Mina minnen (Sehlstedt 1862)
| ← Fågeln på Grönskär |
|
Slåtterölet → |
Mina minnen.
Ack, jag var också ung en gång,
Och hjertat fylldes opp af sång,
Och jag sjöng glada visor,
Romantisk, glad och lagom blek,
Jag ansåg lifvet som en lek —
Den tiden stod jag på aptek
Och skälldes för Provisor.
Jag bredde plåster, gjorde thé,
Mixturer, pulver och gelé
För frossa, värk och feber.
Jag plåstrade ibland på sår,
Var het som tända eld i blår,
Strök cedro i mitt blonda hår,
Och luktade kobeber.
För mig ej större nöje fanns
Än dans — ty fordomdags var dans
Ännu ibland talanger.
Kitaj och frack var tidens drägt.
Jag bjöd morseller och konfekt,
Tog skutt att damen blef förskräckt
För mina battemanger.
Så flög min ungdomstid förbi
Bland piller, burkar och charpi,
Och sång och piruetter.
Jag blef en viss seigneur till slut,
Brändt hår, såg ej så illa ut —
Ren skjorta, krås och fin surtout
Och veckade manchetter.
Aptekarn sjelf, helt frisk och sund,
Föll der han stod en morgonstund,
Som han tog på sig västen.
Det blef ett väsen och ett skrik —
Man pratade om arsenik.
Gud vet! nog bars han ut som lik
Och togs om hand af presten.
Jag såg apteket stå i pris,
Tog enkan på aptekar-vis,
Och köpte bröllops-kläder;
Blef gift och rik, och lyckan log.
Jag husbond-väldet genast tog —
Men frun blef arg, fick slag och dog
Och gick till sina fäder.
Så är all jordisk lott, gudnås!
Jag sörjde rysligt, det förstås,
Det nyss begynta smeket;
Blef melankolisk dag från dag,
Och pillret gjordes ej i lag —
Jag köpte mig ett hemman jag,
Och sålde bort apteket.
Jag blef landtbrukare med fart,
Men tung och missnöjd lika snart,
Jag sorg och oro kände.
Ej växte rågen som sig bör,
Och hö't blef knappt och dito smör. —
Men Läsare! var god och hör
En afton hvad mig hände.
Jag tog min häst, för att få tröst,
Och åkte isledes en höst —
Men det blef sista lisan.
Jag körde ned i fullt galopp.
Med draggning sökte man min kropp.
Förgäfves — jag kom aldrig opp,
Och det var slut på visan.
