Myladys son/Del I/Kapitel 04
| ← Två gamla fiender |
|
Gascognare och italienare → |
IV.
ANNA AV ÖSTERRIKE VID FYRTIOSEX ÅR.
DÅ MAZARIN BLIVIT ENSAM MED BERNOUIN, stod han ett ögonblick tankfull; han visste nu mycket, men likväl icke nog. Mazarin var en falsk spelare, han kallade det att begagna sig av sina fördelar.
Han beslöt emellertid att ej inlåta sig i partiet med d'Artagnan, förrän han väl kände alla sin motståndares kort.
— Monseigneur befaller ingenting? frågade Bernouin.
— Jo, svarade ministern. Lys mig, jag går in till drottningen.
Bernouin tog ett ljus och gick före.
Det fanns en hemlig gång, som från Mazarins kabinett förde till drottningens våning. Det var denna korridor kardinalen passerade för att vid vilken timme som helst kunna begiva sig in till Anna av Österrike.
Då Bernouin inträdde i sängkammaren, dit korridoren förde, träffade han där fru Beauvais. Hon och Bernouin voro de intima förtrogna i denna nu redan gamla kärleksförbindelse.
Fru Beauvais åtog sig att anmäla kardinalen hos Anna av Österrike, som tillika med den unge konung Ludvig XIV befann sig i ett bönrum.
Drottningen satt i en stor länstol, med armbågen stödd på ett bord och huvudet lutat mot handen och betraktade det kungliga barnet, som låg på en matta och bläddrade i en stor bok, som innehöll bataljstycken. Det var en Quintus Curtius, försedd med gravyrer, som framställde Alexander den stores bedrifter.
Fru Beauvais visade sig i dörren till bönrummet och anmälde kardinal Mazarin.
— Varför kommer han så där utan att först begära audiens? sporde gossen, i det han reste sig upp på sitt ena knä och såg på modern.
Anna av Österrike rodnade lätt.
— Det är av mycken vikt, svarade hon, att en premiärminister i dessa tider kan vilken tid som helst komma till sin drottning för att berätta, vad som tilldrager sig, utan att väcka hela hovets nyfikenhet och föranleda anmärkningar.
Strax därpå inträdde Mazarin. Konungen steg nu upp, tog sin bok, slog ihop den och gick bort och lade den på bordet, där han kvarblev i stående ställning för att tvinga Mazarin att även stå.
Ministern bugade sig vördnadsfullt för drottningen och gjorde även en djup bugning för konungen, som blott besvarade den med en vårdslös nick. Men en blick av hans mor förebrådde honom detta utslag av det hat, som Ludvig XIV alltsedan barndomen hyste mot kardinalen, och med ett småleende på sina läppar besvarade han nu ministerns hälsning.
Anna av Österrike sökte i Mazarins ansikte utforska orsaken till detta oväntade besök, ty kardinalen brukade vanligen ej infinna sig hos henne, förrän alla dragit sig tillbaka.
Ministern gjorde en omärklig rörelse med huvudet, och drottningen sade, i det hon vände sig till fru Beauvais:
— Det är tid att konungen går till sängs nu. Säg till Laporte!
Drottningen hade redan ett par gånger tillsagt den unge Ludvig att avlägsna sig, men gossen hade bett att få stanna kvar; denna gång gjorde han likväl ingen invändning, han endast bet sig i läppen och bleknade.
Ett ögonblick därefter inträdde Laporte. Gossen gick fram till honom utan att omfamna sin mor.
— Nå Ludvig, sade Anna, varför omfamnar du mig inte?
— Jag trodde, att ni var ond på mig, eftersom ni visar bort mig.
— Jag visar inte bort dig, men du har nyss haft kopporna och är ännu inte riktigt bra, och jag är rädd att du ska bli trött.
— Ni var inte så rädd om mig i alla fall, då ni i dag skickade mig till parlamentshuset för att utfärda de där otäcka påbuden, som folket knotar så mycket över.
— Sire, sade Laporte för att giva samtalet en annan vändning, åt vem vill ers majestät, att jag skall lämna ljuset?
— Åt vem du vill, Laporte, svarade gossen, bara inte åt Mancini?
Mancini var kardinalens brorson, som Mazarin anställt hos konungen som uppvaktning, och på vilken Ludvig överflytat en del av det hat, han hyste för ministern.
Konungen gick utan att omfamna sin mor och utan att hälsa kardinalen.
— Rätt så, sade Mazarin, jag ser gärna, att hans majestät lär sig att avsky förställning. Han bryr sig inte om att dölja, hur föga bevågenhet han hyser för mig, vilket dock ej hindrar mig från att vara hans tillgivne tjänare, liksom jag är ers majestäts.
