Hoppa till innehållet

Om märkvärdigheter uti insekterna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Carl von Linné – Inledning
Svenska Parnassen
ett urval ur Sveriges klassiska literatur
. andra bandet
av Ernst Meyer

Om märkvärdigheter uti insekterna
Anders Johan von Höpken – Inledning  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 238–251 av Ernst Meyer från 1889.


[ 238 ]

Om märkvärdigheter uti insekterna.

Fråga djuren och de skola lära dig,
Och foglarna under himmelen de skola säga dig,
Och tala med jordene och hon skall lära dig,
Och fiskarna i hafvet de skola förkunna dig.
 Job. XII. 7.

Allt hvad den allsmäktige skaparen inrättat på vårt jordklot är gjordt med så undersam ordning, att ej ett enda finnes, som ej behöfver ett annats bistånd till sitt underhåll. Jordklotet sjelf med stenar, malm och grus näres ju och födes af elementerna. Växter, träd, örter, gräs och mossor växa af jordklotet och djuren ändtligen af växterna. Alla dessa förvandlas på slutet åter till sina första ämnen. Jorden är plantans föda, plantan maskens, masken fogelns och fogeln ofta rofdjurets. Åter förtäres på slutet rofdjuret af roffogeln, roffogeln af masken, masken af örten, örten af jorden. Ja menniskan, som allt vänder till sin nödtorft, blifver ofta rofdjurets, roffogelns, roffiskens, maskens eller jordens föda. Så går allt ikring.

Är alltså hvart och ett skapadt ting ej endast skapadt för sin egen skull, utan fast mer för andras skull. Tigrar, loar, björnar, filfraser, räfvar, hermeliner m. fl. måste bära fram sina dyrbara skinn androm till nytta. Hundar måste hela dagen ut att jaga rådjuret eller haren, att menniskan må nyttja den till sin föda; sjelfva hafva de minsta vinsten af sitt arbete. Gräfsvinet drifver kaninen utur sina minor, menniskan till tjenst. Hästen, elefanten, kamelen måste bära de tyngsta bördor, oxen draga plogen, kon mjölka, fåret bära fram ull, renen draga akjan, svinet och igelkotten [ 239 ]plöja jorden, mullvaden uppkasta myllan, att gräs och örter i henne lättare må kunna så sig, falken fånga foglar åt menniskan, hönan föda oss med ägg, tuppen uppväcka oss om första morgonen; göken och lärkan om dagen, trasten om morgonen och aftonen, näktergalen om natten för oss sjunga och qväda, påfogeln glimma med sina gyllene fjädrar att fägna våra ögon.

De flesta foglar såsom storkar, tranor, hägrar, gäss, svanor, änder, starar, bofinkar måste flytta årligen om våren till oss i norden, ömsa sina qvarter mot hösten åt den södra verldens länder, att de må falla flere folkslag i händer. Fiskarna måste fly från det säkra hafvets afgrund hvarje år upp till de osäkra stränderna, uppstiga i floderna, fara från den ena stranden till den andra efter månader och dagar, att de må hoptals af djuren, foglar och oss fångas. Vrakfoglarna hundradetals ställas i leder på flacka sjöarna, såsom en not måste drifva fiskarna till stranden, att de der lättare af oss fångas må. Fiskmåsarne hela dagen flyga öfver vattnet, att gifva tillkänna hvar fisken under vattnet ligger förborgad. Surinamiska flugan lysa om natten, att vi af dess ljus se må. Silkesmasken spinna så lång tråd, att vi må klädas. Biet med så stor möda hopsuga honung för vår läckra tunga. Hafvet sjelft genom ebb och flod dagligen kasta till stränderna högar af snäckor, ostron, hummer, allt till menniskans och djurens tjenst.

Ja, låt oss menniskor gå till oss sjelfva och vår egen inrättning, så få vi icke då se det samma? Sjöfolket med många äfventyr förtror sitt dyraste lif åt de brusande hafsvågorna, att det en annans vinst framföra må. Soldaterna uppoffra sitt hjertblod och endaste lif för sina landsmäns frihet och välfärd. Embetspersoner förnöta hela sin lifstid uti andras tjenst. Regerande försaka sin egen frihet, tid, nöje och krafter för menighetens bästa. Girige församla det en annan skall förslösa. Föräldrar med möda hoprifva det barnen ofta lätt utkasta. Åkermannen plöja, så och skära den säd till minsta vinsten kommer i hans eget visthus.

