Ode till snickaren Krylbom
| ← Humlevisa |
|
Stormnatt → |
| Från Fridolins visor och andra dikter (1898) |
ODE TILL SNICKAREN KRYLBOM
på dess fyrtionde årsdag
Hur är dig, Krylbom? Är barmen sårad,
är ringen tingad, är makan korad?
Är snart i salen, av klackjärn fårad,
den sista nigande valsen lårad?
Nej, åren löpa som ystra fålar
och mänskofröjder som hala ålar,
men än i ynglingars flock du prålar,
när andra gråta, du ler och lålar.
Du betsar pallen där ungmör böja
de sälla knän under luftig slöja,
och nejdens vaggor din slöjdkonst röja,
men dina facklor, o Krylbom, dröja.
Du timrar tjäll, där din ungdoms brudar
till vila föras i dystra skrudar,
men då den sörjande malmen ljudar,
ditt hjärta kväder till livets gudar.
Du är ej längre, o Krylbom, fager,
sträv är din haka och kinden mager;
men än den spelande blicken drager
vart hjärta in i sin skälmska dager.
Och kring den fållbänk, där lugn du vilar,
av jungfrurs drömmar en myggsvärm ilar
och mot din vägg mellan block och filar
står kogret, späckat med kärlekspilar.