På berget och i dalen (Sehlstedt 1867)

[ 138 ]

På berget och i dalen.

Pastorale.

Undren ej, go vänner! att man stundom tröttnar
På ett unket stadslifs småfnask och bestyr.
Kroppen tärs och slappas, sjelfva själen blöttnar,
Glädjens milda genius från kamraten fyr.
Solen herrligt lyste. I mitt hjerta brann det
En oändlig längtan att se trän och gräs.
”Menskan skapat staden, Gud har skapat landet!”
Ropte jag en dag — och reste bort i chäs.

Samma dag om qvällen såg jag paradiset
Med dess blommors doft och med dess björkars sus.
Och min bostad tog jag, uppå gamla viset
I ett fromt och muntert Komministers-hus.
Hvilken fröjd och ljufhet, då man vet sig lemnat
Tjenstetvångets otyg i en qvalmig stad!
Åtta dagar minst jag här på landet ämnat
Att få skratta godt och vara fri och glad.

Här på berget står jag att min frihet fira,
Solen står i öster strålande och klar.
Men min Gud! der syns ju än Katrinas spira
Ifrån gamla Stockholm, som jag qvittat har.
Sköna kyrktorn! låt i fred och ro mig vara,
Hvarför spejar du så himmelsvidt omkring?

[ 139 ]

Din nyfikenhet gör mig förtretad bara:
Jag har permission, och vill dig ingenting.

Gerna! det var rätt: försvinn i morgondimman!
Jag mig håller till naturens kathedral.
Hit jag kommit just i rätta sångartimman,
Sångarskaran jublar genom skog och dal.
Här naturen mig med glädje öfverhopar,
Jag blott frågar, om man bättre hafva vill:
Se! der ner i dalen presten står och ropar:
”Frukost, frukost, frukost! jag dig super till!”

Bordet dukadt står i lindens svala skugga,
Silfyerbäcken sorlar muntert genom dal'n.
Prestmors läckerheter vi uti oss hugga
Medan hembrygdt öl hon fyller i pokaln.
Och på köpet kommer ett fat ostron, bräckta
Utaf husets dotter, rosenröd om hyn.
Snart i mjuka gräset ses två gubbar sträckta,
Pipan tänds och röken fladdrar emot skyn.

Här bor lifvets lycka, här är skämt och allvar,
Här finns jagt och fiske och musik och sång.
Här kan du få skåda en polkett af kalfvar,
Mera gratiös än i en danssalong.
Mer jag skulle skrifva, om jag bara hann det,
Hur min kropp omhuldas, hur min själ är ljus.
Summan är: att lifvet herrligt är på landet:
Lefve alla goda Komministers-hus!