Häraf se vi, uti denna verldens af skaparen sjelf gjorda hushållning, huru all ting skapadt är ej för sig sjelf, utan äfven för andra. En vis man slutar häraf den skuld, sjelfva naturen gör oss skyldig till i allt vårt väsende. Bör alltså en stark använda sin styrka till andras hjelp, en vis till andras underrättelse, en lärd [ 240 ]till att andra undervisa. Slutet blifver då detta, att de krafter skaparen en vis förlänat bör denne använda, ej allenast att tjena sig sjelf, utan mer och mest andra. Tjena alltså och älska sin nästa som sig sjelf, annars är han ovärdig den formen han fått och ej en bonus vir, som dem använder emot sin skapares vilja och inrättning. Sedan denna verlden så undersam ekonomi fått, att hvar och en blef skyldig tjena andra, följde härpå att ock flere komma tillsammans att tjena i ett och samma ändamål. Många krafter hoplagda uträtta det, som flere krafter särskildt ej kunna åstadkomma. En och en särskildt skulle svårligen åstadkomma en kopparplåt, om han berget bryta skulle, vattnet afleda, malmen vinna, uppfordra, kallrosta, sulbruka, vändrosta, smälta, gora, hamra, falsa, utklippa och prägla skulle. En och en för sig skulle näppeligen uppbygga ett stort slott eller stenhus, om han grunden lägga, källarna uppgrafva, leret samla, teglet slå och bränna, kalken tillreda, väggarna uppmura, huset täcka, inredet snickra, fönstren förfärdiga och allt förse skulle. En skulle näppeligen allena styra ett örlogsskepp öfver det brusande och stormande hafvet till Ostindien. En soldat i sender skulle svårligen öfvervinna land och rike. En allena ej styra land och rike, om han sjelf allt regera skulle, men allt detta göra flere med samlad hand och kraft lätteligen. Ett bi skulle ej göra menniskan så stor nytta med vax och honung, som nu flera arbeta tillsamman. En silkesmask skulle ej gifva någon klädning, men flera lätt.

Så är det ock med allt i hela naturen, i alla konster och vetenskaper, att då något dråpligt och stort skall åstadkommas, måste det ske med mångas tillhjelp. Huru många tusende måste ej arbeta att göra en konung mäktig, ett land lyckligt och en nation stor? Alla vetenskaper hafva upparbetats med fleres svett, som dock hastigast kommit upp, då fleres krafter tillika vältat stenen. Häraf mecanici hafva för en lag: »Vires unitæ fortius agunt».

Jag har alltså talat om vårt ändamål af naturen, först att tjena andra, sedan att tjena andra med samlade krafter; kommer nu att visa hvarmed vi förnämligast böra tjena, som är med den lem, med hvilken vi öfvergå de andra djuren och blifvit ädlare. Intet har större hjerta än det oförskräckta lejonet, intet spänstigare hassenor än haren, intet mjukare fötter än den noga härmande apan, intet [ 241 ]segare ådror än de seglifvade grodorna och ormarne, ingen fogel större ögon än den i mörkret seende ugglan, ingen större öron än den nogast hörande nattskärran, ingen större mage än den fråssande spindeln. Så har naturen försett hvart och ett slägte af djuren med större organ, som naturen velat gifva större gåfvor och krafter i något mål. Ibland fyrfotade djuren har ingen fått större hjerna än elefanten, ibland foglarne än papegojan, ibland fiskarne än hvalen, dem ock naturen gjort liksom slugare. Ingen af dessa har dock fått så stor hjerna som menniskan, i hvilken vi fast tro en odödlig själ har sitt säte, emedan från hjernan alla nerver utgå, som stå under vår egen vilja. Låtom oss alltså rätt bruka vårt förnuft med hvilket vi excellera, och med hvilket vi öfvergå de andra. Gud har ej klädt menniskan som djuren, förnuftet kläder henne dock, som uppfunnit hundrade slags pelsar. Naturen har icke gifvit oss rifvande klor och glupska tänder som tigrar, men förståndet lärt dela kött och ben bättre än de. Vi hafva ej fått den styrka som elefanten, men vettet lärt tämja den starkaste. Vi hafva ej fått så snällt lopp som haren, men snillet lärt fånga den snällaste. Vi hafva ej fått framfötter att gräfva genom jorden som mullvaden, men eftertanken lärt genomgräfva hårda hälleberget. Vi hafva ej fått fenor och spol som fiskarna, dock har vår hjerna lärt oss simma till begge Indierna. Vi hafva ej fått vingar som foglarna, dock har uträkningen lärt taga neder fogeln utur skyn. Vi hafva ej fått ögon skarpa som en lo, men omtanken lärt genom tuber se fläckar i planeterna och genom mikroskopet se ådrorna i lusen. Vi hafva ej fått så rytande mål som lejonet, dock lärt genom tubas stentorias, klockor och stycken dundra mera. Vi hafva ej fått hörsel som vildsvinet, dock genom tubam acusticam förmå höra nogare.

