Myladys son/Del I/Kapitel 03
| ← En nattlig rond |
|
Anna av Österrike vid fyrtiosex år → |
III.
TVÅ GAMLA FIENDER.
D'ARTAGNAN KOM TILL BASTILJEN JUST SOM klockan slog halv nio.
Han lät anmäla sig hos guvernören, som vid underrättelsen att han kom å ministerns vägnar och med order från denne gick honom till mötes ända ut på trappan.
Bastiljens guvernör var på den tiden herr du Tremblay, en bror till den ryktbare kapucinermunken Joseph, denne Richelieus förskräcklige gunstling, som man kallade »den grå eminensen».
Guvernören tog emot honom med största artighet, och som han just ämnade sätta sig till bords, bjöd han d'Artagnan att komma och supera med honom.
— Det skulle jag mycket gärna göra, svarade d'Artagnan men om jag inte bedrar mig, står det utanpå brevet »Särdeles angeläget».
— Det är sant, sade herr du Tremblay. Hallå där, låt föra ned nummer 256.
Då man kom på Bastiljen, upphörde man att vara människa och blev endast ett nummer.
D'Artagnan ryste ofrivilligt vid skramlandet av nycklarna.
Han satt kvar till häst och ville ej stiga av; han betraktade järnbommarna, de djupa fönstren och de tjocka murarna, vilka han icke sett förr annat än från andra sidan löpgravarna, och som för ett tjugutal år sedan ingivit honom en sådan fruktan.
En klockringning hördes.
— Jag måste lämna er, sade herr du Tremblay. Man kallar mig för att skriva ut fången. Farväl till härnäst, herr d'Artagnan!
— Jag vill bli hängd om jag besvarar din avskedshälsning, mumlade d'Artagnan för sig själv, i det han ledsagade sitt kraftuttryck med det mest behagliga småleende. Bara efter att ha väntat fem minuter på gården här känner jag mig sjuk. Hellre doge jag på halm, vilket sannolikt blir min lott, än jag samlade tio tusen livres ränta som guvernör på Bastiljen.
Han hade knappt slutat denna monolog förrän fången blev synlig. Vid hans åsyn ryckte d'Artagnan till av en överraskning, som han dock genast undertryckte. Fången steg upp i vagnen utan att visa något tecken till att han igenkänt d'Artagnan.
— Mina herrar, sade d'Artagnan till de fyra musketörerna, man har ålagt mig största vaksamhet över fången, och som det inte finns lås för vagnsdörrarna, tar jag plats bredvid honom. Herr de Lillebonne, var god och tag hand om min häst.
— Gärna, min löjtnant, svarade den tilltalade.
D'Artagnan steg av, lämnade sin hästs tyglar åt musketören, steg upp i vagnen, satte sig bredvid fången och sade med en röst, som icke förrådde den minsta sinnesrörelse:
— Kör i trav till Palais-Royal!
Vagnen rullade iväg. D'Artagnan passade på tillfället i mörkret under valvet, som de foro igenom, och kastade sig om halsen på fången.
— Rochefort! utropade han. Det är verkligen ni! Jag har då inte bedragit mig.
— D'Artagnan! utbrast Rochefort i sin tur förvånad.
— Min stackars vän! fortfor d'Artagnan. Som jag inte sett er på fyra eller fem år, trodde jag att ni var död.
— Sannerligen, svarade Rochefort, det är inte stor skillnad mellan en död och en begraven … och jag är så gott som begraven.
— Och för vilken förbrytelse sitter ni på Bastiljen?
— Vill ni att jag skall säga er verkliga förhållandet?
— Ja visst.
— Nåväl, jag är alldeles okunnig därom.
— Ni misstror mig, Rochefort?
— Nej, på min heder som adelsman! För det är alldeles orimligt, att man burat in mig för det brott; man påbördat mig.
— Och det är?
— Rån på öppen gata.
— Rån! Ni skämtar, Rochefort!
