Odjur, människor och gudar/Martyrlägret

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En ättling av korsfarare och kapare
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Martyrlägret
Inför Buddhas ansikte  →


[ 217 ]

MARTYRLÄGRET


Strax utanför staden stod en automobil framför ett litet hus.

»Vad vill det säga?» utropade baronen. »Kör fram dit!»

Vår bil körde upp bredvid den andra. Husets dörr slogs upp med en smäll, och en del officerare rusade ut och försökte gömma sig.

»Halt!» kommenderade generalen. »Gå tillbaka in i huset!»

De lydde, och han gick in efter dem, stödd på sin käpp. Som dörren lämnats öppen, kunde jag se och höra allting.

»Nu måste man beklaga dem», viskade chauffören. »Våra officerare visste, att baronen åkte ut från staden med mig, och det betyder alltid en lång färd. Därför beslöt de antagligen att göra sig en glad stund. Han kommer att låta prygla dem till döds med käppar.»

Jag kunde se buteljer och konserverade läckerheter på den ena ändan av bordet. Vid detta sutto två unga kvinnor, som sprungo upp från sina platser, när de fingo se generalen. Jag kunde höra baron Ungerns hesa röst, när han talade i skarpa, korta, barska satser.

»Ert fädernesland håller på att gå under … Dess vanära vilar över alla ryssar … men ni förstår det inte … känner det inte … Ni behöver vin och kvinnor … Slynglar! Skurkar! … Sjuttiofem par spö åt var och en av er.»

Rösten sänkte sig till en viskning.

»Och ni ’mesdames’, ser ni inte, att ert land står på branten av sin undergång? Inte? För er har det ingen betydelse. Och har ni ingen känsla för edra män borta vid [ 218 ]fronten, som kanske ser döden i vitögat i detta ögonblick? Ni är inga kvinnor … Jag högaktar kvinnor, som känner djupare och starkare än män, men ni är inga kvinnor! … Hör på ’mesdames’! En gång till, och jag låter hänga er …»

Han kom tillbaka till bilen och lät själv signalhornet ljuda flera gånger. Mongoliska ryttare kommo på ögonblicket i galopp till platsen.

»Tag med de här männen till kommendanten! Jag skall ge mina order senare.»

På vägen till baronens jurta voro vi tysta. Han var upprörd och andades tungt samt tände den ena cigarretten efter den andra, som han kastade efter bara ett eller ett par drag.

»Vill ni inte supera med mig», föreslog han.

Han inbjöd också sin stabschef, en mycket tillbakadragen och tystlåten, men synnerligen väluppfostrad man. Tjänarna serverade oss en varm kinesisk anrättning, åtföljd av kallt kött och kalifornisk fruktkompott, vartill vi drucko det evinnerliga teet. Vi åto med kinesiska ätpinnar. Baronen var mycket tankspridd.

Mycket försiktigt började jag tala om officerarna som felat och försökte ursäkta deras beteende med de ytterst prövande förhållanden, under vilka de levde.

»De är ruttna alltigenom, demoraliserade, djupt sjunkna», mumlade generalen.

Stabschefen kom till min undsättning, och till sist gick baronen till telefonen och gav kommendanten order att släppa de där herrarna.

Följande dag tillbragte jag tillsammans med mina vänner samt gick omkring rätt mycket på gatorna och betraktade det rörliga livet på dem. Baronens stora energi krävde en ständig nervös verksamhet av honom själv och av alla omkring honom. Han fanns överallt och såg allting, men blandade sig aldrig i sina underordnades göranden och låtanden. Var och en var sysselsatt på sitt håll.

På kvällen var jag inbjuden av stabschefen till hans bostad och träffade där många insiktsfulla officerare. Jag berättade ännu en gång om min färd, och vi språkade alla mycket livligt, då plötsligen överste Sepailov kom in, [ 219 ]småsjungande för sig själv. Alla de andra tystnade genast och försvunno den ene efter den andre under olika förevändningar. Han överlämnade några papper till vår värd och vände sig därpå till mig med de orden:

»Jag skall skicka till er en supé, bestående av en utmärkt fiskpudding och litet varm tomatsoppa.»

När han gick därifrån, tog sig min värd förtvivlad om huvudet och sade:

»Med sådant slödder är vi nu efter revolutionen tvungna att samarbeta!»

