund, Västervik och Gamlebyviken, voro förbundna med utflykter i de natursköna omgivningarna, och på Gräntsö hos baron Gustaf Sparre, på Blekhem hos änkefriherrinnan Marie Nordenfalk, född Risellschöld, och på Almviksnäs hos kapten Otto Nordenfalk fingo vi njuta av gammaldags svensk gästfrihet.

Under de närmast följande åren skulle jag ej få någon användning för de kunskaper i havszoologiska samlings- och preparationsmetoder, som jag under Gunhilds färd tack vare i främsta rummet Hjalmar Théels erfarna ledning, men även på egen hand förvärvat. Jag förde under de åren, såsom i det föregående omtalats, ett mer stationärt liv, om vintrarna i Uppsala och Stockholm, om somrarna mest på Lidingön och Boo, och de zoologiska studier, jag där sysslade med, krävde inga trawlar, ångvinschar o. s. v. Först år 1883 skulle så åter bli fallet och då i ganska stor omfattning och under särskildt märkliga och minnesvärda förhållanden, därigenom att jag fick deltaga i Nordenskiölds expedition till Island och Grönland. Jag har förut berättat om hur jag kom att få vara med på denna den berömde polarforskarens sista färd och hur jag då fungerade såsom ledare av de havszoologiska arbetena och som »mamma» i gunrummet. Bägge befattningarna voro förbundna med ganska många svårigheter, vilka emellertid nu efter nära fyra decenniers förlopp vida mindre framträda för minnet än hågkomsterna av de vetenskapliga iakttagelserna och skördarna, av det härliga friluftslivet och av trevnaden ombord på expeditionsfartyget och den lärorika och angenäma samvaron med framstående forskare och vänsälla kamrater.

Angående expeditionens förlopp och resultat får jag hänvisa intresserade till Nordenskiölds utförliga beskrivning^[4] och här begränsa mig till några erinringar om resans ändamål m. m. och om särskildt minnesvärda detaljer och episoder av mer personlig och privat natur.

Expeditionen, som bekostades av friherre Oscar Dickson och utfördes med postångfartyget Sofia, hade till syfte att efter ett kortare uppehåll för mineralogiska undersökningar på Island begiva sig till Grönland och där dels söka konstatera den i de gamla isländska sagorna omtalade Österbygdens läge, dels att från västkusten ungefär vid midten av den grönländska kontinenten göra ett långt framträngande på inlandsisen, där Nordenskiöld antog att det skulle finnas ett isfritt inland. Vidare skulle utföras omfattande växtpaleontologiska, geologiska, zoologiska, botaniska och hydrografiska arbeten. Den vetenskapliga staben utgjordes av dåvarande statsgeologen, sedan professor Alfred Gabriel Nathorst, dr August Berlin, läkare och botanist, studenten, numera professor Axel Hamberg, hydrograf, konservator Gustaf Kolthoff, ornitolog och entomolog, löjtnant Otto Kjellström, kartograf och fotograf, samt jag såsom havszoolog. Till Island medföljde Harald Strömfelt för att där ägna sig åt algologiska studier, mineralogen Gustaf Flink och språkforskaren Rolf Arpi. Sofias navigationschef var kapten Emil Nilsson. Besättningen utgjordes av fjorton man, bland vilka voro tre norska fångstmän och vana ishavsfarare. Vidare medföljde lapparne Anders Rossa och Lars Tuorda för att som skidlöpare deltaga i färden på inlandsisen.