Är alltså förnuftet det ädlaste Gud och naturen gifvit menniskan, hvarmed vi så högt öfvergå alla andra skapade ting, böra vi alltså det bruka och uppbruka.

Vi böra alltså tjena andra; tjena andra med samlade krafter genom förnuftet. Nu frågas, hvarpå förnämligast vårt förnuft bör ställas? Jo, ponera en verld vara så skapad och beprydd, som vårt jordklot nu är, ponera ock att derpå stäldes en Adam med sådana sinnen som vi äga, äfven sådant förnuft, som slutar efter sinnen; då faller i hans utvärtes sinnen intet annat än astra (himlakroppar), [ 242 ]elementer och naturalier. Dessa tre allenast gifva honom allt hans tarf och visa honom till den allting så underligen inrättat.

Måste alltså vårt förnuft vara rätt användt, då det ställes på vårt uppehälle och sedan på den det gifvit, ty vänder jag mig till astra, under hvilka jag lefver, dem betraktar såsom en matematiker: ack, huru högt har icke en allsmäktig Gud satt sitt säte, som så oräkneliga solar och jordar styrer! Vänder jag mig till elementerna, i hvilka jag lefver, dem betänker såsom en fysiker: ack store Gud, hur full är verlden af din ära! Vänder jag mig till naturalierna, af hvilka jag lefver, dem ransaker som en litolog (stenkännare), botaniker och zoolog: ack, huru ser jag i hvart strå Guds allvisa finger!

Här äro de tre objekter vårt förnuft med samlade krafter böra tjena hvarandra med. Dessa böra vi lära och använda, ty härigenom få vi vårt uppehälle och helsa, härigenom beundra vi skaparens allvishet och allmakt, här få vi det rätta nöjet för själ och sinne. Jag blefve för långsam, om jag i dag skulle tala om allt hvad naturen för ögonen lägger, men eder gunst och bevågenhet lärer dock tillåta mig att på en liten stund gå in i den lunden, i hvilken naturen inneslutit de minsta kräken; jag skall skynda mig dädan, att jag ej må misshaga edert tålamod och förspilla eder tid.

Här i dessa små och af oss, ack, så föraktade kräken, kunna vi finna de största naturens mästerstycken. Dessa, så små och nästan inga, prisa, fast med stum mun, högre sin allvise skapare än alla andra ting. Den förvetna menniskan har dem dock så mycket förgätit, att ingen vetenskap i verlden så litet är upparbetad som den der lärer egenskaperna och kännedomen af detta slägtet, fastän dessa små kryparne varit mäktige ibland de odödliges skara uppsätta engelsmännens Lister, holländarnes Swammerdam, tyskarnes Frisch och fransmännens Réaumur. Men dock, fastän alla desse, såväl som Aristoteles, Gesnerus, Aldrovandus, Shonefeldus, Jonstonus, Jungius, Blanckard, Merret, Joblot, Columna, Levenhoek, Gædart, Meriana, Bradley, Hoffnagel, Albinus, Wallisner, Petiver, Willughbey, Rajus och många flere, hafva så mycket umgåtts med insekterna och dem så noga undersökt, har ingen af alla vetat skilja detta slägtet från fyrfotade, foglar, fiskar och skridfä eller vermes genom [ 243 ]något visst kännetecken. Kräftor hafva blifvit räknade för fiskar; äro dock insekter; Hippocampus, som är fisk, blifvit kallad för insekt; Medusæ, Cochleæ, Lumbrici, ja, alla Zoophyta och Ostrocodermata blifvit räknade för insekter, som dock äro skridfä eller vermes, intills jag i Systema Naturæ utropade, att endast alla insekter hade antenner och att deras skelett var intet annat än deras epidermis eller hud. Ack, undersamt med pansarskjortor allt betäckta; härigenom fått så stor styrka och så från utvärtes våldsamheter bevarade. Ack, hade en elefant den styrkan, i proportion af sin storlek, som en tordyfvel äger, skulle han kasta öfver ända de största trän som bönstjelkar, ja, skuffa berg och klippor.

