Odjur, människor och gudar/Det underjordiska riket
| ← Den levande Buddhas uppenbarelse den 17 maj 1921 |
|
Världens konung inför Guds ansikte → |
DET UNDERJORDISKA RIKET
»Stanna!» viskade den gamle mongol, som var min vägvisare, när vi en dag redo över stäppen i närheten av Tzagan Luk. »Stanna!»
Han gled ned från sin kamel, som lade sig, utan att den fått någon tillsägelse därom. Mongolen lyfte sina händer framför ansiktet i bön och började upprepa den heliga frasen: »Om! Mani padme hung!» De andra mongolerna stannade också genast sina kameler och började bedja.
»Vad har hänt?» tänkte jag, under det jag såg mig omkring på det späda, gröna gräset, på den molnfria himmeln och bort mot kvällssolens drömlika, beslöjade strålar.
Mongolerna voro en stund försjunkna i bön, talade tyst med varandra och fortsatte sedan färden efter att ha spänt till kamelernas packningar.
»Såg ni», frågade den gamle mongolen, »hur våra kameler blev rädda och rörde på öronen, hur hästarna ute på stäppen stod stilla med spänd uppmärksamhet, hur fåren och boskapshjordarna låg nerhukade mot marken? Lade ni märke till att fåglarna upphörde att flyga och murmeldjuren att springa omkring samt att hundarna inte skällde? Luften darrade sakta och medförde från fjärran tonerna av en sång, som trängde till såväl människors som fyrfota djurs och fåglars hjärtan. Jord och himmel upphörde att andas. Vinden blåste inte, och solen flyttade sig inte. Vargen, som smyger sig efter fåren, hejdar sig i sådana ögonblick, hjorden av skrämda antiloper stannar plötsligt i sitt vilda lopp, kniven, med vilken herden är i färd att skära av halsen på fåret, faller ur hans hand, den rovlystna hermelinen upphör att krypa efter den intet ont anande rapphönan. Alla levande varelser intas av fruktan, faller ofrivilligt ner till bön och bävar för sitt öde. Så var det just nyss, och så har det alltid varit, när Världens konung i sitt underjordiska palats uppsänder böner och söker utforska alla jordiska folks öden.»
På det sättet talade till mig den gamle mongolen, en enkel och obildad herde och jägare.
Mongoliet med sina kala, hemska berg och sina ändlösa stäpper, på vilka förfädernas ben ligga kringströdda, har givit upphov till mystik. Dess invånare, som uppskrämts av de våldsamma naturföreteelserna eller sövts av den dödslika stillheten, förnimma dess mystik. Dess lamaer, »röda» och »gula», bevara denna mystik och ge den poetisk form. Översteprästerna i Lhasa och Urga ha trängt in i denna mystik och behärska den.
På min färd genom Centralasien fick jag stifta bekantskap med något som jag ej kan ge annat namn än »mysteriernas mysterium». I början ägnade jag icke mycken uppmärksamhet däråt och fäste icke så mycken vikt därvid, som jag sedermera fann det äga, när jag övertänkt och sammanställt en mängd enstaka, dunkla och ofta varandra motsägande företeelser.
Gammalt folk vid floden Amyl berättade för mig en gammal sägen om att en viss mongolstam på sin flykt undan Djingis Khan gömt sig i ett underjordiskt land. Sedan visade mig en sojot från trakten av sjön Nogan Kul den rökuppfyllda öppning, som är ingången till »konungariket Agharti». Genom detta hål inträngde en jägare fordomdags i detta rike, och efter återkomsten därifrån började han omtala vad han sett där. Lamaerna skuro ut hans tunga för att hindra honom från att förtälja om mysteriernas mysterium. På sin ålderdom kom han tillbaka till denna grottas ingång och försvann ner i det underjordiska konungariket, som lämnat ett oförgätligt minne efter sig hos denne nomad.