Några dagar före den till den 23 maj bestämda avresan sände mig Nordenskiöld till Göteborg för att i samråd med expeditionens mecenat och kapten Nilsson göra några sista uppköp och tillrustningar för hushållet i gunrummet. Jag uppvaktade följaktligen baron Oscar Dickson, som emottog mig på vänligaste sätt, hänvisade mig till skeppsklarerarfirman Leffler & C:o och i avseende på kostnaderna gav mig fria händer, dock med uttryckligt villkor, att jag skulle blott rekvirera prima varor och se efter att allt skulle bli godt och bra. Jag tror också, att jag med kapten Nilssons erfarna bistånd lyckades häri. Sofias ej alltför rymliga penteri och källare fylldes med en mängd godsaker, som voro avsedda för att komplettera skeppsprovianten eller den egentliga födan och för att vi ej skulle behöva sakna smörgåsbordets behag samt efterrätter och dessert. Blott angående den sistnämnda missräknade jag mig. Det enligt min åsikt tillräckliga förrådet av fikon, russin och mandel o. s. v. befanns nämligen efter några veckor tack vare personalens och ej minst Nordenskiölds begivenhet på sötsaker vara så hårdt medtaget, att vi under en eventuell övervintring skulle ha blivit alldeles utan. Lyckligtvis ingick i provianten ett betydande förråd torkade s. k. ringäpplen av utmärkt beskaffenhet, och de verkligen förträffliga äppelkakor, jag av dem med den dock ej alltför skicklige kockens bistånd lyckades åstadkomma, vunno redan under sommaren allmänt erkännande och hade väl på vintern blivit ännu mer uppskattade. Av dryckesvaror fördes ombord ettusen helbuteljer av Grönvalls utmärkta men i våra underliga dagar avskaffade exportöl, Lysholms akvavit, konjak och punsch i de kvantiteter, motsvarade det av restriktionsbestämmelser oberoende behovet, samt ett par hundra flaskor Madeira, vilka jag lät tappa ur det fat, som en av Nordenskiölds beundrare, bankiren W. Schönlank i Berlin hade förärat honom.

Den 22 maj gåvo baron Dickson och hans maka i sitt magnifika hem avskedsmiddag för expeditionens chef och vetenskapsmän och kapten Nilsson. Till den splendida måltiden voro även inbjudna de i Göteborg bosatta deltagarna i Nordenskiölds föregående färder, doktorerna A. Stuxberg och E. Almqvist och professor A. Wijkander, samt kammarherre Magnus Lagerberg och några av värdens närmare vänner inom den göteborgska köpmansaristokratien: herrar August och Wilhelm Röhss, J. F. Dickson, Carl Kjellberg, Mårten Wærn, Carl Wijk m. fl.

Följande dag lättade Sofia ankar och lämnade Göteborg, men gick ej längre än till Marstrand, där vi gjorde ett par dygns uppehåll för att i lugn och ro och ostörda av nyfikna besökande kunna lämpa om lasten och komma i ordning ombord. Den 25 maj på middagen skedde den definitiva avfärden och redan strax efter det vi passerat Vinga skulle flertalet av gunrumspersonalen falla offer för den sjösjuka, som med några kortare intermezzon varade ända till dess vi i midten av juni i västra Grönlands drivisar fingo lugnare vatten. Tillvaron ombord var under dessa veckor föga behaglig. Utrymmet på Sofia var mycket knappt, och som järnluckorna för de små hyttfönsterna eller gluggarna i den höga sjön måste vara tillskruvade, blev luftväxlingen minimal. De ibland oss, som voro raska nog för att kunna vistas på däck, hade stora svårigheter för att i stormen och sjöarna hålla balansen, och någon ordentlig mathållning var det omöjligt att åstadkomma. Följaktligen bildade de ovannämnda intermezzona, nämligen ett par dagars uppehåll i Thurso i norra Skottland, den härliga lugna färden mellan Stora och Lilla Dimon på Färöarna, några dagars vistelse i Eskefjord på Islands ostkust och i Reykiavik, verkliga högtids- och rekreationsstunder, då man fick lufta ut inombords på fartyget och restaurera de mer eller mindre sönderbråkade kroppshyddorna. Den gamla erfarenheten att även den svåraste sjösjuka i allmänhet upphör och ej har några efterdyningar, så fort man känner fast mark under fötterna, besannades även här. Till och med de ibland oss, som under färden över Nordsjön varit fullkomligt nedbrutna, repade sig omedelbart efter ankomsten till Skottland, där vi från Thurso gjorde en härlig exkursion till det i geologiskt hänseende intressanta Helmsdale,^[5] och efter de om möjligt ännu svårare dagarna mellan Färöarna och Eskefjord glömdes snart sjösjukans vedervärdigheter under trevliga och uppfriskande ridturer i fjordens storslagna omgivningar.

Från Reykiavik, i vars omgivningar utfärder gjordes för att beskåda varma källor och andra vulkaniska fenomen, gick Sofia till Grönlands östra kust och försökte på flera ställen forcera och genomtränga drivisbandet för att finna den förmodade Österbygden. Isen var emellertid för grov, mäktig och tätt packad för att medgiva en genomfart, och försöken måste uppskjutas till hösten, då gynnsammare isförhållanden kunde beräknas. Vi fortsatte sålunda söder och västerut, och sedan vi vid passerandet av Kap Farewell åter ridit ut en storm, kommo vi in i de lugna västgrönländska farvattnen och anlände efter ett par dagars färd i det härligaste väder, i spridd drivis och bland ståtliga söderut seglande isberg den 17 juni till Julianehaab. Här skedde några dagars uppehåll, under vilka vi voro föremål för stor gästfrihet i kolonibestyraren Carl Lützens trevna hem och exkursioner gjordes i omgivningarna och till den i mineralogiskt hänseende intressanta Kangerdluarsukfjorden.

