Oliver Twist (1929)/Kapitel 16
XVI.
HUR OLIVER TILLBRINGADE SIN TID I DET FÖRÄDLANDE UMGÄNGET MED SINA VÄNNER.
Vid middagstiden följande dag, då Lurifaxen och Charley begivit sig ut för att utföra sina vanliga sysslor, begagnade herr Fagin tillfället att för Oliver hålla en lång föreläsning över otacksamhetens himmelsskriande synd, till vilken denne gjort sig skyldig, då han försökt rymma från dem, änskönt de gjort sig så mycken möda för att återfinna honom.
Herr Fagin lade stor vikt på den omständigheten att han upptagit och vårdat Oliver, då denne höll på att svälta ihjäl, och han berättade i detta sammanhang en övermåttan ömkelig och rörande historia om en gosse, som han av ren människokärlek hjälpt under liknande omständigheter, men som hade svikit hans förtroende och ådagalagt en viss benägenhet att meddela sig med polisen, vilket alltsammans slutat med att han blivit hängd i Old Bailey en vacker dag. Fagin gjorde ingen hemlighet av att han själv medverkat till denna sorgliga upplösning, men beklagade med tårar i ögonen, att den ifrågavarande ynglingens förrädiska uppförande nödvändiggjort densamma. Fagin slutade med att skildra de obehag, som voro förknippade med hängningen och uttryckte vänligt och belevat sin förhoppning att aldrig bli nödsakad att överlämna Oliver till denna otrevliga behandling.
Lille Olivers blod stelnade i hans ådror, då han lyssnade till judens ord. Han visste av erfarenhet att det var möjligt för rättvisan att förväxla den oskyldige med den brottslige, då de tillfälligtvis befunno sig i sällskap, och att djupa anslag för undanrödjandet av personer, som visste mer än de skulle eller voro allför meddelsamma, icke voro främmande för den gamla juden. Då han därför skyggt blickade upp och mötte judens forskande ögon, märkte han, att hans bleka ansikte och darrande lemmar iakttogos av den sluge gamle herrn och även framkallade hans tillfredsställelse.
Juden visade sitt fula småleende, klappade Oliver på huvudet och sade, att om han förhöll sig lugn och ägnade sig åt gagnelig verksamhet, kunde de ännu bli goda vänner, det såg han. Därpå tog han sin hatt, svepte in sig i en gammal lappad överrock, gick ut och låste dörren efter sig.
Oliver förblev alldeles ensam hela den dagen och större delen av de närmast följande dagarna, och han hade under de långa timmarna endast sällskap av sina egna tankar, vilka voro sorgsna, emedan de sysselsatte sig med hans kära vänner och den dåliga tanke de för länge sedan måste ha fattat om honom. Efter loppet av en vecka eller något mer lämnade Fagin dörren till rummet olåst, så att Oliver fick frihet att vandra omkring i huset.
Det var ett mycket smutsigt näste, men rummen i övre våningen hade höga kaminfriser av skuret trä, väggarna voro panelade och taken försedda med prydliga lister och ornament, ehuru de voro svarta av vanvårdnad och damm. Av allt detta slöt Oliver, att det förfallna huset för lång tid sedan, innan den gamle juden var född, hade tillhört bättre folk och måhända varit en glad och trevlig boning, så hemsk och dyster den nu än föreföll.
Spindlar hade spunnit sina nät i hörnen av väggar och tak, och stundom, då Oliver sakta steg in i ett rum, kunde det hända, att råttor kilade över golvet och skrämda sprungo tillbaka till sina hål. Med dessa undantag kunde han varken se eller höra skymten av någon levande varelse, och ofta, då det blev mörkt och han tröttnat på att ströva omkring i rummen, kunde han krypa ihop i en vrà av förstugan nära porten för att vara så nära levande människor som möjligt, och där kunde han stanna, lyssna och räkna timmarna, till dess juden och pojkarna kommo tillbaka.
I alla rummen voro de murkna fönsterluckorna hårt tillslutna, och järnstängerna, som fasthöllo dem, voro tillskruvade. Den enda dager, som insläpptes, silade sig in genom runda hål upptill på luckorna, vilket gjorde rummen ännu kusligare och fyllde dem med underliga skuggor. Emellertid fanns det åt gårdssidan ett vindsfönster med rostigt galler utanför, som icke var stängt med luckor, och genom detta brukade Oliver ofta med vemodig uppsyn blicka ut i timtal på en förvirrad och hopgyttrad massa av tak, nedrökta skorstenar och husgavlar.
En eftermiddag, då Lurifaxen och unge herr Bates skulle bort på kvällen, fick den förstnämnde det infallet att ådagalägga en viss omsorg om sin yttre företeelse, vilket eljest ingalunda var hans svaga sida … och i detta syfte befallde han helt nådigt Oliver att genast biträda honom med toaletten.
