Odjur, människor och gudar/I levande gudars, trettio tusen prästers och sextio tusen munkars stad

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Krigets fasa!
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

I levande gudars, trettio tusen prästers och sextio tusen munkars stad
En ättling av korsfarare och kapare  →


[ 202 ]

I LEVANDE GUDARS, TRETTIO TUSEN PRÄSTERS OCH SEXTIO TUSEN MUNKARS STAD


Äntligen låg Den levande Buddhas bostad framför våra ögon! Vid foten av Bogdo-Ol reste sig bakom vita murar en vit tibetansk byggnad, täckt med grönblått tegel, som glimmade i solskenet. Den låg inbäddad bland träddungar, i vilka här och där syntes de fantastiska taken av helgedomar och små palats, under det att den längre bort från berget genom en lång träbro över Tola var förbunden med munkarnas heliga stad, som hålles i ära över hela östern under namnet Ta Kure eller Urga. Här bor jämte Den levande Buddha hela skaror andra rangens undergörare, profeter, trollkarlar och skickliga läkare. Alla dessa äro av gudomligt ursprung och åtnjuta hedersbetygelser som levande gudar. På den höga platån till vänster ligger ett gammalt kloster med ett högt, mörkrött torn, vilket byggnadskomplex kallas »Den heliga lamastaden» och innehåller en jättestaty i förgylld brons av Buddha sittande på den gyllene lotusblomman, flera tiotal av mindre tempel, täckta och öppna altare, »obo», torn för st järntydning samt den gråa lamastaden, som består av envåningshus och jurtor, där omkring sextio tusen munkar av alla åldrar och grader bo. Vidare finnas där skolor, heliga arkiv och bibliotek, bostäder för studerande och härbärgen för ärade gäster från Kina och Tibet samt från buriaternas och kalmuckernas länder.

Nedanför klostret ligga främlingskvarteren, där företrädesvis kinesiska samt ryska och andra utländska köpmän bo och den färgrika, livligt besökta orientaliska basarens rörliga liv utvecklar sig. En kilometer längre bort vid [ 203 ]Maimachen ligger en grå inhägnad med vad som finns kvar av de kinesiska handelsetablissementen, under det att man ännu mer avlägset ser en lång rad av ryska privathus, ett sjukhus, kyrka, fängelse och sist av allt det otympliga fyravåningshus av rött tegel, som fordom var den ryska konsulatbyggnaden.

Vi hade ej långt kvar till klostret, när jag, vid mynningen av en ravin strax intill, fick se en del mongoliska ryttare, vilka drogo in tre lik i ravinen och gömde dem där.

»Vad gör de?» frågade jag.

Kosackerna bara drogo på munnen utan att svara. Plötsligt rätade de på sig och gjorde en stram honnör. Fram ur bergsklyftan kom en liten knubbig ponny med en kort man i sadeln. Då han red förbi oss, lade jag märke till att han hade överstes gradbeteckning på epåletterna och en grön mössa med skärm. När han fortsatte vägen framåt, tog han av sig sin mössa och torkade svetten från sin kala hjässa. Jag fäste mig vid hans egendomligt formade kranium. Det var mannen »med ett huvud, som är likt en sadel», för vilken jag blivit varnad av den gamle spåmannen vid den sista poststationen före Van Kure.

»Vem är den officern?» frågade jag.

Ehuru han redan kommit ett gott stycke före oss, svarade kosackerna viskande: »Överste Sepailov, kommendant i Urga.»

Överste Sepailov, den hemskaste personen bland alla medspelande i händelserna i Mongoliet! Ursprungligen mekaniker och sedan gendarm, hade han under tsarväldet vunnit en snabb befordran. Han ryckte och svängde nervöst på kroppen och talade oavbrutet, varvid de obehagligaste halsljud hördes, saliv rann över hans läppar och hela ansiktet ofta spasmodiskt sammandrogs. Han var sinnesrubbad, och baron Ungern hade låtit en kommission av läkare två gånger undersöka honom och sagt till honom att vila sig, i hopp om att få mannen befriad från den onda ande, varav han var besatt. Sepailov var utan tvivel sadist. Jag hörde efteråt, att han själv avrättade dödsdömda personer samt skämtade och sjöng under utförandet. Dunkla, fasaväckande historier voro i svang om honom i Urga. Han var en [ 204 ]blodhund, som ej släppte sina offer ur dödens käftar. Anledningen till ryktena om baron Ungerns grymhet var denne man. En gång efteråt berättade baron Ungern för mig i Urga, att Sepailov var besvärlig för honom och skulle kunna döda honom lika väl som andra. Baron Ungern fruktade Sepailov, icke som människa, utan behärskad av hans egen vidskepelse, Sepailov hade nämligen i Transbaikalien träffat på en trollkarl, som förutsagt baronens död, om han avskedade Sepailov. Denne hade ingen försköning med en bolsjevik eller någon, som på ett eller annat sätt stod i förbindelse med bolsjevikerna. Orsaken till denna hämndlystnad var den, att bolsjevikerna låtit honom som fånge undergå tortyr och, sedan han flytt, dödat hela hans familj. Nu tog han sin hämnd.