Om expeditionens förlopp och verksamhet under de närmast följande veckorna tillåter jag mig återgiva min kortfattade redogörelse i den här ovan anförda minnesskriften över Nathorst:

»Nästa station var det för de rika kryolitgruvorna bekanta Ivigtut, varest kol- och proviantförrådet supplerades och varifrån avresan ägde rum den 25 juni. Färden gick utmed kusten och ofta inomskärs i mer eller mindre isfyllda farvatten till Godhavn, varifrån efter några dagars uppehåll Sofia avgick till Ujaragsugsuk på Diskoön, där Nathorst landsattes för att med Hamberg som medhjälpare göra växtpaleontologiska undersökningar och samlingar, och sedan till Egedesminde och vidare till Aulaitsiviktjorden med Nordenskiöld och hans följeslagare på inlandsisfärden. Till utgångspunkt för denna hade Nordenskiöld valt det parti av inlandsisen, som stack ut i Tasiursarsoak eller innersta delen av nyssnämnda fjord. Uppstigningen på isplatån och transporten dit av provianten m. m. försiggingo utan större svårigheter, och isvandrarna började sin vågsamma färd under de gynnsammaste såväl terräng som väderleksförhållanden. Där emot var det nära att Sofia blivit instängd i de från isblinken i den starka sommarvärmen avkalvade och i Tasiursarsoak hopade ismassorna, liksom det också blott var med största svårighet fartyget, sedan det kommit ut, lyckades utan att ådraga sig skador taga sig ut till havs genom den starka isströmmen i fjorden. Det gick emellertid tack vare kapten Nilssons vaksamhet och rådighet, och sedan vi åter anlöpt Godhavn och där tagit ombord den från Kane's, Hall's och Nares' expeditioner ryktbare eskimåen Hans Hendrik för att som lots och tolk medfölja på färden tiil Kap York, begåvo vi oss ånyo till Ujaragsugsuk för att enligt överenskommelse taga Nathorst och Hamberg ombord. De hade emellertid några dagar förut avslutat arbetena på Diskoön och begivit sig över till det på andra sidan om Waigattet på Norsuakhalvön belägna Atanekerdluk, en av de intressantaste och rikast givande fyndorterna för fossila växter i Grönland. Där funno vi också snart deras läger, i en visserligen blåsig och ogästvänlig men nu med Nordgrönlands vackraste blomsterväxt Epilobium latifolium rikt smyckad omgivning, och efter en stund även dem själva, välbehållna, belåtna med det resultatrika arbetet och glada över återseendet.

Nathorst övertog nu ledningen av expeditionen, som enligt de av Nordenskiöld utfärdade instruktionerna skulle efter paleontologiska undersökningar på Harön och zoologiska samt hydrografiska arbeten i Davis sund eventuellt för kolning anlöpa Upernivik och därefter avgå till Kap York samt undersöka Sivalik-Hill och taga den mindre av de därvarande meteoriterna ombord, besöka Crimson Cliffs o. s. v. Därpå skulle fartyget återvända söderut, anställa ytterligare undersökningar av fyndorterna vid Waigattet, fortsätta de zoologiska och hydrografiska arbetena o. s. v. samt inträffa i Egedesminde den 14 augusti för att där avhämta Nordenskiöld och hans följeslagare, vilka ungefär vid nämnda tid beräknades hava återkommit från inlandsisfärden.