— Visst inte! Se här vad som hände. En kväll, efter ett dryckesgille hos Reinard i Tuilerierna med hertig d'Harcourt, Fontrailles, de Rieux och andra, föreslog hertig d'Harcourt, att vi skulle gå och rycka kappor av folk på Pont-Neuf. Det är, som ni vet, en förströelse, som genom hertig d'Orléans kommit mycket på modet.
— Var ni tokig, Rochefort? Vid er ålder!
— Nej, men jag var drucken. Som jag fann det där nöjet ganska medelmåttigt, föreslog jag emellertid chevalier de Rieux, att vi skulle förbli åskådare i stället för aktiva deltagare och stiga upp på bronshästen för att från bästa platsen kunna åse uppträdet. Sagt och gjort. Tack vare sporrarna, vilka vi begagnade till stigbyglar, sutto vi ett ögonblick därefter på hästryggen. Vi hade där en förträfflig plats och god utsikt. Redan hade fyra eller fem kappor bortryckts med stor skicklighet och utan att de plundrade vågade säga ett ord, då jag vet inte vad för ett nöt, mindre tålmodigt än de andra, började ropa på vakt och skaffade oss på halsen en patrull av stadsvakten.
D'Harcourt, Fontrailles och de andra kommo undan. De Rieux ämnade klättra ner och smyga sig bort, men jag höll honom tillbaka och sade, att man ej skulle upptäcka oss där vi nu voro. Han följde dock ej mitt råd utan satte foten på sporren för att stiga ned. Sporren gick av, han föll, bröt av ena benet, och i stället för att tiga började han att skrika som en ursinnig. Jag ville nu också hoppa ned, men det var för sent, och jag hoppade rätt i famnen på stadsvakten, som förde mig till Châtelet, där jag lugnt somnade in, i den fasta övertygelsen att jag dagen därpå skulle slippa ut igen. Men följande dag förgick, ännu en dag … åtta dagar förgingo. Jag skrev då till kardinalen. Samma dag kom man och hämtade mig och förde mig till Bastiljen. Jag har nu suttit där i fem år. Tror ni väl att det kan vara därför att jag begått det helgerånet att rida på hästländen bakom Henrik IV?
— Nej, ni har rätt, min käre Rochefort, det kan inte vara därför, men ni kanske får veta orsaken nu.
— Ja, det är ju möjligt. Men jag har ju glömt att fråga, vart ni för mig?
— Till kardinalen.
— Vad vill han mig?
— Det vet jag inte. Jag visste inte ens, att det var er jag skulle hämta.
— Omöjligt! Ni — en gunstling!
— Jag en gunstling! utropade d'Artagnan. Åh, min bäste greve, jag är bara en obetydlig ädling från Gascogne, mycket fattigare nu än då jag träffade er i Meung för över tjugu år sedan.
En tung suck avslutade meningen.
— Ni kommer i alla fall med en order.
— Ja, därför att jag händelsevis var till hands i förmaket, och kardinalen vände sig till mig som han skulle ha gjort till vilken annan som helst. Jag är ännu bara löjtnant vid musketörerna … vilket jag varit nu i nära tjuguett år.
— Men någon olycka har inte hänt er, och det är ändå något.
— Vilken olycka skulle väl hända mig? Åskan slår ej ned i dalarna, heter det, och jag är en dal, min käre Rochefort, en av de allra djupaste.
— Mazarin är således alltjämt Mazarin?
— Mer än någonsin, min vän! Man påstår, att han är gift med drottningen.
— Gift!
— Ja, är han inte hennes man, så är han åtminstone säkert hennes älskare.
— Att motstå en Buckingham och överlämna sig åt en Mazarin!
— Ja, sådana äro kvinnorna, återtog dArtagnan filosofiskt.
— Kvinnorna … må så vara … men en drottning!
— Herre Gud, i det avseendet är en drottning två gånger kvinna.
— Och hertig de Beaufort sitter ännu i fängelse?
— Ja, det gör han, hur så?
