Morgon och afton

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Morgon och afton
av Carl David af Wirsén
"Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Morgon och Afton.

Ur gamla gömmor.


Dig kallar jag Morgon. Fager

Och ren som azurn är din blick,
Det hvilar en gryningsdager
Ännu kring ditt älskliga skick,
Din röst som en lärka kvittrar,
Din själ som i vårdagg glittrar.

Mig kallar jag Afton. Öden
Ha skänkt åt mitt lif och min sång
En stämning af vesperglöden,
Reflexer af solnedgång.
Det dalar väl snart mot natten,
Det skvmmer kring land och vatten.

Som två parallela linier
Oss lifvet till främlingar gör,
Din saga mornas bland pinjer
Och min bland cypresserna dör.
Ej Morgon och Afton kunna
Ett möte en gång sig unna.

Jo, hjärta, det sker omsider
Ett möte för bidande två:
Det gifves midsommartider
I människans lefnad också,
Då oron till hvila vyssas,
Då Morgon och Afton kyssas.