När man kommer från Norrbro och ämnar sig öfver
Myntgatan till Riddarhustorget, har man på venstra
handen det majestätiska Slottet och derinvid de vackra
byggnader, hvaremellan Stadssmedjegatan löper. I fonden
presenterar sig det af brådskande personer hvimlande
Riddarhustorget och den vördnadsbjudande Kyrkan, hvars
genombrutna torn, sedan det aftagit trådperuken, en dag
skall stå, ett vittne för efterverlden om vår tids
byggnadskonst. På högra sidan har länge varit tomt och
ödsligt. Hur glade blefvo vi ej då, när vi härom dagen
varseblefvo en liten genombruten byggnad af väf, hvilken,
på ett högst behagligt sätt, genom kontrasten afsticker
mot de stolta byggnader, framför hvilka den reser sig!
I den med utmärkt elegans och verklig arkitektonisk stil
ordnade butiken står en smideshandlare, nästan lika så
slipad som de varor han utminuterar. Dagligen och
stundligen är han omgifven af folk, så att man olyckligtvis ej
alltid kan se det nya huset, som dessutom har den
fördelen att vara flyttbart, ehuru i en annan stil än Herr
Bloms. — Hvem hafva vi att tacka för denna nybyggnad?
Jo, Kongl. Öfver-Ståthållare-Embetet. Man ser att
lusten att försköna Hufvudstaden icke har försvunnit med
Friherre Sprengtporten.