— Ni måste förlåta honom, kardinal, sade drottningen. Han är ett barn, som ännu inte förstår, i vilka stora förbindelser han står till er.
Kardinalen smålog.
— Men, fortfor drottningen, ni kom utan tvivel i någon viktig angelägenhet. Vad är på färde?
Mazarin satte sig eller snarare sjönk ned i en rymlig stol och svarade i svårmodig ton:
— Efter all sannolikhet bli vi snart tvungna att skiljas åt, såvida ni inte driver tillgivenheten för mig ända därhän att ni följer mig till Italien.
— Varför det då?
— Därför att, som det står i operan Tisbe: Hela världen våra hjärtan söndra vill!
— Ni skämtar, min herre.
— Ack nej, ers majestät, jag skämtar visst inte, jag har snarare lust att gråta, det kan ni vara övertygad om, och jag har verkligen orsak därtill, ty märk väl vad jag sagt: Hela världen våra hjärtan söndra vill. Och som ni utgör en del av hela världen, vill jag därmed säga, att även ni överger mig.
— Kardinal!
— Nåja, såg jag er inte härom dagen helt behagligt småle åt hertigen av Orléans eller rättare åt vad han sade er?
— Vad sade han mig då?
— Han sade er: Det är er Mazarin, som utgör stötestenen, om han bara kommer bort, skall allt gå bra.
— Vad ville ni jag skulle göra?
— Åh, ni är nog mäktig att från ert hov kunna avlägsna dem, som misshaga er.
— Det vill säga, dem som misshaga er, kardinal, genmälde drottningen.
— Mig?
— Ja visst. Vem avskedade fru de Chevreuse, som i tolv år förföljdes under förra regeringen.
— Bah! En ränkmakerska, som mot mig ville fortsätta de intriger hon börjat mot monseigneur de Richelieu.
— Och vem avskedade fru de Hautefort, denna väninna, som var mig så tillgiven, att hon försakade konungens gunst för att bibehålla min?
— En skenhelig varelse, som varje kväll, då hon klädde av er, sade, att ni störtade er själ i fördärvet, om ni älskade en präst … som om man vore präst för det man är kardinal!
— Och vem lät arrestera hertig de Beaufort?
— Ett brushuvud, som icke talade om mindre än att låta mörda mig.
— Ni ser nu, kardinal, att edra fiender även äro mina.
— Det är inte nog med det, edra vänner borde även vara mina.
— Mina vänner! (Drottningen skakade på huvudet.) Ack, några sådana har jag inte mer.
— Vad? Har ni inga vänner i medgångens tid, fastän ni hade sådana i motgångens dagar?
— Nej, emedan jag i lyckans dagar glömde dessa vänner, emedan jag gjorde som drottning Marie av Medici, vilken vid återkomsten från sin första landsflykt föraktade alla, som lidit för henne, och andra gången dog landsförvist i Köln, övergiven av hela världen.
— Nåväl, det är väl ännu inte för sent att gottgöra det försummade. Sök bland era vänner, era äldsta vänner.
— Vad menar ni?
— Ingenting annat än vad jag säger: Sök bland edra forna vänner, bland dem, som hjälpte er i striden mot Richelieu, som till och med hjälpte er att besegra honom.
— Vart syftar han med detta? frågade drottningen sig själv, i det hon oroligt såg på kardinalen.
— Ja, fortfor den senare, vid vissa tillfällen har ers majestät_ med det klara och snillrika förstånd, som utmärker er, tack vare edra vänners bistånd lyckats omintetgöra denne mäktige motståndares anfall. Känner ni greve de Rochefort?
— Herr de Rochefort hörde icke till mina vänner utan var tvärtom en av mina hätskaste fiender, en av kardinalens trognaste anhängare. Jag trodde, att ni visste detta.
— Jag vet det så väl, att vi låtit sätta honom på Bastiljen.
— Har han sluppit ut därifrån?
— Nej, var lugn, han är ännu kvar där. Jag nämnde honom endast för att komma till en annan. Känner ni löjtnant d'Artagnan? fortfor Mazarin, i det han forskande betraktade drottningen.
Anna av Österrike kände stöten djupt i sitt hjärta.
— Månne gascognaren varit indiskret? sade hon för sig själv och tillade sedan högt: D'Artagnan? Vänta litet! Ja, namnet är mig bekant. D'Artagnan, en musketör, som älskade en av mina kvinnor, en stackars oskyldig varelse, som dog förgiftad för min skull.
