Olika runor

Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Olika runor.

Edeskog.

På gafvelbänk i skälfvosot
Låg Torfinn bondes dotter;
Hvar söka råd, hvar finna bot
Mot onda ödeslotter?
En trolldomskunnig skald man bad,
Han gick till Hickans lägerstad
Och i dess karm han runor skar —
Men likafullt var plågan kvar.

Förvisst det var med farlig sejd,
Som dessa runor gjordes,
Ty skälfvan nu ej mer fick hejd,
Förvärring endast spordes,
I yrseln kom en skräck från Hel,
Och snöda syner drefvo spel
I hjärnan hos den sjuka mö,
Hvars håg var annars ren som snö.

Dit kom en annan skald en dag,
Just när man satt att spisa;
Det Egil var, hvars strängaslag
Väl alla nordmän prisa.
Vid bondens bord han slog sig ned,
Men hörde hur den sjuka kved
I vrån. Man sade allt, som händt,
Och huru slätt det var bevändt.

Han tog sin knif, han täljde bort
De onda runor alla,
Och nya skar han inom kort,
Som stamma från Valhalla.
Han under flickans hufvudgärd
Dem lade tyst och drog på färd.
En ljuflig sömn den kvalda fick
Och vaknade med sol i blick.

Men när hon däjlig stod och sund,
Blef klart för hela huset,
Att skalden stifta kan förbund
Med mörkret eller ljuset,
Att skilnad är på strängaspel,
Som stämts af Valhall eller Hel,
Att kraft all verklig runsång fatt,
Men läkdomskraft den rena blott.