Minnessång öfver Hedv. Ch. Nordenflycht

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 237 ]

MINNESSÅNG
ÖFVER
HEDV. CH. NORDENFLYCHT.


[ 238 ] Du, som ljuft och lärdt förenar,
Städs i röst och hjerta öm;
Tankar, ord och påfund renar
I den klara kunskaps ström!
Klio och Erato båda
Om din dyrkan täfla mest:
Och, som båda fått dig råda,
Ha’ de kransen på dig fäst.

 h. c. nordenflycht.


[ 239 ]

Flyg, sångens dufva, öfver tidens bölja
Till fjerran stranden af den dolda ö,
Der glömskans nattliga dämoner dölja
De runor, Skalden går att blomsterströ!
Dock, vill hans Genius ej hans vandring följa,
Skall minnets stjerna ej i molnen dö;
Inom sin själ, fastän i bleknadt skimmer,
Ett återsken han af dess glans förnimmer.”

En anslagston ifrån harpan klingar
I Lugnets däld 1), der vandrar’n ensam stod.
Än åskan gömde sina ljungeldsvingar;
Men bäfvande Natur’n dess hot förstod:
En stilla dödssuck genom nejden svingar,
Och mörk sönk qvällen öfver lund och flod.
Det var en sorgfest åt en tid, förskjuten,
Åt Sångmön här, af Kärleken förskjuten.

Snart, vid en blixt, som molnet genomlågar,
En luftig bild ur natten höjde sig:
”Kom!” — hörs en röst — ”du ensam efterfrågar
Mitt fordna tjäll; du ensam minnes mig,
När tiden kallt förbi min urna tågar.
Mitt öde vill jag nu förtälja dig
Bland spillrorna, der känslans offer gråtit
Och sorgens lif åt dikten öfverlåtit.

[ 240 ]

Tyst är mitt Tankespel 2). Min samtid hvilar
I grafven. Mer ej hörs ett hjerta slå
För Uranie. Ett annat slägte ilar
Densamma vägen fram till glömskans å.
Från nattens thron medljunga blixtens pilar,
Verlds-andens orgor genom rymden gå.
Naturens röst till minnets högtid bjuder:
Stäm sinnet, vandrare! Re’n lutan ljuder.

Min ungdomsdröm af snillets oro stördes:
En evig längtan till ett okändt mål.
Hyar fästa tanken, som till molnen fördes,
Lik Phoenix, stigen från sitt tända bål?
Djupt i mitt inre sanningsrösten hördes;
En ytlig tid var ej min själs idol;
Då speglades en Brudgums 3) bild derinne
I morgonglansen af mitt unga sinne.

O, Diktens verld! hur’ ljuft jag dig förskyller
Den stråle, som i saknadstimman brann!
I fjerran genljöd lyran af idyller,
Som längtande vi söngo för hvarann 4).
Men ändtlig’ hoppet sina löften fyller,
Och troheten vid heligt altar fann
Den bröllopsgäst, som på den dunkla heden
Än skapar i vårt bröst ett flyktadt Eden.

Med vingar, ej för verldens larver födde,
Vår själ, o, Kärlek! var ditt allmagtsord;
Med hoppets färgglans du vårt lif beströdde,
Och Englars fröjd blef i vår hydda spord.
Men nattens storm snart siskans bo förödde,
Och fjerran skild, uppå den vida jord,

[ 241 ]

Från Makan, söng hon djupet af sin smärta,
En sorglig ton, förstådd af intet hjerta.

Ett solhvarf, – Gud! – och Hymens fackla släcktes 5)? ...
Nu Tuturdufvan sökte Lugnets dal.
Af sorgens draperi mitt tjäll betäcktes,
Af Elegier ljöd min clav-cymbal 6).
När dagens öga slöts och återväcktes,
Ej hopp, ej fruktan vexlade mitt qval.
Ack! glädjens morgon, härligt solbegjuten,
Mig bådade en dag, i töcken sluten.

Ack, ensam lutad vid min Makes urna,
Jag ingen afbild till mitt hjerta slöt!
Af moderskärleken, den himlaburna,
Ej någon blomma närdes i mitt sköt.
I kransarna, af Daphnes krona skurna,
Jag kände än ett hjerta slå, och göt
Mång’ tår på bladen: liksom Skaldeguden,
Omfamnande den kalla Lagerbruden!