Jag tog in hos en rysk handelsfirma och fick genast mottaga besök av mina färdkamrater från Uliassutai, vilka varit mycket oroliga för min räkning på grund av händelserna i Van Kure och Zain Shabi och nu hälsade mig med stor glädje. Sedan jag badat och snyggat upp mig, gick jag ut i staden med dem. Vi gingo till basaren, där den livliga kommersen var i full gång. Åt de brokiga grupperna av folk, som köpte, sålde och ropade ut sina varor, gåvo kinesiska tyger med sina glada färger, pärlband, örringar och armband en synnerligen festlig prägel, under det att i en annan avdelning spekulanter kände efter på levande får, om dessa voro feta eller ej, slaktare skuro ut stora köttstycken från de upphängda djurkropparna, och överallt skämtade och glammade dessa stäppens söner. De mongoliska kvinnorna med sina stora hårklädslar och tunga, om tefat påminnande silvermossor på sina huvud beundrade alla de olika sidenbanden och de långa korallkedjorna. En vördnadsbjudande, lång mongol undersökte noga en liten flock präktiga hästar och köpslog med den västmongoliske hästägaren. En skinntorr, livlig, svart tibetan, som kommit till Urga för att bedja till Den levande Buddha eller måhända med ett hemligt budskap från den andre »guden» i Lhasa, prutade och ackorderade om en i agat snidad bild av Buddha på lotusblomman. I ett annat hörn var en stor hop mongoler och buriater samlad omkring en kinesisk handelsman, [ 205 ]som sålde vackert målade luktflaskor av glas, kristall, porslin, ametist, agat och nefrit och för en av dessa, förfärdigad av mjölkaktig, grön nefrit med insprängda, regelbundna bruna ådror och en ingraverad bild av en drake, som slingrade sig runt en svärm unga kvinnor, begärde tio unga oxar. I denna brokiga samling österländingar syntes överallt buriater i sina långa, röda rockar och små, röda, guldbroderade mössor samt tatarer i svarta kappor och svarta sammetsmössor på bakhuvudet. Bakgrund för det hela bildade i allmänhet präster, som vandrade omkring i sina gula och röda dräkter med kappkragar måleriskt kastade över axlarna och mössor av olika former, somliga liknande gula svampar, andra åter påminnande om de röda frygiska mössorna eller gamla grekiska hjälmar i rött. De blandade sig i hopen, samtalade med låg röst och fingrade på sina radband spådde dem som ville höra på, men sökte företrädesvis upp rika mongoler, som de kunde få bota för några krämpor eller slå mynt av genom spådomar, förutsägelser eller andra mysterier i denna hemlighetsfulla stad med sina sextio tusen präster. Religiöst och politiskt spioneri bedrevs samtidigt. Just vid denna tid anlände många mongoler från Inre Mongoliet, och de omgåvos oavbrutet av ett osynligt, men månghövdat nät av vaksamma präster. På husen runt omkring vajade de ryska, kinesiska och mongoliska nationalflaggorna jämte en enda amerikansk sådan, som var uppsatt över en liten bod på saluplatsen, under det att över närliggande tält och jurtor syntes furstars och privatpersoners vimplar med ränder, kvadrater, cirklar och trianglar till tecken på att därinne förekommo sjukdomsfall eller dödsfall i smittkoppor eller spetälska. Alla dessa färger utgjorde tillsammans en brokig massa, som belystes av en strålande sol. Då och då sågos några av baron Ungerns soldater i långa, blåa rockar, mongoler och tibetaner i röda rockar och gula epåletter med Djingis Khans svastika eller Den levande Buddhas initialer och kinesiska soldater från sin avdelning i den mongoliska hären. Efter den kinesiska arméns nederlag hade två tusen man ur denna anhållit hos Den levande Buddha att få bli inmönstrade bland hans trupper och svärja honom tro- och huldhetsed. De hade blivit mottagna, [ 206 ]och av dem hade uppsatts två regementen, som buro de gamla kinesiska drakarna på mössor och axelklaffar.

När vi gingo över saluplatsen, svängde med en sirénsignal en stor automobil runt ett hörn. I den satt baron Ungern i en gul mongolisk sidenrock med blått skärp. Han åkte mycket fort, men kände genast igen mig, stannade, hoppade ur och inbjöd mig att följa med honom till hans jurta. Baronen bodde i en liten, enkelt inredd jurta, som var uppförd på gården till ett kinesiskt »hong» (handels-etablissement). Sitt högkvarter hade han i en annan jurta strax intill, under det att hans tjänare bebodde ett kinesiskt »fang-tzu» (hus). När jag påminde generalen om hans löfte att förhjälpa mig till en hamnstad, såg han på mig med sina klara ögon och sade på franska:

»Mitt arbete här är snart slut. Om nio dagar skall jag börja striden mot bolsjevikerna och bege mig till Transbaikalien. Jag ber er stanna här till dess. I många år har jag levat utan något kultiverat sällskap. Jag är ensam med mina tankar, och jag skulle gärna se, att ni lärde känna dem, under det att ni samspråkade med mig, inte som den ’blodtörstige, galne baronen’, såsom mina fiender kallar mig, och inte heller som ’stränge farfar’, vilket är mina officerares och soldaters namn på mig, utan som en vanlig människa, som sökt mycket och lidit ännu mera.»

Baronen funderade en stund och fortsatte därpå:

»Jag har tänkt på fortsättningen på er och edra vänners färd och skall ordna alltsammans för er, men jag ber er stanna här dessa nio dagar.»

Vad skulle jag göra? Jag samtyckte. Baronen skakade hjärtligt min hand och sade till om te.