Jag erhöll mera realistiska upplysningar om detta mysterium av Hutuktu Jelyb Djamsrap i Narabanchi Kure. Han berättade för mig om Världens konungs halvt verkliga ankomst från det underjordiska riket, om hans utseende, hans underverk och hans profetior. Då först började jag fatta, att i denna legend, hypnos, fantasibild eller vad det än må vara finnes icke endast mystik, utan en verklig och betydande makt, som är i stånd till att utöva inflytande på utvecklingen av Asiens politiska liv, och från den stunden började jag anställa en del efterforskningar.
Furst Chultun Beylis högt betrodde gelong lama och fursten själv berättade för mig om det underjordiska konungariket.
»Allting här i världen», sade laman, »befinner sig i ett tillstånd av ständig förändring och övergång — folk, lärdom, religioner, lagar och sedvänjor. Hur många stora välden och lysande kulturer har inte gått under! Och det enda som kvarstår oförändrat är ondskan, de onda andarnas redskap. För mer än sextiotusen år sedan försvann en helig man tillsammans med en hel folkstam under marken och blev aldrig synlig igen ovanför jordytan. Många har dock sedan besökt det underjordiska riket, såsom Sakkia Mouni, Undur Gheghen, Paspa, Khan Baber och andra. Ingen vet var det är beläget. Några säger i Afganistan, andra i Indien. Alla dess invånare är skyddade mot allt ont, och brott förekommer inte inom dess gränser. Visheten har där utvecklat sig i lugn, och ingenting är hotat av förstörelse. Det underjordiska folket har nått den högsta grad av kunskap. Nu utgör det ett vidsträckt konungarike med miljoner människor, och Världens konung är deras härskare. Han känner alla världens krafter och läser i alla människosjälar och i den stora boken om deras öden. Osynlig härskar han över åttahundra miljoner människor ovan jordens yta, och de utför varje hans befallning.»
Furst Chultun Beyli tilläde: »Detta rike är Agharti. Det sträcker sig genom alla de underjordiska gångarna i hela världen. Jag hörde en vis lama från Kina omtala för Bogdo Khan, att alla de underjordiska hålorna i Amerika är bebodda av den ursprungliga befolkningen, som försvunnit under marken. Spår efter den återfinnes fortfarande ovan jordytan. Dessa underjordiska folk och områden styras av härskare, som är skyldiga Världens konung tro och lydnad. I detta ligger ingenting underbart. Som ni vet fanns fordom i båda de största världshaven i öster och väster två kontinenter. Dessa försvann under vattnet, men deras befolkning begav sig till det underjordiska riket. I de underjordiska hålorna finns ett egendomligt ljus, som låter säd och grönsaker växa och förskaffar ett långt liv utan sjukdom åt inbyggarna. Där finns många olika länder och många olika folkstammar. En gammal buddhistisk brahmin i Nepal utförde gudarnas vilja genom att besöka Djingis Khans gamla rike Siarn och träffade där en fiskare, som sade till honom att ta plats i hans båt och segla ut med honom på havet. På tredje dagen kom de fram till en ö, där de råkade på människor, som hade två tungor, vilka kunde tala två olika språk samtidigt. De visade honom egendomliga, för honom okända djur, sköldpaddor med sexton fötter och ett öga, väldiga ormar med mycket läckert kött och fåglar med tänder, som fångade fisk i havet åt sina herrar. Dessa människor talade om för honom, att de kommit upp från det underjordiska riket, och beskrev för honom vissa delar av detta.»
Den lama av turguternas stam, som reste med mig från Urga till Peking, gav mig ytterligare detaljer.
