Miniatur-Teckningar ur Professor Sandbergs Galleri

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 270 ]

MINIATUR-TECKNINGAR
UR
Professor SANDBERGS Galleri.

Omgifningen poetisk är
Inom den verld, der hjertat känner,
Bland Snillets genier, Sångens vänner,
Så mången bild, för minnet kär.

Hvad Döden skördat, Konstens hand
Än lefvande på duken målar,
Der själen genomskinligt strålar
Likt stjernan, gömd i molnets rand.

I Kellgren först jag skåda vill
Af snillets ljus den klara spegel —
Se, hans profil! skön, à la règle,
Hör ock en Skaldekonung till.

Det höga ättenamn Du bär,
Naturens Bard! i Dig jag vördar: —
Lik blomstren i din lyras Skördar,
Så mild, så ljuf, din anblick är!

[ 271 ]

Camillas Skald! med pudradt hår
Och fin förbindlighet i dragen
Än kallar fram den tid i dagen,
Gustaf log mot Sångarns vår.

När, Gyllenborg! med Creutz din rang,
Som Sångare, Du troget delte,
Öm, ljuf den mollton var, han spelte,
Men kraftfull, klar Din lyras klang.

Se, Bellman! — Då kring dal och höjd,
Sann, som Natur’n, Du föremålen
Besjöng, hur’ djup var dock symbolen
Af menskolifvets qval och fröjd!

Satirens udd, på sluten mund,
Fru Lenngren synes blygsamt gömma,
Och blott om de Idyller drömma,
Som ljödo skönt från hjertats grund.

Hur’ glänsande Ditt ryktes låf!
Hur’ lagerkrönt i ungdomsåren!
Nu, Philosoph! med silfverhåren:
”En Sångarkung i utdödt hof.”

Med rena, ädla drag, Linné! —
Så länge jordens blomster spira,
Skall hvarje Zon i kransen vira
Ditt namn, och Dig sin hyllning ge!

[ 272 ]

Hvi klandra Norden? Ehrenswärd!
Sjelf en caprice utaf naturen.
Ditt blixt-genie såg claire-obscuren
Så djupt af konst- som men’sko-verld.

Der hvilar Ödmann! — lutad än,
Glad, fryntlig, uppå hufvudgärden,
Från hvilken tankan flög kring verlden,
Och kom på upptäckt rik igen.

Se, Martin! from, Elias lik,
Som såg förklaringen den höga:
Med trons och hoppets inre öga,
Blott anande sitt himmelrik.

Dig, Laureus! grafven slöt,
När skönast hoppets stjerna lyste: —
Den eldsjäl, som din genius hyste,
Du glödande på duken gjöt.

Sin efterverld ser, Ehrenstral!
Trygg ifrån konstens äresäten.
Och Karsten! — Ack, hur’ snart förgäten,
Liksom en tystnad näktergal! —






[ 273 ]

Johannes lik, ett Sändebud
Af himlens frid i jordens dalar
Franzén! om englaoskuld talar
Ditt anlete, din lyras ljud.

Med österns drag, Wallin! din röst
Så skönt i Zions tempelhallar
Den Kungaskald än återkallar,
Hvars harpoklang bor i ditt bröst.

Se, Frithiofs Bard! — Lugnt hvilande
Hans anlet tycks inspirationen
Förbida, att, lik Zevs på thronen,
Eld åt geniets blixtrar ge!

Din blick — så värmande, så ljus,
Har dag åt Sveas Häfder gifvit.
Till Hjeltars Bard Du fostrad blifvit
Bland högblå berg och forssars brus.

Hvart anletsdrag, så rent och skirt,
Som själen i din lyras toner,
Hvars blomsterspråk, från fjerran zoner,
Dig, Atterbom! en Peri lärt.

[ 274 ]

Den Nordiske Pygmalion! — Se!
Hvar Grazie vekt ur marmorn bruten,
Ber, att i Konstnärns armar sluten,
Uppvakna få, som Galathée[1].

Att konstens myth på klassisk jord,
Falköga, Fogelberg! du tyder,
Det vittnar Odins bild, som pryder
Fulländad, gudalik, vår Nord.

En vacker Forntids-Riddare
Är Fahlcrantz lik, med syskontycke
Af hvart romantiskt landskapsstycke,
Han målat så förtjusande!

Svenskt mod och kraft, ej blott i krig,
De Tappre ryktets låf beskära: —
I dubbel glans din konstnärs ära
Ger lagrar, Södermark! åt Dig.

Se Hjortsberg! snillets ungdomsvår
I mimisk lek ur ögat spelar —
Hvart hjerta gläds, med tjusning delar
Det låf Thalias Älskling får!

[ 275 ]

I dessa drag, som Melpoméne
Varmt, söderländskt, åt Almlöf gifvit,
Har penseln talande beskrifvit
Hur’ väl han pryder hjelte-scène.






Apostill.



Förlåt, att minnets skilderi
Ej kan din Samling hel förklara! —
Lång visa är ju städs i fara,
Fast rik på namn, att tröttsam bli?

Dock, fjerran från din konstverld skild,
Jag troget ser Dig sjelf derinne
Med hugfull kraft, alfvarligt sinne,
Sann, genialiskt klar och mild.

Och Dig, som hvar tangent en själ
Melodiskt ger — o, Konstnärinna!
I toner, som till hjertat hinna
Du målar Sångens gudaväl.

[ 276 ]

När, Sandberg! Du åt duken ger
Din samtids glans — i offergärden,
Skön, oförgänglig — Efterverlden
Af ditt geni en spegel ser.

Lef säll i konstens gallerie,
Säll, trefallt säll, att uppenbara,
Bland dina Geniers hulda skara,
Det Skönas själa-harmoni!




  1. Man erinre sig Rousseau’s Melodram Pygmalion.