En öfrig skatt dock himlen mig förvarar.
Hvad klara perlor Diktens källa bär!
För Enslingen, sitt fosterbarn, förklarar
Naturen helst sitt gudaspråk, och lär
Sitt inre välljud – Men i nejden svarar
Snart Ryktets echo, och vid thronen är
Jag af Lovisas drottningsblickar skådad:
I deras glans blef Snillets seger bådad.

Snart äfven Sveas valde söner hunno,
I huld förening, vägen till min dal.

[ 242 ]

På sorgens grund, förskönade, upprunno
Min Sångmös blommor; men, bland vänners tal,
En yngling 7) var. För mig hans ögon brunno
Med strålar af en slocknad fröjd 8). Mitt val
Sjelft lågan af ett vaknadt bröst förlåter.
Med rosenband jag knöts vid lifvet åter.

Mitt ödes herrskarinna var mitt hjerta :
Hvar bokstaf af naturens hand deri
Var än ett missljud af oändlig smärta,
Än klangen af oändlig harmoni.
Här i din famn jag slumrade, o, Hertha!
Seraphiskt säll; och Känslans poesi
Blef lyckligt anad i, sin första ljusning.
För Phaon blott slog ett bröst af tjusning.

O, Kärlek! blomman uppå lifvets bana,
Så rädd som sensitivan, för min hand: –
Du andades minutens fröjd, att ana
Af himlarna den första gryningsrand.
Din fägring prisades af sångens svana,
Men färglös dock du blef i dödens land;
Der re’n en länk med andars verld du knyter,
När själ med själ sitt himlaväsen byter.

O minnets verld, der Mälar’ns armar taga
Mot bäckens våg! Hur mången qväll till strand
Jag ilade, att öfver sjön uppdaga
Det slott 9), der Adil med förtrollningsband
Min själ höll fången! Ack, min lefnads saga
Hur’ magiskt målade hans siarhand!
Hur’ hjertat klappade i lundens sköte,
Af salig längtan, anande hans möte!

[ 243 ]

Snart hopplöst till den ljusa fensterraden
Mitt öga irrade i nattens flod:
Från eken 10) fladdrade de gula bladen,
Och hjertat ensamt deras fall förstod.
Än speglar du, o, marmorslott, façaden
I böljans våg; men, hvar min hydda stod,
Snart ingen mins; – ej efterverlden aktat
Det ringa tjäll, af Sångens Genier vaktadt.

Dock hvälfver dälden sina alar höga
Än till ett grafchor öfver bäckens våg,
Der först så hemskt, så kallt i Adils öga
Jag skymningen af hoppets vårdag såg:
Jag kände glömskans kulna vinter snöga –
Dödsliljor i min barm ... tungt qvalet låg
På själens himmel, molnet likt deroppe,
Som gråter bort sitt lif i hvarje droppe.

Med falkens blick i ovisshetens dimma
Jag spanade. I öcknars vilda natt,
Der gastars rop från öde klippor stimma,
Jag ryste, vid förtviflans hemska skratt. –
Sågs än en gnista i det öga glimma,
Som var mitt lif, min död 11), likväl jag spratt
Tillbaka, som när Belisar, vid stafven,
Först tog en gåfva af den fordna slafven.

Förstummad blef Herdinnans sång i Norden:
För vekt var lyrans ljud mot smärtans röst.
Frid, rykte, vänner, kunskap, allt på jorden,
Uppoffrades åt lågan i mitt bröst.
Snart hyddans inskrift 12) blef besannad vorden:
Vid misstrons kalla hån dör hoppets tröst –

[ 244 ]

O, Sappho! se’n jag delt ditt hjertas öden,
Lik dig, jag slet min plågas band i döden 13).

Dödsengeln kom: på dunkla vingen grydde
Svagt evighetens stjernor: Tiden bar
Ett stelnadt hjerta, och till afgud prydde
Sin men’skovishet, som oraklet var.
Men tviflets chaos från mitt öga flydde;
Religionen förde, sanningsklar,
Min själ till ljuset, der den englasälla
Nu dricker lif ur evighetens källa.”




Nu vålnaden försvann. I östern blänkte
Den första strimman, och i purpursken
Verldsögat strålade, och åskan sänkte
Sin thordönsröst. I Lugnets däld allen
Stod vandraren: en tår från kinden stänkte
På minneskransen, som han knutit re’n.
Han tog sin staf, och under ekens krona
Hans afsked hörs i morgonvinden tona:

”J, dunkla minnen af försvunna dagar,
J vålnader, som sväfven för min syn!
Er fåfängt skalden från sin drömverld jagar:
Ur phantasiens spegel ej J flyn.
Jag lyssnar, – och Camillas 14) luta klagar;
Jag ser förtviflans tår på bleka hyn,
När dödens offer sist åt Adil bjuder
Den sång, som glödande af kärlek ljuder.