Sen här på insekternas undersamma uppfostran, hur olikt barnet är ynglingen, begge huru olika föräldrarna. En allt för dråplig metamorfos. Här blifver en krypande, sextonfotad, taggig, löfätande, grön mask (Eruca) förvänd i en hängande, ofotad, slät, fastande, förgyld puppa (Chrysalis); denna förbytt i en flygande, sexfotad, luden, honungs- sugande, brokig fjäril (Papilio). Hvad större under i naturen! En person skall gå fram på denna naturens skådeplats med så olika mask. Vi beundra det högt, men när vi närmare se på, är det ej mer under, än att kycklingen kläckes ur sitt ägg, endast den åtskilnad, att ungens tre ägghinnor spricka och falla af på en gång, men hos dessa den ena en tid efter den andra, ty då yttersta skalet affaller, är det en mask, då det andra affallit och huden hoptorkat, är det en puppa, och ändtligen när det tredje skalet affallit, är det en fjäril.

Vi se här så många hundrade slag och familjer; dock har hvart och ett slägte sin egna och så undersamma fysiologi, anatomi och ekonomi, som någonsin de största djuren. Ack, när skola en gång de tider komma, som allt detta upptäcka för menniskorna.

Vi beundra loars och ormars skarpa ögon, och ugglornas, som se i mörkret, men få se på spindlarnas (Araneus) åtta ögon i en skalle, eller på bromsarnas (Tabanus) ögon, af hvilka hvart och ett har mänga små ögon inuti sig, inom det stora ögat.

Våra ögon mättas ej nogsamt att se på hjorten med sina sköna greniga horn, men vända sig ej en gång åt ekoxens (Lucanus) stora, greniga, glatta, ihåliga horn, sköna som koraller, dem djuret utspänna och hopkrama kan [ 244 ]hvilket aldrig hjorten förmår. Tordyfvelns (Scarabeus) horn med dess grenar, som hopläggas kunna såsom blad i en bok, möda vi oss ej om att se på. Vi beundra stenbockens länga horn och gazellens mångringade, men se icke på timmermannens (Cerambyx) horn, som äro några gånger längre än hans hela kropp, ej heller på fetmaskens (Meloë) horn, som stå ut af ledet som ett perlband. Huru få känna väl vattenlusen (Monoculus), hvars horn äro de underbaraste i naturen, ty de äro greniga som händer, utsträckta som armar, med hvilka kreaturet kastar sig hit och dit i vattnet.

Elefantens stora och långa snyte är oss ett under, men sädesmaskens (Curculio) långa snyte, styft som ett horn, med en liten mun ytterst i dess spets, är oss ej värdigt se på. Alla, som sett Vestindien, veta tala om ett fyrfotadt djur utan tänder (Myrmecophaga, ursus formicarius), som har en lång tunga, med hvilken det super och till sig drager myror, men få veta tala om fjärilns tunga, som både kan sticka som en nål och suga som en antlia.

