Och solen löper i jungfrun

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Epistel till Sabbacus
Och solen löper i jungfrun
av Erik Axel Karlfeldt
En hornlåt  →
Ur diktsamlingen Flora och Pomona, 1906. På Wikipedia finns en artikel om Erik Axel Karlfeldt.


Han gav sig uppåt landet
ett leende år,
när kring glimmande hår
skön jungfrun fäste bandet
för att utgå i lejonets spår.
O du jungfru av skördarnas månad,
du de mörkljumma kvällarnas mö,
jag vill andas din doftande trånad,
och din doft är som vårbrodd i hö.
I lomtjärn vill jag bada
och i harrarnas guldbruna strlm,
jag vill sova vid hässja och lada
i en brinnande larsmässedröm.

Han drog sig uppåt bergen,
då solen rann röd
i sin hundsommarglöd
över hedar där scharlakansfärgen
som en eld genom bärriset sjöd.
Upp till bergen vill jag draga,
där de stå som i skälvande skir
och där ädelfalkarna jaga
i sitt kungliga, blåa revir.
På renlav vill jag rida
under jungfrunes täcka baner,
och i svalkan på högdalens sida
vill jag fästa mitt huvudkvarter.

Så gick han nedåt dalen,
en fullmånenatt,
en gullmånenatt.
Då vaknade näktergalen
som stum i hans hjärta satt.
Du duvna fågel, du fångna,
flyg ut i den spädgröna dal!
Jag är full av det nya och gångna,
jag är ung av berusande kval.
Den vår som var förliden
stod som nyväckt i fjällmarkens mull,
och han sjöng som i näktergalstiden
för sitt sjungande hjärtas skull.