— Jo, som han hyste välvilja för mig, kunde han kanske ha hjälpt mig.
— Ni är antagligen närmare er frihet än han, så att det blir i stället ni som får hjälpa honom.
— Nå, få vi krig?
— Det kan nog hända, det.
— Med Spanien?
— Nej, med Paris.
— Med Paris? Vad menar ni?
— Hör ni dessa bösskott?
— Ja … och det är …
— Det är borgarna, som slå boll för övnings skull i väntan på ett parti.
— Tror ni, att man skulle kunna göra något av borgarna?
— Åhja, de tycks lova något. Om de bara hade en anförare, som kunde ge sammanhållning åt hoparna.
— Vad det är olyckligt att man inte ska vara fri!
— Åh, förtvivla inte! Eftersom Mazarin låtit hämta er behöver han er tydligen, och om han behöver er … ja, då lyckönskar jag er. Det är många år sedan någon behövde mig … ni ser också hur långt jag kommit.
— Beklaga er då, det råder jag er till.
— Hör på, Rochefort. Låt oss göra ett avtal.
— Vad då?
— Ni vet ju att vi äro goda vänner?
— Ja för tusan, jag bär ännu märken efter er vänskap: tre värjsting!
— Nåväl, om ni åter kommer i gunst, så kom ihåg mig.
— Det lovar jag så sant jag heter Rochefort, om ni lovar mig detsamma.
— Det är överenskommet. Se här min hand! Vid första lägliga tillfälle talar ni således om mig?
— Def gör jag, och ni …
— Jag likaså.
— Men säg mig, skall jag tala om edra vänner också?
— Vilka vänner?
— Athos, Porthos och Aramis, har ni då glömt dem?
— Ja, närapå.
— Vad har det blivit av dem?
— Det vet jag inte.
— Verkligen?
— Ack ja! Som ni vet skildes vi från varandra. De leva, det är allt vad jag vet. Genom andra personer har jag då och då fått underrättelser om dem. Men f-n anamme mig om jag vet i vilken vrå av världen de nu befinna sig. Nej, på min ära, ni är min ende vän, Rochefort.
— Och den förträfflige … hur var det ni kallade den där ynglingen, som jag gjorde till sergeant vid Piémontregementet?
— Planchet.
— Ja, så var det. Den gode Planchet … vad har det blivit av honom?
— Han gifte sig till ett sockerbageri på Lombardsgatan. Han är en gosse, som alltid tyckt om sötsaker. Så nu är han borgare i Paris och är antagligen med i upploppet nu. Ni ska få se, att den spelevinken blir rådman, innan jag hunnit bli kapten.
— Åh, min käre d'Artagnan, fatta mod! Det är just när man är som längst ned på hjulet, som det vänder sig och lyfter en upp. Redan i kväll kanske ert öde ändrar sig.
— Amen! sade d'Artagnan, i det han lät vagnen stanna.
— Vad gör ni? frågade Rochefort.
— Vi äro nu snart framme, och jag vill inte, att man ska se mig stiga ur vagnen. Vi känna inte varandra, förstår ni.
— Ni har rätt. Farväl!
— Vi ses igen. Kom ihåg ert löfte.
D'Artagnan steg åter till häst och red i spetsen för eskorten.
Fem minuter senare red man in på Palais-Royals borggård.
D'Artagnan förde fången uppför stora trappan, genom förmaket och korridoren. Han ämnade just låta anmäla sig hos Mazarin, då Rochefort lade handen på hans axel.
— D'Artagnan, vill ni att jag tillstår för er en sak, varpå jag tänkte hela vägen, då jag såg folkmassorna, som vi passerade, och som med flammande ögon betraktade er och era fyra män?
— Gör det, svarade d'Artagnan.
— Jo, jag hade endast behövt ropa på hjälp för att få dem att slita er i stycken, och jag hade då varit fri.
— Varför gjorde ni inte det då? sporde d'Artagnan.
— Varför! Vi lovade ju varandra vänskap, för tusan! Om det varit någon annan, som ledsagat mig … ja då!
