Omständelig wederläggning af skriften, kallad: Källan til rikets wanmagt

Omständelig wederläggning af skriften, kallad: Källan til rikets wanmagt. Uti bref til en wän av Bengt Junggren

Verket är en anonym svarsskrift till Anders Chydenius' anonymt publicerade Källan til rikets wan-magt. Chydenius svarade i sin tur under eget namn i Omständligt svar.

Omständelig
Wederläggning
Af
Skriften,
Kallad:
Källan til Rikets Wanmagt.
Uti Bref til en Wän.

---

STOCKHOLM,

Tryckt uti Kongl. Tryckeriet
1765.

Imprimatur
N. von OELRICH.

Min Herre!

Jemte det jag tagit mig frihet, at med Påsten til min Herre öfwersända Källan til Rikets Wanmagt, sådan, som den af Trycket icke längesedan utkommit, har jag äfwen bordt i korthet meddela mina Tankar deröfwer. Min Herre, som äger en mera djup insigt och bättre känner Riks-Hushållningen, äfwen som orsakerne til närwarande derutinnan inlupne oredor, behagade med wanlig ofärgad uprigtighet rätta mig, i fall jag felat.

Författaren til denne Skriften är mig aldeles obekant; Jag har ock agtat mindre nödigt, at wara derom underrättad: Derutinnan har jag följt min Hufwudsats, som är, at icke fästa mig wid Personen, utan wid Saken. Man dömer altid mera owäldugt, när Auctorn är obekant. Jag läser äfwen derföre gärna Anonymers Skrifter och Arbeten. Dock, om jag finner hos en antingen bekant eller obekant Auctor, at han med mera myndig- och sielfklokhet, än grundeliga skäl, utgifwer och förswarar wisse meningar, så kan jag icke göra mycket wärde af en sådan skrift. Min Herre må sielf döma, huru wida denne wår Auctor mera winlagt sig om det förra, än han sökt betjäna sig af det sednare.

Uti mål, som angå allmänt we eller wäl, wore i högsta måtto obetänksamt, om någon skulle bjuda til at imponera med myndighet och djerf skrifart. Näst Gudaläran, äro sådane ämnen de wigtigaste af alla, som i det människliga lefwernet förekomma; Och som de således äro för dyra wärden at gyckla med, eller at låta ankomma uppå de äfwentyrlige försök, som inbillningar, förut fattade meningar, wise afsigter, otilräckelige begrep och förhastade omdömen, under åberopad wälmening och fagraste målningar, oftast kunna föreslå; Så böra de äfwen med all uptänkelig warsam- och försigtighet handteras.

Man skulle wäl förmoda, at sakens wigt allena kunde afhålla flygtige och frie omdömen i så granlaga mål; men ärfarenheten gifwer en annan öfwertygelse: Jag påminner mig härwid Min Herres egit yttrande uti dess sista bref, där Min Herre emot slutet, med korta ord nämt, om åtskillige nymodige Auctorer, som icke ens wäjat framkomma med sådane förslager til Rikets uphjelpande, som sträckt sig in til och med at wända upp och neder på hela Swänska Hushållningen; hwaröfwer Min Herre betygat sin innerliga oro i anseende til de både farlige och skadelige intryck, som sådane Lärosatser kunde wärka hos alla dem, som icke desto bättre känna allmänna hushållningen, och orsakerna til dess närwarande brister, eller förstå, at derefter så lämpa Botemedlen, som sakens natur fordrar.

Min Herre, I ären icke ensam om en sådan förnuftig tanka; I kunnen ock wara öfwertygad derom, at Riksens nu församlade Höglofl. Ständer icke så lätt föras bakom ljuset med målningar och nakne förslager: Deras insigter äro mera widsträckte, och deras omdömen mera mognade: Deras ändamål, så mycket jag kunnat finna, är at bättra, men ingalunda at omskapa Rikets Hushållning; derom wittna Instructionerne för de Oeconomiste Deputationerne, hwilka läsas uti redan utkomne Riksdags-Tidningar.

För min ringa del har jag, med Min Herre, altid warit af den tankan, at en Stat, som sträfwar under en ostadig och wacklande Hushålls-Systeme, aldrig kan uppnå til wärkelig förmågo och wälmagt.

Jag ryser derföre för alla swäfwande ideer; som leda ditåt, och kan omöjeligen föreställa mig, at en Auctor, som drifwer och tilstyrker sådane satser, kan mena Staten wäl, så framt icke okunnoghet och falska begrep, under bästa wälmening, bragt honom derhän.

Hwar och en uplyst och rättsinnig Fäderneslandets Älskare lärer ock kunna finna, huru orimmelig och tillika skadelig den principen är, at det rätta bruket bör afskaffas för misbruket skull, eller at hela Riks hushållningen bör omstöpas för någre tillfällige oredor, som härröra ifrån missbruket, hwilka utan rubbning i sielfwa hushålls-Systemet lätteligen kunna bättras och botas. En sådan Hushålls-Lära förekommer mig aldeles lika med deras, som påstå at Rikets Lagbok, nu mera icke duger, utan bör skrifwas om, derföre at så många Lagbrott ske, och så mycken klagan förspörjes öfwer orättwisa. Ho känner wäl Swea Rikes Lag, och icke wet, at den är den yppersta i hela Werlden. Ho äger allenast en medelmåttig Lagfarenhet, och icke finner, at Lagen är god, då han rätteligen brukas, samt at felet ingalunda ligger i Lagen, utan i dess skipande? Läs 2. §. uti Instructionen för Stora Deputationen, som igenfinnes uti Riksdags-Tidningen N:o 17, så lärer Min Herre få finna, at Riksens Höglofl. Ständer, icke utan anledning förklarat Rikets Lagar för goda, och endast stält Frågan på Orsakerne, hwarföre de haft så elak wärkställighet.

När man nu icke desto mindre förnummit, at wisse genier welat gå löst på sielfwa Lagen; hwad under då, at det i Riket antagne Hushålls-systemet, med de derpå grundade Författningar, blifwit på lika flygtige grunder, af åtskillige ratadt och i deras skrifter utdömdt.

Men jag måste icke längre uppehålla mig wid allmänna considerationer, utan genast följa Auctoren til den Källan, hwaruti han speglat Rikets närwarande tilstånd: kanske at ögonen bedragit honom; kan ock hända, at han tittat för hastigt på denne Källan, och i det samma skrämt sig sielf, efter han förmodeligen inbillat sig, at där få se något ohyggeligit. Inbillningar, fruktan och misstankar torde hafta uträttat, så mycket någon gång tilförene. Det är derföre icke rådeligit, at altid tro på blotta ord. Flere ögon se bättre än få.

Efter Auctors anwisning, som skulle Product-Placatet af år 1724, jemte förklaringen deröfwer, af år 1726 wara grund-orsaken och Källan til Rikets olycka, har jag kastat ögonen på denne så kallade Källan, i den fullkomliga tankan, at där få se hwad Auctor säger sig hafwa sedt; Jag har derföre icke uppehållit mig wid en enda brädd, utan beskådat henne i det nogaste och på alla sidor; jag har äfwen deruti sedt åtskilligt; men icke något som liknat hwad Auctor omtalar: Alt hwad jag såg, tycktes wara för Riket så nödigt, så hälsosamt och så nyttigt, at det borde fägna hwart ärligt Swänskt hjerta, och tadlas af ingen annan, än afwundsmannen.

Jag önskade derföre, så framt jag eljes sett rätt, at Auctor, om han icke är en utlänning under Swänsk drägt, kunde winnas til öfwertygelse om Syn-willa, innan han predikar flera uppenbarelser.

Ware långt ifrån mig, at jag, med wäldughet eller hårdhet skulle fälla omdöme öfwer andras meningar: Min egenkärlek kan icke förleda mig så långt: Men hwad skall man wäl tänka, då Auctor uti förberedelsen til hufwudämnet owillkorligen påstår, och utan annan urskillning, än blott med exempel af China, söker bewisa, „at Swea Rike wid denna tiden skall kunnat wara om icke et China, åtminstone et Holland, et Schweitz och et Engeland, om man allenast för 400:de år tilbaka följt Chinesernas efterdömen, så at här i Riket, Städerne icke blifwit försedde med Privilegier, och ingen skillnad gjord emellan Stads- och Landtmannanäringarne; at hela Landet fått wara så, som en Stad, och alla Städer så, som et Land. At Staquetter och Tullar aldrig warit til; At Städerne icke blifwit fördelte i Up- och Stapel Städer; At Handtwärkerierne icke blifwit upmuntrade med wissa ordningar och förmåner; At mynt aldrig hade kommit i bruk, utan at man i stället hade bytt wahra i wahra; At man icke brytt sig med myntning, Financer och Wäxel-Cours; och ändteligen, at Product-Placater icke blifwit utfärdade, som förbjuda Utlänningar, at med sine Skepp hitföra andre, än deras egit Lands-Producter, samt at segla under Fragter Swänske Städer emellan.„ Förträffelige tankar i smak af et idealt oskyldighets tilstånd: men i afseende på redan formerade Europæiske Stater, så anstötelige, at jag ej kunnat undgå at anse dem, såsom uppenbara willfarelser, hwilka så mycket mindre förtjäna mödan at wederlägga, som Auctor sielf så aldeles derigenom blottat den afwäg, hwaruppå han är stadd, at han omöjeligen kan winna medhåll af någon, som äger minsta urskillning, och kan begripa uti hwad farlig wåda Fäderneslandet lätteligen kunde störtas, om dess öden skulle tilskapas efter et tygellöst fritänkeri, som reser sig emot alla sunda begrep, och löper an uppå sielfwa grundwalarne, som bära och uppehålla en förnuftig Riks-Hushållning.

Om Auctor stadnat med sitt omdöme wid några wissa Swänska Oeconomie och Politie Inrättningar, och icke tillika anfäktat och förkastat alla sådana, som här i Riket gemensamt med de fläste Europæiske Staterne blifwit antagne och gillade, och således undergått den allmänna granskning, som öfwerträffar en enstaka persons inbillade djupare insigter, samt jäfwar alla sielfkloka motsatser: Så torde han til äfwentyrs kunnat winna långt mera uti en reformations plan, som nu faller hwar tänkande människa i ögonen.

Den medfödda ostadigheten eller böjelsen för ändring och ombyte, lystrar wäl altid til nyheter; Nyheterne intaga och förkjusa utu samma grund; och denna förkjusning kan ofta bringa en mindre tänkande, ifrån förnuftets rätta bruk, til et blindt medhåll: Men så går dock icke altid så fort at inbilla folk, som hafwa seendes ögon, at de äro blinde: Et sådant försök kunde snart få namn af dårskap. Jag hörde icke längesedan i et sällskap, där Auctors Skrift lästes, följande yttrande af en alfwarsam och wälmenande Borgersman: „Denne Skribentens meningar, sade han, får jag icke i mitt hufwud: Antingen wet han mer än annat folk, eller har han icke rätt förstånd om, huru i Swerige bör och kan hushållas. Jag undrar, yttrade han än widare, huru denne Skribenten kan klandra och ogilla alla de förnuftiga anstalter och inrättningar, som högt uplyste män, både här och i andre Riken hållit för nödiga och nyttiga, och deremot påstå, at Swerige icke skall kunna blifwa rätt lyckeligit, så framt icke all ting tages på samma fot, som i China, när hwarken Swerige ligger så til, at det kan låta sig göra, eller dess öfrige naturlige förmåner ens äro at jämföra emot Hollands eller Engelands, fast mindre emot Chinas. Jag wille medgifwa, at satsen uti blotta begrepet kunde falla någorlunda rimmelig, om allenast sielfwa Landet kunde flyttas, Swenska Folklynnet omskapas och luftstreket ändras; Men går det icke an, så påstår jag, at huru man ock må bära sig åt, Swerige ändå aldrig kan blifwa ett Holland eller ett Engeland, och aldraminst et China; Men wäl en Jerusalems förstöring igenom de Lycksalighets medel, som denne Skribent recommenderat.„ Han tårades hårwid i ögonen, och blef så bestört, at han nästan icke kunde utföra sina tankar. Jag föll derföre in och frågade honom, hwaruppå han grundade en sådan öfwertygelse: „Jo, swarade han, hwart och et Land har sina förmåner och sina brister; och derefter måste nödwändigt hushållningen inrättas, om den skall lyckas, och kunna bära sig. Hwar och en Stat uppå de bebodde Werldenes delar har ock sina olika beswär och sina olika fördelar, i anseende til dess läge, dess närmare och fiermare granskap med andre omliggande Stater, och så widare. De föränderlige omständigheter, som der utaf upkomma, Staterne emellan, och lika som determinera wilkoren för hwar och en Stat i synnerhet, måste icke eller lämnas oafsedde, så framt en Stat skall kunna göras lyckelig, och komma til den magt och styrka, at den icke må swäljas upp utaf en annan. Jag wet ingen Stat, sade han, som icke på olika sätt upnått til magt och rikedom. Uti wissa delar, kan wäl den ena Staten med förmån följa den andras oeconomiska och politiska Inrättningar; Men åter icke utan äfwentyr och skada uti alt. Sunda förnuftet, jemte ärfarenheten gör detta ostridigt. Frankrike, Holland och Engeland äro trenne förmögne Stater i Europa; Men hwilkendera af dem har blindwist apat den andra? Wid hwilken tid war ock China desse Staternes Ora kel? Witnar icke Historien, at en och hwar af dese Stater warit styrde af egen omtanka, och aldrig trampat i hwarannars fiät, ehuru de på wisse stigar råkats, som gemenligen händer alla uplyste Stater. Uppå sådane grunder, fortfor han, stödjer sig min öfwertygelse derom, at Skribenten farit wilse; och jag kan äfwen derföre icke begripa, huru han, såsom förmodeligen Swensk Man, kunnat så intagas af Chinas Rikedomar, at han, i stället för at besinna Staternes olika förhållande sin emellan, och de oöfwerwinneliga hinder, som ligga Swea Rike i wägen, at kunna göra sådane luftsprång, utan at på en gång störtas i yttersta wanmagt, skolat söka upmuntra sine Landsmän, at förr ju häldre göra början med beredningen, til Swänska Oeconomiens och Politiens förstöring och ödeläggande, för at inrymma den Chinesiska. GUD beware Swea Rike för alla de ohyggeliga öden, som derifrån följa skulle, och låte den tiden aldrig komma, då Ordspråket skulle sannas på Inbyggarne, at girigheten bedragit Wissheten: Ärfarenheten wisar nog öfwerflödigt huru det plägar gå, när man gapar efter mycket; Man mister gemenligen icke sällan det man hafwer: Och som detta förhåller sig i smått, så förhåller det sig äfwen i stort: En Stat, sade han sluteligen, som kunde wara nog dåragtig at låta så förblinda sig af någon wiss annan Stats på många Secler förwärfwade magt och rikedom, at den antingen af otålighet öfwer mindre förmögenhet, eller ock af begär, at i hast blifwa lika rik och mägtig, rifwer neder egna förnuftiga Hushålls-inrättningar, innan de wäl hunnit til den stadga, at wärkan och frukten deraf efter Statens omständigheter kunnat wisa sig; måste nödwändigt stupa i fördärf och bereda sin egen undergång; ty på förstöring följer ödesmål. Man bygger icke så lätt upp, som man rifwer neder: Uti Phantasien kunna wäl inom några minuter bägge operationerne ske. Men högsta Wisshetens Råd är detta: Behålt det du hafwer at ingen tager dina Krono.„