Oliver var alltför glad att kunna göra någon nytta, alltför lycklig att ha några mänskliga ansikten att se på, även om de voro föga tilldragande, alltför ivrig att tillvinna sig sin omgivnings välvilja, då det kunde ske på ett hederligt sätt, för att invända något mot detta förslag. Följaktligen förklarade han sig genast villig, och som Lurifaxen råkade sitta på ett bord, knäböjde han på golvet och ägnade sig åt den förrättning, som unge Dawkins kallade att »lackera trampfodralen», vilket, tolkat på vanligt språk betyder blanka stövlarna.
Huruvida det var den känsla av frihet och oberoende, som en förnuftig varelse torde få anses erfara, när han sitter på ett bord i en bekväm ställning, röker sin pipa och svänger sitt ena ben vårdslöst av och an, under det hans stövlar borstas utan att han behöver ha minsta besvär därmed, eller om det var tobakens utsökta beskaffenhet, som uppmjukade Lurifaxens känslor, alltnog, han befann sig tydligen för tillfället under inflytandet av en ansats till romantisk känslosamhet, som eljest var främmande för hans natur. Han betraktade en stund Oliver med tankfull uppsyn, suckade därpå och sade till hälften frånvarande, till hälften åt Charley Bates:
― Det är bra synd att han inte är en knyckare!
― Ja, instämde Charley, han förstår inte sitt eget bästa.
Lurifaxen suckade ännu en gång och återtog sin pipa, vilket även Charley gjorde, varefter de båda rökte en stund under tystnad.
― Jag antar att du inte ens vet, vad en knyckare är för något? anmärkte Lurifaxen medlidsamt.
― Jo, jag tror, att jag vet det, svarade Oliver och såg upp. Det är detsamma som en tj … du är en sådan, eller hur? avbröt han sig.
― Ja, det är jag, svarade Lurifaxen, och jag skulle skämmas för att vara något annat. Jag är det, Charley är det, Fagin, Sikes, Nancy och Betsy … alla är vi sådana ända ned till hunden, och han är kanske den slugaste av hela sällskapet.
― Och den som är minst fallen för att skvallra, tillade Charley.
― Ja, han skulle inte så mycket som gläfsa innanför ett vittnesskrank av fruktan att förråda sig, nej inte ens om man bunde honom där och lämnade honom utan mat i fjorton dar, sade Lurifaxen.
― Aldrig ett ljud skulle han låta höra, anmärkte Charley.
― Det är en väldigt skarp hund, återtog Lurifaxen. Ser han inte arg ut och visar tänderna om någon främmande gök vågar skratta och sjunga i hans sällskap? Börjar han inte morra kanske, när han hör ljudet av en fiol och hatar han inte andra hundar, som inte är av samma ull som han? Nej, inte alls!
― Ja, han är min själ som en kristen människa, tillade Charley.
Detta var ämnat såsom en hyllningsgärd åt djurets goda egenskaper, men anmärkningen var träffande även i ett annat avseende, som Charley icke förstod, ty det finns en stor mängd människor, som göra anspråk på att vara kristna men som i åtskilliga betydande hänseenden äga stor frändskap med Sikes hund.
― Varför ställer du dig inte under Fagins ledning, Oliver? sporde Charley.
― Och gör din lycka här i världen, tillade Lurifaxen med ett grin.
― Och så blir du i stånd att draga dig ur arbetet med en liten förmögenhet och kan leva glada livet, liksom jag tänker göra, nästa skottår på sjunde torsdagen i påskveckan, sade Charley Bates.
― Jag tycker inte om det, tillstod Oliver skyggt. Jag önskar att jag fick gå härifrån. Jag ville helst gå.
― Men Fagin vill helst, att du inte går, svarade Charley.
― Gå! utropade Lurifaxen. För tusan, har du då ingen ruter i kroppen! Har du ingen stolthet och självkänsla? Skulle du vilja gå och vara beroende av dina vänner?
― Åh, fy katten! utropade Charley och drog upp ett par tre silkesnäsdukar ur fickan och kastade in dem i ett skåp. Det är för ynkligt!
― Aldrig skulle något sådant kunna falla mig in! sade Lurifaxen med stolt förakt.
― Men ni kan lämna era vänner i sticket, sade Oliver med ett halvt leende, och låta dem bli straffade för vad ni gjort.
― Det, svarade Lurifaxen och viftade med sin pipa, det var bara av hänsyn för Fagin, för spårhundarna vet, att vi arbetar tillsammans, och han kunde ha råkat fast, om vi inte slingrat oss undan, inte sant Charley?
Unge Bates nickade bifallande.