— Är det allt?
Drottningen såg förvånad på kardinalen.
— Men min herre, jag tror minsann, att ni vill anställa ett riktigt förhör med mig.
— Varvid ni i alla fall, sade Mazarin med sitt eviga små1eende och sin alltid lena stämma, svarar endast efter behag.
— Förklara er tydligare, min herre, så skall jag också ge er tydligare svar.
— Nåväl, ers majestät, sade Mazarin i det han bugade sig, jag önskar, att ni ville dela med mig edra vänner, liksom jag gjort er delaktig av den lilla skicklighet och förmåga försynen givit mig. Vår belägenhet är kritisk, vi måste vidtaga kraftiga åtgärder.
— Återigen! sade drottningen, jag trodde, att saken var avgjord med herr de Beaufort.
— Ja, ni såg bara strömmen, som hotade omstörta allt, ni har inte givit akt på det lugna vattnet. Vi ha emellertid i Frankrike ett träffande ordspråk om lugnt vatten.
— Vidare! sade drottningen.
— Nåväl, jag skymfas dagligen av edra prinsar och betitlade lakejer, dessa automater, som inte se, att jag håller i tråden, och som under mitt tålmodiga allvar ej märka det uppbragta hånlöjet hos en man, som inom sig svurit, att en dag segra över dem. Det är sant, att vi låtit arrestera hertig de Beaufort, men han var den minst farliga av dem alla; det återstår prinsen.
— Segraren vid Rocroy! Tänker ni verkligen därpå?
— Ja, och det ganska ofta ändå … men patienza, som vi italienare säga. Och utom Condé ha vi också hertig d'Orléans.
— Vad säger ni? Förste prinsen av blodet, konungens farbror!
— Ej förste prinsen av blodet, ej konungens farbror, men väl den lömske konspiratören, som under förra regeringen, driven av sitt nyckfulla, underliga skaplynne, tärd av en ömklig leda och en tarvlig ärelystnad, förbittrad över att ingenting vara (vilket han blott har sin egen obetydlighet att tacka för) gjort sig till ett eko av alla dåliga rykten, till själen i älla intriger, uppviglat alla dessa hederliga män, som varit nog enfaldiga att tro, vad en man av kungligt blod sade, och sedan förnekat dem, då de bestego schavotten. Inte konungens farbror säger jag än en gång, utan Chalais Montmorencys och Cinq-Mars mördare, som nu i dag försöker att spela samma spel och tror att han skall vinna partiet, emedan han nu fått en motståndare, som inte hotar utan endast småler. Men han bedrar sig.
— Nåväl, vad vill ni att jag ska göra? frågade Anna av Österrike, kuvad av denna bestämda röst.
— Ni skall söka påminna er namnen på de tappra och tillgivna män, som i trots av kardinal de Richelieus motstånd begåvo sig över havet, lämnande blodspår efter sig på vägen, för att till ers majestät återföra ett visst smycke, som ni skänkt åt hertig Buckingham.
Anna reste sig hastigt, majestätisk och uppbragt, som om en stålfjäder satt henne i rörelse, och betraktade kardinalen med den stolthet och värdighet, som i hennes unga dagar givit henne en sådan makt.
— Ni förolämpar mig, min herre, sade hon.
— Jag önskar, fortfor Mazarin, fullföljande den mening, som drottningens rörelse avbrutit, jag önskar, att ni i dag gör för er make, vad ni förr gjort för er älskare.
— Återigen detta förtal! utbrast drottningen. Jag trodde, att det var fullständigt bortglömt, ty ända hittills har ni förskonat mig därifrån, men nu upprepar även ni detsamma. Nå, så mycket bättre! För vi få nu tillfälle att avhandla detta ämne oss emellan, och vi ska uttömma det så grundligt, att det sedan må vara slut därmed för alltid … förstår ni mig?
— Men, ers majestät, sade Mazarin, förvånad över denna återvunna styrka, jag begär inte, att ni ska säga mig allt.
— Men jag vill säga er allt, svarade Anna av Österrike. Jag vill säga er, att det verkligen på den tiden fanns fyra tillgivna hjärtan, fyra redliga själar, fyra trogna svärd, som räddade mer än mitt liv, ty de räddade min heder.
— Ah, ni tillstår det alltså!
— Är det då endast de brottsligas heder, som kan sättas på spel? Kan inte i synnerhet en kvinna ofta vanäras blott genom det yttre skenet? Ja, jag hade skenet emot mig, jag var nära att vanäras, och ändå svär jag, att jag inte var brottslig. Ja, jag svär …
Drottningen sökte efter något heligt föremål, på vilket hon kunde avlägga sin ed. Hon framtog ur ett av tapeten dolt väggskåp ett litet skrin av rosenträ, inlagt med silver, satte det på altaret och återtog:
— Jag svär vid dessa heliga reliker: Jag älskade Buckingham, men Buckingham var aldrig min älskare.
