Odjur, människor och gudar/»Döden från den vite mannen skall stå bakom er»

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  En gammal spåman
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

»Döden från den vite mannen skall stå bakom er»
Krigets fasa!  →


[ 194 ]

»DÖDEN FRÅN DEN VITE MANNEN SKALL STÅ BAKOM ER»


»Den förskräcklige generalen, baronen,» anlände alldeles oväntat och utan att ha varskotts av överste Kazagrandis vaktposter. Efter att ha haft ett samtal med Kazagrandi anmodade baronen överste N. N. Philipov och mig att besöka honom. Det var överste Kazagrandi som framförde budskapet till mig. Jag ville gå genast, men blev uppehållen av översten omkring en halvtimme. Sedan sände han i väg mig med orden:

»Gå nu! Må Gud skydda er!»

Det var en egendomlig avskedshälsning, allt annat än lugnande och fullkomligt gåtfull. Jag tog min revolver med mig och gömde också mitt cyankalium i rockärmen. Baronen hade tagit in i militärläkarens jurta. När jag kom in på gården, gick kapten Veselovsky emot mig. Han bar en kosacksabel och en revolver utan fodral instucken i bältet samt gick in i jurtan för att anmäla min ankomst.

»Kom in!» sade han, när han steg ut igen ur tältet.

Vid ingången möttes mina ögon av en blodpöl, som ännu icke haft tid att torka in i marken — en olycksbådande hälsning som tycktes framföras av själva rösten hos den man, som kommit dit närmast före mig. Jag knackade.

»Kom in!» ljöd svaret från en hög tenorröst. När jag steg över tröskeln, rusade en person i en röd mongolisk sidenrock emot mig med ett tigersprång, ryckte till sig min hand och skakade den liksom i förbifarten samt kastade sig framstupa på bädden utmed ena sidan av tältet.

»Säg mig vem ni är! Här finns så många spioner och [ 195 ]orosstiftare», utropade han med hysterisk röst, under det han fäste blicken på mig. På ögonblicket fick jag ett intryck av hans utseende och sinnesbeskaffenhet. Han hade ett litet huvud ovanför ett par breda axlar, ljust hår i oordning, rödaktiga, borstiga mustascher och ett skinntorrt, trött ansikte, som påminde om dem man ser på gamla bysantinska skulpturer. För övrigt fäste man sig i hans utseende blott vid en bred, framskjutande panna ovanför ett par ögon, skarpa som stål. Dessa ögon voro fästa på mig, som om ett djur sett på mig från sin håla. Mina iakttagelser gjordes visserligen vid första ögonkastet, men jag insåg, att jag hade framför mig en mycket farlig man, som var färdig att ögonblickligen företaga oåterkalleliga handlingar. Ehuru faran var uppenbar, kände jag mig i högsta grad förolämpad.

»Sitt ner!» stötte han fram med väsande röst och pekade på en stol, under det han nervöst drog i sina mustascher. Jag kände vreden koka inom mig och sade till honom utan att sätta mig:

»Ni har tillåtit er att förolämpa mig, baron. Mitt namn är alltför väl känt för att ni skall kunna tillåta er dylika insinuationer. Ni kan göra med mig vad ni behagar, därför att ni har makten på er sida, men ni kan inte tvinga mig att tala med en person, som förolämpar mig.»

När jag sade detta, slängde han ner fotterna från bädden och betraktade mig med tydlig förvåning, under det han höll andan och fortfarande drog i sina mustascher. Till det yttre bibehöll jag mitt lugn och började likgiltigt se mig omkring i jurtan. Då först upptäckte jag general Rezukhin. Jag bockade mig för honom, och han besvarade tyst min hälsning. Därefter kastade jag åter min blick på baronen, som satt med nedböjt huvud och slutna ögon samt då och då strök sig över ögonbrynen och mumlade för sig själv.

Plötsligen reste han sig upp och sade i skarp ton, under det han riktade blicken förbi och över mig:

»Gå ut! Det behövs ingenting mera …»

Jag vände mig om och fick se kapten Veselovsky med sitt bleka, kalla ansikte. Jag hade icke hört honom komma [ 196 ]in. Han svängde militäriskt på klacken och gick ut genom dörren.