Detta, utom mycket annat, som jag icke så noga kan påminna mig, framförde denna Mannen med et sammanhang och en redighet, som både intog och öfwertygade; Och jag hade önskat, at äfwen få höra dess tankar öfwer Auctors mening angående Product-Placatet: men tilfället medgaf icke; ty sälskapet skildes åt, och Skriften blef lagd å sidone.

Min Herre, ursäkta, om jag uppehållit Eder för länge med denna berättelsen: Jag har hållit händelsen wärd Eder kunskap, efter jag känner Edert omdöme. Mitt ändamål dermed har i synnerhet warit, at meddela et witnesbörd derom, huru oförsigtigt en Auctor handlar emot sig sielf och den Sak han drifwer och söker få befrämjad, när han, i tanka at hafwa til at gjöra med skumögda och swagsinte, griper för wida omkring sig, och under hwarjehanda smycken, som i sig sielfiva icke annat äro, än papperswärk, icke wäijar at opponera sig emot den uppå Nationelle Interesset grundade Auctoritet, som sammanfogat en Stats allmänna hushållning, och då han bjuder til at göra wåld uppå de band, med hwilka den til hopa hålles.

Dock har jag allenast wid förbigåendet welat hafwa detta nämt, på det Min Herre måtte desto mera gifwa agt uppå det sammanhang, som ter sig emellan de af Auctor föreslagne medlen til Rikets uphjelpande, och den af honom påstådde orsaken til Rikets wanmagt. Sedan han aldraförst påstått, at Rikets sanna Lycksalighet skall endast och allena deruppå bero, at alla förut öflige Oeconomie och Politie Inrättningar warda uphäfne, och Chinesiske i stället antagne; har han omsider lagt hela skulden til Rikets olyckelige omständigheter uppå Product-Placatet, och gifwit det samma namn af Källan til Rikets Wanmagt.

Min Herre finner wäl, at Auctor härutinnan gjordt et litet språng på sidan; Men det har säkert icke skedt utan af nödtwång; Ty at komma ifrån Chinas Lustgårdar, directe in uppå Swänska Product-Placatet, kunde annars icke låta sig göra. Låt oss derföre spara all öfwerflödig granskning, och endast med tålamod och kallsinnighet betragta Auctors skäl i sielfwa saken; Man lärer derutaf snart kunna formärka, antingen nit för det allmänna bästa, eller någon annan bi-orsak wist honom på Product-Placatet, och tillika förmått honom at publice opponera emot Rikets fördel af denna oeconomiske författning.

Den som skall kunna tjäna det Allmänna med råd och Förslager, måste icke allenast äga et särdeles uplyst och genomträngande förstånd, utan ock därjämte wara upwäckt därtil af en oskrymtad kärlek til Fäderneslandet: Sådane egenskaper fordras ej mindre hos den, som tiltror sig kunna wisa fel och misstag uti en eller flere allmänna Hushålls Författningar, som af Högsta Magten redan blifwit pröfwade och gillade. Han bör wara owäldug och skild ifrån fördomar och falska intryck. Han bör wara wiss på sin tanka, och wissheten grundad på rediga begrep och grundelig kännedom af den Sak, hwarom han skrifwer eller talar. Han bör därföre icke understå sig at bruka det Allmänna til en Täckemantel för tysta afsigter, som mera öfwerensstämma med dess antingen egenkärlek at wilja synas och behaga på någon sida, eller egennytta af wänskap, muto och winning. Och aldraminst anstår honom, at wrånga, wrida och illa uttyda hwad han icke wäl förstår eller will begripa, när det icke faller i hans smak. Hwarföre ock anständig- och beskedelighet är en sådan person mycket af nöden, så at han icke i otid tadlar och kommer på skam får det han klandrat utan skäl; eller wänder något före som icke äger grund, eller flyter af sielfwa saken, utan har sitt uphof ifrån andre och särskildte orsaker.

Wid igenomläsandet af Auctors afhandling om Product-Placatet, har i synnerhet wäckt min upmärksamhet, at Auctor, innan han dragit an något enda skäl såsom bewis för sig, anwänt, så mycken onyttig möda, at förut kunna sätta en elak färg på sielfwa Författningen.

I hwad afsigt sådant kunde hafwa skedt, lämnar jag därhän: Jag will icke förhasta mig i mitt omdöme, särdeles som man ändå altid kan wara säker däruppå, at den som emot sanningen talar, förråder sig sielf, och at den, som förgiftar en annans wattn, hafwer ondt i sinnet.

Men låtom oss likwäl se efter, om Auctor haft någon anledning til de hårda omdömen och bittra utlåtelser, som han yttrat, rörande Product-Placatet.

Till den ändan bör man draga fram alla Auctors utlåtelser, och ställa dem upp emot de wid Product-Placatets utfärdande wärkeligen förelupne omständigheter: Man torde därigenom bäst få se, huru dess omdömen med sanningen kunna bestå eller icke.

Dess egne ord äro följande: „På hwad sätt Product-Placatet blef utwärkadt, och NB. huru lagligen därmed tilgått, bör för hwar Swänsk Man icke wara fördolt.„ Om Auctor härigenom icke directe påstått, at olagligheter därwid förelupit; så har han åtminstone gifwit en okunnog Läsare full anledning til en sådan mistanka. Widare säger han: „Borgar-Ståndet hade wid 1723 års Riksdag genom Memorial til de öfrige Respective Stånden, lagt omöjeligheten af detta Förslags wärkställande med onekeliga skäl för Riksens Ständers ögon, tillika med de olyckelige följder, som NB. af en sådan Författning woro oundwikelige.„ Denne mening är åter så tilskapad, lika som Borgare-Ståndet warit aldeles emot Product-Placatet. Ytterligare läses: „War upmärksam min läsare, så får du rättnu igen claven til Product-Placatets utfärdande. Det woro ju Kongl. Collegierne, som styrkte Ständerne dertil, men NB. Borgare-Ståndet protesterade däremot; och då man ej war i stånd at få handelen i detta nät„ (som Auctor nu behagat kalla Product-Placatet) „straxt insnärd, bragte man dock saken under Kongl. Maj:ts afgörande, som NB. tycktes känna igen spelet, då han med bot och answar förbjuder Kongl. Collegium at förhasta sig. Hwad hände? Bemälte Collegium inkom, oagtadt alt detta, straxt året därpå med betänkande om wåra Fartygs tilräckelighet, fast än Städerne för et år tilbaka sågo dem ej förstå til en tredjedels utförande af wåre Waror och inskaffande af wåre behof; hwarpå Placatet utan uppehåll utfärdades.„ Sidst tillägger han: „Mån icke afsigten war af Borgare-Ståndet rätt uträknad? Tag dig möda at läsa dess betänkande, det lönar wäl mödan. Hwem kunde befara något, då saken med sådan åtwarning blef öfwerlämnad i så höga och rena händer? Ständernes Fullmägtige märkte wäl, at NB. det samma skulle bringa handelen innom få Personer, och at man i synnerhet lurade på Salt och Spannemåls prisen; men det halp intet; Saken fick en stark förgyllning.„ Hwilka alla utlåtelser och omdömen nog tydeligen leda därhän, som skulle icke allenast Riksens Höglofl. Ständer hafwa ansedt Product-Placatet såsom skadeligt för Riket, utan som skulle äfwen samma Placat hafwa blifwit genom list utwärkadt, och medelst förledande utfärdadt. Det kommer fördenskull däruppå an, om Auctor antingen följdt eller gjordt wåld uppå sanningen: Och därefter bör han dömas.

De wigtige skäl och orsaker, som föranlåtit Höga wederbörande, at genom denna Författning söka uphjelpa Rikets Handel och Sjöfart, går jag, tils widare förbi: Jag will först jämföra Auctors nyss uprepade utlåtelser emot de wid Product-Placatets utwärkan- och utfärdande förelupne omständigheter; Och då förekommer aldraförst Kongl. Cancellie- Bergs- och Commerce-Collegiernes, hos Riksens Höglofl. Ständer, wid 1723 års Riksdag ingifne betänkande, såsom hwarmed Auctor begynner. Och därnäst de öfrige Handlingar, som Auctor åberopat. Jag har dem allesammans mig wäl bekante, och behöfwer altså icke lita på en stympad föreläsning, och ännu mindre låta mig bedragas af någon uttydning, som strider emot deras rätta innehåll; hwilket jag nu i korthet skall berätta.

Sedan Utlänningarne nog länge, och alt ifrån urminnes tiden dragit åt sig Rikets märg och must, dymedelst, at de icke allenast giordt sig den handels winst af Rikets Producter (hwilka de i nästan alla Inrikes Sjöhamnar med fördel uphandlade), som eljest kunnat tilfalla Inbyggarne, så framt Producterne hade med egne Fartyg blifwit utförde; utan ock den båtnad på de utrikes ifrån införde nödige Warorne, som äfwen icke hade gått utu Riket, om icke i brist af egne tilräckelige Fartyg, man warit nödtwungen at taga Warorne utu andra handen, eller at därom tillita Ängelsmän och Hålländare; Icke at förtiga hwad Utlänningarne förtjente på Fragter Swänska Städer emillan: Sedan äfwen för samma orsak skull, de inhemske Skepps- Bygg- och Rederierne omöjeligen kunde komma i det stånd som wederborde; och altså icke eller Rikets Handel och Sjöfart utwidgas och tilwäxa; som ärfarenheten nogsamt wiste; Så, och i om betragtan af den härifrån flytande ständige nationelle förlusten, och den därutaf följande större och större underwigt I Handelen; togo Högbemälte Kongl. Collegier under nogaste öfwerwägande, huru och igenom hwad medel detta säkrast skulle kunna hjelpas och förekommas, och stadnade däröfwer uti den mening, som de uti nyssberörde hos Riksens Ständer ingifne betänkande yttrat, nemligen: „at man dädanefter borde så mycket möjeligit wore, med egne Skiepp och Fartyg utföra Inrikes Producterne, hwar ock en til de orter och ställen, där bästa afsättningen och mästa betalningen kunde erhållas, samt äfwen med samma Fartyg afhämta alle de oss nödige utrikes warorne: Men som detta ansågs at icke kunna ställas i wärket, med mindre utlänningarne blefwo förbudne at hitföra andre än deras egne länders Producter; Så hafwa Kongl. Collegierne hållit före, at et sådant Förbud wore nödigt med första at utfärdas.„

Detta ärende behagade Riksens Ständer remittera til Commerce-Deputationens närmare öfwerseende och utarbetande: Efter öfwerläggning därom, pröfwade Deputationen Kongl. Collegiernes Betänkande wara wäl grundat: Det enda twifwelsmål, som därwid upkom, berodde uppå sielfwa tiden, när det samma, i anseende til den befundne otilräckelige tilgången på egne Skepp och Fartyg, skulle kunna wärkställas. Därutinnan instämde äfwen Borgare-Ståndets til denne Deputation förordnade Ledamöter, som ses af deras wid Auctors Skrift fogade Memorial eller Votum. Långt ifrån at göra någon omöjelighet af detta Förslags wärkställande för ewiga tider, eller at påstå, det sielfwa Författningen skulle medföra någre olyckelige fölgder för Riket, som Auctor säger; Och långt ifrån at anse denne Författning såsom et Nät, hwaruti Handelen skulle insnärjas, eller at utu någon sådan grund däremot protestera, som Auctor äfwen föregifwer; ärkänna de, som orden lyda, „med skyldigaste wördnad, den nit och sorgfällighet, som Högbemälte Collegier om Handelens upkomst och förkofring behagat betyga, äfwen som at de skäl, som Kongl. Collegierne uti Betänkandet andragit, wore mycket Solide, mogne och handgripelige.„ Deras därwid giorde oförgripelige påminnelse, har egenteligen däruti bestått, „at de tilgängelige egne Fartygen då ännu woro för få, at därmed kunna utföra alle Rikets Producter, som ock at afhämta de nödige importerne af Spannemål och Salt.„ I anseende hwartil de hemstält, „huru wida för Kongl. Maj:t och Kronan, samt för hwar Undersåte i gemen skulle wara gagneligit, at NB. innom et eller twå års tid förbiuda Främmande at hitkomma med andre, än deras egne Länders producter.„

