Morgonen (Sehlstedt 1861)
| ← Ett ord i bedröfvelsen |
|
Reseintryck på isen mellan Sandhamn och Stockholm → |
Morgonen.
Ur hafvet steg en herrlig sabbatsmorgon,
Och våren stämde sina gyllne harpor
Till fromma sånger till den Högstes ära,
Och menskan, slumrande ännu i drömmen,
Förnam en väckelse och igenkände
Den stämda orgeln i naturens kyrka.
Då väcktes äfven jag af dagens stråle,
Som genom fönstret sken uppå mitt öga,
En värma gjöt, liksom en ljuf beröring
Utaf en moders kyss, som varsamt väcker
Sitt barn en morgon, när det soft för länge;
Och hvarje skönhetsbild, som drömmen målat
För anden nyss i underbara riken,
För vakna ögat lög i verkligheten.
Och vid jag öppnade min dörr till fältet
Att träda ut, det var liksom jag trädde
Ej ut, men in uti ett smyckadt tempel;
Ty så var jorden, och deröfver hvälfde
Den blåa himlens tempelhvalf och solen
Sin altarflamma speglade i floden:
Och genomträngd af ljus var flodens botten,
Liksom dess yta: så var ock mitt hjerta,
Ty milda känslor lekte der på djupet,
Som på en blomsterplan små barn plä’ leka
Med skuldfritt hjerta under öppna himlen. . . .
Jag tänkte: Gud! hvar är en plats att finna,
Att rätt dig tillbe? — Och jag såg omkring mig,
Liksom jag sökte mig en plats på jorden
Att sitta närmare den gode Fadren.
Då hviskade på en gång, som jag tyckte,
Från gräs och blommor: Gud bor allestädes,
Men med det rena hjertat sitter menskan
Den gode Fadren närmast uppå jorden.”
Och ned jag satte mig i veka gräset
På brädden invid dalens flod, hvars bölja,
En spegel lik, upptog hvar bild på stranden.
En mängd af blommor doftade omkring mig
Med fromma anleten och högtidsdrägter.
Det var ej blommor endast, som jag tyckte:
De voro syskon och jag deras broder,
Ett väsen, liksom de, vid jorden fästadt,
I tidens boja trånande mot ljuset.
Och vid jag tänkte så, blef ögat varse
En sippa ytterst uppå stranden luta
Utöfver böljans graf sitt englahufvud?
Och ensam stod hon, skild ifrån de andra:
Det var som om hon obemärkt sig smugit
I ensamheten, för att dö vid floden.
Den gröna kransen kring det veka lifvet
Förvissnad hängde sina blad mot jorden.
Förgäfves stödde jag den kalla stängeln:
Det fromma blomsterhjertat slog ej mera.
Då ville jag den hvita kronan röra
Och än betrakta hennes gyllne smycke,
Som lyste der, ett minne utaf solen.
Då föll, hur varsamt än vid den jag rörde,
Den sköna kronan af, och floden förde
På silfverböljan bort den oskuldsrena,
Till andra stranden vaggad utaf döden.
Då såg jag ned i djupet af mitt hjerta
Och tänkte: rent skall hvarje hjerta vara,
När döden kommer att vår ande taga:
Det rena är det himmelska på jorden.
Fläckfri var sippans krona än i döden,
Och himlasmycket, som hon fått af solen,
Det tog hon med sig öfver okänd bölja.
Så bör vårt hjerta uti döden vårda
Sin oskuld och sin tro: de äro smycken
I andens bröllopsdrägt och segerkrona,
På hvilka Gud vill igenkänna sina
Vid kallelsen till högre lifvets lycka. — —
Och solen steg allt högre uppå himlen,
Allt högre steg också till Gud min känsla,
Och bönens harpa klang uti mitt hjerta,
Och jord och himmel famnade min kärlek.
