Här står ett lik
på en ensam bår
i en tyst och ensam bod.
Utanför är det värme och vår,
fåglarna spela bröllopsmusik,
och tulpanerna lysa som blod.
Inne på soffan sitter en man,
han är stilla, han säger ingenting,
han har glömt att ge oxarna foder…
Barnen gå och stå däromkring
och vänta och vänta och se på hvarann —
»Hvad har det nu blifvit af vår moder?»
En svala far under bodens tak,
där hon liggct så stilla och rak,
ej mark och mylla än,
utan riktiga lemmar af ben och kött,
men ögonlocken hon slutit igen —
en människokropp som nyss har dött.
I trädgårdens fruktkvarter
bygga stararna bo som bäst.
Vårens under sker,
aplarna kläda sig nu till fäst —
det är någon som ej skall gå där mer.
Solen går ned bakom tallar,
dörrarna stängas om bodar och stallar.
Där komma flickor, en dansande skara,
de äro varma i kött och ben,
deras ögon lysa öppna och klara.
Männen komma, en och en,
något främmadt, de veta ej hvad,
tar dem för bröstet och för dem åstad.
Det är hemskt i kväll, de förskräckas,
men i förskräckelsen höres ett skratt,
ett ljust och stilla skratt:
något har dött, och något skall väckas,
det är någon de måste ta fatt.
Vinden leker med flickornas hår,
det är skymning nu, det är vår,
det är tyst nu under bodens tak,
där kvinnan ligger så stilla och rak,
ej mark och mylla än,
men med ögonlocken slutna igen.