Lejonets och hajens grufliga, glupska käftar anse vi med fasa, men icke trollsländans (Libellula) köttlösa och många käkar, som fasligare äro bland dessa åboar än lejonets på jorden eller hajens i vattnet, ty hon fångar alla de insekter, som fara henne förbi; hon biter af deras benläggar som hästen strå. Harens och ekorrens snabba fötter beundra vi, men ej huru loppan (Pulex) gör luftsprång, eller huru gräshoppan (Locusta) hoppar tillkryssa, eller huru vattenspringaren (Tipula) dansar torrfotad på vattnet, eller huru vattenbaggen (Gyrinus) löper rund t på vattnet, eller huru knäpparen (Notopeda) gör kaprioler på ryggen, eller huru aftonmyggan (Hemerobius) dansar hoppdans öfver kärren, eller huru väggspindeln (Araneus pariet.) springer horizontelt ifrån väggen, fångar flugan, faller dock ej perpendikulärt neder på jorden, utan horizontelt åter kommer på väggen tillbaka. Se fjärilens (Papilio) stora, sköna, blommerade och målade vingar, öfverallt spånlagda med små enkla fjädrar. De lyfta honom hurtigt i luften hela dagen; de trotsa foglarnes undersamma flygt och påfogelns skönaste fjädrar. Han har fyra vingar, hvilket ingen fogel ernått af naturens mästare. Har väl någon fogel ännu lärt pipa med vingarna såsom myggan (Culex), eller brumma såsom humlan (Bombylius), eller skrika med vingarna såsom gräshoppan (Locusta) och syrsan (Gryllus)? Hvilken fogel bär sina [ 245 ]vingar så upprätt som fjäriln (Papilio diurnus), så flata som stora myggan (Tipula), så nedböjda som askpjesken (Phalæna)? Hvem har fått för dem så herrligt foder som spanska flugan, eller vingarna så nätt hopvecklade som öronmasken (Forsicula)? Sen huru alltför undersamt biet inrättat sin hushållning; huru en vise (Rex apum) eller hona älskas af så många vattenbin (Fucus) eller hannar; huru många tusende arbetsbin (Apes) eller snöpingar betjena dem. Huru sällsamt bygga de icke sina kakor; huru afdela de ej sina sexkantiga honungspipor så nätt, att ingen landtmätare dem nogare skulle kunna uträkna.

Sen vespan (Vespa) huru hon förskansar sin hemvist med den ena lösa blåsan öfver och inom den andra, endast med en liten öppning på nedersta sidan, hvarigenom allenast en i sender kan inkomma. Huru ställa de icke vakt vid ingången att icke någon fiende må inkrypa. Sen myrans (Formica) oförtrutna arbete, huru hannarne hoptals sorgfria få flyga ut att endast förnöja sig, huru arbetsmyran som en slaf hela dagen måste träla, bära hem vinterföda, timmer och sola sina lindebarn. Men sen på huru undersamt slupvespern (Ichneumones) bygger sina nästen. Några af dem lägga sina ägg inom eklöfvet, sjelfva eken måste frambringa ett stort, rödt, tjockt galläpple, att deras barn ej må förgås. Andra af dem lägga sina ägg i aspträdets qvistar, då detta måste frambringa en röd ärta till barnets vagga. Andra af dem lägga sina ägg i knoppen af videbusken, då sjelfva videt måste frambära sköna, stora rosor som ett rosenträd; andra af dem på törnrosens qvistar, då törnbusken måste framte en luden sömntorn; andra på Hieracium, Pulmonaria gallica dictum, då denna ört måste frambringa ett litet hus till form af en mus; andra ändtligen på löfmaskarnes rygg, der ungarna uppväxa hoptals, och i stället för fjäril blifver af masken många Ichneumones. Sen på Curbma (Oestrum), en luden fluga i fjellen, huru hon hela dagen flyger öfver renarne; de deremot fly åt snöbergen, sparka med fötterna, uppsätta öronen, allt stadigt akta sig för den lilla i luften sväfvande flugan. Hennes enda tanke och åstundan är att få släppa ett litet ägg neder på renens rygg, som der utkläckes, fräter sig genom renens hud, der bor vintern öfver, flyger följande år ut, iklädande sig moderns särk. Så sker ock nästan på boskapen med deras bromskulor.

[ 246 ]Sen på huru mest alla fyrfotade djur hafva sina egna löss (Pediculus), foglar sina, fiskar, ja sjelfva insekterna ofta sina löss, alla skapade på olika sätt. Redi, som dessa uppritat i sin »tractatus de animalculis viventibus in animalibus vivis», kan visa eder hela hopen af dem. Jag vore ock i stånd visa många andra på våra svenska foglar, om tiden tilläte.

Sen på träden, huru ock de hafva sina egna löss. På alträdet se vi hela grenarne täckta med ett hvitt fjun eller ull, men då vi nogare betrakta, är det idel insekter med ludna, lurfviga, stora, hvita svansar, medelst hvilka de sig betäcka, att foglarne ej må äta upp dem. I England fick jag en hop rara träd från Amerika; då jag seglade därifrån till Holland fann jag på det ena trädet en sällsam lus, hvars make jag aldrig tillförene sett. Jag bevarade henne från kölden och vädret, hon fördes med träden i Cliffords orangeri, der förvarades af mig som en raritet; men efter några veckor, och förr än jag visste ett ord af, hade hon förökat sig öfver hela vinterhuset, besmittade sedan, genom träds öfverstyrsel, Amsterdams och Leidens botaniska trädgårdar med många andra. Böcker och bräder hafva ock sina egna löss (Pediculus pulsatorius), hvilka, då de komma i ett maskstunget bräde eller hål, der sitta och knäppa som ett litet urverk. Bondfolk och barn, som höra det, mena det vara tomtgubbar eller vettar. Vattnet har ock sina löss (Monoculus), som föröka sig ofta så otroligt, att hela vattnet blifver rödt, hvaraf ofta hela torpen i Holland trott vattnet vara vändt i blod medelst ett underverk.