— Och vilka äro dessa reliker, vid vilka ni svär? sade Mazarin småleende; ty jag förbereder er på, att jag såsom romare är mycket klentrogen. Det finns många slags reliker.
Drottningen tog en liten guldnyckel från sin hals och räckte den åt kardinalen.
— Öppna, min herre, och se själv!
Förundrad tog Mazarin nyckeln och öppnade skrinet, i vilket han endast fann en rostig kniv och två brev, av vilka det ena var fläckat med blod.
— Vad är detta? frågade Mazarin.
— Ja, min herre, det kan ni väl fråga, sade Anna av Österrike med en majestätisk åtbörd, i det hon mot det öppnade skrinet utsträckte en arm, som trots åren bevarat sin fulländade skönhet. Det skall jag säga er. Dessa två brev äro de enda, jag någonsin skrivit till honom. Denna kniv är den, varmed Felton mördade honom. Läs breven, min herre, så får ni se, om jag talat sanning.
Driven av en helt naturlig känsla tog Mazarin upp kniven, som den döende Buckingham ryckt ur sitt sår och genom Laporte skickat till drottningen. Bladet var alldeles frätt, ty blodet hade övergått till rost, och efter ett ögonblicks granskning, varunder drottningen blivit lika blek som duken på altaret, mot vilket hon lutade sig, lade han den med en ofrivillig rysning tillbaka i skrinet.
— Det är bra, ers majestät, jag tror på er ed.
— Nej, nej, läs! uppmanade drottningen med rynkade ögonbryn. Läs, jag vill, jag befaller det, så att allt må vara slut med denna gång och så att ni inte vidare må återkomma till detta ämne.
Behärskad av denna fasta vilja, lydde Mazarin nästan mekaniskt och läste de båda breven. Det ena var det brev, vari drottningen återfordrade diamantsmycket av Buckingham, det, som d'Artagnan medfört och som kommit fram i rätt tid, det andra var det som Laporte överlämnat till hertigen, i vilket drottningen varnade honom för att han skulle bli mördad, och som kommit för sent.
— Gott, madame, sade Mazarin, låt oss inte vidare tala om detta.
— Jo, min herre, sade drottningen, i det hon låste igen skrinet, jag har ännu något att tillägga, och det är, att jag alltid varit otacksam mot dessa män, som räddade mig och som gjorde allt vad de kunde för att rädda honom, och att jag ingenting givit åt d'Artagnan, om vilken vi nyss talade, annat än min hand att kyssa och den här diamanten.
Drottningen sträckte ut sin vackra hand mot kardinalen och visade honom en särdeles vacker ädelsten, som glimmade på hennes finger.
— Han sålde den, efter vad jag fått höra, vid en tillfällig penningförlägenhet; han sålde den för att ännu en gång rädda mig, ty det skedde för att kunna sända hertigen ett bud och underrätta honom om det tillämnade mordet.
— D'Artagnan visste om det alltså?
— Han visste allt. Jag vet inte, vilka åtgärder han vidtog. Men han sålde i alla fall ringen åt herr des Essarts, på vars finger jag fick se den och av vilken jag sedan återköpte den. Men denna diamant tillhör herr d'Artagnan; giv honom den åter å mina vägnar, och när ni har den lyckan att äga en sådan man vid er sida, så sök att begagna honom.
— Tack, madame, jag skall följa ert råd.
— Och nu, återtog drottningen, till synes överväldigad av sin rörelse, har ni något annat att säga mig?
— Nej, ingenting, madame, svarade kardinalen med sin mest smeksamma röst, ingenting annat än att bönfalla, att ni förlåter mina orättvisa misstankar, men jag älskar er så högt, att det inte bör förvåna er, att jag är svartsjuk till och med på det förflutna.
Ett småleende, vari låg ett obeskrivligt uttryck, flög över drottningens läppar.
— Gott, min herre, om ni inte har något annat att säga mig, så lämna mig, ni förstår nog, att jag efter det här har behov av att vara ensam en stund.
Mazarin bugade sig.
— Jag går genast, madame, tillåter ni att jag kommer tillbaka?
— Ja, men inte förrän i morgon, jag behöver hela tiden till dess för att hämta mig.
Kardinalen fattade drottningens hand, kysste den artigt och avlägsnade sig.