O Herre, när oss stå,
ty nöden tränger på.
Oss vattnen öfversvämma,
dem ingen mäktar dämma,
om du dem icke låter
till bädden vända åter.
Du slog med Noachs flod
det syndens öfvermod,
som växte till allt värre;
förbarma dig, o Herre!
Vi hafve syndat alle,
vi dig till fota falle.
Minns dock af din miskund
det eviga förbund,
som du med Noach slutit,
att, hvad än mänskor brutit,
skall sådan vattnets våda
ej mer på jorden råda.
Och efter vattnets flod
du har med Kristi blod
till nådens dop förvandlat,
så glöm hvad ondt vi handlat
och låt vår nöd och fara
till väckelse oss vara.
Räck ut din milda hand,
styr floden från vår strand
och sätt ett mål den före,
att den oss ej förgöre,
så vilje vi dig prisa
och evig tack bevisa.
