Oliver Twist (1929)/Kapitel 02
II.
OLIVER TWISTS FÖRSTA BARNDOM OCH UPPFOSTRAN.
Under de närmast följande åtta, tio månaderna var Oliver Twist offer för ett genomfört system av svek och bedrägeri; han uppföddes endast med napp, sedan man konstaterat att det icke fanns någon kvinnsperson i fattighusets tjänst, som kunde giva honom den vård och näring han behövde.
Därpå skickades han bort till ett slags filialanstalt ett par mil därifrån, varest tjugu eller trettio andra små förbrytare mot fattiglagarna kravlade omkring på golvet hela dagen utan att vara besvärade av för mycket mat eller för mycket kläder och under moderlig tillsyn av fru Mann, en äldre kvinna, som emottog de små brottslingarna mot en ersättning av sju och en halv pence per barn och vecka.
För sju och en halv pence i veckan får man ganska mycket, alldeles tillräckligt för att överlasta en barnmage och göra barnet illamående. Men den äldre kvinnan var en klok och erfaren människa, hon visste vad som var bra för barn, och hon visste ännu bättre, vad som var bra för henne själv. Följaktligen använde hon större delen av veckopengarna för egen räkning och satte det uppväxande kommunala släktet på ännu knappare kost än den, som ursprungligen var avsedd för dem.
Det var ej att vänta att denna vård och näring skulle frambringa någon särdeles kraftig stam. Vid sin nionde födelsedag var Oliver Twist ett blekt, magert barn, tämligen litet till växten och avgjort obetydligt till omfånget. Men natur eller ärftlighet hade ingjutit en god och modig anda i Olivers bröst och den hade där haft gott utrymme att utveckla sig, tack vare hushållets magra kost. Kanske var det just denna omständighet han hade att tacka för att han någonsin fick uppleva sin nionde födelsedag. Vare därmed hur som helst, nog av, det var nu hans nionde födelsedag, och han firade den nere i kolkällaren i ett utvalt sällskap av tvenne andra unga herrar, vilka tillsammans med honom fått sig ett duktigt kok stryk och sedan blivit instängda i källaren, emedan de varit nog oförskämda att påstå att de voro hungriga. Strax därefter blev fru Mann plötsligt uppskrämd av att se herr Bumble, uppsyningsmannen från fattighuset, stå nere vid grinden och ruska i den för att få upp den.
— Bevara mig väl, är det ni, herr Bumble? ropade fru Mann ut genom fönstret i ett väl spelat utbrott av angenäm överraskning. (Susan, hämta genast upp Oliver och de två andra ungarna och tvätta dem rena.) Nej, men det var då lika kärt som oförmodat att få se er i dag, herr Bumble!
Nu var emellertid herr Bumble en fetlagd herre av mycket häftigt temperament, varför han, i stället för att artigt besvara denna hjärtliga välkomsthälsning, gav den lilla grinden en våldsam skakning åtföljd av en eftertrycklig spark.
— Kors i alla mina dar, utropade fru Mann och skyndade ut (ty de tre gossarna hade nu hunnit upp ur källaren) att tänka sig bara, att jag skulle glömma bort att grinden är låst inifrån för de söta barnens skull. Var så god och stig in, herr Bumble, var så artig.
Ehuru denna inbjudning åtföljdes av en nigning, som kunde ha uppmjukat en kyrkvärds hjärta, var uppsyningsmannens lika hårt som förut.
— Tycker ni att det är hövligt och passande, fru Mann, sporde herr Bumble, i det han svängde sin spanskrörskäpp, att låta församlingens tjänstemän stå och vänta utanför er trädgårdsgrind, när de kommer i ämbetsärenden angående de åt fattigvården anförtrodda barnen?
— Jag försäkrar er, herr Bumble, att jag bara talade om för ett par av de söta barnen, som håller så mycket av er, att det var ni som kom, svarade fru Mann ödmjukt.
Herr Bumble hyste mycket höga tankar om sin vältalighet och sin myndighet. Han hade nu visat prov på den förra och hävdat den senare, varför han blev litet medgörligare.
— Nåja, må vara, fru Mann, det kan ju hända att det är som ni säger, det kan ju hända. Men låt oss nu stiga in, för jag kommer å tjänstens vägnar och har något att säga er.
Fru Mann förde uppsyningsmannen in i ett litet förmak med tegelstensgolv, satte fram en stol åt honom och lade beställsamt hans trekantiga hatt och käpp på bordet framför honom. Herr Bumble torkade svetten ur pannan, såg med välbehag på sin trekantiga hatt och smålog. Ja, han smålog verkligen. Uppsyningsmän äro icke mer än människor, och herr Bumble smålog.
