Ode till snickaren Krylbom

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Humlevisa
Ode till snickaren Krylbom - på dess fyrtionde årsdag
av Erik Axel Karlfeldt
Stormnatt  →
Ur diktsamlingen Fridolins visor och andra dikter utgiven 1898.


Hur är dig, Krylbom? Är barmen sårad,
är ringen tingad, är makan korad?
Är snart i salen, av klackjärn fårad,
den sista nigande valsen lårad?

Nej, åren löpa som ystra fålar
och mänskofröjder som hala ålar,
men än i ynglingars flock du prålar,
när andra gråta, du ler och lålar.

Du betsar pallen där ungmör böja
de sälla knän under luftig slöja,
och nejdens vaggor din slöjdkonst röja,
men dina facklor, o Krylbom, dröja.

Du timrar tjäll, där din ungdoms brudar
till vila föras i dystra skrudar,
men då den sörjande malmen ljudar,
ditt hjärta kväder till livets gudar.

Du är ej längre, o Krylbom, fager,
sträv är din haka och kinden mager;
men än den spelande blicken drager
vart hjärta in i sin skälmska dager.

Och kring den fållbänk, där lugn du vilar,
av jungfrurs drömmar en myggsvärm ilar,
och mot din vägg mellan block och filar
står kogret, späckat med kärlekspilar.