Ur Ukrainarna (1921), sid. 101. Originalets titel Заповіт (1845)
När en gång jag dött, så bären
mig dit upp på kullen,
att jag måtte bliva jordad
i ukrainska mullen,
över stepp och ängar vida,
där min Dnjeper flyter,
där det ses och hörs och kännes
huru floden ryter.
När från Ukraina oväns
blod han för till haven,
skall min ande frigjord stiga
åter upp ur graven.
Över dessa berg och ängar
själen då sig svingar
och med tacksamhetens böner
Gud sitt offer bringar.
Bädden mig i grav, men stånden
upp med boja bruten!
Må med ondskans blod er frihet
varda friskt begjuten!
I ert nya, stora samfund,
byggt av fria söner,
mån I också ihågkomma
mig med stilla böner.