Sedermera, och då saken änteligen kom under samtelige Riksens Ständers pröfning, yppades icke eller minsta twifwelsmål därom, det ju et sådant Förbud borde utfärdas; twärt om funno Riksens Höglofl. Ständer det samma högt nödigt, och för Riket hälsosamt, och det utu tredubbel grund: Först, „at det ansenliga Capital, som eljest til Främmande uti Fragter betalas måste,„ (hwilket efter Kongl. Collegiernes upgjorde Calcul årligen bestigit til flere Tunnor Guld) „kunde därigenom blifwa bespardt, och en Rikets behållning, hos Inbyggarne, ej mindre än den winst, som Utlänningarne tilförene hämtat af importerne:„ Därnäst, „at Swänske Skepps-byggeriet och Sjöfarten skulle derigenom mycket understödjas:„ och sidst äfwen därföre, „at Riket såmedelst kunde få ett wälöfwadt och erfarit Sjöfolk;„ hwarom man tilförene, och ditintil nödsakats tillita dyrlegde Utlänningar: „Men som Riket då ännu icke war försedt med så många Skepp och Fartyg, som til Commerciens fulla drifter fordrades; ty höllo Riksens Ständer ej för rådeligit, at et slikt Förbud då genast måtte ske,„ utan skulle, (som Riksens Ständers egne ord rätteligen lyda) därmed hafwes anstånd til dess de Swänske Skeppen blifwit nog tilräckelige. Genom skrifwelse af den 27. Julii 1723. öfwerlämnade därföre Riksens Högloflige Ständer i underdånighet wärkställigheten härutaf til Kongl. Maj:ts Nådige Försorg; hwarefter Kongl. Maj:t uti nådigt Bref af den 31. i samma Månad antyder Dess Commerce-Collegium nyssomrörde Beslut, hwaruti Ständerne stadnat, jämte Nådig befallning, som orden lyda, „at I till wederbörande ställen behörige Ordres, det de efter handen, och så ofta de sig någre sådane Fartyg förskaffa, gifwa Eder sådant tilkänna; Och när I befinnen så många Swänska Fartyg wara at tilgå, som til Commerciens fullkomliga förnödenhet behöfwas; Så hafwen I at berätta och föredraga Oss sådant, då Wi åfwannämde Förbud för de Främmande wela utfärda.„ med mera.

Hwad hände? frågar wår Auctor: Däruppå will jag nu swara, efter som Auctor, ehuru han eljest talat mycket högt, likwäl förtegat och undanstuckit det förnämligaste af händelsen; Jo, det hände, at Riksens Ständers Beslut icke så snart hunnit blifwa allmänt kunnigt, som de kraftigaste anstalter til Skepps-byggerier i flere Rikets Stapelstäder giordes: Det hände, at flere Skepps-warf blefwo inrättade, och at Staplarne på Warfwen ökades öfwer alt, så at innom et år därefter, Riket, både emot Ständernes och Regeringens förmodan, war försedt med et mer än tredubbelt antal af egne Skepp och Fartyg, och däribland Skepp til tredubbelt större drägt efter Lästetalet, än de största tilgängelige Fartygen åren förut, eller under Riksdagen. Sådane Storwärk funna förnuftiga Författningar uträtta, när twehogsenhet och korta begrep, understödde af gammal wana, långt häldre hålla sig mid en Ægyptisk köttgryta, än wälja independance och äta egit bröd.

Kongl. Commerce Collegium hade icke swårt efter säker underrättelse om de nybyggde Fartygens antal och beskaffenhet. Alla desse Skepp och Fartyg måste därstädes anmälas och anteknas. För erhållande af FriBref, war och sådant en nödwändighet. Magistraterne gingo äfwen Collegium tilhanda med nödige underrättelser. Om Hösten år 1724, foretog sig Collegium, at efterse och utröna Swenske Skeppsfartens tilwäxt under då framflutne 14. Månader, och befant, at i stället för 177. stycken större och mindre Fartyg tilsammans, som året förut högst kunde göras räkning uppå, woro redan ifrån Stockholm, Götheborg och Carlscrona 348 stycken stora Fartyg, af 100:de til 300:de Lästers rymd i full fart, som kunde afhämta öfwer Sextio Tusende Tunnor Salt ifrån Spanien och Portugall; Hwarförutan äfwen de färdige mindre Fartygen, som woro under och til 100:de Lästers storlek, och med hwilka det Luneburgiske, Franske och Skotske Saltet kunde införas, fants bestiga til et antal öfwer 300:de stycken.

Den ansenliga styrka, som Swänska Skeppsfarten således innom kortare tid, än man sig förestält, hade wunnit, borde wisserligen anwändas til Rikets fördel. En sådan mängd af Swänska Fartyg kunde äfwen, utan behörigt understöd, icke länge hållas wid magt. All underlåtenhet til befrämjande därutaf, hade altså warit förwitelig: Den hade warit snörrätt stridande emot Riksens Ständers fattade Beslut, och Kongl. Maj:ts, til följe derutaf, utfärdade Nådige befallning. Och som Kongl. Commerce-Collegium wid öfwerwägandet härutaf, som ock, at de Swänske Fartygen då mera funnos nog tilräckelige at därmed kunna afhämta och införa de utrikes nödige warorne, äfwen som at utföra inrikes producterne, så hölt Collegium icke rådeligit, at längre upskjuta den underdåninige Berättelse därom, med hwilken Högbemalte Collegium kort därefter til Kongl. Maj:t inkom och hwarutinnan Collegium i underdånighet hemstält, om icke Kongl. Maj:t skulle i Nåder finna för godt låta utfärda åfwanberörde Förbud, at taga dess början med nästpåföljande årets Sjöfart, hälst och dessförinnan, ännu flere Swänske Fartyg, som woro under byggnad, kunde hinna blifwa segelfärdige: wilket Kongl. Maj:t i Nåder pröfwade så mycket mera skäligt och wälgrundadt, som den af Commerce-Collegium insände underdånige Berättelsen fants wara grundad på en föregången noga undersökning och utfärdades altså samma år den 10 Novembr. det af Auctor så mycket motsagde och aldeles förkastade Product-Placatet.

Hwad tycker min Herre nu om wår Auctors berättelse angående förloppet med Product-Placatets utfärdande? Har han wäl skrifwit sanning, eller har han stympat, wridit och förtytt rätta sammanhanget därutaf? Har han uprigtigt underrättat en okunnig Läsare därom, eller har han sökt förleda honom? Finner Min Herre minsta spår til den af honom föregifne förelupne olagligheten, eller får Min Herre igen den mystiska claven, som Auctor under hwarjehanda nog bittra utlåtelser och myndige omdömen inbillat Läsaren, at hafwa uptäckt? Kan någon nu säga mig hwarifrån Auctor tagit det konstiga Nätet, hwarmed han allarmerar? Hwad det månde wara för en man, som skall bragt Saken under Kongl. Maj:ts afgörande, då man icke warit i stånd at få Handelen i detta Nätet straxt insnärd? Och ändteligen hwad det warit för et Spel, som Auctor säger, at Kongl. Maj:t tyckts känna igen? Hafwa icke Riksens Ständer sielfwe afgiort saken? Hafwa äfwen icke de sielfwe lämnat wärkställigheten däraf til Kongl. Maj:ts Nådige försorg? Och hafwer icke Kongl. Maj:t i anledning därutaf låtit utgå denne Författning? Huru står då til med wår Auctor? Begriper Min Herre honom? Jag ser åtminstone icke annat, än at han fastnat på sitt egit nät; och frågar därföre, om denne för Riket så högt nyttige Författningen kunnat med swartare färgor målas, än Auctor det gjordt? Om Konungens, och Dess Collegiers Höga och berömlige åtgård därwid kunnat mera obefogadt tadlas? Och om mera ogrundat kunnat påstås, at Författningen blifwit emot Ständernes afsigt widtagen, än af denne Auctor skedt? Swaret häruppå lärer lätteligen kunna tagas af hwad til uplysning anfördt blifwit. Men månne wår Auctor icke känt människliga swagheten så wäl, at han wetat och förstått huru behändigt människo-begrepet och eftertankan kan fångas, när man allenast ställer så til, at man kan förut hos Allmänheten fästa mistanka och osmak för den sak man ärnar anfägta och få utu wägen? Och månne Auctor då wågat förmycket, om han eliest icke sedt sig kunna winna medhåll?

Nu til Auctors beskrifning öfwer de olyckor, som skolat omedelbart haft sitt uphof ifrån Product-Placatet, och wara grund-orsaken til Rikets wanmagt.

Ibland de flere af Auctor upräknade, sätter han i första rummet såsom en olycklig påfölgd af samma Placat: „at Holländare och Ängelsmän på en gång stängdes utu Farten til Swerige med andre än deras Lands Producter.„ Detta war wiserligen ingen olycka. Afsigten med Product-Placatet war ju ingen annan: Product-Placatet gick ju helt och hållit därpå ut: det war ju således en nödwändighet at så skulle ske, om eljest den med Product-Placatet afsedde förmån för Riket skulle kunna winnas. Huru har då Auctor kunnat göra til en påföljd af Saken, hwad icke annat är än sielfwa saken? Man kan ju icke bewisa något med det, som bör bewisas: Och huru skulle wäl då wid någon rimlighet kunna sägas, at första påföljden af Product-Placatets wärkställande, warit den, at samma Placat blef wärkstäldt? Om Auctor icke i afseende at kunna upräkna desto flere påföljder, warit nödträngd, at göra denne til den första; Så kunde han icke ursäktas för en så uppenbar petitio principii.

Den andra för wårt Allmänna beklagelige påföljden säger Auctor hafwa warit den, „at Ängelsman och Holländare blefwo genom Product-Placatet bragte at sälja sine Waror dyrare, för at få Fragten genom dyrheten betalt.„ Men huru swagt är icke detta inkastet? Jag will icke ens nyttja det skålet, at detta är en blott sagen, utan understöd af bewis, huru i sielfwa wärket sig förhållit: Jag ställer allenast desse Frågor däremot, hwad som hindrade, sedan wi förskaffat oss egne tilräckelige Fartyg, at sielfwe afhämta Warorne ifrån Holland och Engeland, så wäl som Ängelsmannen och Holländarne Järnet härifrån med sine Fartyg? Hwad nödwändighet, om desse omåtteligen stegrat sina hit införda Waror, at wi just därföre skulle warit twungne at rikta dem med wår skada? Eller om ock, så warit, som likwäl aldrig kan bewisas, eller någonsin blifwa rimmeligit, at desse skolat kunna twinga oss, at i den proportion betala deras införde waror dyrare, at de uppå dem allena wunnit lika mycket, som de förut förtjänt tilsamman med Fragten på Saltet. Om i sådan händelse, säger jag, dock icke kommit på et ut, i anseende til den nationelle förlusten, antingen wi betalt ett lika stort Capital i Fragt för flere eller för färre af Utlänningen införde waror? Således har ändå icke Product-Placatet orsakat någon större utgift för Riket, än tilförene. Men skulle då ingen ting kunnat uträttas med egne Fartyg, til inskaffande af wåre behof? Eller afhämtades med wåre månge Fartyg icke annat än Salt? Hwad är altså detta Auctors inkast, om icke en lös gissning, utan grund och sammanhang? Dit war just Product-Placatet, som kunde tygla Utlänningens dyra priser: Det war just det samma, som kunde twinga honom til lindrige Frakter. Förut war det icke swårt för Utlänningarne at prässa os; ty wi woro nödtwungne at tillita dem: I den förlägenhet wi i brist af egne tilräckelige Fartyg tilförene woro, kunde äfwen Utlänningarne sätta hwad wärde och pris dem lyste uppå wåra Exporter och taxera de oss nödige importerne så högt som dem behagade. Sedermera gick det icke så lätt an: Product-Placatet hade kommit emillan, och satt oss i stånd at kunna afskudda oss detta oket. Ett ok, hwarifrån Konung GUSTAF ADOLPH redan i sin tid sökte hjelpa Fäderneslandet, ehuru Nationens tröghet at lämna gamla wanan, giorde Dess bemödande förgäfwes. Den öma klagan Han däröfwer yttrat uti Privilegierne för det år 1625. inrättade General-Handels Compagniet, utmärker Rikets då warande bekymmersamma belägenhet; Konunga-Riket Swerige, säger han, „har intil thenna dag mist och warit förutan alla thesse förtälde profit och fördelar, alt förthy, at thess Inbyggjare hafwa intet welat det som owanligt är, wåga, utan hållet sig innom sine Bommar, och i så måtto them främmande och utländske tilfälle gifwit at taga sig maten ifrån munnen, the ther warorne här i Landet för lätt och godt köp inköpt och thet hit införde gods på thet dyraste sålt hafwa, och ther Swänske Män likwäl (GUDi lof) icke allenast så god lägenhet hafwa til köphandel, til at bruka Sjön, som något annat Folk uti Europa, hafwa kan.„

På denna tiden fants för wisso icke något Product-Placat. Hwarföre blef då Riket så utmärgladt af Utlänningarne? Är då detta den lycksalige tiden, som Auctor far efter, eller syftar på med Inkasten emot Product-Placatet? eller är detta de lyckelige förmåner, som Riket förlorat igenom Product-Placatet?

