Missräkning (Sehlstedt 1862)

← Visa

Missräkning.

I yngre dar jag tänkte att bli prost.
Hvem vet, kanske det hade varit bäst.
Jag hade då fått gå i svart koftan
Och rökt min pipa makligt hela dan.
Jag vet ej, men det föll mig in ibland,
Jag skulle biskop bli i Hernösand.

Jag hade redan gjort mig opp en plan
Att läsa glupskt — men snart gaf jag det fan.
Jag fick en svåger, som var sjökapten,
Och läsa blef det mycket mindre sen.
Jag trifdes helst på blåa vågens djup —
Han hade en för präktig segelslup.

Och glad jag flög om sommarn fri och lös.
Om vintern satt jag innestängd och frös.
I boken hängde näsan gredelin:
Den tiden fanns gudsgåfvor af latin.
Och till på köpet snäste mig hvar dag
En informator, lika lat som jag.

Men ack, en vår, jag mins: termin var slut.
Gymnasium jag hade tråkat ut.

[ 133 ]

Hvar lektor snart uppå sin lager sof,
På dess panna låg ett gudskelof!
Och Cicero, Ovid och annat rart
På högsta hyllan sattes opp med fart.

Till Lissabon min svåger färdig var:
”Vill du gå med, så gör dig genast klar!” —
Det var en karl, som stod vid sina ord.
Jag gret och snöt mig och gick straxt ombord.
Och vågen fnös i sommarsolens brand . . .
Och nu farväl, mitt gamla fosterland!

Men det blef storm, och jag blef sjuk på stund,
Bad Gud — och satt's i land i Öregrund.
Tillräckligt utaf sjön jag hade känt.
Jag for till Uppsala och blef student.
Blef knöl om qvällen på ett punsch-kalas:
Det var så fasligt, fasligt stora glas.

Men det är många många år sen dess,
Och många gånger har jag haft process
Med lyckan sedan; och hvad helst hon gaf,
Men prest och kräckla — det blef intet af.
Ack, det var synd! jag hade mått så godt,
Och skulle sett så bra ut i kalott.