Mina Uppsalaminnen/Kapitel 8
| ← Ferieliv och forskningsfärder |
|
SLUTORD.
Nära fyra decennier ha förflutit, sedan de nyss skildrade tilldragelserna ägde rum, och mer än trettiosex år, sedan jag definitivt lämnade Uppsala. Universitetsvistelsen med dess intermezzon av ferier och forskningsfärder ligger sålunda långt tillbaka i tiden, men minnena av densamma fortleva dock, såsom jag i mina skildringar sökt visa, livligt och med ungdomlig kraft. Nu, på gamla dagar, framstå emellertid intrycken av studentåren givetvis i en helt annan dager eller belysning än under deras förlopp och den närmaste tiden efter deras avslutning. Uppfattningen om deras innebörd och än mer om deras behållning har väsentligt förändrats. Många illusioner ha ju gått upp i rök och många förhoppningar ha grusats. Mycket, som jag förr räknade såsom vinst, framträder nu nästan som värdelöst, och det finns särskildt från ekonomiska och praktiska synpunkter knappast något tvivel om, att studentårens debet var större än dess kredit. Och likväl skulle jag, om det vore möjligt, ej hava något emot att om igen leva mitt Uppsalaliv. Trots allt onödigt ödslande med tid, trots dårskaper, misstag och missräkningar var det en ovanligt lycklig period, och detta berodde ej blott därpå att den influerades av ungdomens ljusa och förhoppningsfulla livsåskådning, utan även därpå att många av de orosämnen, som verkat under de senare decennierna och åstadkommit så mycken social och politisk otrevnad och skada, voro okända eller ännu ej kommit i jäsning. Visserligen heter det ― om jag ej missminner mig redan på det för politisk slöhet eller likgiltighet ansedda 1870-talet ― i en studentvisa eller sång:
det sjuder under blad och bark,
o konung! i din kronopark;
men iakttagelsen eller uttalandet gällde säkerligen mer den i Uppsala vanliga vårglädjen än någon revolutionär rörelse. Ej heller 1880-talet, som dock betecknats såsom de liberala och radikala reformsträvandenas genombrottstid, kännetecknades av några sammanstötningar och slitningar, som voro jämförliga med vad vi under de sista lustren fått uppleva. Det buller eller rabalder, som »det gröna Sverige» lyckades iscensätta och varom jag lämnat några antydningar härovan, var i själva verket ganska beskedligt och ofarligt och störde i stort sedt ej lugnet i lärdomsstaden.
Det var i främsta rummet detta lugn eller den av våra dagars klasskamp samt politiska och sociala slitningar ostörda tillvaron, som jämte den personliga, av demokratiska maktmissbruk ännu oangripna och oinskränkta friheten låter mig minnas Uppsalatiden som ett lyckligt skede i mitt skiftesrika liv. Till denna uppfattning bidraga emellertid en mängd andra faktorer, som jag försökt lämna en föreställning om i mina skildringar och bland vilka jag här särskildt vill framhålla den lokala miljön med dess idylliska, för nutidens ofta lika onödiga som obefogade behov främmande småstadsförhållanden, de rika möjligheterna att utan sidointressen idka vetenskapliga studier och slutligen kamratlivet med dess behållning i knutna vänskapsband och bekantskap med märkvärdiga och framstående personer.
Till sist vill jag nämna, att de konservativa åsikter och sympatier, som flerstädes givit sig tillkänna i mina Uppsalaminnen och som måhända väcka förvåning för deras samhörighet med en för naturvetenskaplig forskning ej främmande person, oavsedt släktarv och uppfostran just stodo i samband med mina biologiska studier men även med historiska och estetiska intressen och krav. Biologien lärde mig att all utveckling är lagbunden, och fastän jag måste tillerkänna människan såsom den högst stående medlemmen i organismernas oändliga serie rättighet att ingripa i densamma, kunde jag ej gilla, då detta skedde på ett sätt, som störde den naturliga ordningen och medförde nyheter och förändringar, vilkas behov och gagn voro tvivelaktiga. Mitt historiska sinne knöt intressen och sympatier till gångna tider och släkten. I samband härmed stod det ganska rika aristokratiska inslaget i mitt umgänge, för vilket jag fick lida mycken smälek. Det var dock ofta ett slumpens verk, men jag vill gärna medge, att det lika ofta var det fria valets och känslans. Dess orsak eller grund låg emellertid ej i fåfänga, utan i det enligt min åsikt helt naturliga eller självklara förhållandet, att personer med historiska namn, vare sig frälse eller ofrälse, äga särskildt intresse därigenom att man hos dem plägar finna nedärvda såväl inre som yttre egenskaper av tilltalande och fängslande art.