D'Artagnan nickade.
— Månne Rochefort har blivit bättre än jag? tänkte han och lät anmäla sig hos ministern.
— Låt herr de Rochefort stiga in, sade Mazarins otåliga stämma, så snart han hört de båda namnen, och bed herr d'Artagnan vänta, jag har ännu något att säga honom.
Dessa ord gjorde d'Artagnan helt glad. Som han själv sagt var det länge sedan någon behövt honom, och Mazarins enträgenhet syntes honom nu som ett gott förebud.
På Rochefort däremot hade den ej annan verkan än att han var noga på sin vakt. Han inträdde i kabinettet och fann Mazarin sitta vid sitt bord i sin vanliga dräkt, det vill säga som monsignor, vilket var ungefär den tidens abbé-dräkt, med det undantaget att kappan och strumporna voro violetta.
Dörrarna stängdes åter, Rochefort såg förstulet på Mazarin och uppfångade en blick av ministerns ögon, som korsade hans.
Ministern var alltjämt densamma, väl kammad, väl friserad och parfymerad, så att man till följd av hans koketteri ej märkte hans ålder. Rochefort däremot var honom helt olik. De fem år han tillbragt i fängelse hade gjort denne Richelieus värdige vän mycket äldre; hans svarta hår hade blivit alldeles vitt, och hans ansiktes mörka bronsfärg hade givit vika för en blekhet, som tycktes antyda försvagade krafter. Då Mazarin mönstrat honom, skakade han omärkligt på huvudet med en min, som tycktes vilja säga: »Se där en man, som inte mer tycks duga mycket till!»
Efter en tystnad, som föreföll Rochefort oändligt lång, tog Mazarin fram ett brev ur en bunt papper.
— Jag har här funnit ett brev, vari ni begär er frihet, herr de Rochefort. Ni är således i fängelse?
Rochefort spratt till vid denna fråga.
— Det trodde jag ers eminens visste bättre än någon annan, sade han.
— Jag? Visst inte! Det finns ännu på Bastiljen åtskilliga fångar, som suttit där sedan kardinal de Richelieus tid, och vilkas namn jag inte ens känner.
— Vad mig beträffar är det ändå en annan sak, monseigneur. Ni måste ha vetat mitt namn, eftersom det var på grund av en order från ers eminens som jag fördes från Châtelet till Bastiljen.
— Tror ni det?
— Jag är säker på det.
— Ja, jag tror verkligen att jag påminner mig det nu. Vägrade ni inte på den tiden att för drottningens räkning göra en resa till Bruxelles?
— Aha! sade Rochefort, det är således den verkliga orsaken! Jag har i fem år sökt utgrunda den. En sådan narr jag var, som inte kom att tänka på det!
— Men jag säger ju inte, att detta var orsaken till er arrestering … låt oss förstå varandra rätt. Jag frågar er bara, se där allt: Vägrade ni inte att för drottningens räkning resa till Bruxelles, då ni däremot för den avlidne kardinalens räkning samtyckt att begiva er dit?
— Det var just emedan jag varit där för kardinalens räkning, som jag inte kunde återvända dit för drottningens. I Bruxelles hade min belägenhet varit förskräcklig. Jag var där under Chalais sammansvärjning för att uppsnappa Chalais brevväxling med ärkehertigen och var redan då nära att slitas i stycken, när jag blev igenkänd. Hur skulle jag då kunna fara dit igen? Jag skulle blott ha skadat drottningen i stället för att tjäna henne.
— Nåväl, ni ser nu hur illa de bästa avsikter ofta kunna tolkas, min käre Rochefort. Drottningen såg i ert avslag ingenting annat än en vägran. Hon hade under den avlidne kardinalens tid flera skäl att beklaga sig över er.
Rochefort smålog föraktligt.
— Det var just emedan jag väl tjänat kardinal Richelieu mot drottningen, som ni bort finna, monseigneur, att jag, efter hans död, skulle ha tjänat er lika väl mot hela världen.