Sen spindlarna (Araneus), huru somliga bära hela säcken full med ägg på sin rygg, der äggen utkläckas; såsom på surinamska grodan. Sen syrsevadens (Gryllotalpa) underliga och stora händer, huru fort han med dem gräfver sig gångar i jorden, qvickare än någon mullvad eller kanin. Sen huru myggan (Culex), dagfiugan (Ephemera), aftonflugan (Hemerobius) och trollsländan (Libellula) flyga hela dagen öfver vattnet att der nedlägga sina ägg, som utkläckta i vattnet måste lefva under vattnet, så länge de äro maskar, men, så snart de fått vingar, drunkna, om de en gång nedfalla i det våta. Sen på den stora flugan (Musca), huru hon söker orent vatten och huru hennes mask hänger på en lång svans, hvilken håller sig till vattenbrynet, och huru masken på den drar sig upp och ner i vattnet såsom på en spira.

[ 247 ]Sen huru spyflugor (Musca canaria) lägga sina ägg på köttmaten, och huru oräkneliga ägg en enda fluga värper. Men tron dock icke det är sant hvad alla tala denna tiden om maskar i menniskans kropp (Ascarides). De säga oss, att maskarna utkläckas i magen af flugornas ägg. Nej ingalunda, ty först föda våra gemena flugor lefvande ungar och ej ägg; sedan skulle icke maskarna i magen kunna sig föröka utan af ägg med mat nedsväljda, ty ingen insekt kan afla och föda, förr än den genomgått sin förvandling och kommit till sista graden. Huru skola flugor kunna paras och värpa i magen? För det tredje äro maskarne i magen ej insekter utan vermes, ett helt annat slägte. — Åskåden huru kärligen trollsländorna paras och sägen mig, om Venus förordnat hos något slägte lika giftolagar. En kär man flyger och svänger hit och dit i luften med sin tvåklyfda stjert, som ser ut som en tång. Så snart han får se sin maka, nappar han henne med stjerten om halsen, hon följer efter, tvungen, som hönan höken, och på det hon må skjuta honom från sig, böjer hon stjerten i krok under sig till mannens bröst (just der Venus förgömt hans kärlekspilar) och alltså liksom med våld öfvervinnes utan våld. Sen kräftan (Cancer), som är en af de största insekterna (då hummern inberäknas), huru hon har oräkneliga ägg i sitt lif, men efter några dagar alla äggen utvärpta, hängande under hennes stjert. Hannen deremot har tvenne kärlekspilar, det intet fyrfotadt kreatur, ingen fogel eller fisk fått. Sen huru den kräftan, man »eremit» kallar, uppsöker ödelagda snäckhus, inkryper och bebor dem, och dess hudlösa svans, om hvilken hon rädd är som björnen, ej må skadas af utvärtes våld, rullar alltså med sig detta lånta hus liksom Diogenes sitt fat. Sen på kräftans lungor, fästade under dess stora bröstsköld, sen på dess undersamma mun midt på bröstet straxt vid magen, sen dess hårda ögon, dess undersamma gång, dess stora händer, dess förnyelse hvart år, då hon kläder af sig sin förra hud och skal.

Sen den kortlifvade dagflugan (Ephemera), huru hon langa tiden lefver under vattnet som mask, men utkläckt till ett flygande och fullkomligt kreatur ej lefver mera än ett enda dygn, på hvilket hon sig förnöja, paras och äggen afbörda måste. Sen huru sjömasken (Phryganea) bekläder sig, den tiden han vistas hos fiskarna, sina glupska fiender, [ 248 ]med allahanda slags buss, barr, strå eller löf, att fiskarna ej må blifva honom varse och alldeles uppäta. Häraf den honom ser, under vattnet liggande, skulle snarare tro, att han vore en rutten qvist än en lefvande aftonfluga.