Märk! Auctor tillägger ännu och för det tredje, „at äfwen wåre Skepp för Product-Placatets skull, skolat igenom Holländarnes Retorsions Stadga af år 1725 blifwit stötte utu den profitable Fragthandelen (som han kallar) på deras Colonier.„ Och detta skall efter dess föregifwande hafwa warit en ej mindre olycka för Riket. Om sådant kunde wara Auctors alfware, så skulle jag gärna förnimma, hwarföre då icke Holländarne förut sielfwe nyttjade Fragthandelen på sine Colonier, efter den säges hafwa warit profitabel? och äfwen hwarföre de häldre drefwo handel och Sjöfart på Swerige? Månne icke derföre, at den sednare warit för Holländarne mera fördelagtig än den förra? eller har man större anledning at tro det Holländarne blott af höflighet afstått til oss den förra, ehuru den warit mera lönande än den sednare? Men då frågas åter, om wi kunnat göra oss någon förmån af samma höflighet? Ägde wi så många öfwerlopps Skepp och Fartyg, som dertil fordrades? Eller uti hwilken belägenhet woro wi, i anseende til Handel och Sjöfart, innan Product-Placatet påtänktes? Wåre egne Fartyg woro, som redan bewist blifwit, icke ens tilräckelige at dermed införskaffa tredjedelen af wåre nödige behof och ännu mindre at dermed utföra wåre Producter: Utlänningarne besörgde om bägge delarne, och seglade i öfrigit på Fragter Swänske Städer emellan, hwartil de inhemske Fartygen äfwen woro otilräckelige. Huru skulle wi då med wåre få Fartyg kunna löpa på Fragter til Utrikes hamnar och aflägse orter? Hwad är då för profit, som Riket skall förlorat genom Holländarnes Retorsions Placat? Är wäl samma Placat annat an et ojäfwagtigt wedermäle af Holländarnes misnöje öfwer mistningen af den ansenlige båtnad, som de tilförene wunnit med Rikets depence? Och är äfwen samma deras missnöje annat än et öfwertygande bewis deruppå, at Product-Placatet warit och är för Riket högst nödwändigt? Har icke all den winst, som således gått dem utu händerne, blifwit behållen innom Riket? Och wittnar icke deras mindre åhåga at segla på egne Colonier, än på Swerige, at samma winst warit större, än den de med Fragter på Colonierna kunnat förtjäna? Huru har då inhemsk man kunnat skrifwa så utlänskt emot Rikets sanskylliga Interesse? Den enfaldigaste kan ju härutaf påtaga, at Auctor felat och förgått sig.

Och huru beslår han sig icke sielf uti de följande 4:de och 5:te momenterne, ehuru de samma hufwudsakeligen icke annat innehålla, än hwad redan blifwit sagt uti det 1:sta och 2:dra. Han börjar det 4:de momentet med berättelse, „huru Utlänningarne igenom Product-Placatet hindrades, at til den myckenhet, som förr, besöka wåra Hamnar, efter de ej fingo lof at assortera sig med andre, än deras egit Lands-Producter:„ Därpå har jag redan swarat och bewist, at sådant både borde ske, som ock, at Rikets fördel derunder berodde. Sedan åberopar han „Swänska Fartygens otilräckelighet wid 1723 års Riksdag för egit behof:„ Icke desto mindre har han förut i 3:dje momentet påstått, at wi med fördel kunnat segla på Fragter för Holländsk räkning, och beskrifwit såsom en beklagelig följd af Product-Placatet, at wåre Skepp blifwit stötte utu samma Frackthandel. Är icke detta en uppenbar Contradiction? Kan det wäl rimma sig, at utan tilräckelige Fartyg för egne behof, likwäl kunna segla på Fragter för Främmande? Widare, och til förswarande af Utlänningarnes obehindrade Segelfart på Swerige, säger han, „at Holländarne kunna löpa hit för lindrigare Fragt än wi sielfwe:„ Men hwarföre hafwa då icke Holländarne häldre sielfwe seglat på sine Colonier, än de befragtat Swänske Fartyg, efter som de Swänske Fragterne skola falla dyrare än deras? Hänger det icke wäl tilhopa? Låt dock för en stund så wara, at Holländarne kunna löpa hit for lindrigare Fragter; Det står ändock i wida fältet, om de derföre skulle wilja, eller någonsin welat. Men om de ock skulle både kunna och wilja, så frågas likwäl om sådant någonsin kan eller bör blifwa skäl för Swänske Män, at icke sätta sig uti all möjelig independance, då ingen ting hindrar, med mindre wi sielfwe kunna behålla all den winst, som eljest skulle tilfalla Utlänningen? At tänka och döma annorlunda, kan icke wara nationelt. Hafwe wi haft så liten känning af de ansenlige Penninge-summor, som genom wår egen efterlåtenhet gått utu Riket til de främmande, at wi icke längre komma ihog Rikets derigenom förswagade wilkor? Behöfwa wi ännu mera öfwertygelse derom, med wår skada? Eller är Rikets närwarande tilstånd sådant, at wi kunna dela wår förmåga med andre Stater, utan afsaknad?

Härigenom förfaller altså Auctors öfrige Theoretiske Problem angående Warors och Fragters olika förhållande, i anseende til dyrheten relative emot et större eller mindre antal af Exporteurer, äfwen som all bewisande wärkan af dess i 5:te momentet gjorde inkast; Ty änskönt ock Holländarne skolat åtnöjas med halfwa Fragten för Saltet, som han säger; Så är dock oemotsägeligit, at den samma gått utu Riket, i stället at nu mera hela Fragt-omkostningen kan besparas. Bör man icke unna Fäderneslandet denne fördelen? Eller är det mera nationelt at öfwertala sine Landsmän derifrån, och inbilla dem, at en större sällhet ligger deruti, at så wäl hädanefter som innan man wiste utaf något Product-Placat, wara utlänningens Skattdragare? Hwarföre bjuder man då til at förleda den enfaldiga med det bättre köp, som skall fås af utlänningen? Styrkan drages ju ifrån Riket, fastän det ock skulle ske småningom och efter handen.

Således kan Product-Placatets nytta och nödwändighet för Riket af ingen uplyst Medborgare widare ställas i fråga. Det tål ingen motsägelse, utan at röja dens tungomål, som deremot talar eller skrifwer. Man må dölja sig under hwad täckemantel man behagar; Så blir dock den samma för gles til betäckning af en så öppendagad sanning. Alla slutsatser, som dragas ifrån en origtig grund, blifwa lika dess primum mobile. När principen är falsk hwarutur argumenteras, hwad bewisa då argumenterne? När Product-Placatet oförnekeligen, och efter alla både Theoretiske och Practiske reglor är en både nödig och nyttig hushålls-författning, så måste nödwändigt den principen wara origtig, som dömer den at wara skadelig; och så måste äfwen alla de skäl och bewis, som förmenas kunna styrka en sådan sats, gå utom saken och icke äga wärkelig grund.

Jag har derföre äfwen så litet kunnat få någon öfwertygelse af de skäl, med hwilka Auctor änteligen sökt bewisa, „at ock Product-Placatet skall hafwa warit en wärkande orsak til den sedermera och tid efter annan försporde dyrheten, på de nödige importerne, Salt och Spannemål.„

Af de särskildte Kongl. Resolutioner uppå Allmogens Almänna Beswär wid åtskillige Riksdagar, som Auctor åberopat, finnes wäl, at dyrhet och stundom brist på Salt och Spannemål blifwit öfwerklagad; Men icke någon den minsta anledning, at sådant warit en omedelbar följd eller wärkan af Product-Placatet. Auctor hafwer wäl bjudit til at tyda, förklara och lämpa högstberörde Kongl. Resolutioner så, at dess föregifwande åtmistone skulle kunna få någon sannolikhet; til hwilken ända han äfwen på et och annat ställe, wridit orden och meningarne, utu deras rätta ställning; som här nedan skall wisas: Men wid påseendet med opartiska ögon, ter sig et helt annat sammanhang.

Ifrån år 1724 då Product-Placatet utfärdades, intil år 1734 förmärktes icke någon klagan, hwarken öfwer dyrhet eller brist på Saltet, och icke förr än år 1741 på Spannemålen. Wid 1731 års Riksdag hördes altså icke minsta sådan klagan angående Saltet, som Auctor foregifwit, hwarken af Allmogen, eller något annat Stånd. Det war allena Allmogen i Finska Skären, som supplicerade för wissa utlänningar, som foro til Finland efter Finska waror, at dem kunde tillåtas, i stället för Ballast, at hämta Salt til de Finska Städerne. Til denne ansökning hade denne Allmoge twifwels utan blifwvit förmådd af samma utlänningar; Ty at ansökningen icke blifwit beledsagad med skäl för brist eller dyrhet på Salt, wisar 45 §. uti Kungl. Resolutionen deröfwer. Men wid påföljande Riksdagen år 1734 beswärade Allmogen sig för första gången öfwer någon stegring i Saltpriset. Hwarefter och intil 1741 års Riksdag någre sådane Beswär icke förspordes. Warandes utan grund af Auctor föregifwit, at Swänska Städerne wid 1739 års Riksdag i samma ämne sig beswärat. Se 24 §. uti Kongl. Resolutionen af den 12 April samma år, som Auctor äfwen för sig åberopat.

Egenteliga uphofwet och orsaken til den af Allmogen wid 1734 och 1741 års Riksdagar öfwerklagade stegring i Saltpriset, är likwäl mera bekant, än at Auctor skulle kunna inbilla någon, at Product-Placatet wållat samma stegring. Man wet at Allmogen merendels hos Minut-handlande upköpte sine behof af Salt uti mindre partier til half och fierdedels tunna, och oftast til et eller annat Lispund i sänder. Desse Minut-Handlande togo wid sådan minut-försälgning någon större avance af Allmogen, (fast den på små partier icke kunde märkas) än i proportion af hwad Saltet i deras hand efter inköpet rätteligen bordt gälla wid återförsäljning. Således kom Saltet at stå Almogen högre i priset, än det i Tunnetalet kostade, och därföre kunde obtineras. Och därigenom bragtes Allmogen omsider til åfwanberörde Beswär öfwer stegring i Saltpriset. Hwarföre icke eller något annat Stånd på samma tid däröfwer beswärat.

Man trodde wäl i början, at skulden war de Handlandes, som låto Saltet utifrån inkomma; Men änteligen fick man märka, at Minut-handlarne warit de samme, som til thet mästa stegrat Saltpriset för Allmogen: Hwaröfwer Kongl. Maj:t uti Brefwet til Öfwer-Ståthållaren och Lands-Höfdingarne af den 5. October 1741. utlåtit sig med dessa orden, „at som NB. förfarenheten wist, det minut-Handlarne äro de, som mästa anledningen hafwa at stegra denna wahra, förmedelst det, at de sälja Saltet uti ganska små partier då icke märkes, huru mycket det är stegradt; så skulle wederbörande hålla noga hand däröfwer, at priset på Salt i minut, icke måtte otilbörligen blifwa stegradt.„

För öfrigit, och när härjämte considereras, hwad wärkan, till hågon mera dyrhet på denne Wahra, de år 1741. ännu påstående Krigs oroligheter kummat medföra, lärer lätteligen kunna finnas, hwad Auctors myckna rop om fördärfweliga, och i Salthandelen rådande monopolier will betyda, äfwen som dess häftiga anfall uppå Product-Placatet. At han likwäl sielf måste hafwa haft en helt annan öfwertygelse, kan nogsamt därutaf märkas, at han til beskönjande af samma dess föregifwande, betjänt sig af wetterlig osanning, i det han ändrat och förwändt tydeliga innehållet af 55. och 56. §§. uti Kongl. Resolutionen på Allmogens Allmänna Beswär af den 10. September 1743. Han säger, „Ty som Saltet war i få händer, steg waran, och nöden blef så stor, at Kongl. Maj:t uti samma höga Resolution måste widgå, at Allmogen råkat i ett utblottadt tilstånd, samt at dyrheten därpå onaturligen tiltagit, och därföre ej kunde hjelpas utan något inbrott uti Product-Placatet.„ Däremot wisar högstberörde Resolution med tydeligaste ord, at den nöd, som i 55. §. omtalas, icke härrört af någon dyrhet, eller af någon brist på Salt, utan af en långlig misswäxt; äfwen som at samma nöd icke sträckt sig til Allmogen i gemen, utan endast til Jämtelands och Härjedalens Allmoge. Orden lyda: „I behjertande NB. af Jämtelands och Härjedalens Allmoges, igenom en långlig misswäxt utiråkade utblottade tilstånd, tillåtes, at bemälte Allmoge til nästa Riksdag må tullfritt från Norrige få införa Salt, Sill och andre Fiskwaror, men NB. å Spannemålen ständigt njuta Tullfrihet, enär den gäller öfwer 18. daler Kopp:mt Tunnan.„ Är icke detta et nog tillräckeligit bewis därom, at Auctor upsåteligen och emot bättre öfwertygelse missbrukat denne §. Til öfwerflöd, wittnar äfwen 42. §. uti Kongl. Resolutionen på Allmogens Allmänna Beswär af den 21. Januarii 1748. härutinnan emot honom. Men hwarföre skrifwer då Auctor så myndigt och positivt, när han icke kan umbära biträde af osanningen?