— Mig, min herre! sade Mazarin. Jag är inte som Richelieu, vilken traktade efter högsta makten, jag är bara en enkel minister, som inte behöver några tjänare, då jag själv är drottningens. Hennes majestät är mycket granntyckt; hon fick veta er vägran, tog den för en krigsförklaring, och som hon visste, vilken överlägsen och följaktligen farlig man ni är, min käre Rochefort, så befallde hon mig att försäkra mig om er person. Se där hur ni kom på Bastiljen.
— Nåväl, monseigneur, sade Rochefort, jag tycker, att om det är av misstag jag befinner mig där …
— Ja visst, återtog Mazarin, allt det där kan naturligtvis ställas till rätta igen. Jag kan visserligen säga, att jag behöver goda vänner, pålitliga tjänare, det vill säga: drottningen behöver dem. Jag gör ingenting annat än vad drottningen befaller mig göra, förstår ni. Jag är inte som kardinal Richelieu, vilken handlade i egna intressen och efter sina egna infall. Därför blir jag heller aldrig en stor man som han, men jag är i stället en god man, greve de Rochefort, och jag hoppas kunna övertyga er därom.
Rochefort kände denna silkeslena stämma, som understundom lät undfalla sig ett slags väsning, liknande huggormens.
— Jag vill mycket gärna tro er, monseigneur, svarade han, ehuru jag för min del haft föga bevis på den godhet, varom ers eminens talar. Glöm inte, att jag i fem hela år suttit på Bastiljen, och att ingenting så förvillar tankarna som att se saker och ting genom ett fängelsegaller.
— Ah, min herre, jag har redan sagt er, att jag icke har den ringaste skuld till er fångenskap. Drottningen … vem rår väl för en kvinnas, en furstinnas vrede. Den går, som den kommer, och sedan tänker man inte mer därpå …
— Jag förstår nog, monseigneur, att hon inte tänker mer därpå, hon som tillbragt sina fem år här i Palais-Royal, mitt ibland fester och hovmän … men jag, som tillbringat dem på Bastiljen …
— Min Gud, tror ni då att Palais-Royal är en så munter vistelseort? Nej, minsann! Vi ha också haft stora bekymmer, det kan jag försäkra er. Men låt oss inte tala mer om den saken. Jag spelar med korten på bordet nu som alltid. Säg mig, är ni en av de våra, greve Rochefort?
— Jag begär inte bättre än att få vara det, monseigneur, men jag känner inte längre till ställningar och förhållanden. På Bastiljen talar man inte politik med andra än soldater och fångvaktare, och de veta blott föga, vad som tilldrar sig. Jag är alltid på herr de Bassompierres sida …
— Han är död, herr greve, och det är en stor förlust. Han var en man, som var sin drottning tillgiven, och tillgivna män äro sällsynta.
— Det tror jag nog, genmälde Rochefort. När ni har några skickar ni dem på Bastiljen!
— Men vad är det egentligen, som bevisar tillgivenheten?
— Handling.
— Ja handling … men var finna några handlingens män?
— Sådana fattas aldrig, monseigneur, om man blott förstår att finna dem.
— Nåväl, så upplys mig då. Ni måste ha lärt er mycket genom er förtrolighet med den store kardinalen.
— Ja, han var en stor man, återtog Rochefort, som nu fann ögonblicket inne att uppfylla sitt löfte åt d'Artagnan, men jag känner personer, som genom sin slughet väl hundra gånger ledde kardinalens skarpsinne på villospår, genom sin tapperhet besegrade hans drabanter och hans spioner, män, som ensamma höllo fast kronan på ett krönt huvud och förmådde kardinalen att be om nåd.
— Men hur kan ni veta allt det där? frågade kardinalen, inom sig leende åt, att Rochefort av sig själv kom just dit, han ville ha honom.