Några minuter därefter kom en soldat från Sepailov med en full soppskål och fiskpuddingen. När soldaten böjde sig ner över bordet för att ställa ifrån sig rätterna, gjorde stabschefen ett tecken till mig och viskade: »Lägg märke till hans ansikte!»

När mannen gått ut, satt min värd och lyssnade uppmärksamt, tills ljudet av hans fotsteg försvunnit.

»Det var Sepailovs skarprättare, som hänger och stryper de olyckliga, som dömts till döden.»

Till min häpnad började han därefter hälla ut soppan på marken bredvid eldstaden samt gick sedan ut ur jurtan och kastade fiskpuddingen över staketet.

»Det var Sepailovs undfägnad, och det kan ju hända att den var mycket läcker, men den kunde lika väl ha varit förgiftad. Hos Sepailov är det farligt att äta eller dricka det allra minsta.»

Mycket plågad av tanken på vad som förefallit, återvände jag till min bostad. Min värd hade icke gått till vila ännu och tog emot mig med en förskrämd uppsyn. Mina vänner voro också där.

»Gudskelov!» utropade de alla. »Har ingenting hänt er?»

»Vad är det fråga om?» frågade jag.

»Jo, ser ni», började min värd, »sedan ni gått, kom en soldat från Sepailov och tog edra effekter med sig under föregivande av att ni skickat honom efter dem. Men vi förstod vad det betydde, nämligen att de först skulle genomsökas och sedan …»

Jag insåg genast faran. Sepailov kunde lägga in vad han behagade i mina saker och sedan anklaga mig. Min gamle [ 220 ]vän agronomen och jag begåvo oss genast till Sepailovs bostad, där jag lämnade honom vid ingången, under det jag själv steg in och möttes av samme soldat, som kommit med supén till mig. Sepailov tog omedelbart emot mig. Till svar på min protest sade han, att det hela var ett misstag, och bad mig vänta ett ögonblick samt gick ut. Jag väntade fem, tio, femton minuter, men ingen kom. Jag knackade på dörren, men ingen svarade. Då beslöt jag att gå till baron Ungern och skyndade till utgången. Dörren var låst. Därpå försökte jag den andra dörren, men den var också låst. Jag var fånge! Jag tänkte genast vissla på min vän, men upptäckte i samma ögonblick en telefon på väggen och ringde upp baron Ungern. Han kom om några minuter tillsammans med Sepailov.

»Vad vill det här säga?» frågade han Sepailov med barsk, hotfull röst, och utan att invänta något svar, gav han honom ett käpprapp, som fällde honom till golvet.

Vi gingo ut, och generalen befallde fram mina effekter, varpå han förde mig till sin egen jurta.

»Nu skall ni bo här», sade han. »Jag är mycket glad över att detta hände», anmärkte han med ett leende, »ty nu kan jag tala med er så mycket jag vill.»

Detta framkallade den frågan från mig:

»Får jag skriva om allt vad jag hört och sett här?»

Han funderade en stund, innan han svarade: »Tag hit er anteckningsbok!»

Jag överlämnade till honom boken med utkasten från min färd, och han skrev i den: »Efter min död, baron Ungern.»

»Men jag är äldre än ni och kommer att dö före er», anmärkte jag.

Han slöt ögonen, böjde ner huvudet och viskade:

»Nej, då! Ännu hundratrettio dagar och sedan är det slut och därefter … Nirvana! Hur uttröttad är jag inte av sorger, bekymmer och avsky.»

Vi sade ingenting på en lång stund. Jag var nu fullt medveten om att jag hade en dödsfiende i överste Sepailov och att jag måste lämna Urga så fort som möjligt. Klockan var två på natten. Plötsligen reste sig baron Ungern.

[ 221 ]»Låt oss gå till den store, gode Buddha», sade han med ett mycket tankfullt utseende och med lågande ögon, under det hela hans ansikte var sammandraget av ett sorgset och bittert leende. Han befallde fram bilen.

Sådant var livet i detta martyrläger, hos denna samling flyktingar, som jagades av händelserna mot sitt möte med döden och hetsades av hatet och föraktet hos denne ättling till teutoner och sjörövare! Och under det han pinade dem, hade han själv ingen ro varken dag eller natt. Uppeldad av pådrivande, giftiga tankar, marterade han sig själv med titaniska plågor i vetskap om att varje dag av denna kedja av etthundratrettio länkar, vilken oavbrutet förkortades, bragte honom närmare den avgrund, som benämnes döden.