Farväl, du nejd, som genom hjertats lågor
Är heliggjord! Igenom skuggrik dal

[ 245 ]

Gjut, silfverflod, än dina jaspisvågor
Kring ekens rot! I lundens hvälfda sal,
Än binden, Älskare, af ängens tågor
Ert ödes ked: här, under sälla qval,
Har Nordens Sångarinna fordom knutit
Sitt lefnadsstrå, af glömskan sönderbrutit.

Uti din hand Satirens lans ej skiner
Med slipad udd; men under sångens lek
Din känsla, sväfvande bland Amoriner,
Med blommor smyckar sig, idylliskt vek:
Och, stundom lärd, bland klassiska ruiner
Du plockar af Historiens stolta ek 15)
Med egen hand ett gyllne blad och vrider
Det i din krans, när du med Rousseau strider.

Det skönas strålar, här i moln fördränkta,
Uppklarna först vid andelifvets blick.
Ideers verldar, sekler, genomtänkta
På jorden, i en blink du skåda fick.
Bland palmerna, för ljusets gloria sänkta,
Du Creutz och Gyllenborg till mötes gick:
Med dem du Poesiens bildspråk delar,
Guds höga solsång med millioner spelar.




 1) Lugnet kallades den boning, der Skaldinnan vistades de sednare åren af sin lefnad.

 2) Qvinligt Tankspel – hennes första Poetiska Samling.

 3) Kyrkoherden Fabricius, sjelf utmärkt som författare. Hans Skrifter samlades och utgåfvos under titel: Amaranther, af hans efterlefvande Enka.

 4) Se Svenska Mercurius, 1763, sid. 602, 603.

 5) Sju månader efter deras giftermål, hvilket af Fru Nordenflychts slägt i fyra år blifvit uppskjutet.

[ 246 ]

 6) Den sörjande Turturdufvan – en samling af Poemer, som utkom efter hennes Mans död. Efter denna tid skall hennes rum varit svartklädt, endast pryddt af sorgliga taflor, några foglar och en clavcymbal, vid hvilket instrument hon komponerat musik till sina Elegier och Herdeqväden.

 7) J. Ficherström, känd som vetenskapsman.

 8) ”Då Adil första gång sitt hjerta täckte opp,
Då från hans läppar först det order kärlek lopp,
Förtjusad, häpen, stum, jag såg mitt öde vackla,
Som räckte mig på nytt det släckta nöjets fackla.”
 Fru Nordenflychts Utvalda Arbeten, sid. 343.

 9) Sjö Herregård, der Fischerström var Intendent, ligger midt emot Lugnet på andra sidan af sjön, men upptäckes icke förr, än man från Fru Nordenflychts fordna boning – hvaraf nu knappt något spår finnes öfrigt – följer den dystra, graflika dalen ner till en täck äng, der utsigten öppnar sig.

10) Ännu visas den eken, i hvars skugga Fru Nordenflycht ofta skall hafva hvilat och med längtande blickar sett öfver sjön till sin älskares boning.

11) ”De ögon, som af ömhet brunnit,
Som ha’ mitt lif, min död i sig,
Ha’ nu af sorg och saknad runnit,
För hvem? ack, för en ann’ än mig.”
 (Utvalda arbeten, sid. 147.)

12) Till inskription öfver sin dörr hade Skaldinnan följande strof:
”Så klandra ej min smak, att jag från men’skor flyr:
Jag söker sinnets lugn, hvar det kan lättast vinnas;
Det enda, som mig än uti min saknad bryr,
Är, att jag men’skor mins, och att mig men’skor minnas.

13) Då Fischerström öfvergaf henne för en annan, kastade hon sig i sjön. Hon räddades väl, men dog tre dagar derefter, den 28 Juni 1763. –

14) Camilla, Sorgeqväde af Fru Nordenflycht.

15) Tacitus, Plutarchus m. fl. äro citerade i Skaldestycket Fruntimrets försvar emot Rousseau, och vittna om en stor beläsenhet samt kännedom både af de gamla och moderna språken.