Odjur, människor och gudar/Underverkens böcker

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Seklers damm
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Underverkens böcker
Den levande Buddhas födelse  →


[ 248 ]

UNDERVERKENS BÖCKER


Furst Djam Bolon bad en maramba visa oss Den levande Buddhas bibliotek. Det är ett stort rum, i vilket en mängd skrivare äro sysselsatta med att skriva av de arbeten, som handla om de underverk, vilka utförts av alla levande Buddhaer, börjande med Undur Gheghen och slutande med de olika mongoliska klostrens gheghens och hutuktuer. Dessa böcker utdelas sedan till alla lamaitiska kloster, tempel och läroanstalter. En maramba läste upp två valda stycken:

»… Bogdo Gheghen, den välsignelsebringande, andades på en spegel. Då syntes genast på den liksom i ett töcken bilden av en dal, i vilken tusen och åter tusen krigare stredo mot varandra …»

»Den levande, av gudarna älskade Buddha brände rökelse på ett fyrfat och bad till gudarna om en uppenbarelse angående furstarnas öden. I den blåa röken sågo alla ett dystert fängelse och de döda furstarnas bleka och marterade kroppar …»

En särskild bok, som redan fanns i tusen avskrifter, handlade om den nu levande Buddhas underverk, och furst Djam Bolon berättade för mig en del av dess innehåll.

»Det finns en gammal buddhabild av trä med öppna ögon. Den blev hitförd från Indien, och sedan Bogdo Gheghen placerat den på sitt altare, började han bedja. När han åter kom ut från bönekammaren, befallde han, att buddhabilden skulle bäras ut. Alla blevo slagna med häpnad, ty gudens ögon hade tillslutits och tårar runno från dem. På kroppen, som var av trä, syntes gröna skott. Bogdo sade:

’Både sorg och glädje väntar mig. Jag blir blind, men Mongoliet kommer att bli befriat.’

[ 249 ]Profetian har gått i uppfyllelse. Vid ett annat tillfälle, då Den levande Buddha en dag var mycket upprörd, befallde han, att en skål med vatten skulle bäras in och ställas framför altaret. Han kallade på sina lamaer och började bedja. Plötsligt tändes ljusen och lamporna på altaret av sig själva, och vattnet blev regnbågsskimrande.»

Sedan talade fursten om för mig, att Bogdo Khan uttalar spådomar efter färskt blod, på vars yta uppstå ord och bilder, efter fårs och getters inälvor, av vilkas inbördes läge han utläser furstars öden och lär känna deras tankar, efter stenar och ben, av vilka han med visshet erfar alla människors bestämmelse, samt efter stjärnorna, vilkas ställning tjänar honom till ledning vid iordningställande av amuletter mot sjukdomar och fientliga kulor.

»Förr uttalade De levande Buddhaerna förutsägelser allenast med användande av den ’svarta stenen’», sade maramban. »På stenens yta syntes tibetanska inskriptioner, som Bogdo tydde och av vilka han fick veta hela folks öden.»

När maramban talade om den svarta stenen, på vilken de tibetanska inskrifterna syntes, kom det genast för mig, att detta icke var någonting omöjligt. I Ulan Taiga i sydöstra Urianhai hade jag på en plats anträffat vittrande svart skiffer. Alla stycken av denna skiffer voro betäckta med en ovanlig art vita lavar, som bildade mycket sammansatta figurer, påminnande om ett venetianskt spetsmönster eller hela blad med hemlighetsfulla runor. När skiffern var våt, försvunno dessa märken, men i torrt tillstånd framträdde mönstren åter.

Ingen har rättighet eller dristar sig till att begära av Den levande Buddha att bli spådd. Han gör förutsägelser blott då han känner sig inspirerad eller när någon kommer särskilt skickad till honom med en anmodan från Dalai Lama eller Tashi Lama. När tsar Alexander I av Ryssland kom under inflytande av baronessan Krüdener och hennes till ytterlighet gående mysticism, avsände han en särskild beskickning till Den levande Buddha med begäran att få veta sitt öde. Den då levande Bogdo Khan ställde hans horoskop i enlighet med den »svarta stenen» och förutsade, att den vite tsaren skulle, okänd av alla och allestädes förföljd, ända [ 250 ]sitt liv under mycket besvärliga vandringar. I Ryssland finns ännu i dag en ganska spridd övertygelse, att Alexander I tillbragte sina sista dagar på vandringar genom Ryssland och Sibirien med det antagna namnet Feodor Kusmitj, varunder han skulle hjälpt och tröstat fångar, tiggare och andra lidande människor, samt att han ofta efterspanats och insatts i fängelse av polisen och till sist dött i den sibiriska staden Tomsk, där ännu i denna dag det hus bevarats, som varit hans sista bostad, och där hans grav betraktas som en helig plats, dit man vallfärdar och där underverk ske. Dynastien Romanov var på sin tid högst intresserad av Feodor Kusmitjs levnadsöden, och detta intresse befäste den tron, att Kusmitj verkligen varit tsar Alexander I, som skulle frivilligt underkastat sig denna botövning.