— Jag ber er inte ta illa upp vad jag nu iar mig friheten säga, sade fru Mann med förförisk ljuvhet i rösten. Ni har gått en lång väg, som ni vet, eljest skulle jag inte våga föreslå det. Vill ni inte vara så god och dricka ett litet glas, herr Bumble?
— Inte en droppe, inte en droppe! svarade herr Bumble, i det han gjorde en värdig, men vänligt avböjande åtbörd med handen.
— Åh jo, bara en enda droppe med litet kallt vatten och socker, återtog fru Mann, som givit akt på tonen i hans vägran och den åtbörd, varav den ledsagades.
Herr Bumble hostade.
— Nåja, vad skulle det vara för slag? frågade han.
— Åh, det är bara sådant, som jag är tvungen att ha hemma att slå i de små söta barnens mixtur, då de är förkylda, herr Bumble, svarade fru Mann, i det hon öppnade ett hörnskåp och tog fram en butelj och ett glas. Det är bara enbärsbrännvin.
— Brukar ni ge barnen mixtur? frågade Bumble, under det han med blicken följde den intressanta förrättningen.
— Ja. Gu' signe dem, det gör jag visst, så dyrt det än är, svarade foster modern. Jag står inte ut med att se dem lida, som ni vet, sir.
— Nej, sade Bumble i gillande ton, jag vet det. Ni är en godhjärtad människa, fru Mann. (Hon satte ned glaset.) Ni hyser verkligt moderliga känslor, fru Mann. (Han rörde om groggen.) Jag ska också vid första tillfälle nämna det för styrelsen. Jag dricker er skål med nöje, fru Mann. — Och med dessa ord tömde han hälften av glasets innehåll.
— Och nu till saken, återtog uppsyningsmannen, i det han drog fram en plånbok av läder. Den där gossen, som fick nöddop en gång i tiden, fyller i dag nio år.
— Ja, Gu' signe honom, inföll fru Mann, i det hon gned sitt vänstra öga rött med förklädessnibben.
— Och oaktat man utfäst en belöning om tio pund, som sedermera ökats till tjugu, oaktat de mest överdrivna och så att säga övernaturliga ansträngningar från fattigvårdens sida, fortfor Bumble, har vi inte varit i stând att upptäcka fadern till barnet, lika litet som moderns hemvist, namn eller ställning.
Fru Mann slog ihop händerna av förvåning och frågade efter ett ögonblicks eftertanke: — Men hur har han då kunnat få något tillnamn alls?
Uppsyningsmannen rätade på sig med stolthet och svarade: Jag har hittat på hans namn.
— Ni, herr Bumble?
— Ja, just jag, fru Mann. Vi uppkalla våra hittebarn i alfabetisk ordning. Den som kom närmast före Oliver var ett S… Swubble kallade jag honom. Den här kom alltså på T, och han fick namnet Twist. Den som kommer härnäst ska heta Unwin och den följande Wilkins. Jag har namn färdiga ända till slutet av alfabetet och sedan hela vägen igenom på nytt, när vi kommit till sista bokstaven.
— Åh kors, ni är ju en riktigt lärd man, herr Bumble! utropade fru Mann.
— Nåja, sade uppsyningsmannen synbarligen smickrad, det kan ju hända, det är mycket möjligt, fru Mann.
— Han tömde groggen och tillade: Eftersom Oliver nu är för gammal att stanna här längre, har styrelsen beslutit att återtaga honom till arbetshuset, och jag har själv kommit hit för att ta honom med mig. Låt mig därför träffa honom genast.
— Jag ska strax gå efter honom, sade fru Mann och lämnade rummet, varefter Oliver, som nu hunnit bli befriad från så mycket av smutsskorpan i ansiktet och på händerna, som kunde skrubbas bort i en tvättning, fördes in i rummet av sin ömma vårdarinna.
— Bocka dig artigt för den där herrn, Oliver, befallde fru Mann.
Oliver gjorde en bugning, som till hälften var ägnad uppsyningsmannen på stolen och till hälften den trekantiga hatten.
— Vill du följa med mig, Oliver? sade herr Bumble med majestätisk stämma.
Oliver höll på att svara, att han mycket gärna skulle gå därifrån med vem som helst, men då han såg upp varseblev han fru Mann, som hade ställt sig bakom uppsyningsmannens stol och knöt näven åt honom med ursinnig uppsyn. Han förstod genast vinken, ty denna näve hade alltför ofta lämnat spår efter sig på hans kropp för att den inte också skulle ha lämnat spår efter sig i hans minne.
