Natt och tröst (Sehlstedt 1861)
| ← Resebeskrifning |
|
Åkarkampen → |
Natt och tröst.
O! hur länge skall jag bida,
Huru länge skall mitt hjerta
Klappa endast för att lida,
Kämpa under sorg och smärta?
Sorgen är allena vorden
Menskan trogen, då hon ilar
Som en skugga öfver jorden
Och ett mål för ödets pilar.
Jag såg också nöjets fester,
Blandade mig in i hopen,
Och från öster och till vester
Hördes starka fröjderopen:
Men min själ fann ljuden tomma,
Fann ej tröst i yrans sånger;
Och som tornet, för en blomma,
Fann jag blott, för nöjet, ånger.
Och min själ är mörk som natten,
Och mitt hjerta bryts som hafven.
Månen lik, kring land och vatten,
Dystert stirrar jag mot grafven:
”Här skall lidandet försvinna”,
Så ur grafvens djup det talar,
”Hit skall stormen icke hinna,
Här bor frid i skumma salar.”
Helga jord! när vill du gömma
Stoftet af din son, som lider?
När skall jag en gång få glömma
I ditt sköte lifvets strider?
”Undan stormens våld, O! hör mig,
Ljufva död!” så suckar anden,
”Tag mig i ditt skepp och för mig
Till den stilla lugna stranden!" —
Så af nattens lugn omslutad,
Ibland dödens tysta vårdar,
Stod jag mot ett grafkors lutad,
Bedjande uppå dess gårdar:
Och en lindring ljuft sig lade,
Som en läkdom, kring min smärta,
Som en tröstens engel hade
Stigit ned uti mitt hjerta.
Och de heta tårar runno,
Och för ljuset i det höga
Skuggorna allt mer försvunno;
Klarare blef själens öga,
Och jag hörde toner klinga,
Som en sång af ljufva tärnor:
”Gråt ej! du skall snart dig svinga
Segerkrönt, till dessa stjernor!”