Änteligen har ock Auctor sökt leda ifrån Product-Placatet orsaken til den dyrhet och brist på Saltet, som åren 1761. och 1762. förspordes, dock utan at kunna wisa något sannolikt skäl därtil. Och ehurawäl rätta och förnämligaste orsaken lärer böra tilskrifwas så wäl de alt ifrån år 1756. fortsatte krigsrörelser uti nästan hela Europa, hwaruti äfwen detta Riket til någon del war inwekladt, som Rikets under samma tid mycket förswagade representative mynt, samt därifrån följande och mer och mer öfwerhanden tagne oredor uti penninge- och Wäxel-rörelsen: Så will jag dock medgifwa, at äfwen någon egennyttighet hos de Handlande kunnat cooperera: Men hwad skulle wäl därifrån kunna bewisas i anseende til Product-Placatet? Egennyttighet och winnings lystnad har ju i alla tider wist sig så wäl hos utrikes, som Inrikes Köpmän: Den har således ingen gemenskap med Product-Placatet; Ty om sådant kunde äga någon grund, så skulle den hos Swänske Handlande, hwad utöfningen angår, icke wara äldre än Product-Placatet; Wågar wäl någon förswara den satsen? Den hörer altså til missbruket: men missbruket kan åter icke uphäfwa det rätta bruket: Därföre kan icke eller Product-Placatet uphöra at wara för Riket nyttigt och angeläget. Dessutan har man tilräckelig öfwertygelse därom at de största egennyttigheter til Rikets skada öfwats af Utländske Handlande långt förut, och innan man ens wågade tänka på Förbud däremot. Och altså kan det ingalunda wara Product-Placatet, som orsakat sagde dyrhet och brist på Saltet; hwilket med ojäfagtige bewis än widare skall styrkas, sedan jag fått tala några ord med Auctor angående Spannemåls bristen och dyrheten, som inföll år 1741. hwilken han äfwen debiterat Product-Placatet.

Auctor anförer, at oftanämde Placat hade därpå en bedröfwelig wärkan, och at den snart hade blifwit mången Swänsk Mans död: Til bewis därom, åberopar han Kongl. Påbudet af den 12 Februarii 1741. som tilstäder Utländske, så wäl som Inhemske, at med Främmande Fartyg, på wiss föreskrifwen tid, införa Spannemål, til Finnland och Swerige; Hwilket tilstånd blifwit förlängdt och warat til Januarii Månad är 1747. Men månne Auctor härigenom bewist hwad han bordt bewisa? Jag twiflar därom; och det så mycket mera, som jag funnit, huru Auctor, här åfwanföre, utan åtskilnad uttydt alt hwad han öfwerkommit, på Product Placatet: Han torde til äfwentyrs ännu bruka samma methode.

Följande trenne Frågor kunna utreda twifwelsmålet: Den första, „Hwarföre under den samfälte 15 åra tiden, som framlupit emillan åren 1724. och 1740., någon sådan dyrhet och brist på Spannemål icke wist sig, som Auctor nu påstått wara en bedröfwelig wärckan af Förbudet emot utlänningarnes fria Segelfart på Swerige? Den andra, Om bristen och dyrheten hade warit en wärkan af berörde Förbud; Hwarföre då icke samma brist och dyrhet uphörde, sedan Förbudet ifrån den 12 Februarii 1741. till all dess wärkan hwilade? eller, hwarföre då, hela Fem åren därefter, både bristen och dyrheten ännu warade, och mera til- än aftog som styrkes af Kongl. Maj:ts den 11 Junii 1746. utgångne Warning emot en obillig stegring i priset på mjöl och Spannemål? Och den tredje, Hwarföre ifrån Februarii Månads början år 1747, då Förbudet åter sattes i dess fulla wärkan, bristen och dyrheten afstadnade, och Spannemåls priset efter handen så nedfäldes, at Riksens Ständer, wid 1752. års Riksdag funno sig föranlåtne at widtaga nödig Författning til Inrikes Spannemålens bibehållande i ett någorlunda ståligt pris, så at Landtmannen skulle kunna finna sin utkomst, och dess möda och arbete belönt. med mera?„ Se 11 §. uti samma Riksdags Beslut.

Jag hoppas at ett förnuftigt Swar på desse Frågorne, skall kunna tilräckeligen freda Product-Placatet ifrån Auctors ogrundade klander; Hwarwid förtjenar upmärksamhet, at Auctor äfwen ifrån denne Författning sökt hänleda den stegring å Spannemålen, som omröres i Kongl. Patentet af den 11 Junii 1746. där likwäl samma Författning då redan uti hela 5. års tid till all dess wärkan hwilat. Man kan döma därifrån til Auctors wälmening, eller ock trångmål om bewis.

Eljes behöfwa wi icke widlöftigt söka efter rätta orsakerne til meranämde brist och dyrhet; De äro oss närmare, än at wi därom skulle kunna misstaga oss. Och huru skulle wäl någon kunna inbilla oss, at Product-Placatet warit därtil wållande, så länge wi ännu komma ihog de swåra misswäxt-åren, med hwilka ej allenast detta Rikets Inbyggare, utan och flera Europæiske Nationer, nästan på en och samma tid ifrån år 1739. blefwo hemsökte; och så länge det lika olyckeliga som kostsamma Kriget med Ryssland, som börjades år 1741, och warade til och med åt 1743, icke gått ur minnet til glömska. Misswäxt och Krig äro Försynens skickelser til straff öfwer ett Land och Folk, som mennisko magt och förstånd förgäfwes emotstår: Huru skulle därföre någon Författning kunna uttänkas, stadgas och utfärdas, som icke blefwo för swag och otilräckelig at afwärja dess påfölgder: Hwarföre har då icke Auctor medgifwit, hwad aldrig bör eller kan nekas? Hwarföre fäster han sig endast och enkannerligen wid en extraordinaire händelse, och gör därutaf ett blindt allarm? Nöden har ju ingen Lag: Dock följer ingalunda därutaf, at Lagen i och för sig sielf icke kan wara god, fast dess wärkan någon tid måste hwila: Ett sådant inkast til Lagens förklening wore ju snöpeligit. Tillämpningen gör sig sielf, och lemnar icke rum för twifwelsmål, så snart man känner orsakerne til den åren 1740. och 1741. infallne Spannemåls bristen.

Tilgången på Spannemål hade tilförne, under hela den tiden Product-Placatet blifwit efterlefwadt, warit jämn, tilräckelig, ja öfwerflödig; sådan war den ock intil och med år 1739. Ej märktes minsta brist, och ännu mindre dyrhet. Man kan lätteligen föreställa sig hurudant tilståndet war, då Ridderskapet och Adelen wid 1738 års Riksdag beswärade sig öfwer wanpris på inrikes Spannemålen, och sökte förbud emot införselen af Säd ifrån främmande Orter: Kongl. Resolutionen däröfwer af den 8 Junii 1739. uti 12. §. lyder sålunda: „Angående wanpris på Inrikes Spannemålen; Så håller wäl Kongl. Maj:t betänkeligit, at för den orsak förbjuda all införsel af Säd ifrån främmande Orter, men wil dock draga försorg, at sådane Författningar blifwa gjorde, hwarigenom priset på inrikes Spannemålen, til Landtmannens bättre utkomst, i det görligaste må befrämjas.„ Hwad hände? Inom kortare tid än ett år därefter, hade missnöjet öfwer det låga Spannemålspriset förbytt sig uti en allmän klagan öfwer både brist och dyrhet på denne lifsförnödenhet. I stället för den förra ömnogheten och det goda köpet, blef tilgången nu så knapp, och priset så dyrt, at Kongl. Maj:t i Junii Månad år 1740. nödsakades låta utgå, öfwer hela Riket, det strängaste Förbud emot Brännewins brännande af all slags Spannemål.

En så hastig och bedröfwelig förändring kunde då så mycket mindre tilskrifwas de Handlande, eller någon deras igenom Product-Placatet främjade egennyttige sammansättning til prisets stegrande, som förra årens ömnige tilgång och låga pris nu talade til deras förswar: Det hade nyligen förut blifwit räknadt dem til last, at Inrikes Spannemålen hade råkat i wanpris, och det hade äfwen därföre snart blifwit dem betagit, at widare få införa Säd ifrån främmande Orter, om icke Kongl. Maj:t hållit sådant betänkeligit.

Den som äger minsta eftertanka och owäldughet, måste ju medgifwa och härutaf finna, at man icke utan at göra wåld på sanningen, kan leda den omedelbart däruppå infallne bristen och dyrheten ifrån Product-Placatet; Ty om så hade warit, så hade ju Spannemålen året förut, snarare skolat stegras, än falla i wanpris; då hade äfwen mindre tilgång blifwit utifrån införskaffad. Den tiden skulle likwäl komma, som nu gör wår Auctor utmärkt. Så går det, når man enwisas i sin föresatts: Skäl gälla då mindre än intet. Man dömer efter det begrep man gjort sig, innan man undersökt Sakernas orsak och sammanhang. Man afsäger Domen i sina tankar, och sedan wil man hwarken höra eller antaga något skäl. Med ett ord: Man afgör förut och innan Saken ropas fram, huru den skal se ut och wara beskaffad; Den första tankan lägger sedan grunden för den sista; och skälen blifwa därefter lämpade.

Jag skulle icke nämna ett ord, om wår Auctor med någon enda sannolik omständighet kunnat styrka den Satsen han drifwer, nemligen, at skadelige och til stegring bidragande monopolier, skola wara ifrån Product-Placatet aldeles oskiljagtige, och altså äfwen denne Författning hufwudorsaken til 1740 och 1741. års brist och dyrhet på Spannemål; men han är ju icke i stånd at wisa någon den ringaste sådan wärkan därutaf ifrån år 1724. til och med år 1739. Alt ditintil hade det ju haft en aldeles contrair wärkan; äfwen så ifrån år 1747, när det åter sattes uti full wärkställighet. Åter, och under de 6 åren samma Författning hwilade, finner man, at både bristen och dyrheten utan uppehåll continuerat: År 1739. gafs Köpmännen skuld för Spannemålens wanpris; nu åter för 1741. års dyrhet. Är det wäl möjeligit, at kunna förena så stridige Satser? Jag begriper därföre icke, hwad som bragt Auctor til så mycken ifwer emot Product-Placatet: Icke kan Fäderneslandet wara betjent med misstag och ett ogrundadt nit: Om ock sanningen därigenom på någon tid skulle kunna tryckas neder, hwad ära, at hafwa warit ett medel därtil? Sanningen har ju den art, at den likafult förr eller sednare söker igen sin rätt, och blottställer sin motsägare.

Går man med tankarne något längre tilbaka, och wänder dem uppå de Tidehwarf, då icke allenast Utlänningarnes Segelfart på Swerige war fri och obehindrad; utan då man äfwen på lika sätt, som wår Auctor, räknade deras ömniga besök uti nästan alla Sjöhamnarne, för en särdeles förmån och winning; Så torde man, i betragtan af de särskildte sig företeende omständigheter, som igenom en långlig ärfarenhet blifwit styrkte och beseglade, komma på sådane spår, som leda til en ännu närmare öfwertygelse därom, at Product-Placatet warit en ibland de hälsosammaste och nödigaste Hushålls-Författningar, som blifwit här i Riket widtagne; äfwen som at Riket icke warit så mycket beswäradt af brist och dyrhet på Salt och Spannemål, sedan samma Författning utkom, som oftast tilförene.

Uti Konung Gustaf Den I:stas tid hade man ännu icke tilfälle at skylla på Förbud emot Utlänningarnes Segelfart och Handelsfriheter: Så många Sjöstäder i Riket, så många Hamnar och Handels-platser woro för dem öpna; De saknade icke någon enda af alla de fördelar, som Auctor omrört och påstått, at de in til denna dag bordt obehindrat få åtnjuta. Med Handelen i Riket war ock då til alla delar så bestält, som Auctor ytterligare beskrifwit egenskapen af en rättskaffens och för Riket nyttig Handel. Salt och Spannemål, jämte flere nödige behof, förde de med sine Fartyg Oss tilhanda; Och Landets Producter afhämtade de på lika sätt. Wi behöfde icke sörja mera för det förra, än för det sednare. Handelen war så aldeles fri och otwungen, som den efter Auctors mening och önskan kunde wara. Denne Handels friheten gick äfwen så långt, at Tyske Städernes Handlande foro in uti Landet och Upstäderne, och öfwade sine Handels-speculationer, som ses af 1524. års Kongl. Bref, hwarigenom samma nog öfwerflödiga Handels-frihet blef för första gången dem betagen; Orden lyda: Thärutöfwer skall ingen Tysker Köpman fara uti Landet eller Upstäderne och bruka sin Köpslagan, Städerne till förläggilse &c. &c. Detta war wäl icke någon särdeles behagelig wärkan af de Främmandes Handelsfrihet: Men låtom oß kasta ögonen på det öfriga.

