Musik i solnedgång

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Musik i solnedgång
av Carl David af Wirsén
"Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader
Musik i solnedgång.

Att lyssna stilla, tyst, till mild musik,

Som vemodsrik
Och nästan hviskande till sinnet talar,

Är ljuft, när sol mot hafvet långsamt dalar.
Så skönt som solens glans i klarblå sjö,

De toner dö,
Som ha en klang, hvars blida makt hugsvalar.

Då känns så djupt, hur allt är flyktigt här,
Hur allting är
En ton, som dör, sen ganska kort den klingat,
En ljusatom, som genom etern svingat,
Hur hvad vi bäst ha tänkt och renast känt
Ar blott fragment,
Är ovaraktigt, bräckligt — och bevingadt.

Nu gled i hafvet solens purpurboll...
En rosig fåll
Som afskedsstrimma färgar himlaranden.
Musiken tystnar. Våg slår svagt mot stranden.
Från sol, som ej går ned, min själ får bud,
Från harpoljud,
som bortom tidens vågor bida anden.