»’Döden från den vite mannen’ har stått bakom mig», tänkte jag, »men har den lämnat mig helt och hållet?»

Baronen stod en stund fundersam och började sedan tala i osammanhängande, avbrutna meningar.

»Jag ber er om ursäkt … Ni måste tänka på att det finns så många förrädare! Hederligt folk finns inte mera. Jag kan inte lita på någon. Alla namn är falska eller antagna. Ögon och ord bedrager … Bolsjevismen har demoraliserat och förstört allting. Nyss gav jag befallning om att överste Philipov skulle avrättas, han som påstod sig vara representant för den vita ryska organisationen. Innanför fodret på hans kläder påträffades två av bolsjevikernas hemliga chiffer … När min officer svängde sin sabel över honom, utropade han: ’Varför dödar ni mig, tavarische?’ Jag kan inte lita på någon …»

Han tystnade, och jag sade icke heller någonting.

»Jag ber er om ursäkt!» sade han på nytt. »Jag förolämpade er, men jag är inte bara människa, jag är ledare av stora företag och har så mycken oro, sorger och bekymmer i mitt huvud!»

I hans röst förnam jag en blandning av förtvivlan och uppriktighet. Han räckte okonstlat fram sin hand åt mig. Efter en stunds tystnad sade jag:

»Vad vill ni jag skall göra nu, ty jag har inte några vare sig förfalskade eller äkta legitimationspapper? Men många av edra officerare känner mig, och i Urga finns åtskilliga personer, som kan intyga, att jag omöjligt kan vara vare sig uppviglare eller …»

»Behövs inte, behövs inte!» avbröt mig baronen. »Allting är klart, allting är i sin ordning! Jag har läst i er själ och vet allt. Det är sant vad hutuktun i Narabanchi skrev om er. Vad kan jag göra för er?»

Jag talade om för honom hur min vän och jag flytt från Sovjet-Ryssland i avsikt att komma till vårt fosterland och hurusom en grupp polska soldater förenat sig med oss i förhoppning att lyckas återkomma till Polen, och jag bad honom hjälpa oss att uppnå närmaste hamn.

[ 197 ]»Med nöje, med nöje … Jag skall hjälpa er allesammans», sade han bestämt. »Jag skall ta er med till Urga i min automobil. Vi ger oss av i morgon, och sedan får vi i Urga språka om hur det skall ordnas vidare med det hela.»

Jag tog avsked av honom och lämnade jurtan. När jag kom till min bostad, fann jag överste Kazagrandi mycket orolig gå av och an i mitt rum.

»Gud vare lov!» utropade han och gjorde korstecknet.

Det var mycket rörande att se hans glädje, men samtidigt gjorde jag den reflektionen, att han hade bort kunna vidtaga mera verksamma mått och steg för att skydda sin gäst, om han tänkt på det. Denna dags häftiga sinnesrörelser hade tröttat mig och kommit mig att känna mig flera år äldre. Då jag såg mig i spegeln, var jag säker på att jag fått flera vita hår på huvudet. På natten kunde jag icke somna för de tankar, som döko upp för mitt sinne, på överste Philipovs unga, fina ansikte, blodpölen, kapten Veselovskys kalla ögon och ljudet av baron Ungerns röst med dess förtvivlan och sorg, tilldess jag slutligen försjönk i en tung dvala. Jag väcktes av baron Ungern, som kom för att be om ursäkt för att han ej kunde låta mig åka i hans automobil, emedan han måste ta Daichin Van med sig. Men han underrättade mig om att han givit order, att jag skulle få använda hans egen vita kamel och därjämte erhålla två kosacker till min tjänst. Jag fick ej tid att tacka honom, förrän han skyndat ut ur mitt rum.

Sömnen flydde sedan alldeles från mig, varför jag klädde mig och rökte den ena pipan tobak efter den andra, medan jag tänkte: »Hur mycket lättare var det inte att slåss med bolsjevikerna på träskmarkerna vid Sejbi och övergå Ulan Taigas snöiga höjder, där de onda andarna döda så många resande de kunna! Där var allting enkelt och begripligt, men här är det som en elak dröm, en mörk och hotande storm!» Jag hade en känsla av olycka och skräck vid varje rörelse av baron Ungern, bakom vilken skred denne tyste, bleke Veselovsky och döden.