Sen malet (Phalæna) på tapeten, huru han är täckt med en liten strut, gjord af finaste håren på klädet, i hvilket han lefver och bor. Så snart denna mask gjort sin strut färdig, är han emellertid blifven större, så att han i honom ej kan få rum, måste alltså skära upp sitt hylster på ena sidan och sätta i det en skarf. Han har ock ej väl fullkomnat denna kil, förrän han åter emellertid blifvit alltför tjock, att han på andra sidan måste öppna hylstret och skarfva, så förökas hans verk dagligen och stundligen som Sisyphi sten. Lägger man ock för masken åtskilliga klutar af olika kulörer, blifver hans klädning brokig som en harlekin.

Sen huru en stor del flugor lägga sina ägg uti bladen på svinmolla (Chenopodii Subcutanea) och andra, der äggen utkläckas ini bladen, blifva maskar, krypa mellan nedre och öfre sidan af bladet, göra i det bleka gångar, som mullvaden på jorden, utan att vara bara, för vädret eller foglar utsatta. På samma sätt har sig ock indianernas folium ambulans, hvilket bedrog de gamle, som skulle i Indien finnas trän, hvars blad kröpo som lefvande djur, ty maskarne, som i dessa blad ligga, räcka ut fötterna på ena sidan och dermed gå täckta och inneslutna i bladet. Sen på orangelusen (Pediculus arb.), som är ännu konstigare än hvalfisklusen, sen dess stora mask och lilla kräk, så sällsamt till skapnad och hushållning, att intet är underligare. Sen huru myrlejonet (Formicaleo) bor i sanden utan dricka, nöjdt med litet mat. I sanden gräfver det sig ner, att ej foglarna må det uppsvälja, gör deruti en liten helt brant håla, som hade ett ägg deri varit nedtryckt, under hvilkens centrum denna mask ligger. När nu myrorna gå fram, komma på denna hålans brädd, falla de neder liksom i varggropen och blifva till rof. Sen huru fettmasken (Meloë) låter ett fett ledvatten ur alla sina knän och leder, så snart man honom rör. Sen huru honorna af ljusmasken (Lampyris) om sommarnätterna lysa i buskarna, brinnande af kärlek, en eld, som intet uppfräter, men endast gifver deras män anledning att låna eld. Jag vill ej gå bort till surinamiska ljusflugan, som bär framför ögonen på sig en stor [ 249 ]lykta. Jag vill ej heller besvära eder uppgräfva mångfotan (Scolopendra) ur jorden, att se hur hon gifver gnistor ifrån sig som en katt, struken på ryggen i mörkret. Sen hvad underligt mariage naturen inrättat bland bien, myror och gråsuggor (Oniscus), huru många snöpingar, några män, en uxor communis. Kan ej finna hvarför naturen gjort män- nen flygande bland ljusmaskarne, myrorna och några fjä- rilar, der man skulle tycka att der det födande kreaturet haft vingar, hade slägtet vidare skolat spridas. Sen hvad grymma klor har icke kräftan, skorpionen, vattenskorpionen och skorpionspindeln (Hepa).

Tanken efter de fasliga skorpionernas stjertar, biets och getingens gadd, vattenoxens (Hydrocantharus) och många spindlars tänder, hvad grufligt förgift i dem gömmes. Sen de underliga vattenskorpionernas, vattenoxens och vattenroddarens åror och huru de dem draga på sällsamt sätt.

Sen silkesmaskens (Bombyx) långa tråd och spanad, och huru han sjelf sig innebygger. Sen på spindelns ( Araneus) konstiga nät dess residens i nätets medelpunkt, att han må känna den minsta fluga, som rörer dess minsta sträng; huru han går från den ena husets vägg till den andra utan att röra tak eller golf. Sen huru han går upp i luften utan vingar, upp till skyarna, öfver de högsta torn ur vår åsyn. Sen huru fila divæ virginis täcka åkrarna om vårtiden, endast af spindlar gjorda. Sen huru mångfaldig hvar tråd är i spindelns nät, huru trådarna äro hopfästade, sen huru han hela dagen vakar på rof och rofvet inspinner, och hur han sjelf ändtligen, der han ertappas af sin grymmaste fiende slupvespan (Ichneumon) utan all nåd dödas. Sen huru mest alla växter hafva sina egna insekter och nästan hvar mask (Eruca) sin egen planta att lefva af. Vi se dock att en del maskar lefva af flere slags örter, men alla dessa slagen tyckas dock äga en kraft. Kanske att maskarna således kunna lära oss örternas kraft i medicinen.

