Mosaik-Tafla från Mosebacke

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 118 ]

MOSAIK-TAFLA från MOSEBACKE.

.

Som en daggskål återstrålar
Ljuset, länt af morgonskyn,
Så i miniatur jag målar
Taflan för min häpna syn.
Solens klot, i purpurlågor,
öfver dunkla ekars topp
Speglad öfver Ejstra-vågor,
Som en eldkolonn, går opp.

   Stadens hvimmel hvilar,
   Sänkt i slummer än;
   Men, när dagen ilar
   På sin thron igen,
   Öfver jorden strömmar
   Hoppets glada mod,
   Med de gyldne drömmar,
   Ur den klara flod.

Riddarholmens tempelspira
Skildtvakt står vid hjeltars ben,
Helgonbilder fenstren sira:
Morgonrodnans återsken.
Herrligt stadens hvita öar
Opp ur dimmans töcken stå;
Rundomkring de klara sjöar
Sina silfverarmar slå.

   Klippans malm hörs ljuda,
   Sänkt från mödans arm,
   Att åt Södern bjuda
   Klangen ur sin barm.

[ 119 ]

   Allt sig rör, och andas
   I ett brokigt lif:
   Stort och smått här blandas
   I mitt perspektiv.

Präktigt Kungastaden prålar
Inom horizontens ram.
Ner vid bron matrosen skrålar,
Lastar af Vest-Indiens kram.
Stålprydd vapenskaran blänker
Längst på Lad’gårdsgärdets plan,
Och med färgrik pensel stänker
Solen molnens ljusa ban.

   Re’n kastellets flagga
   Svajar, blå och gul;
   Roslagsskutor vagga:
   Der ur väfda skjul
   Landtlig rikdom lyser,
   Mjölk så hvit som snö;
   Der på däcket myser
   Ros från Häfverö.

O! hvad enkel storhet glimmar
I den höga Kungaborg!
Hvimlande hur’ folket stimmar
Öfver gator, hamn och torg! —
Myran flyr att bördan bära,
Hvar och en har fått sitt strå,
Och, hvad drönarne förtära,
Trefna bin insamla få.

  Hvilken tropp af qvinnor
  Med heroisk ton!

[ 120 ]

   Två Amiralinnor
   I hvar båt vid bron!
   Herrn, som lorgnetterar,
   Vacker utsigt har:
   Gumman manövrerar,
   Brun, som en Tartar.

Se! hvad mängd af Ståndspersoner
Öppna sina korgars rund:
Valnöt, persikor, citroner ...
Mys, du söta sockermund! ...
Kors, bevar’s, hvad kursen gäller ...
Undan Svalfvelsticks-madam! ...
Börs-Magnatens piska smäller,
Kusken kör till porten fram.

   Än med ögon alla,
   Och än enögd här
   Tärningen ses falla;
   Lyckan blind ju är!
   Halte Fan[1], än vaken,
   Stod han här också,
   Skulle lyfta taken
   Bort, att se derpå.

Gå ej der en mängd Jurister
Opp till Rättens President?
Fickan, spänd af ordregister!
Mer barbariskt språk ej kändt!
Handelsmän och Kontorister:
Hjernan är ett räknetal.
Militärer och Kanslister;
Tankan qvar på qvällens bal.

[ 121 ]

   Öfver Djurgålns ekar
   Spelar solens glans,
   Väcker vindens lekar
   Åter upp till dans.
   Tremastskeppen segla
   Längs vid bergens rand,
   Sina vingar spegla,
   Gungande, vid strand.

Som en svan på hemlandsfjärden,
Seglarn skådar hamnen glad,
Helsande från södra verlden,
Åter Birgers gamla stad.
Spelande kanoners dunder
Dubbla svar af klippan får;
Elden från kastellets lunder
Fram ur rökens hvirflar går.

   Men när blomman springer
   Ur naturens hand,
   Dödens klocka ringer
   Ifrån tornets rand;
   Ordnar, bandrosetter,
   Allt hör mullen till:
   På hvart hjerta sätter
   Döden sitt sigill.

Evigt skogarne bekransa
Dig, o, Stad! med klippors vakt;
Spända segel kring dig dansa,
Böljan målar af din prakt.
Må, lik stjernan under polen,
Du ej tälja dina år!
Häfdens glans, lik morgonsolen,
Lysa dina hjeltars spår!




  1. Le Diable boiteu.