Det blev Nathorst förunnadt att framgångsrikt utföra det huvudsakliga i detta omfattande program och att i de delar, som det på grund av ogynnsamma isförhållanden blev omöjligt att följa, lämna ersättning i värdefulla upptäckter och undersökningar. Sofias färd de fyra veckorna den 15 juli―16 augusti 1883 bilda i själva verket ett avsnitt av stort intresse i vår polarforsknings historia och har hos deltagarna däri efterlämnat många minnen om betydelsefulla arbeten och spännande äventyr. I förgrunden för dessa minnen träda Nathorsts personlighet och verksamhet. Med aldrig slappnande energi och iver ägnade han sig åt sitt maktpåliggande värv. I den ofta hårda kampen mot ismassorna i Baffins Bay och Melville-bukten delade han med kapten Nilsson åtgärderna och omsorgerna för fartygets bevarande och oskadda framfärd och förvärvade här de insikter i och erfarenheter om isseglatsen, som sedermera eller i slutet av 1890-talet skulle bli honom till stort gagn vid hans egna expeditioner. I de zoologiska och hydrografiska arbetena ingrep han med råd och dåd och iakttog med livligaste intresse deras förlopp och resultat. Efter ankomsten till det nära Kap York belägna Ivsugigsuk bidrog han genom klokhet och rådighet till att rädda fartyget från instängning i isen och därmed sannolikt följande övervintring samt utnyttjade det korta uppehållet för att vinna största möjliga vetenskapliga vinst och intressanta upplysningar av och om de där påträffade eskimåerna. Dessa voro en liten trupp av de vid Smith sund boende stamfränderna och levde under mycket primitiva förhållanden, så att studiet av deras levnadssätt m. m. var av största intresse.»

EN AV DE I BAFFINS BAY SKJUTNA ISBJÖRNARNA.

De i Waigattet, Davis sund och Baffins Bay utförda zoologiska undersökningarna lämnade synnerligen rika och intressanta resultat. Under återfärden söderut genom Baffins Bay påträffades några präktiga isbjörnar, av vilka fyra blevo jägarnas byte. Av en av dessa tillvaratog jag jämte åtskilligt med kött, som under de närmaste dagarna användes både i gunrummet och för besättningen, ett par stycken, som jag lät behandla till surstek och serverade vid festmiddagen för Nordenskiöld den 16 augusti efter de skilda expeditionsavdelningarnas återförening i Egedesminde.

Från Egedesminde gick färden åter söderut till Ivigtut, där vi i riklig mängd och full blomning påträffade Linnæa borealis, som undgått de danska botanisternas uppmärksamhet och sålunda nu för första gången införlivades med den grönländska floran. Från Julianehaab gjordes en avstickare till den för sin yppiga vegetation och sina intressanta nordmannaruiner ryktbara Igalikotjorden, och sedan vi därefter gjort ett uppehåll vid den i ett storslaget alplandskap härligt belägna Herrnhutarstationen Fredrikshaab, kom expeditionens sista del eller försöket att framtränga till östra kusten.

Sofia gick först in i den norr om Kap Farewell belägna, av den mest storslagna natur utmärkta arkipelagen, men lyckades ej i de smala, av is fyllda sunden finna någon genomfart. Vi gingo därför åter ut til havs, passerade i märkvärdigt nog fullkomligt lugnt väder det fruktade Kap Farewell och fortsatte sedan norrut utmed drivisen utanför ostkusten. Isen var nu mindre packad än på försommaren, och efter några skarpa brottningar med drivis och ett och annat isberg, varunder Nordenskiöld själv från utkikstunnan på förmasten fungerade som lots, lyckades vi komma igenom strax söder om Kap Dan. Det var första gången i Grönlandsfärdernas historia, som något fartyg så långt söderut lyckats att från havet intränga till kusten. Den plats, där vi landade, befanns vara belägen nära öppningen av en stor och vacker fjord, och sedan vi ingått i denna, användes den korta tid eller ett dygn, som vi av hänsyn till isen utanför vågade stanna, till energiskt arbete för erhållande av kännedom om traktens naturförhållanden m. m. Det var med en egendomlig känsla av upptäckartriumf och forskarglädje, som vi strövade omkring på den härliga fjordens säkerligen aldrig förut av någon vit mans fot beträdda stränder och i omgivningarna och insamlade material för kunskapen om deras geologiska byggnad samt djur- och växtvärld. Spår av någon Österbygd påträffades emellertid ej ― den var med största sannolikhet belägen vid någon av det sydvästra Grönlands sydligare fjordar ―, men däremot funno vi flera vittnesbörd om, att eskimåer hade vistats och troligen ännu höllo till i trakten. Någon visshet om det senare kunde vi dock ej erhålla, ty vi måste åter begiva oss ut till havs. Isen satte nämligen in mot land och hotade med att stänga in oss. Vi fingo också en hårdare dust ut än vid infärden. Ett par gånger såg det riktigt hotande ut, i det att de högt upptornade ismassorna svårt skruvade och pressade fartyget; även nu lotsade Nordenskiöld oss framgångsrikt igenom, och vi sluppo undan med några på däck inramlande isstycken, några krossår i träöverbyggnaden och några bucklor i Sofias sega plåtpansar.