Efter wi just träffat på ett Tidehwarf, då Conjuncturerne Handelen warit aldeles lika med dem, som Auctor ansett för de lyckeligaste, och det så owilkorligen, at han äfwen utu twenne grunder sökt bewisa en sådan Sats; ehuru han likwäl förut medgifwer, at samma Sats är stridande både emot Nationens, och nästan hela Europas tankesätt: Så lönar mödan, at göra sig underrättad om de förmåner, som under då warande förträffelige Handels Conjuncturer tilflutit Riket och dess Inbyggare: Man winner därigenom samma wisshet och öfwertygelse, som eljes icke utan nya, och, torde hända nog äfwentyrliga försök kunde erhållas: Egen eller andras ärfarenhet är altid den säkraste Läromästerinnan.

Huru förhölt sig då aldraförst med Salthandelen, i anseende til hwilken, Auctor i synnerhet lägger sig så mycket ut för Utlänningarnes fria Segelfart på Swerige? Den hade, efter Auctors Handels-Systeme, oförnekeligen bordt wara uti största Flor. Om någon tid ömnoghet och öfwerflödig tilgång bordt finnas i Riket på denna nödtorfs-wara; Om ock någonsin Salt för godt köp bordt wara til fångs; så måste det wisserligen hafwa warit på denna tiden. Brist och dyrhet däruppå, hade, under en så widsträckt Handelsfrihet för Utlänningarne, aldrig bordt kunna existera. Men hwarifrån kommer då den bedröfweliga klagan, som Konung Gustaf Den I:sta förer, då Han uti Brefwet, af år 1524. utbrister i desse orden: „Käre wänner, Wi förmodom, at eder wäl witterligit är, huru Wi efter Wåre ytterste förmåge hafwom Oss winlagt, at all Handel här i Riket måtte komma på en god och redelig stadge, både på the waror, som här falle innan Riket, så ock om Salt, Kläde, Humble och alle andre Warur, som utaf fremmande Landt och Städer här införes i Riket, - Så kunne I wäl förmärkja, at thet icke Wår försummelse är eller warit hafwer? Gud känne, at Wi hafwe ingen försummelse laget i then motthe. - - At NB. Salthet så dyrt är här i Riket, kunne I wäl gisse, at thet Wår skuld icke warit hafwer.„ - - Man lärer icke kunna påstå, at denne klagan warit ogrundad och utan anledning: Eljes gälde året förut i Stockholm, ett Lisspund Salt lika mycket, som en Tunna Krampe Sill.

At bristen och dyrheten därmed icke uphörde, utan snarare tiltog, oansedt både med Holländare och andre Främmande blef betingadt, angående så wäl Salt som Spannemål, synes nog tydeligen af följande införde mening i Wästerås Recess af år 1527. Orden lyda: „Och förwites Hans Nåde dyr tid på Salt, Kläde, Korn, Råg &c. Lika som han wår Gud, eller som thet wore alt i hans magt, hafwer dock H. N. förhandlat med the Hollender och andre omliggande Land och Städer, at the skulle sökja thette Land med Salt, Kläde, &c. Och ropas dock icke dess mindre på H. N. om oköpen och dyr tid.„ At äfwen denne store Regenten, för sådan orsak skull, på alt gjörligit sätt upmuntrade sine Undersåtare, at sjelfwe winlägga sig om Handel och Sjöfart; Därom witnar den Handels-Stadga, som han därefter, och i början af år 1546. utgaf, hwilken ibland annat förmår, „at Köpman, som brukade Seglation, skulle för all ting hit införa så mycket Salt och Humbla, at den menige Man efter nödtorften måtte blifwa försörgd; och at de äfwen skulle hämta desse nödtorftige Waror i de Land och Städer, som andre Främmande dem hämtade, NB. på det de icke igenom så månge händer gå måtte och fördyrkade blifwa.„ Härwid förtjenar at jämföra Mandatet om Köphandelen af den 4 April samma år, hwarutinnan Konungen först omrörer den swåra dyra tid och stora oskickelighet i Köpmanshandelen, som NB. i lång tid, (icke några år allena) uti dess Konunga-Rike warit hade, och igenom hwilken Rikets Inbyggare fast betungade och beswärade blifwit, och åter därnäst ganska ömt beklagar, „at samma dyra tid hade dess rätta ursprung af Rikets egne Undersåtares och Inbyggares oskickelige handlingar, försummelse och otrifwenhet, samt at de icke welat lyda och hörsamma Konungens med flere gode Mäns råd, utan fast snarare warit benägne at låta bedraga och förföra sig af onde och arge menniskors ingift och inblåst, som dem med lögn och bedrägerie på all skada och fördärf gärna föra wille„ som orden lyda. Härutaf lärer och någorlunda kunna slutas til Rikets då warande belägenhet, och den fördel Thy tilflutit, igenom de Främmandes obehindrade Segelfart och Handelsfriheter.

Konung Gustaf, som icke utan största bekymmer förnam, Huru Riket alt mer och mera utblottades igenom utlänningarnes ockrande Handel med Rikets Inbyggare, trodde wäl, at desse 2:ne Författningar skulle kunna uträtta något däremot, men förgäfwes. De Swänske seglade icke desto mindre med sine Fartyg til de Tyske Städerne; hwilka för ringa wärde uphandlade Inrikes Producterne, och däremot höllo sine waror uti ganska högt pris; som ses af Kongl. Brefwet, dat. den 31 Jan. 1550; hwilket Bref Konungen börjar med önskan: „at Undersåtarne dock ena reso wille betänka deras egen nytta och wälfärd, och Dess nådigste wälmening,„ samt därhos påminner, „at det icke wore for Riket rådeligit eller nyttigt, at besöka de Lybske, för de utlänska warors upsättning, och de inrikes warornes wanpris, efter som Rikets nödtorfter wäl med bättre köp, i de Orter, tädan de Lybske selfwe deras waror hämta måste, kunde blifwa införde af första, och icke, som därtil skedt, af både den fjerde och femte handen &c. &c.„ Olyckeliga Tidehwarf! Då så hälsosamma råd och påminnelser slogos i wädret.

Härwid påminner jag mig huru illa underrättad Auctor warit, då han påstått, at Konung Guftafs Förbud af år 1527. emot Lybeckarnes besök uti wisse inrikes Hamnar, skal hafwa warit en orsak til Silfwermyntets utströmande utu Riket, hwarom skal förmälas uti Riksdags Beslutet i Örebro af den 24 Januarii 1540. Detta föregifwande är så mycket mera ogrundadt, som alla omständigheter tilsammans tagne, wittna, at orsaken därtil egenteligen warit, dels misstroende för det nya, af Konung Gustaf slagne, myntet, dels ock okunnoghet om myntets rätta wärde, och dess förhållande emot det Danska. Därtil bidrog wäl mycket, at de Swänske blifwit wane wid det Danska myntet, som under och någon tid efter Kong Christierns tid warit gängse i Riket; men så wäcktes dock misstroendet aldramäst igenom ett den tiden utkommit ryckte, at det nya myntet blifwit nedsatt, eller til skrot och korn sämre gjordt, än det förut gångbara. Det Swänska Silfwermyntet blef altså räknadt efter det Danska; och uti Handel och wandel hystes nästan mera förtroende för de Danske penningarne; hwarföre äfwen de Swänske oftast wäxlade til sig Danske penningar emot det Swänska Silfwermyntet, med ringa agio. Til Dannemark och de Tyske Städerne betaltes för de utrikes warorne, merendels lika många af de gode penningarne, som förut af de sämre, eller Danske; Hwaraf inom kort tid hände, at icke allenast utrikes warorne föllo ganska dyra emot tilförene, i jämförelse med det bättre och sämre myntet; utan at ock inrikes Producterne började stiga och gälla långt mera inom och uti sjelfwa Riket, än af Utlänningen därföre betaltes: Därigenom förlorades på en gång, den lilla jämwigt i Handelswägen med Utlänningarne, som Riket eljes någon längre tid torde kunnat uppehålla. Och på sådant sätt strömade Silfwermyntet den tiden utu Riket, men ingalunda för någon felande Handelsfrihet för Lybeckarne, hwilkas ocker i Handelen med de Swänske, ännu war för Riket nog känbar och skadelig. Uti Bref til Söfverin Küll, dat. den 23. Nov. 1538. utlåter sig Konungen öfwer nämde dyrhet på utrikes warorne, äfwen som angående Danska myntet, på följande sätt: „Wi kunne icke annat förmärkja, än at Lödisse borgare sättja all deras köp efter som warorne gå och gälla i Danmark och Norrige - - The besinna icke eller therhos, hwilket fördärf weligit mynt ther wankar, och än myntadt blifwer i Danmark: The wonde ther icke mere om, än när the kunna få en mark örtugar wåre penningar, eller ock för Ett markstycke, 2. marker Danska penningar, eller så mycket i warorne, så tyckes them, at the hafwa giort en god Köpenskap; och för then arma winning skull, at the förmena sig för 1. markstycke Wårt mynt, wore the tilfreds, at the förde här utaf Landet och inåt Danmark, alt thet mynt här finnes i Riket: Wi hafwe därföre låtit probera det Danske mynt, och funnit uti sanning, at en marker Danske penningar, äro icke bättre uti theras wärde emot Wårt mynt här i Riket, än til 2. Rundstycker; Så kan tu wäl sjelf tänka, hwilken winning the hafwa på thet the föra ut myntet, som är, at the tappa alla hälftena, när de föreslå deras köpenskap, til 2. marker Danska penningar för ett markstycke. Och med en sådan theres oskickelige handtering, göra the Oss och menige Riket en swår och dråpelig skada. - - Dock hwar the kunde så gifwa Wårt mynt ut i Dannemark och Norrige, at the finge en mark Danske för hwarje Twå Wåre Rundstycker, så wore thet en ting för sig, at them staddes handla med myntet.„

Häraf ser man, huru Auctor misstagit sig, eller ock förtydt fölgderne af det ganska hälsosamma Förbudet, rörande Lybeckarne: Men ännu tydeligare af Kongl. Patentet, som den 15 Januarii 1539. utfärdades, angående Swänska myntet och dess wanwördning; hwaruti Konung Gustaf, ibland annat, sig således yttrar: „Wi kunna fördenskull icke annat besinna, än at sådane dyra tid och oskälig Köpenskap kommer mäst therutaf, at Wåre Köpmän här i Riket förstå sig icke sjelfwe, huru godt Wårt mynt är, och blifwa fördenskull af Främmande Köpmän utrikes, platt i den måtton beswekne och förrådde; komma the til thesse, då räknas dem 1. mark Lybske til så god, som 2. marker örtugar, där han dock aldrig i sanning gör skäl före - -. Och NB. efter Wåre egne Köpmän icke weta eller besinna kunna, huru godt Wårt mynt är, så äro the ock tilfreds, huru the gifwat ut här i Landet för warorne, och fördenskull stiga warorne i thet högsta upp yttermera, än the någon tid i förlidna tiden hår i Riket gullit hafwa, eller NB. än utrikes gälla kunna, förty at the i Tyske Städerne eller annorstädes willja icke gifwa mera för warorne, än the tilförene och af ålder hafwa wane warit, som man ser för ögonen, at när här köpes en Läst Järn i Landet för 40 marker örtugar, eller til äfwentyrs dyrare, då få the icke mera i Städerne„ (de Tyske nemligen) „än til 30. eller 36. marker igen, och så med all annan köpenskap här i Riket wankar. Och the waror the tå få in i Riket igen, ther skole the hempta all deres winnig utaf, och kommer så til det sidste, thärhän, at utländes tappa the på the waror the föra, och fördenskull skola the ju söka all deres winnig här af oss inbördes, menige Rikets Inbyggjare til ingen ringa skada och beswäring - -.„

Således har det äfwen mislyckats för Auctor wid utletandet af de orsaker, som wållat Silfwermyntets utförsel af Riket: Besynnerligast är, at han så Systematice eller grundeligen argumenterat sig til en grundorigtig consequence af den nyttige och angelägne Författning, hwarigenom Konung Gustaf tyglat Lybeckarnes tiltagsenhet. Men se wäl efter, om han därföre icke sedermera fortfarit at argumentera utu samma grund, och i stöd af detta förmente oomkullstötelige skälet, änteligen talat rätt högt, och i den tonen, „at det icke woro wärdt at anföra flere exempel? At han twistade, det någon skulle kunna därmed öfwertygas, at tro annat, än han hört från barndomen: Och at det skal stöta emot wår tids smak och tänkesätt; Äfwen som det aldrig går i Båtsmannens hufwud, at Jorden går, och Solen står stilla,„ som dess ord lyda. Hwilka alla myndighets skäl, tillika med det utsökta exemplet af Båtsmannen, bewisa så litet i Saken, at de i frid må gå tilbaka, och såsom en Auctors egen enskildta tilhörighet blifwa honom förbehållne.

