Minvanas Klagan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 21 ]

MINVANAS KLAGAN.

På Morvens fjällkust ensam satt Minvana,
Ljuft rodnande i hoppets sälla dröm:
Med blicken ilande på ljusets bana,
Åt rymdens fjerran dunkelblåa ström.
Långt ut på hafvet, som i vågor svallar
Vildt rytande mot mossbeklädda hallar,
Hon såg en vall af skimrande gevär,
Såg Fingals flotta öfver böljan tåga,
Och sköldarna, i solens brutna låga —
”Min Ryno! Ryno! är du äfven der?”

Till fosterbygdens klippor åter ilar
Från stridens vapengny en tapper här;
Minvanas blick på hvarje kämpe hvilar,
Men ibland dem ej Ryno skådad är!
En fråga på de bleka läppar sväfvar;
Den dör, då hjertat af sin visshet bäfvar ...
Hon frågar ej! — De svara nog ändå,
De sorgsna blickar, man till molnen sänder —
Den bygd, der lifvets eld sig återtänder
Och hjeltars ljusa förste-hamnar gå.

”Är Fingals Son på Ullins slätter fallen?
Stark var den arm, som honom öfvervann!
Hans växt var stolt, liksom den unga tallen
På Conas berg; en blixt i ögat brann.
Är denna stråles fagra glans förkolnad?
Låt mig då se din höga andevålnad

[ 22 ]

I molnen! silfvermantel svepa sig!
Min Ryno! säg mig blott ett ord i vinden,
I qvällens susning, öfver bleka kinden
Sänk dig i flägten ner, som kysser mig!

Ve mig! jag är allena; stormen brusar
I rymden, lik mitt hjertas vilda qval.
I gräset öfver Morvens kullar susar
Din röst ur fjällen, ifrån dal till dal.
Må vinden fritt i mina lockar spela,
Han ensam skall min gråt, min klagan dela
Och lätt bevinga vandrarinnans staf —
Min suck ej länge dock med stormen blandas,
Min morgonrodnad snart hos Ryno randas;
Hur’ ljuft, att slumra i min Rynos graf!

Minvanas kärlek nu i natten hvilar,
En blomma, ryckt i stormens mörka flod;
Ej mer till mig från jagten Ryno ilar
Med hjeltesteg i glädtigt ynglingsmod.
Med tystnaden är Rynos själ förtrogen! —
Hvar är din båga? Ensam går i skogen
Din trogna hund — Hvar är ditt blanka svärd?
Ditt spjut, som ljungade i sommarvinden,
Djupt sårande den rädda, snabba hinden!
Hvar är din sköld, af blodets flamma tärd?

Ack! Fingals härskepp såg ditt hjertblod stänka
I purpurdroppar ur din ädla barm;
Nu i ditt trånga hus ej vapnen blänka,
Och Selmas sång ej når dig, blid och varm.
Förstumma, glädjens rop med morgonvinden:
”Upp! spjutens höfding! redan nalkas hinden,

[ 23 ]

Upp! jägarn ilar genom dimmans flor” —
Bort, morgonrodnad! gjut din glans i hafven!
Djerf springer himlen öfver kämpegrafven,
Der döden med min Rynos styrka bor.

Men till din grift, då sakta midnattsflägten
I aspen susar, skall jag smyga mig,
Att somna på din arm; och morgonväkten
Skall se’n ej mera skilja mig från dig. —
J Tärnor! jag ej edra lekar delar:
När nästa vestan öfver kullen spelar,
Då är mitt hjerta slutet för dess röst.
Jag; skall ej mera edra sånger höra —
O, kommen ej, att hvilans slummer störa!
Minvana sofver vid sin Rynos bröst.