När vi omsider kommit ut ur isen, var middagstimmen just inne, och vi firade expeditionens kanske märkligaste episod eller det framgångsrika strandhugget på Ostgrönlands okända kust med att tömma ett par flaskor champagne ― den första och enda gången under hela resan. Sedan styrde Sofia kursen direkt till Reykiavik, där vår ankomst och berättelserna om expeditionens bedrifter väckte stort uppseende. Vi blevo också föremål för mycken uppmärksamhet och vänlighet, som bland annat gav sig uttryck i en storartad festmiddag på Hotell Alexandra. Där firades vi och i främsta rummet Nordenskiöld i tal och sång och med särskildt tryckta verser.

Medförande Strömfelt och Flink, som voro oss till mötes i Reykiavik ― Arpi hade redan rest hem med annan lägenhet ―, anträdde vi efter några dagar hemfärden till Sverige och anlände, gynnade av vackert väder och utan några äventyr till Göteborg den 27 oktober. Följande dag gav baron Dickson på Lorentzberg en storartad välkomstfest för expeditionens samtliga medlemmar, i närvaro av ett stort antal inbjudna från Göteborgs vetenskapliga värld och merkantila kretsar. Grönlandsfärden var avslutad, men dess minne fortlever ej blott som en vacker och underbar sommarsaga utan även som en vetenskaplig storbragd, rik på nya upplysningar om det härliga landet i höga norden och på nya uppslag för framtida forskning.

Beträffande min andel i expeditionens verksamhet vill jag blott nämna, att jag utanför Grönlands ostkust fick tillfälle att göra några trawlningar på stora djup, 800 famnar och däröver, som trots bottnens svåra beskaffenhet lämnade goda och intressanta resultat. Sålunda upphämtades kolossala, förut ej kända spongier, sällsynta fiskar, kräftdjur o. s. v. Även trawlningarna i de västgrönländska farvattnen hade avkastat värdefulla samlingar och vidgat mina kunskaper om den arktiska havsfaunan på ett sätt, som blev mig till stort gagn för licentiatexamen och min gradualavhandling.

Efter expeditionens upplösning begav jag mig till Stockholm. Min far, som ville betyga Nordenskiöld sin tacksamhet för att han låtit mig deltaga i färden, inbjöd honom och de inom räckhåll varande kamraterna, nämligen Nathorst, Kolthoff, Berlin, Hamberg och Strömfelt, samt Nordenskiölds och sina gemensamma vänner professorerna Santesson, von Düben, Key och Gyldén till middag i det gamla hemmet vid Linnégatan. Den lilla festen avlöpte under den angenämaste stämning, och Nordenskiöld blev föremål för ganska mycket skämt, särskildt från v. Düben och Gyldén, därför att han ej lyckats påträffa vare sig den gamla Österbygden eller något isfritt inland i Grönlands inre. Han upptog anmärkningarna mycket godmodigt och svarade, att även negativa resultat kunna vara värdefulla. Däri hade han utan tvivel rätt, och för min del tror jag, att mycket av hans storhet just låg i hans idé och fantasirikedom, som emellanåt lät honom i sina expeditionsprogram upptaga syftemål, som syntes teoretiskt riktiga men ej höllo stånd inför verkligheten. I alla händelser var det denna idérikedom, som jämte hans impulsiva natur och mångsidighet, hans mod och energi, gjorde honom till den både imponerande och fängslande man han var. För mig intager också hans personlighet främsta platsen bland de många skiftande minnena från studentårens ferier och forskningsfärder.

---

1. Om denna har jag lämnat några meddelanden i min år 1921 utgivna bok Från Slottsbacken till Ladugårdslandet.
2. I Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början har jag härom och om godsets historia lämnat beskrivning.
3. Här må erinras om, att Sven Lovén (i början av 1860-talet) var den förste, som påvisade detta ur såväl zoologiska som geografiska synpunkter synnerligen betydelsefulla och intressanta förhållande.
4. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland, dess inre isöken och dess ostkust. Stockholm 1885.
5. Se förf:s: Till Alfred Nathorsts minne. Några hågkomster från 1883 års Grönlandsexpedition. ― Ymer, 1921, h. 1.