Alltså ser ännu ganska slätt ut, med Rikets och dess fordna Inbyggares förmåner, af den utlänningarne öpen lämnade Segelfarten och Handelsfriheten. Huru lyckelige de sedermera warit, därom felar icke eller tilräckelige prof och wedermälen. Man kan icke utan rörelse läsa Konung Johan Den III:djes Bref, af den 11. Januarii 1577. Hwaruti Han betygat Dess stora missnöje däröfwer, „at mästadelen af de Köpmän,„ som orden lyda, „hwilka af och til uti Wårt Konunga Rike drage och handle, upköpe icke allenast the warur, som Wi hafwe til Wårt egit behof förbjuda låtit, utan ock the gemene warur, thermed Wåre Undersåter uti Städerne kunde theris handel och wandel med driswe. Och ther the icke sjelfwe sådane warur bekomme kunne, förhandle igenom deras gift och gåfwor med Wåre Undersåter, som på Landsbygden bo -„. Detta war dock icke den enda olägenheten. Wi finna af det kort därefter utfärdade Patentet emot Handelens missbruk, Konungens myckna bekymmer äfwen däröfwer, „at icke allenast Borgarne i Städerne, utan ock Undersåtarne öfwer hela Riket, utblottades igenom Handelen med de Främmande härstädes liggande Köpmän, i thy,„ som Dess ord lyda, „the stägre och dyrke theras Gods, och sättje thet Borgerne i händer, som the sjelfwe wele; - -„ Hwarföre ock Konungen igenom Mandat til Borgerskapet i Städerne af år 1583, förklarat sig icke gärna se, „det Hans Undersåtare i Städerne skola lita til Tyske Städerne om Salt och andre waror.„ Ett tecken, at Riket äfwen då ansenligen förlorade igenom utlänningarnes Handelsfriheter.

De medel och utwägar, som sedermera, och efter Konung Johans tid blifwit widtagne af Konung Carl Den IX:de, i ändamål, at därigenom dels kunna afwärja Rikets ytterligare fördärf och skada, dels ock at kunna återhämta, hwad redan i Handelen med Utlänningarne war förloradt; gifwa ej mindre begrep om Rikets, i den tiden bekymmersamma omständigheter. Det war denne kloke Regenten, som wiste nödwändigheten af en Nederlags Plats uti Riket, och som utnämde Stockholm, såsom närmast, och därtil lägligast; jämte tilstyrkande, at alle Städer i Riket, så mycket möjeligit wara kunde, måtte hafwa deras handel och wandel dit, och ingen annorstädes, och at Stockholms Inbyggjare sedan skulle med Skepp och Seglass söka deras handel och näring öfwer hela werlden. Men huru otilräckelig dess omsorg likwäl warit, at kunna förekomma utlänningarnes ocker och skadeliga Handels-Operationer, ses nogsamt af den Handels-Ordinantie, som Konung Gustaf Adolph lät utfärda den 12 Octobris 1617, samt Puncterne om Handelen, af den 16. Decembris 1619.; Hwarutaf, ibland annat, inhämtas at alle Städerne i Riket, på denna tiden „warit så aldeles utblottade på Skepp och Sjöfaret Folk, at Konungen blifwit föranlåten begära, det Städerne, eller Borgerskapet wille meddela Honom deras betänkande, angående genom hwad medel de förmente, at så wäl utländskt Sjöfarit folk skulle kunna lockas in i Riket, och det Swänska folket åter wänjas til Sjön, som ock huruledes någre store och små Skepp af Borgerskapet kunde sammanfås,„ som orden lyda, och sedan brukas til Handelens förkofring, och Rikets försäkring. War det icke ömkeligit? Så nära hade Utlänningarne nu hunnit undergräfwa Rikets Handel och Sjöfart; Och föga fattades, at ju hela Riket hade stupat i wanmagt; Ty icke nog, at Sjöfarten war så aldeles förswagad; Riket war äfwen utblottadt på penningar; och penninge-bristen så stor, at Köpmannen woro utu stånd at bedrifwa någon handel. Den ringa handel, som ännu idkades, gick på förbytning, wara emot wara, hwarwid Riket ständigt förlorade, af orsaker, som redan omrörde blifwit. Städerne woro föga annat, än öde; Ty Handel och andre nyttige Näringar befordrade icke rörelsen. Alt Gods, rätt och ogjordt, säger Konung Gustaf Adolph, uti 3:dje puncten, föres af Riket, och det som mycket wärre de, sedan det är tilarbetadt utländes, föres det åter hit in tilbaka igen, en part uti Tredubbel, Fyre, Fem, ja Tjugudubbelt pris. Kunde wäl Rikets belägenhet wara mera bekymmersam, mera tryckande, mera bedröfwelig? Hwem går i borgen, at icke Riket skulle råka i samma wåda genom de medel, som förut haft så skadelig wärkan? Skulle det wara rådeligit, at för den gamla, om icke medfödde affectionen för Utlänningarne, ännu en gång fresta på hwad Riket kunde tåla?

Huru i öfrigit förhållit sig med Salthandelen uti Konung Gustaf Adolphs tid, ses af Placatet under den 28. April 1628, som wisar, at Konungen, för den alt mer och mer tiltagande dyrheten skull, omsider blifwit föranlåten, at taga hela Salthandelen under Dess Egen höga inspection, såsom ett regale; warmed likwäl föga eller alsintet kunde uträttas, af orsak, at Saltet ändå måste hämtas ifrån andra handen, och til största delen ifrån de Tyske Städerne. Jämför Placatet af den 18 April 1629, hwarigenom Salthandelen åter lämnades fri så wäl för Främmande, som Inhemske.

Konung Gustaf Adolphs tidiga, och icke tilfyllest beklaganswärda dödsfall, gjorde, at dess mogna insigt, drift och otrötteliga bemödande för Hushållningens uphjelpan och förbättrande i Riket, icke handt i grunden bota alla bristerne: Undersåtarnes fattade smak för den Utlänske dependencen, samt motwilja och tröghet, att ändra gamla Hushållnings sättet, gjorde dock i synnerhet Dess myckna omsorg frucktlös: Altså innehade Utlänningarne ännu sitt fria Spel: De Handelsfriheter, som Auctor påstår wara rätta grunderne til Rikets trefnad och sällhet, därutaf woro de uti sa fullkomlig besittning, som de skäligen kunde önska. Jag tycker därföre, at denne trefnad och sällheten någon gång skolat wisa sig: Men Drottning Christina hade näppeligen trädt til Regeringen efter sin Högtsalige Herr Fader, förrän Hon äfwen, högst bekymrad öfwer Rikets skada, igenom den fördärfweliga Handelen, som af Främmande öfwades med Undersåtarnes största känning och förlust, är omtänkt på utwägar til hämmande därutaf: Dess ord, uti Placatet af den 9. Januarii 1636, bära wittne därom, och lyda, som följer: Efter Wi spörje och förnimme, huruledes Handelen och Köpenskapen hos Wåre Undersåter och Borgere mycket förminskas och aftager, alle Inländske warur komma i wanwyrdning, men alle utländske warur (och altså äfwen Saltet), som införes i Riket, stiga NB. dageligen opp, icke utan Undersåtarnes uti alle Stånd, store beswär och afsaknat uti theres redelige näring: Så och på thet at fördelen af then handel och köpenstap, som drifwes, måtte komma och blifwa hos Wåre trogne Undersåtare - (Ett klart bewis, at Utlänningarne ännu togo musten); Therföre hafwe Wi &c. &c.

Igenom de Författningar, som uti Konung Gustaf Adolphs och Drottning Christinæ tid blefwo widtagne, kom wäl Swänska Handelen och Sjöfarten sig åter litet före igen; men dock så otilräckeligen, at Utlänningarne icke desto mindre woro i stånd at kunna både blottställa Riket, utom de nödigaste utrikes behofwen, och altså äfwen at föreskrifwa hwad pris, wilkor och friheter i Handelen, dem syntes fördelagtigast. Til förekommande af brist på Salt, nödsakades Konung Carl Gustaf, at 1659. efterlåta, at alle de Köpmän, af hwilken Nation de ock woro, som wille införa Salt i Riket, skulle därföre uti Tull icke mera ärlägga, än Dess egne Undersåtare, äfwen som at alle de Främmande Skepp, hwaruppå Salt infördes, skulle njuta samma frihet, som de Swänske Fartygen. I sådant afseende tilstadde Han äfwen de Swänske Handlande, at få införskrifwa Salt på Ängelske Skepp, och att samma Skepp skulle åtnjuta Swänske frie Skepps wilkor. Men oagtadt alle desse friheter och förmåner, måste Riket nu, som tilförene, sakna nödig tilgång på detta nödtorfs behofwet, och blef år 1666, bristen och tillika dyrheten så stor och märkelig, at Konung Carl Den XI:te til så mycken mera befordran af Salt-införselen, fant sig föranlåten, att helt och hållit uphäfwa Tullen på alt Polniskt och Lüneburgiskt Salt, som på detta året skulle införskrifwas och införas. Detta hade dock icke bättre wärkan, än at Konungen, äfwen det påföljande året måste förspörja, at det höga priset på Saltet ännu påstod, som ses af Kongl. Brefwet til Commerce-Collegium, dat. den 21 Maji 1667. Hwad anstalt sedermera blifwit fogad til befrämjande af Saltets tilräckeliga införsel, samt prisets moderation kan inhämtas af Kongl. Brefwen af den 16 Nov. samma år, och 28 Februarii 1671, äfwen som af Förordningen dat. den 13 Junii 1691. Men åter, och hwad wärkan sådant haft, af Kongl. Maj:ts Swar på Riksens Råds skrifwelse, angående Saltpriset, dat. den 1. October 1674, samt Kongl. Resolutionen på Allmogens Allmänna Beswär, öfwer Saltstegringen, dat. den 22. Decembr. 1697.

Här ser man således uti ett kort begrep, alle de förmåner, fom Riket wunnit igenom Utlänningarnes obehindrade Segelfart och Handelsfriheter. Är wäl därföre möjeligit, at någon skulle kunna inbilla Oss en framdeles större lycksalighet därutaf? När öfwer 200de års försök och ärfarenhet talar däremot, och lägger enom ojäfagtiga bewis i händerne om Rikets därigenom utiråkade förlägenhet och mer än bekymmersamma omständigheter; gifwes då någon anledning, at bygga uppå sådane argumenter, som icke annat äro, än gissningar och tankespel, så snart de neka de sanningar, som ärfarenheten gjort ofelbara. Man finner af hwad anmärkt blifwit, huru nära Riket flera resor warit utblottadt på mynt; huru nära dess Handel och Sjöfart ruinerad; huru nära Städerne ödelagde; huru nära alla handteringar och näringar förswagade; och ändteligen huru nära hela Riket warit at stupa i fördärf: Och åter däremot, huru ringa biträde utlänningarne gjort Riket med nödtorfts behofwen, när de icke sedt sig däruppå kunna förtjena en omåttelig winning; huru de dyrkat och stegrat sine egne waror, men tiltwingat sig Rikets Producter for ringa wärde; Huru, äfwen hwad Saltet angår, de ofta blottstält Riket utom nödig tilgång däruppå, och däremillan (oansedt alle sig tiltwingade förmåner, dels med lindring eller ock full befrielse ifrån Tullen, och dels med hel- och halffriheten på sine Skepp) ständigt dyrkat och stegrat Saltet, menige Man och Riket til skada och ömaste känning; och ändteligen, huru, igenom de utwägar och tilfällen de haft, at göra sig mästare af Rikets mynt och redbarheter, de dragit styrkan ifrån Riket, så, at Swänske Män, under en tid af mer än 200:de år, icke mägtadt utreda så många Skepp och Fartyg, som deras förnödenhet kräfde, och hwarmedelst de hade kunnat blifwa i stånd at sjelfwe ifrån första handen afhämta sine behof, och afskudda den dyra och kostsamma dependancen hos de främmande. At wara om alt detta underrättad, och icke desto mindre påstå, och äfwen bjuda til, at fästa hos sine Landsmän den tankan, at Product-Placatet, hwarigenom likwäl Riket omsider öfwerwunnit alle desse swårigheter, är och warit en onyttig och för Riket skadelig Författning, som upphäfwas bör; Det är i mitt sinne ett steg, hwartil jag aldrig kunnat föreställa mig, at någon Swänsk Man skulle kunna förmås.

Hwad kan då warit orsaken, at ofwanämde Auctor offenteligen illa uttytt denna härliga Författningen? Månne han warit därtil drifwen af nit för det Allmänna bästa? Det torde wäl wara möjeligit; Jag will icke wara enwis: Men om så wore, hwarföre har då Auctor wändt, wridit och förtydt ord och meningar uti åtskillige af honom åberopade Handlingar, Resolutioner och Förordningar, twärt emot deras tydeliga innehåll och sammanhang, som här åfwan blifwit bewist, och således skrifwit, hwad han wetat ej sant wara? Jag håller före, at Sanningen och en god Sak icke behöfwer, eller tiltränger sådane förswarsmedel; Och därföre har jag swårt wid at utleta Auctors afsigter.

Af de påminnelser, som han widfogat, rörande en uti sistledne Martii Månad utkommen Skrift, under namn af Oförgripelige Tankar om Fem nya Stapelstäders inrättande i Rikets Norra Provincer, tycker jag likwäl mig hafwa anledning at sluta, det Auctor egenteligen i afseende på desse Städerne, och så wida Stapelfriheten (den han äfwen på det högsta förfäktat,) skulle af Riksens Högloflige Ständer bewiljas, warit angelägen om, at få Product-Placatet utu wägen. Och ligger Auctor där bakföre gömd, så finner jag snart igen honom. Skulle ock med den sökte Stapelfriheten hufwud afsigten wara, at främja Utlänningarnes fria Segelfart, på sätt, som tilförene; Då tilstår jag, at jag snart måste komma på helt andra tankar, än jag tilförene warit om nyttan eller skadan för Riket af flere Stapelstäders inrättande i Norra Provincerne.