— Jag vet det, emedan dessa män på den tiden voro mina fiender, emedan de kämpade mot mig, emedan jag gjorde dem all skada jag kunde och de sökte betala mig med samma mynt, emedan en av dem, med vilken jag särskilt hade att göra, gav mig ett värjsting för omkring sju år sedan, det var det tredje jag fick av samma hand … slutuppgörelsen på en gammal räkning.
— Ack, sade Mazarin med beundransvärt väl spelad oskuld, om jag kände några sådana män!
— Monseigneur, ni har i sex år haft en av dessa män till hands utan att förstå hans värde.
— Vem då?
— Herr d'Artagnan.
— Den där gascognaren! utropade Mazarin med låtsad förvåning.
— Den där gascognaren har räddat en drottning och förmått Richelieu att erkänna, att han i skicklighet och slughet var en skolgosse i jämförelse med honom.
— Är det möjligt?
— Som jag haft äran säga ers eminens.
— Var han då ensam om att utföra dessa storverk?
— Nej, monseigneur, han hade tre tappra vänner, som hjälpte honom, just sådana män, som ni önskade er.
— Och dessa fyra män voro förenade, säger ni?
— Ja, som om dessa fyra varit en enda person, som om fyra hjärtan klappat i ett enda bröst. Och vad utförde icke dessa fyra män!
— Min käre greve Rochefort, ni retar verkligen min nyfikenhet alldeles obeskrivligt. Skulle ni inte vilja berätta den där historien för mig?
— Nej, men jag kan berätta en saga, en riktig trollsaga, det ansvarar jag för.
— Gör det då, min herre, jag tycker mycket om sagor.
— Nåväl, hör på då, monseigneur. Det var en gång en drottning … en mäktig drottning över ett av de största riken i världen. Så var där också en minister, som först sökte behaga henne så mycket som möjligt, men sedan, då det ej lyckades riktigt, önskade tillfoga henne mycket ont. Försök inte att gissa vem, monseigneur! Alltsammans tilldrog sig långt innan ni kom till det rike, där denna drottning härskade. En dag anlände till hovet en ambassadör, så tapper, så ståtlig och elegant, att alla kvinnor förälskade sig i honom, och att drottningen själv, utan tvivel som ett vedermäle för det förtjänstfulla sätt, varpå han behandlat statens angelägenheter, var nog oförsiktig att skänka honom ett visst smycke, så märkvärdigt och kostbart, att det icke kunde ersättas. Som detta smycke givits henne av konungen, uppmanade ministern den senare att påyrka, att drottningen skulle bära det på en snart förestående bal. Jag behöver inte säga er, monseigneur, att ministern visste, att smycket följt med ambassadören, vilken redan befann sig långt bort på andra sidan havet. Den mäktiga drottningen var förlorad, djupare sjunken än den ringaste av sina undersåtar, ty hon föll från höjden av hela sin storhet.
— Verkligen! utbrast Mazarin.
— Nåväl, monseigneur, fyra män beslöto då att rädda henne. Dessa fyra män voro inga furstar, inga högt uppsatta personer, icke ens rika … de voro fyra soldater med modigt hjärta, säker arm och goda klingor. De begåvo sig av. Ministern hade kännedom om deras resa och ställde ut sitt folk på vägen för att hindra dem att komma fram till målet. Tre av dem sattes efter hand ur stridstillstånd av de många angriparna, men en enda uppnådde hamnen, dödade eller sårade dem, som ville hejda honom, for över havet och återförde smycket till den höga drottningen, som nu på den utsatta dagen kunde fästa det på sin axel, vilket så när hade bragt ministern på fall. Vad säger ni om ett sådant drag, monseigneur?
— Storartat! sade Mazarin eftertänksamt.
— Nåväl, jag känner till minst tio dylika drag.
Mazarin talade icke mer, han tänkte. Fem eller sex minuter förgingo.
— Och d'Artagnan var en av dessa fyra män, säger ni?
— Det var han, som ledde företaget.
— Och de andra, vilka voro de?