— Kommer hon också att följa med? frågade Oliver.
— Nej, det kan hon inte, svarade Bumble. Men hon kommer och hälsar på dig ibland.
Detta var just ingen tröst för barnet. Men så ung Oliver än var, hade han förstånd nog att låtsas vara ledsen över att han skulle gå därifrån. Han hade ingen svårighet att framkalla tårar i sina ögon; hunger och nyss utstånden misshandel äro goda hjälpmedel för den som vill gråta, och Oliver grät verkligen helt naturligt.
Fru Mann omfamnade honom upprepade gånger och — något som Oliver tyckte bättre om — gav honom en smörgås för att han inte skulle se så hungrig ut, när han kom fram till fattighuset. Med brödskivan i handen och den lilla fattigmössan av brunt kläde på huvudet fördes Oliver därefter bort från detta eländiga hem, där intet vänligt ord, ingen kärleksfull blick någonsin gjutit en stråle av ljus över hans dystra barnaår. Och likväl brast han i gråt, då trädgårdsgrinden slöts efter honom. Hur eländiga och vanvårdade hans små kamrater i olyckan än voro, utgjorde de dock den enda vänkrets han någonsin haft; och för första gången vaknade i hans barnahjärta en känsla av ensamhet i den stora, vida världen.
Herr Bumble vandrade framåt med stora steg, och lille Oliver, som fattat ett säkert tag i hans guldgalonerade rock, traskade bredvid honom och frågade vid slutet av var kvartsmil, om de voro framme snart. På dessa frågor gav herr Bumble blott tvära och vresiga svar, ty den tillfälliga mildhet, som en blandning av vatten och enbärsbrännvin framkallat i hans bröst, hade vid denna tid dunstat bort, och han var åter den myndige uppsyningsmannen.
Oliver hade knappt varit en kvart inom fattighusets väggar och nätt och jämt hunnit expediera ännu en smörgås, då herr Bumble, som överlämnat honom åt en gummas omsorger, åter uppenbarade sig med den underrättelsen, att styrelsen, som hade sammanträde, genast ville träffa Oliver.
Oliver, som icke hade någon klar föreställning om vad en styrelse var men antog att det var detsamma som ett styre, visste inte, om han skulle gråta eller skratta. Han fick emellertid icke tid att fundera länge på saken, ty herr Bumble gav honom med sin spanskrörskäpp en puff i huvudet för att väcka honom och en i ryggen för att påskynda honom och förde honom därpå in i en stor sal med vitmenade väggar, där åtta eller tio feta herrar sutto omkring ett bord.
— Bocka dig för styrelsen, sade herr Bumble. Oliver torkade bort ett par tårar, som dröjt sig kvar i hans ögon och bugade sig för det stora bordet.
— Vad heter du, gosse? frågade en mycket fet herre med rödbrusigt ansikte och som satt i en länstol litet högre än de andra.
Oliver blev så förskräckt vid åsynen av så många förnäma herrar att han begynte darra, och herr Bumble gav honom en ny puff, vilket gjorde, att han började gråta. Han svarade därför mycket tyst och tveksamt. En herre i vit väst förklarade att han var en dumbom, vilket säkerligen var ett förträffligt sätt att uppmuntra honom.
— Hör nu på vad jag säger, gosse, sade herrn i den höga länstolen. Du vet väl att du är ett hittebarn?
— Vad är det? frågade den stackars Oliver.
— Ja, var det inte det jag sa … pojken är en idiot, sade herrn med vita västen.
— Tyst, befallde den herre, som först talat. Nå, gosse, du vet väl att du varken har far eller mor och att du försörjes och uppfostras av kommunen?
— Ja, herre, svarade Oliver under bittra tårar.
— Vad lipar du för? sporde herrn i vita västen strängt. Och det var verkligen också högst besynnerligt; vad kunde den gossen ha att gråta för?
— Jag hoppas att du varje kväll läser din aftonbön, sade en annan herre med sträv röst, och att du som en god kristen nedkallar Guds välsignelse över dem, som föda och ta vård om dig?
— Ja, herre, stammade Oliver.
— Gott, sade den rödblommige herrn i höga länstolen; vi har nu låtit hämta dig hit för att du ska få uppfostran och lära dig ett nyttigt hantverk.
— Följaktligen skall du börja repa drev i morgon bittida klockan sex, tillade den vresige herrn i vita västen.