I och för sig sjelf har den Norrländska Sjöfarten til Utrikes Orter aldrig warit Riket nyttig, utan twärt on befunnits för både det enskylta och allmänna skadelig; och det i flera afseenden: Huru ännu mera förderfwelig och äfwentyrlig för nationele Interesset skulle icke samma Sjöfart, eller Stapelfriheten för nyssberörde Norrländske Städer, blifwa, om den nödige Controllen, igenom Product-Placatet tillika skulle upphäfwas? Bewis deruppå fela icke. Til uphjelpande af Rikets förfallna Handel och Sjöfart, hade Konung Gustaf Adolph igenom 1614. års Handels och Seglations-Ordning, efterlåtit, at utom Städerne Öregrund, Helsingforss, Björneborg, Borgo och Ekenäs, skulle äfwen de Fyra Norrländske Städerne Hudvigsvall, Hernösand, Ulaborg och Wasa på någon tid få segla til Utrikes Orter med sine Fartyg: Men huru slog wäl denna Seglationen ut? Därmed lyckades icke bättre, än at Utlänningarne hämtade där winsten utaf, och Kronan förlorade uti fina Inkomster, som bestyrkes med Drottning Christinæ öma klagan däröfwer uti Ingressen til 1636 års Seglations-Ordning, uti hwilken Hon tillika yttrat följande omdöme öfwer den Norrländske Seglationen, med desse ord: „Särdeles befinnes, at then Seglation, the Städer som liggja Norr om Stockholm och Åbo, bruka Utländes, litet gagnar Wåre Städer och Land, men helt fördärfwar Wåre förnämste Städer, som Riket hafwer at lita på; Förorsakar allehanda underslef och flärd i Tullarne, och gifwer Oss thess förutan NB. intet ringa eftertänkjande„ &c. &c. Tilser man ännu närmare, hwad som i synnerhet orsakat Henne detta bekymmer, och sysslosatt Hennes höga eftertanka, så finner man af näst föregående mening, det orsaken egenteligen warit, „at Utläningarne då på någon tid begynt at bruka och nyttja den Norrländske Seglationen,„ som orden lyda: Hon insåg nogsamt påföljderne därutaf, och at sådant skulle i längden bidraga, ej allenast til känbar skada för Riket, utan ock til Undersåtarnes i de större Städerne oskäliga förfång; Förra tidernas erfarenhet witnade, huru Utlänningarne altid drifwit Handelen med Rikets Inbyggare så, at de förre fått båtnaden och winsten, men de sednare skadan och förlusten. „De Lybske äro därigenom Herrar, och wåre Undersåtare icke annat, än deras trälar och tjänare;„ äro Konung GUSTAF Den I:stas egna ord, uti Kongl. Brefwet, af år 1550. Til förekommande hwaraf Hennes Kongl. Maj:t äfwen fant för godt, att genom Högstberörde Seglations-Ordning, icke allenast förbjuda, „det ingen Främmande, af hwad Nation den ock wore, skulle understå sig, at dädanefter segla med något Gods på någon Stad, Hamn eller Ort, som ligger Norr om Stockholm och Åbo, på Västra eller Östra sidan, Åland och Botn: utan ock at icke någon af de Städer, som liggja på Wästre eller Östre sidan nordan om Stockholm och Åbo, skulle drista at segla med deras Skepp och Gods Utrikes.„

Således kan man utan swårighet begripa, hwarföre Auctor funnit sig så mycket incommoderad af Product-Placatet. För min del är jag nu mera nästan öfwertygad därom, at han hwarken är Ängelsman eller Holländare, ehuru sannolikt det eljes ser ut, och ehuru både Ängelsman och Holländare icke kunna annat än öfwerensstämma men honom uti principen, i anseende, nemligen, til deras därunder beroende Interesse. Nu ser jag ock ganska tydeligen, hwarföre han så ouphörligen yrkat, at Utlänningar, som segla på Sverige, böra få assortera sig med flere, än egit Lands Producter, och hwarföre han satt en så behagelig målning däruppå. Exemplet af Chinesen, som aldrig skal längta, at sjelf få utskeppa sina waror til Europa, om han ock wore i stånd därtil, stötte mig wäl i början; men nu märker jag äfwen, hwarthän det syftar, och huru altsammans concentrerar i den puncten, nemligen, at Norrländske Städerne med första, och så snart frågan om Stapelfriheten efter önskan skulle blifwa afgjord, måtte, på gamla wiset, få besök af Främmandes Fartyg i sine Hamnar, på det berörde Städer, af den kära Utlänningens hand häldre, än af Medborgarens, kunde få hämta sine behof af Utländske waror, och äfwen til Främmande få aflåta de waror och Producter, som torde häldre unnas dem, än Inhemske Handlande, och egne Medborgare.

Auctors hela deduction tyckes wisa detta så tydeligen, at man därutaf omöjeligen kan sluta til något annat därom, sedan man kommit på spåren, och funnit, huru han sammanletat Utlänningarnes högtförfäktade Handelsfriheter och oinskränkte Segelfart här i Riket, med den lika högt påyrkade Stapelrättigheten för ännu flere Städer i Norra Provincerne, än tilförene: wilka bägge ideer, äro så aldeles emot hwarannan stridande, at de omöjeligen kunna twingas tilsammans, utan at revoltera hela Auctors Handelss-Systeme: De confundera äfwen alla de skäl och bewis, med hwilka han sökt styrka hwarthera af desse Satserna särskilt, eller hwar och en för sig. Det ena argumentet består och wederlägger det andra, och ändteligen tilhopasmälte, kunna icke annorlunda uplösas, än at hwart och ett lika fullt behåller dess stridiga wäsende emot det andra, och alla sunda och rediga begrep måste under operationen sitta emillan. Til exempel: När Auctor strider emot Product-Placatet, och sysslosätter sig med at deducera Rikets fördel af Utlänningarnes obehindrade Segelfart, så andrager han skäl, som löpa in uppå at bewisa onödigheten af Swänska Sjöfarten: Han tager först anledning af Konung GUSTAF Den I:stas Förbud emot Lybeckernes besök med sine Skepp uti andre, än Sjöhamnarne; och wisar såsom en olyckelig påföljd däraf, at Swänskt folk, som eljes kunnat tilwärka waror, måste sedan blifwa Sjömän, och altså Arbetarnes antal hemma i Landet minskas. Strax därpå anförer han exempel af Chinesen, til bewis därpå, huru skadeligit det skal wara för en Stat, at sjelf utskeppa sine waror och Producter; Huru warorne därigenom måste falla i wanpris; och huru Chinesen, äfwen för den orsaken skull, at han tillåter Främmande afhämta sina waror, skal wara Folk- waro- och penningerik, då Wi med wåre månge Skepp äro på all ting utblottade. Men då han åter kommer at yttra sine tankar wid de påminnelser, som blifwit gjorde emot Fem Nya Stapelstäders inrättande i Rikets Norra Provincer; Så förswarar han äfwen med lika god mine, at Swänska Skeppsfarten ännu mera bör utvidgas, och det på flere ställen i Riket, än hit intil. I stället at han nyss förut sökt öfwertyga oss om den skada Riket skall lidit i Konung GUSTAF Den I:stas tid därigenom, at en hop Arbetare, för den utwidgade Seglationens skull, måste blifwa Sjömän; så söker han nu at bewisa den härliga frugt och nytta, som skulle tilflyta det Allmänna, om ock de i fråga stäldte Norrländske Städerne fingo utreda Skepp med egit Sjöfolk, til utrikes Orter; Och ändteligen den Satsen, at det skall wara skadeligit för en Stat, at sjelf utskeppa sine waror, den dödar och qwäfwer han äfwen i och med det samma, utan widare betänkande. Stöter icke detta all förnuftig öfwerläggnings-kraft och all redig slutkonst? Jag nekar icke, at om uti en hjerna kunde rymmas twenne krafter, som owillkorligen emot hwarannan nekade och jakade utu en och samma principe, at då, säger jag, så olika och stridige meningar och Satser skulle tillika och på en gång kunna förfäktas, ehuruwäl, där desse bägge krafterna arbeta lika starkt och med full jämwigt, omöjeligen kan blifwa någon säkrare decision, än den, som med mindre möda igenom Tärningekast kunde winnas: Jag håller ock före, at Pyrrhonister och Enthusiaster aldrig hade warit til, så framt de icke arbetat med dubbla tankekrafter. Om altså Auctors förra mening skulle äga någon grund, så måste, efter alla sunda begrep, den sednare wara falsk, och så twärt om; Wore och grunden til bägge Satserne origtig (hwilket jag lämnar til min Herres egit ompröfwande,) så strider icke desto mindre emot alla förnuftiga reglor, at kunna förena nekande och jakande satsen uti ett och samma hufwudmål. Låt Oss, til exempel, taga Auctors sednare påstående för godt, at Norrländske Städerne böra utu den grund förses med Stapelfrihet, at styrkan af Rikets Handel, och det därifrån flytande Nationele Interesset beror uppå Sjöfartens utwidgande och förstärkning; Men hwar blifwer då det förra påståendet, och alla de skäl, hwarmed han sökt bewisa, det Wi, hwarken med egne Skepp och Fartyg borde utskeppa wåre waror och producter, eller neka Utlänningen at införa wåre behof ifrån Utrikes Orter? Den enfaldigaste måste finna misstag i bägge argumenterne, och at de samma äfwen äro så twärt emot hwarannan satte, at de omöjeligen kunna förenas. Den lärer genast fråga, i anseende til det senare, hwad Wi då skole göra med wåra månge Skepp? Hwartil då månde tjena, at inrätta flere Stapelstäder? Hwarföre då Skeppsfarten bör utwidgas? Huru då skulle gå med Norrländske Städernes Segelfart, til Utrikes Orter? Om wäl utan ändamål Stapelfriheten för berörde Städer blifwit af Auctor yrkad och förfäktad? Eller, om Auctors tanke kunnat wara den at Norrländske Städerne, änskönt de ock wunno den sökte Stapelfriheten, icke skulle befatta sig med Sjöfart til Utrikes Orter, eller sjelfwe utskeppa sina waror, utan allenast betjena sig af samma frihet få widt, at de kunde hålla öpna Hamnar för Främmande? Och hwad swar skulle wäl Auctor kunna gifwa på sådane enfaldige frågor?

Är då icke undrans wärdt, at Swenske Man, som af Historien borde weta hwad ansenlig skada och förlust Riket tilförene lidit igenom den oinskränkta Handel och Segelfart, som Främmande härstädes drifwit och idkat, wågat in för hela Allmänheten påstå och enständigt yrka, at Förbudet deremot warit Källan til Rikets wanmagt? Huru han därutinnan felat och sig förgått, tarfwar wäl icke flere bewis, än redan anmärkte blifwit; Dock bör jag icke förbigå, at til öfwerflöd nämna, Huruledes ett sådant Förbud redan för 100:de år sedan i Ängeland äfwen blifwit nödigt agtadt, och med yttersta stränghet utfärdadt; Hwarom Navigations-Acten af år 1660, är ett ojäfagtigt wedermäle. Om nu samma Förbud, hwilket Ängelsmannen likwäl egenteligen tilskrifwa Handelens och Sjöfartens upkomst och styrka därsammastädes, medfört den skadeliga wärkan, som Auctor föregifmit; Hwarföre har då icke samma Förbud längesedan blifwit afskaffadt, i stället det samma, alt intil denna dag, oförändradt därstädes subsisterar? Ännu har man aldrig hört, at någon wågat bestrida Ängelands förmåner igenom denna Författning; Och ett sådant steg kunde eller icke annat, än misslyckas hos en Nation, som är mera uplyst om sitt sanskyldiga Interesse, än at den häldre skulle unna Handelswinsten på sine waror och Producter, åt Främmande, än egne Landsmän. Ett ej mindre Nationelt tankesätt anstår Swänske Män, och thet så mycket mera, som forntiden öfwertygar, det Wi nog dyrt fått umgälla wår tilgifwenhet för Utlänningarne. Huru hafwe Wi icke warit intagne af fördomar och inbillningar om fördelen af de Främmandes Handel uti wåre Hammar, under det, at de likwäl sugit märgen af Riket? Wåre waror och Producter, som igenom egne Handlande kunnat afsättas på Utrikes Orter, hafwe Wi ju häldre tillåtit Främmande uphandla uti wåra Sjöhamnar för ett ringa wärde. Wi hafwe ju i oförstånd häldre främjat Utlänningarnas Handelsförmåner, än wåre egne Medborgares. Och behöfwe Wi mera öfwertygelse om denna wår oförsigtig- och efterlåtenhet, samt den skada och olycka, Wi därigenom dragit öfwer oss och Riket, än den bedröfweliga klagan Konung GUSTAF Den I:ste, uti Brefwet af den 18 April 1550, yttrat öfwer det hos Rikets Inbyggare, den tiden inritade oskick, i det at de, i tanka om en större winning, häldre unnade sina waror dem Främmande, än egne Medborgare? Dess ord lyda: Förthy thet wore ju fast bättre, att sådant sällskap måtte slätt komma ther ifrån byen, the skulle och med rätte ingenstäds lidne blifwa, som sigh i så måtte på Riigzens förderf beflithe, och besynnerligen the, som genom sådane handlingar heller wele unna The Främmande theras wahrur, än the inländske och theras egne medborgare. Och the samme holle Wi ju icke bättre, än en hop förmummende Förrädere och Boswichter, som Riigzens bäste och fromme förhindre och orsak gifwe till Riigzens schade och förderf, the samma skulle man för ingen dehl lyde.

Jag har äran at förblifwa &c.

---

---