November-qvitter
| ← Min åldriga vän |
|
Till mitt porträtt → |
November-qvitter.
All naturen kufvas
Utaf storm och is.
Trän och buskar lufvas
På ett röfvarvis.
Flora fjerran dragit,
Hon, som var så god:
Skylten in hon tagit
Från sin blomsterbod.
Knappt en skata skrattar,
Ingen mås jag hör.
Vissna löf jag krattar
Trappan utanför.
Lundens fägring föres
Bort som annan lump.
I dess kronor höres
Ingen lyrisk stump.
Höstens andar rufva
Öfver skog och snår.
Jemt i väderhufya
Himlens anlet står.
Ja! I fåfängt skolen
Se en skymt derur:
Månan liksom solen
Är en dimfigur.
Ingen tröst ger snuggan,
t är: usch och O!
Ängsligt grymtar suggan,
Ängsligt råmar ko.
Nordanvindar hvassa
Slå i port och grind.
Tupp och höna brassa
Skoftet bidevind.
Dock jag vet en annan
Tröst vid egen härd:
Gubbar! hit med kannan,
Hon är pengar värd!
Bäst är att ha ruter
Nu i själ och kropp:
Hör hur vinden tjuter,
Se hur sjön slår opp!
Annat er ej vänten,
Hösten är besatt.
Strunt! låt elementen
Slåss som hund och katt.
Fan ger jag krakelet,
Lifvet är så kort:
Sångmö! rör på spelet
Och slå sorgen bort!