— Monseigneur, tillåt mig överlämna åt d'Artagnan själv att uppgiva dem. Det var hans och inte mina vänner, han ensam har något inflytande över dem. Jag känner dem icke ens under deras rätta namn.
— Ni misstror mig, greve de Rochefort. Nå, jag vill i alla fall vara uppriktig ända till slut; jag behöver er, honom, allesammans.
— Låt oss då börja med mig, monseigneur, eftersom ni låtit hämta mig och jag nu är här … sedan kan ni fortsätta med de andra. Ni förundrar er nog inte över min nyfikenhet; då man suttit fem år i fängelse, vill man gärna veta, vart man skickas.
— Ni, min bäste Rochefort, ska få en förtroendepost. Ni beger er till Vincennes, där hertig de Beaufort sitter fången. Ni bevakar honom med edra egna ögon. Nå, vad är det?
— Ni föreslår mig någonting, som är mig alldeles omöjligt, svarade Rochefort, i det han skakade på huvudet med en min, som förrådde hans missräkning.
— Vad för något? Omöjligt! Och varför det?
— Därför att hertig de Beaufort är en av mina vänner, eller rättare, jag är en av hans. Har ni glömt, monseigneur, att det var han, som ansvarade för mig hos drottningen?
— Hertig de Beaufort har sedan dess blivit en statens fiende.
— Ja, monseigneur, det är möjligt, men som jag varken är konung, drottning eller minister, så är han inte min fiende, och jag kan inte antaga ert anbud.
— Och det kallar ni tillgivenhet? Jag lyckönskar er … den tillgivenheten förbinder er inte till mycket åtminstone.
— För övrigt, monseigneur, inser ni väl, att om man kom- mer ut ur Bastiljen för att komma in i Vincennes, byter man endast om fängelse.
— Säg lika gärna att ni tillhör de Beauforts parti; det vore uppriktigare.
— Monseigneur, jag har så länge suttit inspärrad, att jag endast tillhör ett parti: fria luftens! Använd mig till vad annat som helst, giv mig någon beskickning, något uppdrag, som kräver verksamhet, men ute på vägar och stigar, om möjligt.
— Min bäste herr de Rochefort, sade Mazarin i en plumpt skämtsam ton, ert nit förblindar er; ni tror er ännu vara en ung man, emedan ert hjärta är ungt, men krafterna skulle svika er. Tro mig därför: vad ni behöver är vila. Hör hit någon!
— Ni besluter då ingenting angående mig, monseigneur?
— Jo visst, jag har redan beslutit.
Bernouin inträdde.
— Kalla hit en vaktmästare och stanna sedan kvar hos mig!
En vaktmästare inträdde. Mazarin skrev några ord, som han lämnade honom, därpå sade han med en böjning på huvudet:
— Farväl, herr de Rochefort.
Rochefort bugade sig.
— Jag ser, monseigneur, att man för mig tillbaka till Bastiljen.
— Ni är skarpsynt.
— Jag återvänder dit, monseigneur, men jag säger än en gång: ni gör orätt i att inte använda mig.
— Använda er? Mina fienders vän! Apropå, ni behöver inte besvära er med att skriva till mig mer — det skulle inte tjäna någonting till.
— Jag har krafsat kastanjerna ur elden, mumlade Rochefort, i det han följde vakten, och om d'Artagnan inte är nöjd med mig, när jag om en stund berättar honom allt det beröm jag slösat på honom, så är han bra svår att tillfredsställa. Men vart tusan för man mig nu?
Man förde verkligen Rochefort ned för lönntrappan i stället för att låta honom gå genom förmaket, där d'Artagnan väntade. På gården fann han sin vagn och eskorten på fyra man, men han spejade förgäves efter sin vän.
— Aha! sade Rochefort för sig själv, det här förändrar saken betydligt, och om det ännu finns lika mycket folk på gatorna, så ska vi nog försöka övertyga Mazarin om, att jag ännu duger till annat än att vakta en fånge.
Han hoppade in i vagnen lika lätt som om han endast varit tjugufem år.