Hvem uppfinna kunde, hur Apulien befrias måtte ifrån tarantlar, Indien från skorpioner, Norrland från mygg, Lappland från Curbma, bondtorpen från syrsor, Finland från torraker, Paris från vägglöss, barn från hufvudlöss, ladugårdspigor från loppor, hästar från bromsar, trädgårdar från jordloppor, fruktbärande träd från maskar, kläder från mal etc., månne han icke vore all heder och belöning värd?

Nu är tid att strida mot torrakanerna (Blatta), ett [ 250 ]skadligt, röfvande parti, som kanske först förskrifvit sig från Amerika och Surinam, der de kallas kakerlacker, hvarifrån det praktiserat sig öfver till Europa, förökt sig och gått genom Turkiet, Ryssland, Finland, men nu redan förmärkas lönligen uppehålla sig i Stockholm. De svarta tjufvarne gå endast om natten på rof, äta upp skor, kläder och mat, synnerligen bröd, det de förtära, lemnande skorpan hel och oskadd. Mera skulle jag visa, om tiden och edert tålamod ej missbrukades.

Sen på den masken, af hvilken bromsen (Tabanus) kommer, som ligger i vattnet, är icke han mera seglifvad än någon oxe? Låten Malpigius anatomisera silkesmasken (Bombyx) för eder, sen huru stora under i honom; här är dock mer i de andra. Låten Swammeidam anatomisera lusen för eder, då I skolen tillstå att det är det ackurataste verlden sett. Låten Réaumur visa eder Erucam processionariam och de andra insekternas upptåg och hushållning. Låten Frisch beskrifva för eder de andra allmänna kräken. Gån genom de mönsterrullor jag uppsatt (efter hvar och en insekts familj) i Act. Lit. Svea 1738, på de insekter af mig här i fäderneslandet igenfunnits uti 10 år. En annan gång, vill Gud, skall jag tillsätta deras synonyma.

Här är ett fält för alla kuriösa, som vilja se under och något nytt, det ingen förr sett. Denna del är oss lemnad föga rörd af förfäderna. Den lust har, håg, vett och qvickhet, pröfve den här. Här finnas saker, som äro sötare än honung, segare än silke, rödare än cochenille, men den som härtill lägger handen måste hafva tålamod, roligt sinne, fullt uppehälle. Han måste göra observationer i långa tider och ej hastigt.

Tiden är förfluten, ty slutar jag.

Dessa äro alltså de Guds verk, i hvilkas åskådande vi oss öfva skola. Dessa verken af den gudomliga konsten och makten, på hvilka vi böra använda våra lediga timmar. Gud har ju fört oss hit i verlden, som är på så oändeliga sätt beprydd. Han, som gifvit oss ögon att detta se, har ock dermed befalt oss betänka hvad vi se. Törs jag alltså säga, att den försmädar Guds lag, som säger att denna kunskap är onödig, ty den mig skapat har ock skapat dem. Låtom oss använda den tid andra förslösa på gästabud, spel, dryckenskap och prat, att endast se dessa slägten an, så skall tiden vara nogsamt tillräcklig. Vi hafva ej fått [ 251 ]kort lif, men gjort det kort. Menniskan är ock derför skapad, att hon skulle beskåda skaparens verk, och då hon admirerade kreaturet ock derigenom erkänna dess mästare — här i synnerhet, der inga underverk äro större än de minsta.

Sådana skaparens och naturens under äro oräkneliga. Den är visast, som de mesta vet; deras kännande för oss till skaparen, till oss sjelfva, till vår näring och uppehälle. Ej allom är oss gifven lika hjernans styrka, ej lika vilkor, ej lika tider och tillfällen att arbeta upp nyttiga vetenskaper. Mycket upptäckes dagligen, hvars nytta man ej ser. Många träd planteras i år, hvilkas frukt ej ernås på många år. Hvem hade trott, att när Camerarius gjorde försök om aflelsen hos örterna, på samma grund hela botaniken skolat blifva byggd. Prisade alltså Alexander magnus den gamle, utlefvade gubben, som planterade dadlar och palmträd, hvilka ej kunna bära frukt i hans tid, utan endast för efterkommande.