Oliver Twist (1929)/Kapitel 15
XV.
OLIVERS ÖDE ÄR FORTFARANDE OGYNNSAMT OCH FÖR TILL LONDON EN STOR MAN, VILKEN SKADAR HANS ANSEENDE.
Tidigt en morgon steg herr Bumble ut ur arbetshusets port, och tog plats på utsidan av en diligens, som höll i närheten. Han åtföljdes av tvenne fattighjon, som han skulle föra till London, enär deras underhåll var föremål för en rättstvist, som skulle avgöras av tingsrätten i Clerkenwell.
Han anlände lyckligt och väl till London utan att ha genomgått någon annan prövning än den, som förorsakades av de båda fattighjonens klandervärda beteende; de envisades nämligen att skälva och klaga över kölden på ett sådant sätt, att det enligt vad herr Bumble förklarade, kom honom att skallra med tänderna och känna sig riktigt ruskig, oaktat han var klädd i en varm kapprock med stor krage.
Sedan herr Bumble skaffat dessa illasinnade personer rum för natten, slog han sig själv ned på det värdshus, där diligensen stannade, och tog sig en god middag, bestående av stek, biff, ostronsås och porter. Efter middagen beställde han en toddy, satte ned glaset på kaminkransen, drog sin stol närmare brasan och beredde sig att läsa en tidning, sedan han en stund hängivit sig åt många moraliska, av sedlig harm förestavade betraktelser över den alltmer överhandtagande synden att vara missnöjd med sin lott och klaga däröver.
Det första han fick se i tidningen var en annons av följande lydelse:
FEM GUINEERS BELÖNING.
Alldenstund en ung gosse vid namn Oliver Twist
sistlidne torsdags kväll avvikit eller blivit bortförd från
sitt hemvist i Pentonville och sedermera icke låtit höra av sig, utlovas ovanstående belöning åt den, som kan
lämna sådana upplysningar att de leda till
återfinnandet av nämnda Oliver Twist eller kasta något ljus över
hans föregående levnadshistoria.
Därpå följde en noggrann beskrivning på Olivers
utseende, klädsel och omständigheterna vid hans
försvinnande samt herr Brownlows namn och adress.
Bumble spärrade upp ögonen, genomläste annonsen uppmärksamt tre gånger efter varandra och var fem minuter därefter på väg till Pentonville.
― Är herr Brownlow hemma? frågade han flickan, som öppnade dörren.
Jungfrun gav det tämligen vanliga, ehuru undvikande svaret: Jag vet inte. Vem får jag hälsa ifrån?
Bumble hade emellertid icke väl nämnt Olivers namn, förrän fru Bedwin, som lyssnat bakom dörren till sitt rum, andlös ilade ut i förstugan.
― Stig in, stig in! sade hon. Jag visste väl att vi skulle få höra av honom till sist. Stackars liten! Det har jag sagt hela tiden.
Efter dessa ord skyndade den gamla hederliga frun åter in i sitt rum, där hon satte sig på en soffa och grät. Jungfrun, som icke var alldeles lika lättrörd, sprang under tiden uppför trapporna och återvände med en anhållan att herr Bumble skulle vara god och följa henne.
Han visades in i det lilla arbetsrummet, där herr Brownlow och hans vän herr Grimwig sutto med karaffin och glas framför sig på bordet. Den senare granskade honom noga och utbrast genast: ― En uppsyningsman, en kommunal uppsyningsman, eller också vill jag äta upp mitt huvud!
― Avbryt oss inte nu, Grimwig. Var så god och sitt ned, herr Bumble. Ni kommer med anledning av annonsen?
― Ja, min herre.
― Och ni är uppsyningsman, eller hur? frågade Grimwig.
― Jag är uppsyningsman vid den kommunala fattigvården, mina herrar, svarade Bumble stolt.
― Naturligtvis, anmärkte herr Grimwig till sin vän. Jag visste ju det. En uppsyningsman i varenda tum!
― Vet ni var den stackars gossen för närvarande befinner sig? frågade herr Brownlow.
― Nej, det har jag ingen aning om.
― Nå, vad vet ni då om honom? frågade den gamle herrn. Tala öppet, min bäste herre, om ni har något att säga. Vad vet ni?
― Ni vet kanhända ingenting gott om honom? sade herr Grimwig spefullt, sedan han kastat en forskande blick på sin väns ansikte.
Herr Bumble skakade på huvudet med olycksbådande högtidlighet. Därpå lade han ifrån sig hatten, knäppte upp sin rock och började berätta vad han visste. Det skulle bli alltför tröttande att återgiva hans historia ord för ord, synnerligast som den tog tjugu minuter att muntligen framsägas, men det huvudsakliga innehållet var, att Oliver var ett hittebarn, fött av simpla och lastbara föräldrar, att han ända från sin födelse icke ådagalagt några bättre egenskaper än falskhet, otacksamhet och uppstudsighet samt att han slutat sin korta bana på sin födelseort med ett lömskt och mordiskt överfall på en oskyldig kamrat, varefter han nattetid rymt från sin husbonde. Till bekräftelse på att han verkligen var den person han utgav sig för, framlade Bumble på bordet de handlingar han fört med sig till staden, varpå han lade armarna i kors och avbidade herr Brownlows anmärkningar.
― Jag är rädd att det är blott alltför sant, sade den gamle herrn sorgset, sedan han genomögnat papperen. Se här, detta är inte mycket för de underrättelser ni givit mig, men jag skulle med glädje ha givit er tredubbla summan, om era upplysningar hade varit gynnsamma för gossen.
Det är icke osannolikt att herr Bumble, om han fått veta detta, medan samtalet befann sig på en tidigare punkt, skulle ha givit sin lilla berättelse en helt annan färg. Nu var det emellertid för sent, varför han betänksamt skakade på huvudet, stoppade de fem guineerna i plånboken och avlägsnade sig.
Herr Brownlow gick en stund fram och tillbaka i rummet. Han tycktes vara till den grad nedslagen av uppsyningsmannens berättelse, att till och med herr Grimwig avhöll sig från att plåga honom vidare med sina sarkastiska anmärkningar. Slutligen stannade han och ringde häftigt på klockan.
― Fru Bedwin, sade herr Brownlow, då hushållerskan uppenbarade sig, den där pojken Oliver är en bedragare.
― Det kan jag aldrig tro, svarade den gamla frun bestämt, aldrig!
― Han är det, säger jag, genmälde herr Brownlow. Jag har nyss fått fullständiga underrättelser om hans leverne alltsedan födelsen, och han har varit en liten fullfjädrad skälm i hela sitt liv.
― Det är omöjligt, sade fru Bedwin, och jag tror det inte.
― Nej, ni äldre fruntimmer tror inte på annat än kvacksalvare och lögnhistorier, inföll herr Grimwig. Det där visste jag redan från första början. Varför följde ni inte mitt råd?
― Han var en älsklig, rar och tacksam gosse, sade fru Bedwin harmset. Jag förstår mig på barn, mina herrar, och har gjort det i över fyrtio år … och folk som inte kan säga detsamma borde aldrig tala om barn. Det är min mening.
― Tyst, sade herr Brownlow, i det han låtsade som om han vore vred, låt mig aldrig mer höra den där pojkens namn. Jag ringde på er för att säga er det, fru Bedwin. Det är mitt fulla allvar.
Den kvällen var det bedrövelse i herr Brownlows hus. Olivers hjärta blev tungt, då han tänkte på sina ädla vänner, men det var tur för honom att han icke visste, vad de nu fått höra, ty då hade det säkert blivit alldeles krossat.