Nina
NINA.
Jag vill ila, jag vill ila
Till min längtans hulda verld.
Atterbom.
Ensam gick en Tärna,
Ledd af nattens stjerna;
Genom skogen vilda stormen röt.
Håret flög för vinden,
Tåren sönk på kinden,
Och förtviflan genom själen bröt:
”Hjertat föds, att blöda —
Lycklige de Döda!
Gifve Gud, mig grafven inneslöt!”
Sorgligt hördes orden.
Dignande till jorden,
Ser hon hopplöst upp mot stjernans höjd.
Då, vid månans fackla,
Syns en Gubbe vackla
Samma vägen fram, mot kryckan böjd.
Fattigdomen känner
Alltid sina vänner,
Och bekymrets delning är ej dröjd.
”Säg mig, goda Flicka!
Hvarför’ tårar blicka
Ur ditt öga, bedjande, mot skyn?
Har då lifvets smärta
Redan nått ditt hjerta,
Qvalets gift förbleknat rosenhyn?
Säg, hvarför’ du klagar,
Än i vårens dagar?
Jag, i hösten, tror en huld Försyn.” —
”Stormens vingar tystna;
Hvila dig, och lyssna!
Snart förtäljas kan mitt lefnadslopp.
Vid min första timma
Lyckan syntes glimma,
Morgonen i purpurglans gick opp;
Tryckt till Modersbarmen,
Ledd af Fadersarmen,
Ljuft jag jollrade min framtids hopp.
Växte, sprang och lekte,
Hvarje blomma smekte,
Än af ingen svekfull önskan tärd;
Byggde hus i sanden,
Dammar små vid stranden, —
Dagens möda var af nöjet lärd;
Satt på spiselhällen,
Lyssnande, om qvällen,
Lyft i sagans dunkla andeverld.
Tidigt hjertats aning
Fick en högre daning:
Själen lärde känslans harmoni;
Samljud gaf Naturen;
På dess fägring buren,
Upp till Gud gick tankan, säll och fri.
Men — när hoppet gäckas,
När dess Jul-ljus släckas,
Lifvets morgonsång är snart förbi.
Ljufva barndomsminne!
Sänk mitt trötta sinne
Än i det Förflutnas varma famn!
I naturens sköte
Kärlek var ditt möte
Englarnas, och salighet ditt namn.
Flydd ar hulda drömmen!
Som en spån i strömmen,
Finner hjertat aldrig någon hamn.
Allt i grafven hvilar —
Snart jag äfven ilar
Återseendets och hoppets stig, —
Fattig, tröstlös vorden,
Utan Far på jorden;
Han i dunklets verldar döljer sig!
Inga makter skydda
Mer min fordna hydda;
Ingen vän der hemma väntar mig.
Är din blick förkolnad?
Sågs ej nyss en vålnad,
Som på stjernehvalfvet sorgsen stod?
Ack! mig himlen sände
Min Alexis, tände
I hans sköna bildning ljus och mod.
Helig viljas låga
Styrde hans förmåga,
Och för dygden brann hans unga blod.
Se, vid vestra randen,
Brudkransen i handen,
Hur’ han vinkar mig i vindens flägt!
Känner du ej tjusning
Vid hans andesusning?
Ser du skimret af hans himladrägt?
Ninas själ är färdig,
Ån sin brudgum värdig;
Nalkas englarnas och ljusets slägt.
Från de Helgas throner
Klinga fridens toner:
Kom! de hviska, till vår sälla strand!
Aftonstjernan blinkar;
Mellan molnen vinkar
Mig, i silfverglans, en engels hand.” —
Så en suck hon sänder ...
Själen återvänder
Till sin urverld, till sitt rätta land.
”Ack, jag gamle arme!
Herren sig förbarme
öfver hennes själ, den flyktat har!
Hjertat hvilar stilla,
Ingen hoppfull villa
Detta brustna öga mer bedrar —
Troheten dock målar
Än, i bleka strålar,
Öfver kinden, huru skön hon var.
Ner i lugna dalen,
Vid den höga alen
Skall jag bädda dig en blomstergraf;
Stänkt af daggens tårar,
Helsad, alla vårar,
Utaf sångare från andra haf.
Mildt, du ömma Flicka!
Solen der skall blicka:
Men ditt hjerta lifvas ej deraf.” —
Grafven han tillreder —
Gömde flickan neder,
Svept i mossa, vid sin tysta bön:
Satt’ en gran på griften;
Under alla skiften
Grönskar den mot himlen, rik och skön.
Der en dufva klagar:
Väntar, alla dagar,
Kärlekens och trogna hjertats lön.