Av tacksamhet för de båda nämnda välgärningarna, som innefattades i den enkla sysselsättningen att repa drev, bugade sig Oliver åter för styrelsen (på Bumbles tillsägelse), och därefter fördes han ut till ett stort kasernrum, där han grät sig till sömns på en grov, hård bädd.
Styrelsens medlemmar voro särdeles visa, skarpsinniga och filosofiska män, och som de kommit underfund med att folk hade det alldeles för bra på fattighuset — det var ju ett riktigt förlustelseställe för de fattiga, där de fingo frukost, middag, te och kvällsvard gratis hela året om — hade de beslutit att draga in på kosten. Där bestods sålunda numera endast tre mål tunn havrevälling om dagen, en lök två gånger i veckan och en halv kaka bröd varje söndag.
Det rum, där gossarna åto, var en stor, stenlagd sal med en kopparkittel på eldstaden, varur föreståndaren, klädd i förkläde och biträdd av ett par kvinnor, öste upp vällingen vid måltiderna. Av denna kalasrätt fick var och en endast en spillkum, utom vid högtidliga tillfällen, då de dessutom erhöllo en liten bit bröd.
Spillkummarna behövde aldrig diskas, ty gossarna skrapade dem med sina skedar, så att de blevo skinande blanka. Och när de slutat denna förrättning, som aldrig tog lång tid, sutto de och stirrade så begärligt på pannmuren, som om de varit färdiga att sluka själva tegelstenarna, av vilka den var murad, medan de ivrigt slickade sina fingrar för att tillgodogöra sig minsta droppe av vällingen, som möjligen kunde ha stänkt på dessa.
Gossar ha i allmänhet god aptit. Oliver Twist och hans kamrater uthärdade i tre månader den långvariga svältens kval. Men till slut blevo de så glupska och vilda av hunger, att en pojke, som var stor för sin ålder och icke varit van vid en sådan matordning (ty hans far hade haft en liten matvaruhandel) gav sina kamrater en mörk antydan, att därest han icke fick ännu en spillkum välling om dagen, var han rädd att han en natt skulle bli tvungen att äta upp sin sängkamrat, vilken råkade vara en liten klen stackare. Hans ögon voro vilda och hungriga, och de andra trodde honom.
Pojkarna höllo rådplägning; de drogo lott om vem som efter kvällsvarden skulle gå fram till föreståndaren och be om mera mat, och lotten föll på Oliver.
Kvällen kom, gossarna intogo sina platser i matsalen, föreståndaren ställde sig vid pannmuren, klädd i sitt förkläde, och hans biträden togo plats vid hans sida. Havresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön över den knappt tilltagna kosten. Sedan vällingen försvunnit, började gossarna viska sinsemellan; de blinkade åt Oliver, och de som sutto närmast puffade till honom. Han var blott ett barn, men hunger och förtvivlan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, gick med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen över sin egen djärvhet:
— Var så god och ge oss lite mer välling, sir.
Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Han stirrade ett ögonblick som förstenad på den lille upprorsmakaren och grep sedan tag i pannmuren för att icke falla till golvet. De biträdande kvinnorna voro förlamade av bestörtning, gossarna av förskräckelse.
— Vafalls? mumlade föreståndaren slutligen med matt röst.
— Var så god och giv oss lite mer välling, sir! upprepade Oliver.
Föreståndaren hötte åt honom med sleven, grep honom i armen, höll fast honom och ropade på uppsyningsmannen.
Styrelsen var fördjupad i ett högtidligt rådslag, då herr Bumble kom inrusande, alldeles utom sig, vände sig till den förnäme herrn i höga länstolen och sade:
— Jag ber om ursäkt, herr Limbkins, men Oliver Twist har understått sig att begära mer.
Styrelsens medlemmar reste sig under allmän bestörtning.
— Begära mera? frågade herr Limbkins. Lugna er, Bumble, och svara ordentligt. Menar ni att han har begärt mera välling, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen?
— Ja, det har han gjort, sir.
— Den pojken kommer att sluta i galgen, förkunnade herrn i vita västen. Sanna mina ord, han kommer att sluta i galgen.
Ingen motsade den profetiske herrn. En livlig ordväxling uppstod. Oliver sattes genast i arrest, och följande morgon uppsattes på porten ett anslag med tillkännagivande att fem pund utlovades åt den, som ville befria församlingen från Oliver Twist. Med andra ord, fem pund och Oliver Twist erbjödos den man eller kvinna, som behövde en lärling i något hantverk eller yrke.