― Se här! sade Lurifaxen och tog fram en handfull mynt. Det här är ju ett muntert liv. Vem bryr sig om var vi får våra pluringar, huvudsaken är att vi har dem. Hugg för dig bara, det finns fullt upp kvar, där jag snöt dem. Vill du inte? Kors, en sån rolig gök du är!
― Det är dumt av dig, min käre Oliver, inföll Charley.
― Du har fått en dålig uppfostran, sade Lurifaxen, under det han med stor tillfredsställelse granskade sina stövlar, sedan Oliver blankat dem. Men Fagin kommer att göra något av dig i alla fall, eljest skulle du vara den förste han haft om hand, som det inte blivit något av. Det är därför bäst du börjar genast, för du ska ändå komma in i yrket, och du förslösar bara en dyrbar tid, Oliver. Och trumfa in det i skallen på dig, Nolly, fortfor Lurifaxen, då juden i detsamma hördes öppna dörren ovanför, att om du inte snyter vimplar och pickare …
― Vad är det värt att tala till honom på det där sättet? avbröt Charley, han förstår ju inte vad du menar.
― Om du inte snyter näsdukar och klockor, återtog Lurifaxen för att lämpa sitt språk efter Olivers fattningsgåva, så kommer någon annan gök och gör det, så att de gökar, som bli av med dem, förlorar, och du förlorar också, och ingen vinner någonting utom de gynnare, som tog dem, och du har precis lika stor rätt till dem som de.
― Alldeles riktigt, alldeles riktigt, sade juden, som nu inträtt i rummet. Däri ligger det just, lita på Lurifaxens ord, min unge vän. Ha ha, han förstår verkligen vår yrkeskatekes.
Den gamle mannen gnuggade sina händer av förnöjelse och småskrattade av förtjusning över sin lärjunges visdom och förfarenhet.
Samtalet fortsattes icke vidare denna gång, ty juden hade kommit hem i sällskap med fröken Betsy och en herre, som Oliver aldrig sett förr, men som av Lurifaxen tilltalades med namnet Tom Chitling och som, sedan han dröjt litet efter Fagin i trappan för att säga den unga damen några artigheter, nu inträdde i rummet.
Herr Chitling tycktes vara några år äldre än Lurifaxen och hade kanske upplevat aderton vintrar, men det låg en viss vördnad i hans uppträdande mot den senare, vilket tycktes tillkännage, att han var medveten om någon underlägsenhet i fråga om slughet och yrkesskicklighet. Han hade små, plirande ögon, koppärrigt ansikte och var klädd i pälsmössa, mörk korderoj-jacka smutsiga knäbyxor och förkläde. Hans garderob var obestridligen något bristfällig, men han ursäktade sig med att hans »tid» var utgången för endast en timme sedan och att han icke hunnit ägna någon omsorg åt sina privata kläder. Herr Chitling slutade sina förklaringar med att tillkännagiva, att han icke smakat en droppe vått på fyrtiotvå dödande långa, hårda arbetsdagar, och att han ville bli nackad om han inte var så torr som en kalkugn.
― Varifrån tror du den där herrn har kommit, Oliver? frågade juden med ett grin, under det de andra pojkarna satte fram en butelj brännvin på bordet.
― Jag … jag vet inte, svarade Oliver.
― Vem är det där? frågade Tom Chitling med en föraktlig blick på Oliver.
― En ung vän till mig, Tom, svarade juden.
― Då kan jag lyckönska honom, sade den unge mannen. Bry dig inte om varifrån jag kommit, pojke. Jag slår vad om en krona, att du förr eller senare kommer att hitta dit.
Åt detta infall skrattade pojkarna. Efter åtskilliga andra skämt över samma ämne, utbytte de några viskningar med Fagin och avlägsnade sig. Strax därefter tog även Chitling och Betsy avsked och gingo.
Från och med denna dag lämnades Oliver sällan ensam utan fick nästan ständigt vistas i sällskap med de båda pojkarna, vilka varje dag förnyade den gamla leken med juden, om till sin egen eller Olivers utbildning torde Fagin bäst kunnat. Vid andra tillfällen hände det, att den gamle juden berättade historier om rån och stölder, som han begått i sin ungdom, varvid han inblandade så många löjliga och roande drag, att Oliver inte kunde låta bli att skratta hjärtligt och visa att han var road därav, trots sina bättre känslor.
Kort sagt, den listige gamle juden hade gossen i sina klor, och sedan han genom att en tid överlämna honom åt dyster ensamhet gjort hans sinne böjt för att föredraga vilket sällskap som helst framför att vistas ensam med sina sorgsna tankar på en så kuslig plats, begynte han småningom i Olivers själ indrypa det gift, som han hoppades skulle svärta den och beröva den dess oskuld för alltid.