»Aghartis huvudstad är omgiven av andra städer, i vilka bor höga präster och lärda män. Den påminner om Lhasa, där Potala, Dalai Lamas palats, ligger på toppen av ett berg, som är bebyggt med kloster och tempel. Världens konungs tron är omgiven av miljoner förkroppsligade gudar, de heliga panditerna. Själva palatset omslutes av andra palats för goros, vilka besitter alla jordens, underjordens och luftens synliga och osynliga krafter och som är allsmäktiga över människornas liv och död. Om människosläktet i sitt vanvett skulle inlåta sig i krig med dem, skulle de vara i stånd att låta hela ytan på vår planet explodera och förvandla den till öknar. De kan uttorka oceanerna, förändra land till hav och söndersmula bergen till ökensand. Träd, gräs och buskar kan på befallning av Världens konung växa, gamla och orkeslösa gubbar bli unga och kraftiga och de döda uppstå. I sällsamma och för oss okända vagnar ilar dessa goros genom de trånga klyftorna inuti vår planet. Några indiska brahminer och tibetanska Dalai Lamaer har under sina mödosamma bestigningar av bergstoppar, där ingen annan mänsklig varelse satt sin fot, funnit inskrifter inhuggna i klipporna, fotsteg i snön och spår efter hjul. Den saligen hädangångne Sakkia Mouni fann på en bergstopp stenplattor, på vilka fanns ord, som endast han vid sin höga ålder kunde tyda, och sedan framträngde han till konungariket Agharti, varifrån han medförde de smulor av helig visdom, som bevarats i hans minne. I underbara kristallpalats bor där de osynliga härskarna över alla fromma människor, Världens konung eller Brahytma, som kan tala med Gud på samma sätt som jag talar med er, och hans båda medhjälpare, Mahytma, som känner ändamålet med kommande händelser, och Mahynga, som råder över orsakerna till dessa händelser.
De heliga panditerna utforskar världen och alla dess krafter. Understundom samlas de lärdaste av dem och utsänder de yngre till platser, dit intet mänskligt öga trängt. Detta är beskrivet av den Tashi Lama, som levde för ettusen åttahundrafemtio år sedan. De högsta panditerna lägger sina händer över de yngres ögon och på platsen för hjärnbasen och försätta dem i djup sömn, tvättar deras kroppar med en infusion på örter och gör dem oemottagliga för smärta och hårdare än sten, sveper in dem i magiska dukar, binder dem och uppsänder därpå böner till den store Guden. De nästan till stenar förvandlade unga männen ligger med öppna och vaksamma ögon och öron samt ser, hör och minns allting. Sedan går en goro fram till dem och stirrar länge och oavvänt på dem. Mycket långsamt lyfter sig deras kroppar från jorden och försvinner. Goron sitter och stirrar med stel blick mot den plats, dit han sänt dem. Osynliga trådar binder dem vid hans vilja. Några av dem svävar bland stjärnorna och iakttar vad som tilldrar sig på dem samt deras invånares liv och lagar. En del har beröring med elden och ser flammornas snabba och grymma andeväsen, vilka ligger i ständig fejd med varandra, smälter och hamrar metaller i planeternas innandömen, kokar vatten för varma källor och springbrunnar, gör klipporna flytande och kastar ut lavaströmmar över jordytan genom remnor i bergen. Andra ilar in bland luftens svårupptäckta, ytterst små, genomskinliga organismer och utforskar deras hemlighetsfulla tillvaro och ändamålet med deras liv. Ytterligare andra sänker sig till havens djup och beskådar verksamhetsområdet för vattnets förfarna varelser, som fortskaffar och sprider en behaglig värme över hela jorden genom att reglera vindar, vågor och stormar … I Erdeni Dzu levde fordom en Pandita Hutuktu, som kommit från Agharti. När han låg på sin dödsbädd, berättade han om den tid, då han efter goros vilja uppehöll sig på en röd stjärna i öster, flöt i det isuppfyllda världshavet och ilade fram genom de rasande flammorna i jordens inre.»
Detta hörde jag berättas i de mongoliska furstarnas jurtor och i de lamaitiska klostren. Allt omtalades med ett allvar, som förbjöd varje gensaga eller tvivel.
Mysterier …